Husvägg? Nu kräver väl sbråkmakaren ändå för mycket av folk?

För en gångs skull parkerade en bra bit från trottoarkanten, men till "huskanten" är det långt

Nej, vet läsaren vad? Det måste bli en 1984-paus! Som för alla nördar, rättshaverister, envisa jäklar, m fl personligheter, blir det ibland för mycket av det goda. Eller onda.

Tror jag gör som vattengympaledaren som kör ”intervaller” (en del kallar det ”tabata”) och däremellan något han beskriver som ”paus”. Det är en liten men ändå lögn, för under vilo/pausstunden ska deltagarna utföra en enkel och enformig fast ändå jobbig rörelse.

Här kommer pausen. Som bekant nagelfar undertecknad mest utbildades och/eller proffs språkbruk. Det går inte att racka ner på dem som inte undervisats i svenska – eller dem som har uppenbara svårigheter.

Men nu kommer ändå ett exempel ur folkdjupet, ett tv-inslag med en ung kvinna som inte egentligen verkade ha några problem med språket. Ändå var ett ordval intressant. Inslaget gällde elsparkcyklar och kvinnan sa att hon brukar ställa dem hon använt mot en ”huskant”.

Det låter svenskt, men blir understruket i Wordprogrammet. Kanske går tankarna väl långt, men det slår en att barn inte längre bollar mot husväggar. Man måste ju ha haft med husväggar att göra för att veta vad de heter. Detsamma gäller husknutar om det var en sådan hon menade.

Litelitelite (näe, mycket!) otäckt är det om även högst konkreta ord och begrepp försvinner ur ett högst konkret vardagsspråk.

Omvärldsanalytikern vandrar vidare – oförtröttlig, i vanlig ordning

En av alla mänskliga verksamheter går ut på att förstå omvärlden, en stor uppgift som de flesta inte klarar. Därför vänder de sig till dem som antar en sådan utmaning och dessutom verkar gå i land med den: författare, journalister, analytiker – det finns massor av yrkesgrupper inom området omvärldsförståelse.

Men den som har minsta fallenhet för att ibland få till de egna orden så andra tror på dem förhåller sig skeptisk till andra som gör samma sak. Man bör t ex inte dras med för mycket av likheter man kan tycka sig se mellan vår värld och gamla, hemska, framtidsskildringar av känt slag, skrivna av Bradbury, Orwell, Boye, McLuhan och för all del även H G Wells.

Då var förbehållet klart och det blir mer om ”1984”. Syftet med ”nyspråkets” förenkling och precisering var att på sikt hindra medborgarna från att tänka fel saker. 2022 är det (jag upprepar) inte en totalitär stats (tror jag…*) vilja att inskränka folks tankeförmåga, det är vi själva som väljer det nya, ”moderna”, språk som nästan dränker oss.

I "nyspråket" var förenkling a och o, ord kunde byta funktion och bli såväl verb, substantiv, adjektiv som adverb. Ordet ”tanke”, bl a, försvann och ersattes av varianter med ”tänk”. Termen ”bratänk” betydde ”renlärig” och den som ägnade sig åt detta var ”bratänkare”. Inte helt jämförbart men (o)roligt är det faktum att svenska, nutida, efterleden ”-tänk” blivit så populär: ”miljötänk, ekonomitänk, affärstänk, dubbeltänk, önsketänk”. Det svenska substantivet ”tänkande” (hela tre bokstäver och två stavelser längre) kan snart försvinna, m a o.

I 1984-språket la man till -ig för att skapa adjektiv, -vis för att skapa adverb. Vad gäller den typen av manipulationer saknar jag korrekttänk och skriver ibland ”braig” för ”bra” (varför vete sjutton). Men om vanan blir hör- eller synbar från fler håll slutar jag. (Hyckleribeteende.)


* Här skojas med dagens och pandemiperiodens fäbless för konspirationstänkande

Hur beter sig detta land och denna tid emot en, egentligen?

Jämförelser mellan vår märkliga tid och ”1984” (boken, alltså) kan göras ur många synvinklar. Förutom den brutala språkslakten beträffande ord och grammatik finns även gott om allehanda betydelseförvrängningar. Kända exempel ur boken är de begrepp som betyder motsatsen till dem från det s k ”gammalspråket”: Frihet betyder slaveri och krig betyder fred. Liknande sker i vår samtidsvärld. För några decennier sedan utropade Posten i sin reklam: ”Nu sänker vi priserna!” Minns inte längre hur de fick till det, men i princip gick alla porton upp.

Den typen av beteende hör till vardagen. En kompis fick häromdan veta att abonnemanget som avtalats med mobiloperatören skulle "få ett nytt pris”. Läsaren (som jag har höga tankar om) får själv gissa om priset höjts eller sänkts.

Det finns en utsaga man hör nu och då: ”Om något är för billigt för att vara trovärdigt är det du som är varan”. Vi som upplevt detta äro tusenden. Häromdagen gav SJ kunderna ett exempel på det dravelspråk vi ständigt måste utstå. Jag skulle kolla en tågtid och möttes av följande:

Vill du hjälpa oss göra din köpupplevelse ännu bättre? Boka din resa i vår nya version av köpflödet och ge oss feedback!

Det jag känner inför yttrandet lämpar sig inte, som det heter, i tryck. Här kommer dock några frågor skapade av denna känsla: Hjälpa? Köpupplevelse? Köpflöde? Man överfalls av ett över- och högspänt mentalläge. Det som nu följer kan eventuellt upplevas som lite överdrivet, men men här måste skalden Ekelöf citeras:

Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!

Är individen månne så individuell som individen själv inbillas tro?

Orwells ”1984” är det många som tar till för att belysa sin egen apokalyptiska ångest. Man vill inte gärna vara sämre. Men med tanke på ens fantastiska känsla för balans och objektivitet måste försäkras att denna skribent har viss medvetenhet om hur lätt det är för babblare att sno ihop likheter och jämförelser som inte har nån direkt betydelse i och för världen. Med den brasklappen så kör vi!

I sista avsnittet av ”1984” behandlas ”nyspråket” som utvecklats för att tjäna den totalitära staten, d v s Partiets och Storebrors syften. ”Gammalspråket” ersätts efterhand av ett mer effektiviserat språkbruk där bl a ”överflödiga” och ålderdomliga ord samt sådana med bibetydelser avskaffas. Detta rensade språk skulle automatiskt göra det omöjligt att tänka i andra banor än dem som överensstämde med partiets principer: ”Åtminstone i den mån tankar är beroende av ord”, som Orwell skriver.

