Det hände sig att jag såg en hänvisning till ett av Freuds kända verk, ”Vi vantrivs i kulturen”. Utan att ha mycket till övers för Freud (misstänker jag, men är samtidigt rätt okunnig i ämnet) ville jag gärna sno den titeln och skriva boken själv. Tills kulturkritikern Leif Zern slår mig på fingrarna (även om detta skedde redan 30 december 2006 i DN):
Men titeln ”Vi vantrivs i kulturen” förtjänar en varningsetikett. Med ”kulturen” avser han [Freud] inte kulturlivet. Det visar bara hur långt vi avlägsnat oss från hans bistra analys – hos oss är ju kulturbegreppet sedan länge på glid in i fritidssektorn och upplevelseindustrin.
Ja, hur rätt har inte Zern, den boktitel jag är ute efter är givetvis ”Vi vantrivs i kulturlivet”. Kanske ska ”vi” också bytas mot ”jag”. Påfallande många tycks omfatta det underhållande kulturkoncept Zern pekar på i citatet och verkar inte vantrivas.
Det är sent på jorden. Och mitt i en världsomspännande sjukdom söker de välbeställda kulturupplevelser att lindra den andliga nöden med. Tipsen viner i luften: Läs denna bok! Streama denna serie! De kulturbulimiska uppmaningarna följs av omdömen om det föreslagna: ”tänkvärd, läsvärd, drabbande, berörande – boken griper taaag!
”Läsvärd”? – hur kan man veta vad andra kallar ”läsvärt”? ”Berörande”? – samma sak här, det väl ändå fråga om något subjektivt? Jag saknar en torrare och sakligare litteratur- och ja, kulturkritik, som är mer beskrivande än tipsande.
Nu ska bloggen återgå till det likformigt, konformt enformiga, språk som beskriver vår värld. Jag tar det härifrån.