Nå. Det går inte att helt jämföra de ruggiga och auktoritära åtgärderna i ”1984” med vår tids även om resultatet av klåfingriga språkjusteringar blir rätt lika. Den stora skillnaden är att vi själva utgör Partiet och Storebror.

Vi knallar i lydiga skaror in i den totalitarism som en digital värld sörjer för. Vi formar oss lydigt till likartade varelser med likartade önskningar och intressen. Ett av de yttre och bättre tecknen på detta är det växande antal som vill ”förbättra” sina utseenden för att sen se ut som en klon i en gammal science-fictionrulle.

Våra inren* formas likaså av påtryckningsmedel och det redan begränsade språket bidrar till ett lika strömlinjeformat sätt att tala, skriva och tänka. Så ser jag det. Hej klon!

* "Inre" som substantiv tycks inte finnas i ordböcker, för att inte tala om pluralen. Vafalls?

Hur tilltalas man egentligen av politiker och myndigheter? Ja, alla?

Inte den värsta formen av tilltal, men ett uns av beskäftighet anar man när cykelbanan talar till en

I en text som denna, utan kommentarsmöjlighet, kan man uttrycka sig i svepande ordalag utan att behöva ställas till svars. Optimala förutsättningar! (Översättning: skitbra!) Tänkte dra det vanliga om att svenska språket vattnas ur med hjälp av floskler. Den läsare som anser det vara snicksnack kan dricka kaffe i stället. Eller nåt.

Lustigt nog står inte enbart politiker för klichéerna längre, man hör fler och fler ”civila” använda ett fulspråk som antagligen färdas lätt på sociala mediernas vågor.

Det går med språket som med det mänskliga utseende folk i allt högre grad vill förbättra (?) genom operationer. I en filosofiskt saltad text om fenomenet (SvD 22 januari) skrev författaren Lena Andersson bl a:

De opererade liknar alla varandra. Personliga karakteristika verkar ingen vilja framhäva, allt syftar till att ta bort det som är särpräglat. Det individuella är det man vill lämna. Fulländningens ideal ligger uppenbarligen ovanför individerna, i idévärlden.

Liknande tankegångar, fast då gällande språket, återfinns i en 75 år gammal bok, ”1984”, som jag läste om häromsistens, ca fyrtio år efter första genomläsningen.

”Svepande ordalag”, skrev jag inledningsvis, och det går väl även att tala om svepande tankegångar. Man frestas till dylika av bokens sista del som handlar om ”nyspråket”. I dagens läge är det svårt att låta bli jämförelser, även om sådana kan tyckas enkla och billiga. Det kommer i alla fall att bli ett par av den sorten några inlägg framåt.  

Kan det vara så himla viktigt med fluglortar och olika små streck?

Den här bloggen formas ibland till en språkdåres löjliga och patetiska försvarstal. Bortsett från större grodor och grammatiska fel tas ju även fjuttiga små fluglortar som komman, punkter, citattecken etc upp. Men även sådana kan vara avgörande.

Det var glädjande att i P 1-programmet Språket (sänt 18 januari och hänvisat till i gårdagens blogg) höra professorn i nordiska språk, Henrik Rosenkvist, beskriva det arbete som förr utfördes av korrekturläsare, en syssla som knappast kan ersättas av stavningsprogram. Även om sådana förbättrats, har de nog svårt med interpunktion och de små regler korrekturen höll sig med och som säkert var (numera är) okända eller osynliga för gemene mans ögon.

Detta var en: Man säger antingen ”affären är öppen 10–17” eller ”affären är öppen mellan 10 och 17”. I första fallet utläses strecket som ”till” och ska inte vara ett bindestreck utan ett långt s k tankstreck eller pratminus.

Det här var något korrekturläsare ändrade stup i kvarten eftersom just detta skrivsätt i de manus vi följde ofta var felaktigt. I dag är distinktionen på väg att helt försvinna och senast i dag hörde jag en radiojournalist säga att något skulle sändas ”mellan tio till tolv”. Mellan – och kommer alltså att tappa sitt idiomatiska ansikte, men kommer man även att säga ”orten ligger mellan Stockholm till Uppsala”. (Svärord, svärord, svärord!)

En annan sån där småsak med innebörd är när folk skriver/säger något som ”det här pågick under 1500- och 1600-talet”. Men hallå där, skriker ens inre korr-läsare, här nämns två århundraden, det heter ”1500- och 1600-talen”.

Löjligt, va? Man fattar ju!

Vad beror det på att somliga har så svårt att sätta punkt?

Den 22 januari berättades i bloggen om en student som struntade i all interpunktering (haha, punktering, så passande!) men gudarna ska veta att en sådan inte är enkelt skakad ur ärmen. Punkter och stor bokstav bör man greja, däremot är kommatering och annat finlir inte lika lätt. Anledning till detta är mängder av olika tiders och skolors regler.

Pauskommatering hette nåt jag länge trodde mig använda, nu vete tusan. Ingen är väl längre överens om nånting i språket, så varför skulle det då finnas en enighet om var en paus ska göras. Många radio- och tv-reportrar betonar nästan vartannat ord med en rejäl paus däremellan. Stackatoprat, kan man kalla det.

Häromdagen fick jag en tankeställare av en ung man som ringde radioprogrammet Språket för att diskutera ungas sms-vanor. Han sa att kompisarna "kan skriva bättre", men slarvar i sms. Ingen stor sak, kanske vill de flesta komprimera meddelandena som då blir lite rumphuggna.

Apropå det sa killen att han inte gärna sätter punkt i sms eftersom ”det låter så hårt”. Intressant utav bara den. Har upptäckt samma tendens hos mig själv – att utelämna punkten – och undrat vad det beror på. Den enda orsak man kan komma på är inte någon hoppfull en.

Varje nytt sätt att meddela sig med andra på verkar ta bort kunskaper som tidigare människor haft i århundraden. Och eftersom det finns allt mindre intresse för hur man talar/skriver men en våldsam fascination för att meddela sig med bilder, måste man anta att ett nytt språk håller på att växa fram. (Ler jag med en aning av skräck i ögonen)

Ösa ur en hel sjö utan att ha en morot kan bli lite smådeppigt

Det fattar väl för tusan jag att det är helt ointressant att en annan sitter här och skriker om hur det blir med de mänskliga tungomålen (det är bara svenska man kan ha en uppfattning om, även om de flesta av jordens språk givetvis går lika mycket åt skogen).

Någon kan tycka att det är en hopplös syssla. Denna blogg, alltså. Och det är det förstås. Ofta har jag jämfört den med pojken i sagan som under en natt skulle tömma en sjö med en sil. Och då var ju ändå grabbens ”morot” halva kungariket och prinsessan.

Sbråk har ingen morot, egentligen inte mycket till hopp heller. Det som driver är nog mera släkt med skräck. Dessa dystra tankar kom när jag nyligen bevittnade ett mindre sällskaps samtal. Det är ofta uppenbart att de flesta hellre pratar än lyssnar. (Sa inte att jag är något undantag!)

Man ser folk avvakta, det beror på något slags uppfostran. Om och om upprepar de sin egen och nästa replik inne i huvudet. Den åker sen ut när den för tillfället talande tystnar.

Detsamma gäller det skrivna språket. Inte i riktigt lika hög grad dock – många skriver ju inte och dessutom är den kommunikationen långsammare. Men den stora toleransen och ibland nonchalansen inför hur mycket som gnagts och gnags sönder av modersmålet på kort tid och vad det innebär (eller är tecken på) väcker viss oro.

Att uttrycka och återge känslor som kanske inte är beskrivbara

Själva existensens gråhet avspeglas på ett sublimt vis i den nära och avskalade naturen

Det är inte bara sånt man själv anser vara rena språkfel (samstämmigheten om vad som är att betrakta som fel har minskat i omfång) som är störande, det finns mer sublima uttryck i ett språk som kan verka i samma riktning. ”Sublim”, t ex, är ett ord att inte använda för ofta.

Ett fackspråk som är svårt att uppfatta/hantera/stå ut med/förhålla sig till är det som används i kultursammanhang för att tala om konstarterna/konstformerna.

Det finns givetvis ord som används nästan enbart om en särskild av dessa: pas de deux hör vanligen till beskrivningar av dans. En färg som är pastost pålagd förknippas med måleri, etc.

Men det är när konstverken ska tolkas, förmedlas och kanske beskrivas, som kulturjournalister ibland löper amok. Nej, det var felaktigt och kanske fördomsfullt uttryckt, men så här är det: Som äldre kan man (jag) vara trött på att höra något (här kommer en upprepad åsikt) beskrivas som sublimt, nära, lyhört, avskalat, berör eller som griper tag.

Det vore bra med fler termer och fraser för det svårbeskrivbara, sådana som inte andas trött kopiering av senaste decenniernas kultursvenska. Det är inte små krav man har. Men visst måste det gå att slippa de dagliga katalogmässiga suckandena?

Det är på många vis en cynisk och förfärlig värld för barn och unga

Som rätt enögd kritiker hör jag ofta dem som vill avdramatisera språkförfallet: Du ser bara det som är fel (ja, det är naturligt). Svenskkunskaperna var inte bättre förr (jo, det tror jag). Äh, inte är det så farligt, man förstår ju vanligen (det börjar bli si och så med det).

En universitetsanställd kompis berättade om en student vars uppsats helt saknade punkter och stora bokstäver. På uppmaning satte sen studenten ut såväl punkter som versaler – men på helt godtyckliga ställen. Och saknade alltså känsla för var en mening slutade och nästa började.

Det är inte den enda historien i sitt slag. Ungdomarna det gäller kan alltså ha gått ut gymnasiet. Och kommit in på högskolor. Det är inte deras fel, tidigare generationer bär givetvis skulden.

Det finns som sagt de som intar den motsatta ståndpunkten och anser att det inte existerar några problem med/för svenska skolbarn, gymnasister, studenter och även ”färdigutbildade” för den delen, men hot och hat, som Filippa M (förra inlägget) fått motta för sina ambitioner?

Helt nyligen ”röstade EU-parlamentet för sin ståndpunkt om lagen för digitala tjänster inför kommande slutförhandlingar med medlemsländerna. Lagen ska dels stärka skyddet för användare och konsumenter, dels underlätta för den digitala ekonomin”. (Ur Europaportalen)

Den digitala ekonomin befinner sig utanför undertecknads tankeförmåga, men nog vore det kalas med en lag som kunde härta ner medborgarna. Hur det skulle gå till går tyvärr också det över nämnda tankeförmåga. Men nåt måste ju hända, höll jag på att skriva, bättre kan jag inte. Mig fattas ord för detta.

Försök att komma till rätta med otillräcklig undervisning väcker hat

Leta upp allt som läraren Filippa Mannerheim har skrivit! I sitt engagemang för jobbet har hon vänt ut och in på sig själv för att få igång en skoldebatt som kan leda till något, men på Twitter gav hon nyligen uttryck för att vara desillusionerad och – ensam. Hon har förespråkat en mer traditionell undervisning och det tycks vara bland det värsta man kan göra när skolan styrs av andra intressen än en bra och jämlik sådan.

Det vore dumt att ha åsikter om skolvärlden när den ligger en bra bit utanför ens synfält, men det är inte svårt att se (och höra) att den allmänna skriv- och läskunnigheten ofta är undermålig – och det rätt långt upp i åldrarna.

Förutom den mer allmänt upplagda kritiken tar FM upp möjliga orsaker till bristfälliga modersmålskunskaper. Bl a skriver hon att inget krut längre läggs på att lära barn skriva för hand. I en debattartikel (SvD, 21 feb 2020) berättar hon om lärare som inte kan tyda elevernas bokstäver och siffror. Följaktligen kan de inte heller rätta barnens prov. Mannerheim skriver:

I dag utbildar vi i Sverige tusentals barn utan att de får med sig rätt pennfattning eller får träna på bokstävernas bågar, öglor, startpunkt och skrivriktning. Skrivstilen har för länge sedan fasats ut ur skolan. När kursplanen för grundskolan reviderades 2011 var det nära att även handstilen ströks.

Hon påminner om hur skriften hänger tätt samman med inlärning och minne. Ingen särskilt kontroversiell åsikt, men nu skriver FM på Twitter att hon inte orkar föra kampen längre eftersom hon ”översköljs av så mycket hat – och även hot”. Kanske är det också hennes nya bok ”Konsten att undervisa” som fått folk att sparka bakut.

En åsikt om att det är bra för barn och unga att lära sig skriva åstadkommer raseri? Det är så man själv mister den totala skrivförmågan.

I en tidning bör det kunna gå att förstå vem som ifrågasätter vad

Det händer (som bekant) att jag beklagar mina bristande grammatikkunskaper. Det finns skäl (vissa studier, t ex) för att dessa lärospån (belagt sen 1600-talet, apropå förrförra inlägget, haha) borde vara gedignare.

Men nu är det som det är, och förresten är väl inte läsarna heller så himla haja på grammatik? Men som de flesta känner till vet en infödd svensk (samt en liten skara ovanligt skickliga människor med andra modersmål som grund) i alla fall ”vad det heter”.

Måste åter hänvisa till i förrgår (själv skulle jag aldrig bry mig om vad som stod där om någon skrev som jag nu). Då gällde det verbet ”lämna” utan objekt, ni vet det där med att det lämnas hej vilt numera och att man förutsätts veta vad.

Men så plötsligt är man med om motsatsen, ett verb som SKA avsluta meningen men inte gör det. Ur en av de stora tidningarna: ”Utrikesministern ifrågasätts om hon är redo att möta Lavrov”. Mja, så heter det väl inte? Ifrågasätts är en passivform (så pass mycket tror jag mig begripa), men här fortsätter ju meningen på ett sätt som blir knas.

Utrikesministern ifrågasätts. Så kan en mening lyda. Men det skulle innebära att allt hos ministern ifrågasätts och just här måste satsen formas om för att mejka sense, som svensken säger. Antagligen menas: ”Man ifrågasätter om utrikesministern är redo att möta Lavrov.” (Det gällde den tyska utrikesministern, förresten.) Så hade vi förmodligen ändrat det till på min gamla arbetsplats korrekturet. Jag ser ibland att man korrigerar felaktigheter även idag, fast det sker först efter att man publicerat dem. Inte så bra.

Vill man meddela sig med allmänheten bör man sila snacket

Som gnällspik kan man nån gång beskriva sådant som gläder en också. Häromdagen skrev en politisk redaktör på en av våra större tidningar en krönika med rubriken: ”Språket har makt över tanken”. Man är böjd att instämma.

I texten tas några lite för lättsamma kolleger i örat. En radiokanal hade rubricerat ett inslag ”Nu flyttar förskolebarnen undan buset” och det togs som exempel på hur det journalistiska språket devalveras. Just den ”nyheten” är mer än ett decennium gammal, men det är inte svårt att hitta liknande nutida över- respektive underdrifter. (”Buset” utgjordes av trakasserier mot personalen och förskolan hade blivit en otrygg plats.)

Sveriges statsminister benämnde nyligen något som ”ett ointellektuellt förhållningssätt”. Hon har använt ordet på ungefär samma vis tidigare och det har verkat som om det avsågs vara synonymt med ”dum”. Det känns inte riktigt rätt.

Den politiska redaktören skrev att språkbruk också är ”andra makthavares ansvar” och fortsatte: ”Journalistiken och politiken utgör i det publika samtalet varandras speglar, och det krävs en del ansträngning av de förra för att inte låta sig duperas av de senare. I det hänseendet krävs lika mycket vaksamhet inför aldrig så sympatiska kommunstyrelseordförande och statsråd, som inför ryska presidenter.”

Det känns bra när en journalist beskriver sitt främsta arbetsredskap så seriöst. Annars tycks det ofta slarvas för mycket hos alla medier – såväl när det gäller språkets form som det innehåll man vill förmedla till läsare och lyssnare. Med hänvisning till ”buset” i inledningen skriver hon: ”Handlingar som tvingar en hel förskola att retirera bör inte återberättas på barnspråk”.

Frågan är om drottning Kristina hängde så som folk hänger i dag

I P1:s Språket hörs ofta en slags språkdebatt – av vad som förr kallades språkvård finna inte mycket. Om den gummiprodukt som nämndes igår sa språkdocenten (= experten) att orden ”suddgummi, eller olika varianter, suddigummi, vunnit över kautschuk”.

Jo, det är nog sant, men det är synd att inte – när man har chansen – förtydliga vilket som är talspråk: ”suddigummi”, och vad som tas upp i ordböcker: ”suddgummi” (eller radergummi). Som barn sa jag ”suddgum” och fler med mig, ser jag på nätet. Vad man än säger bör man även veta hur ord skrivs. Sånt klarade barn förr och gör det säkert även i dag.

Vidare nämndes verbet ”hänga” i betydelsen ”umgås”. I undertecknads generation säger nog inte många ”Lisa, Sune och jag hängde i går” (ifall de inte anstränger sig att tala som ungdomar, förstås). Språkdocenten har hur som helst letat i etymologiska ordböcker och där funnit att ”hänga i betydelsen umgås har använts sen sent 1600-tal”, men tillägger att det ”skett en liten förändring” och att meningarna då löd ”hänga på krogen” eller ”här står man och hänger”.

Jag hör uppenbarligen till 1600-talet för exakt så har jag kunnat säga när som helst under mitt levnad. Dock har jag aldrig sagt ”Lisa och jag hängde i går”. Vilket jag inte heller tänker göra.

Lattjo med språkmänniskor som kallar vissa ord "utslitna" (se gårdagsinlägget), men inte skyr ansträngningen att söka hundratals år bakåt för att legitimera en språkmodernitet av dagens märke. Enklare än att bläddra sig bakåt till drottning Kristinas tid är ju annars att berätta om den engelska påverkan av i dag som får vår tids svenskar att säga ”presidenten lämnar” (utan att berätta vad som lämnas) eller ”Lisa och jag ska hänga i kväll”.

Själv är jag övertygad om att unga skulle tjäna på större kunskaper i ett äldre språk än vi ålderstigna gör av att härma barns och ungas språk. Vi behöver inte deras framtids modersmål, men de behöver det nära förflutnas. Tamejtusan.


PS I den drygt tioåriga SvD-artikeln, ”Ovant med naket lämna”, förutspår språkvetaren Siv Strömquist vad som ska hända med verbet ”lämna” utan objekt. Hon är redan sannspådd.

Hur gör man för att slita ut orden? Jag tror faktiskt att jag vet det

Normalt sett borde en sån som undertecknad vara tacksam för dem som ”jobbar med språk” på ett publikt sätt, skriver spalter i tidningar och gör program i radio (mer sällan tv!). Och föralldel, nog dyker det upp intressanta grejer från såna håll, men påfallande ofta är de mest intresserade av att förklara och försvara språkets urlakning.

Det är klart att språk förändras (jag är döööötrött på att behöva skriva en sådan mening, men erfarenheten tvingar mig), men de många förklaringarna kring förändringarna tycks överflödiga när man nu ändå anser dem så självklara!

Om jag inte missminner mig inriktade sig inte språkvård och -arbete fram till för ett par decennier sen på att jobba så in i bänken defensivt. Förra veckans avsnittet av radioprogrammet Språket (omtyckt av många, jag vet) var aningens provocerande för mitt rabiata synsätt och en del av innehållet ska därför nagelfaras.

Inledningsvis diskuterade programledarna ”utslitna ord” och tycktes mena såna som en stor del av landets invånare ännu använder. Men vad är det för konstig beteckning, ”utslitna ord”? Borde de inte kallas något annat? Ålderdomliga, kanske? Eller ännu enklare: ”ord som inte längre används så ofta”?

Låt oss betrakta glosor som brukas i övermått i dag: lyfta (frågor), landa (i verkligheten), målbild (jag tror det betyder mål, förhoppning) beröra/gripa tag (legio på kultursidor) eller fraser som ”vi ska titta på det här” och ”Jag hör vad du säger och tar det med mig!"

Dem, däremot, kan man kalla utslitna. Men programledarna fnissar åt det roliga ordet ”kautschuk”. Och visst, det hör man sällan i dag, trots att många av oss har kvar knappt utslitna suddgummin som ligger och skräpar i burkar och pennställ.

Gårdagens människa fortsätter i morgondagens inlägg en närläsning (slå upp i SAOL!) av det Språket-avsnitt som heter "Orden som avslöjar din ålder". (Haha, som om det var nåt nytt...)

Normerande språkhjälp och -vård har blivit till en lallande exotism

Personligen avskyr jag självklarheter, men här kommer ändå en som inledning: Naturligtvis har unga i de flesta tider ansett äldre vara stelbenta och mossiga. Och tvärtom har äldre sett de unga som slarviga, ansvarslösa eller annat dåligt.

I ”vår” tid har de här grupperna bytt plats när det gäller en del viktiga funktioner. Troligaste orsaken är nog att äldre betraktar Ungdom med en beundrande besatthet som tidigare epoker inte kan uppvisa. En enkel analys kan vara att sedan ”tonåringen” blev ”född” i Staterna vid mitten av 1900-talet har folk fått svårt att åldras.

Den här omvända hackordningen, får man väl kalla den, har satt sina spår på de flesta av livets områden. Språket är ett. Aldrig i helsicke har väl så många vuxna/äldre kämpat för att använda ett ungdomligt språk? Som en fjäder i hatten?

Det här underblåses av den samtida ”språkforskningen” – ja, vaffanken, jag vet inte vad man ska kalla den! De institutioner som lärde mig mitt modersmål och de språkvårdande instanser man kunde vända sig till med enkla spörsmål som ”hur bör man säga/skriva det här”, har övergått till lallande syjuntor.

Och där måste jag givetvis be om ursäkt för ett så fördomsfullt och fordomsfyllt yttrande. Det avser inga existerande syjuntor någonstans på jorden, jag föll en sekund för den bibetydelse ordet ofta givits under min levnad. I morgon ska vi titta in hos en av dessa språkjuntor.

Två vankelmodiga kvinnor som vacklar mellan för och från

Prepositioner, tja, ibland känns de självklara, ibland inte. Jag har förstås skrivit tidigare om de emellanåt konstiga meningarna med ”stoppa från”. Ofta kan de två orden ersättas av ”hindra” men eftersom kombinationen ”stop from” är så vanlig i engelskan så kan vårt enkla ”hindra” hälsa hem. Kortaste uttrycket vinner inte alltid, särskilt inte om engelska deltar i dragkampen!

I en skrift om våld bland ungdomar står ”Alla har vi någon gång varit vittne till händelser som vi inte anser är okej, som vi skulle vilja avbryta och stoppa från att ske”. Där kan hela svärmen av ord, ”stoppa från att ske” ersättas av just ”hindra”. Det är då själve faen att det ska ta emot så beträffande det ordet.

Och vad sägs om namnet på en Facebook-grupp: ”Bevara oss från gatuvåldet”? Genast sätter förgångna tider i gång och ropar inne i skallen: ”Men, va? Så där heter det väl inte?” Jo, men tänk för att Svenskt språkbruk har båda varianterna med: bevara från/för.

Den där kvinnan från förr  som också bor i mig, tycker sig erfara två innebörder som bestämmer valet. Så här påstår hon: En byggnad kan bevaras från exploatering. Men när den äldre formen bevare (konjunktiv) används säger man t ex ”bevare oss för ett sådant oväder som i fredags”! Det är väl för tusan fråga om två olika betydelser här, väl, va? säger tanten lite desperat. Det kan ha med grammatiska s k aspekter att göra, men sånt kan varken hon eller jag.

Även om vi båda vacklar mellan från och för är vi mycket säkra gällande de sista två exemplen ur verkligheten. Nej det heter inte ”Sociala medier kan vara till ondo”. Ej heller ”Ibland ses vi för lunch”. Av ondo, lyder den idiomatiska frasen. Och ”för lunch” är engelska. Vi drar ”till-et” från den första, felaktiga, meningen dit och låter oss ses ”till lunch”.

När vi säger ”världen som vi kände den” – vad är det vi då känt?

En sak till i samma härad (det uttrycket gillar jag inte, mer om det en annan gång) som de tidigare ångestvrålen samt än en gång en bön till läsaren: När ett uttryck plötsligt blir jättepoppis, som vi sa förr, fundera gärna över varför. Den ambitiöse kan även försöka leta efter ursprunget. En av alla nya inne-fraser som växer i antal, är ”världen som vi kände den”.

Det tycks som om den  engelska frasen (här har jag visserligen inte helt på fötter men när har man det, förresten?) mest blandar in just ”världen” i det man tidigare ”kände”. Men den kan även varieras med annat man säger sig ha ”känt”, och här är ytterligare objekt för denna känsla:

Popmusiken som vi kände den är borta
Livet som vi kände var över
Viruset satte stopp för vardagen som vi känner den

Det här är antagligen ännu ett exempel på de konstruktionslån bloggen tagit upp i senaste inläggen. Och om vilka språkprofessor Andersson säger: ”De ser ju så svenska ut”.

Hur sa man då innan engelskan tog över? Det är svårt att minnas, men antagligen lite varierade grejer i stil med ”som vi såg (på) världen/tillvaron förr, som man tidigare betraktade världen/livet/tillvaron”.

Om svenskan ska bli en på det här viset översatt form av engelska kommer vi snart inte att ha ”känt världen” mer än högst något decennium!

Snabbt sabbad språkrikedom och tvinsot, lyder dagens diagnos

De i går nämnda konstruktionslånen som (sa språkprofessorn) ”smyger sig på” börjar bli väldigt många. Och de ser verkligen svenska ut, men är lika fullt flyttade från ett annat språk: Det skulle vara bra om de inte trängde ut en språkrikedom som inte kan kompenseras av andra typer av inlån, hur liberala ögon språkvetare än har.

Informanten H gav mig ur sin lokaltidning ytterligare ett av undertecknads käpphästhatobjekt (se där en sammansättning att ta med i nyordslistan!). På första sidan stod en rubrik av ett vanligt slag: först namnet på journalisten som skrivit en artikel i tidningen, sen kolon och ett citat ur texten i fråga.

Namn Namnsson:
Jag erkänner, jag såg det inte komma

Så här torftiga är ofta rubriker nu för tiden: vi får inte en susning av en aning beträffande vad det hela kan handla om. Ändå brukar skrået (journalister, främst om de jobbar med redigering) tala om rubriker som ”ska locka till läsning”.

 
Skribentens ”inte såg komma” är samma slags konstruktionslån som beskrevs i går. Folk reagerar inte, det låter helsvenskt. Men! Detta översatta uttryck kan bara ändras på två sätt: Jag såg det inte komma respektive Det såg jag inte komma. Det svenska ”det här var jag inte beredd på” eller formuleringar med att ”bli överraskad” eller ”förvånad, överrumplad, slog mej med häpnad, föll mig inte in", kommer att drabbas av tvinsot.

 
Hör mitt skrik! Inse hur många personliga formuleringar som sköljs bort p g a ett hos många nutidsmänniskor favoriserat uttryck!

Man önskar att de flesta ska ha "en bra dag", men tjata om det!?

Den Yle-medarbetare som citerades i går skrev sina rader 2019. Två år dessförinnan hade en svensk språkprofessor, L-G Andersson (Göteborg), skrivit om precis samma uttryck, ”när det kommer till”. Han nämnde inte att det använts förr utan var, som det verkade, säker på att det (som det nu används) är en anglicism, närmare bestämt ett konstruktionslån.

Ibland lånar vi bara orden, snor dem, helt enkelt, som är fallet med ”cool” och ”app”. Eller vi översätter dem (översättningslån, följaktligen) och de blir sådant en del av oss ännu får utslag av: "livskvalitet" och "kokar ner till". 

Bild: Andrea Piacquadio, Pexels

Vad gäller de s k konstruktionslånen är väl ett av de första (kom för ca 50 år sen, enligt professorn) något som också  kan halka ur mig när jag tappar garden. Det känns ännu främmande in i märgen fast det satt sig i den svenska folksjälen (eller var det nu satt sig), nämligen ”Ha en bra dag!”.

Klart att det inte är dåligt att önska sina medmänniskor lycka och välgång på färden och i vardagen, men ha-en-bra-dagandet var början på vanor, seder och tänkesätt som för en äldre tycks opersonligt formaliserade.

Nu sitter frasen där, precis som fallet kommer att vara med en mängd andra. Beträffande ”när det kommer till”, skriver Andersson:

När allt fler svenskar använder allt mer engelska, ökar naturligtvis sannolikheten för att konstruktionslånen blir fler. Ingen är tvingad att använda dem, men de smyger sig på. De ser ju så svenska ut.

Gammal svenska väcks till liv av det engelska språket - halleluja!

Och här tänker jag göra precis vad som stod i slutet av inlägget i förrgår: Värna egna språket och dess speciella uttryck. Den tjatighet läsaren kan känna av i denna blogg är inget mot alla språkliga upprepningar som strömmar emot oss i varje sekund. Skippa denna text om det bär emot och gör nåt annat, dricka kaffe är aldrig fel. Eller läs och låt bloggens motgift verka!

När det kommer till Sbråks repriser är den just skrivna frasen med bland tio-i-topp-objekten. Tidigare har det verkat knäppt att googla som en blådåre, men samtidigt som Google gör oss dumma (som Nicholas Carr skrev 2010), visar det vad som rör sig i våra huvuden (som egentligen inte motsäger Carrs tes).

När man söker ”när det kommer till”, får man (jag) först upp några träffar där uttrycket diskuteras, sen följer förklaringar, synonymer och annat för det gamla svenska uttrycket ”när det kommer till kritan”, tidigare det enda ”när det kommer till” som vi använde.

Men i det tar jag fel, skriver en ”mediespråkvårdare” på svenska Yle (tusan, där har de mest pålitliga meningsfränderna funnits). På dagens följsamma vis skriver hon mycket riktigt att ”språkvården följer utvecklingen och uppdaterar sina rekommendationer om bruket förändras”. Skribenten hänvisar till en text från 2011 av Siv Strömquist (språkvetare jag respekterar) där denna hänvisar till att formuleringen ”när det kommer till” är ett uttryck som legat i träda, men funnits belagt från 1800-talets mitt.

Jäpp, där var vi igen! Gamla uttryck från förr – särskilt de som i undertecknads ungdoms ansågs som tungrott och otympligt byråkratispråk – dras fram i ljuset och putsas upp. Fast egentligen är det engelskan dragit fram dem.

Detta är komiskt OCH tragiskt. För ca ett halvsekel sen ville man förenkla språket (särskilt det skriftliga) och undvika det som kallades kanslisvenska. Den kan numera ”språkvården” inte nog försvara och förklara.

Beträffande ”när det kommer till” har jag under en längre tid profetiskt (ojoj, såna yttranden puttar en över den rättshaveristiska kanten) sagt att ”beträffande, angående, rörande, apropå samt fraserna ”när det gäller/handlar om” m fl synonymer inom kort kommer att vara glömda.

Emittenter som erbjuder finansiella produkter – vem kunde ana?

Nä nu. Här skulle det ha handlat om gammalt gnöl, välkända klagovisor från sbråkmakaren som nu i stället tvingats söka efter vad ordet taxonomi betyder, det som nu sprutar ur medierna. I den första träffen jag får på Google står detta:

Taxonomi (av grekiska: taxis, 'ordning' och nomi, 'bruk', 'regel') är vetenskapen om indelning eller klassificering av organismer i taxa t.ex. riken, familj er, släkten, arter och underarter. Inom taxonomin arbetar taxonomer med att beskriva och namnge arter. Många taxonomer arbetar med regionala fauna- och florabeskrivningar som innehåller bestämningsnycklar och information om arters utbredning, status och annat.

Klingar bekant, men är inte vad medierösterna pratat om. Hela världens Wikipedia verkar inte heller ha hängt med utan skriver (efter liknande förklaring som ovan): "Numera används ordet taxonomi även om strukturer utanför botanik och zoologi som en beteckning på karaktärisering av objekt baserad på relationerna mellan dem men detta tas ej upp i denna artikel."

Nu behövs de ”grå celler” en gammal känd deckargubbe brukar tala om. Man kan (kunde) även säga att man ska gnugga geniknölarna. Trots mycket hårt tankearbete sliter jag nu sen flera timmar med innebörden av ”karaktärisering av objekt baserad på relationerna mellan dem”.

Hittills har jag bara kommit fram till att det, okej, lite fritt tolkat, kan betyda en familj – vilken som helst –, ett kortspel, folk som kör ut pizzor, lokaltrafiken (liksom även den större rikstrafiken), en zumbagrupp, ett landstingskansli.

Men den som söker hon finner. Någon annan frågvis på nätet undrar: ”Vilka omfattas av taxonomin?” och svaret från ”ett av världens ledande kunskapsföretag”, KPMG, är:

Finansmarknadsaktörer och emittenter som erbjuder finansiella produkter inom EU (till exempel pensionsfonder, banker, kapitalförvaltare).

Företag och institutioner som omfattas av EU-direktivet för icke-finansiell rapportering, det vill säga stora PIE-bolag med fler än 500 anställda.

Ett PS angående gårdagens text:
Knappt hinner man säga ”tapetvåd” innan informanterna rycker ut. Denna gång är det T som påminner om författaren och illustratören Bertil Almqvist som på sin meritlista (förutom Barna Hedenhös, affischen En svensk tiger, m m ) hade den politiska skämtsidan ”På tapeten”, införd på söndagar i Aftonbladet 1933-68

Gällande saker på tapeten: Finns de, är de eller sitter de där?

”Det här fanns på tapeten förra året”, hörde jag någon säga och visste givetvis vad som menades. Men reagerade ändå. För det heter faktiskt det ännu enklare ”är på tapeten” och personen borde ha sagt ”det här var på tapeten förra året”.

Nu invänder säkert många att det är petigt att tycka som jag gör. Och ibland kan felaktigheter och sammanblandningar av uttryck blir roliga: ”En svala kommer sällan ensam” (av ”en svala gör ingen sommar” och ”en olycka kommer sällan ensam”).

Men vad gäller tapeten-grejen är den bara fel. Och i samma bok som jag hänvisade till i går, Svenskt språkbruk, var det inget snack: Här fanns uttrycket naturligtvis med som en typisk svensk fras. ”Vara på tapeten” förklarades med att ”ngt är aktuellt”. Som synonym skulle man säkert också kunna använda ”modernt” eller ”högsta mode”, som man sa förr men inte hör lika ofta nu. Det blir förstås roligt om man lyssnar till den rent konkreta innebörden i en mening som ”axelklaffar var på tapeten på 80-talet”.

Men den är korrekt. Den lilla felsägningen, att något ”fanns på tapeten” skickar däremot tanken i fel riktning. Ändrar man på sådana smådetaljer kan man ju även säga att något ”satt” på tapeten. Eller ”hängde”. Eller vad tusan som helst.

Med andra ord: man kan lattja med uttryck när det framgår tydligt att det är lattja man gör. Annars är det med ord som med siffror: Man säger inte 7 om man menar 8. 

Här följer dock en allvarlig åsikt: Alla språk bör värna sina egna och därmed speciella, idiomatiska,  uttryck. Det blir bäst så.

Sådant som inte finns på kartan ligger kanske och väntar i pipen

Lika oordentliga som somliga av oss är när det gäller vanlig ordning och reda, lika ordentliga kan vi vara när det gäller språket, ja, rent nördiga. Det gäller bl a den som skriver dessa rader.

Sparsamt förtjust i nyare uttryck nyttjar jag inte sådant som ”det här finns inte på kartan” eller ”det ligger i pipen” alltför ofta. Det känns hemskt bra att finna meningsfränder. På ett språkforum skriver någon om det senare uttrycket (2016):

Det kan vara en av de fulaste anglicismerna i det svenska språket, om jag ska säga vad jag tycker, det skär i öronen på mig när jag hör det. Om något borde det väl heta "i pipelinen" (det används tydligen också ibland), vilket dock förstås även det låter illa på grund av mötet mellan det engelska ordet och den svenska ändelsen.

Beträffande det som inte finns på kartan (man säger förresten aldrig motsatsen, ”detta finns minsann på kartan”) har jag svårare att få fram något engelskt i bakgrunden. Det finns förstås ”to put something on the map” men det har bl a betydelsen ”göra något känt”.

Handordboken Svenskt språkbruk från 2003 som tar upp en massa idiomatiska uttryck har varken med det som ligger i pipen eller inte finns på kartan. Nu till nörderiet: även om jag inte använder uttrycken i onödan skulle jag inte avvika från verben i fraserna. Alltså: det ligger i pipen. Det åker eller flyter inte. I pipen LIGGER detta något. Nån j-a ordning får det väl vara?

Samma med kartuttrycket: det är något som inte FINNS på kartan. Inte sitter eller syns eller något annat verb. Med detta sagt blir det i morgon dags för det som ÄR på tapeten.

Visst påverkades språket förr, men det skedde inte på en kvart

Hänvisande till gårdagens klagomål på dem som klagar på oss som klagar, fortsätter nu undertecknad en av sina litanior. Språkvetare nr två av dem som nämndes i går tog upp vårt dagliga införlivande av engelska ord i svenskan.

I artikeln jag läste var tesen (åter) att äldre klagar på de yngres beredvillighet att uttrycka företeelser på engelska där svenska ord redan finns. Bland exemplen nämndes ”cringe” (är det inte gammalt nu?) för ”pinsamt/pinsamhet” och ”flawless” för ”felfri/perfekt/oklanderlig”.

Språkvetaren förklarade beteendet med att ”språk är levande” och att vi i det livslånga arbetet med vårt eget språkbruk har ”tentaklerna” ute och lånar in bra ord från andra språk för att ”bli ännu bättre kommunikatörer”. Jag erkänner utan omsvep att min känsla är den motsatta: att många av oss blivit mycket sämre kommunikatörer.

Låt oss skita i det en stund. Språkvetaren tog även upp den välbekanta iakttagelsen att svenskarna för ca 200 år sen ansåg det modernt och chict (!) att låna in ord från franskan. På den tiden var det överklassen som önskade dekorera sig med allt franskt eftersom Frankrike var tongivande beträffande den kultur som var åtråvärd: mode, konst, mat – ja, vad det nu var allt.

Personligen ser jag en annan bild av dagens språkhärmare. Det är framför allt den digitala tekniken som förmedlar det åtråvärda för vår tid och denna teknik meddelar sig vanligen på engelska. Kanske är det också första gången unga människors språk blir så eftersträvansvärt att även äldre känner ett tvång att svänga sig med nymodigheterna.

Det är lätt att misstänka att de franska ord som lånades in (och varav en del blev kvar) för 200 år sen inte var på långa vägar lika många som de engelska i dag.

Och förresten, hastigheten de franska lånorden ströddes runt med går inte att jämföra med hur fort dagens engelska dito rör sig. Att franskan dessutom ska ha åstadkommit genomgripande förändringar i svensk grammatik som engelskan nu gör, verkar inte heller troligt.

Men man överdriver väl som vanligt.

Det händer att även tjatandet på tjatet till slut blir väldigt tjatigt!

Språkpolis är inget jag vill kalla mig, möjligen språkordningsman, även om ordets andra del inte är något man får glada miner av. I själva verket är jag en språklig rebell med tanke på de friheter jag tar mig i ordens rike. Men, och detta är ett stort MEN, för antagligen 44:e gången i denna blogg kommer följande att framhållas: Alla som vill kommunicera på allvar med andra bör så långt möjligt hålla sig till ett så gemensamt språk som möjligt för att ”nå ända fram”, som en av vår tids floskler lyder.

Ett sådant språk får medborgarna ”gratis” om det lärs ut på ett likvärdigt vis i skolor och om det används på samma vis överallt i samhället. Det kanske t o m är ännu viktigare just nu när mycket individuella språkarter frodas i det som kallas sociala medier.

Mot den bakgrunden är det förvånande att professionella språkvetare nästan snor av sig på mitten i sin iver att förklara hur icke-problematiskt det är med just individuella variationer. Helt nyligen har en av dem som skriver språkkrönikor i de stora drakarna återigen påpekat hur löjligt det är av äldre (eller andra icke-toleranta) att haka upp sig på ”ungdomens” uttal. Här var nu åter ”ejenklien” i centrum. Så har det alltid varit, påpekar skribenten, som tar på sig denna uppgift gång på gång: ”Så här har äldre alltid sagt om yngres språk”.

I en annan drake skriver ytterligare en individ med titeln språkvetare – det som frestar en att tro att personen ifråga ska hjälpa svenskar (i det här fallet) att kommunicera bättre med varann – att de äldre alltid klagat på ungdomens språk. Tyngdpunkten i den texten läggs vid att ”äldre” klagar på ”ungdomens” bruk av engelska lånord för begrepp som redan finns på svenska.

Försvarstal för det beteendet är, som sagt, ofta förekommande från språkvetarhåll. Lika ofta förekommande är undertecknads motattacker, varav en sker i morgon.

Hm, det är bäst att inte hoppa för långt bort i språkhistorien

Knappt har man sagt pip innan man får revidera och lägga till rätta. I går drabbades undertecknad av den enkla misstanken att om man går tillräckligt långt tillbaka i historien, förhistorisk tid – ja, så långt bort det går – så är vi alla släkt och har därmed samma början på det som är mänskligt språk.

Men jag har väl bedragit mig igen, för som ett brev på posten (ja, så som man menade förr: något snabbt) dök en liten snutt om riktigt gammalt språk upp ur P1:s Vetenskapsradion. En forskare, Jenny Larsson, berättade om ett pågående projekt som ska försöka ta reda på mer om de indoeuropeiska språkens ursprung och spridning för sådär 5 000 år sedan.

På Stockholms universitets hemsida (där Jenny Larsson presenteras) beskrivs projektet och där står bl a:

Vi vill komma ifrån tanken om ett enda "urspråk" och ett enda "urhem", därför kommer vi istället att fokusera på hur de olika lingvistiska språkstadierna såg ut och hur de hänger ihop med varandra.

Från en gammal rekonstruerad fabel läste Jenny L upp en liten bit som skulle kunna ge en vink om hur det 5 000-åriga språket lät på tiden det begav sig. Det verkade som om ett enda ord i detta stycke har en likaljudande motsvarighet hos oss, ordet "häst". Men hur Venus från W (bilden), drygt 20 000 år, kan ha låtit lär vi aldrig få veta.

Respektera äldre släktingar innebär inte att de får bestämma helt

När man vill gå till botten med svenskan på ett populärvetenskapligt sätt är det enklast att ta klivet över Östersjön. Den finlandssvenska tidskriften Språkbruk anlägger – om jag inte tar fel – ett seriösare perspektiv på språket i fråga (än vad som vanligen sker i Sverige).

En av Språkbruks ofta förekommande artikelförfattare, Urban Östberg, har tidigare citerats här i bloggen. Senast hamnade jag (i ytterligare en text av honom) för språkens vidkommande lite längre bak i tiden än vanligt:

Svenskan tillhör den stora indoeuropeiska språkfamiljen och är mer eller mindre avlägset släkt med flertalet av dagens europeiska och vissa asiatiska språk. Släkt innebär här att samtliga har utvecklats ur en källa: indoeuropeiskan eller protoeuropeiskan – ett språk som inte finns bevarat och som ska ha talats för 5 000–6 000 år sedan.

Tyske August Schleicher lanserade på 1860-talet det indoeuropeiska stamträdet som återgav släktskapsförhållandena inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är lika fascinerande som vilken släktforskarhistoria som helst, och förtjänar att påminnas om då och då.

I undertecknads ivriga språkrenhållningsarbete kan engelska framstå som den lede fi, en inkräktare som bör jagas bort. Nu är det inte enkelt, för vi är verkligen nära förbundna längre tillbaka. Men språken har faktiskt utvecklat sig åt olika håll under århundradena och av respekt för alla gamla släktingar (går man riktigt långt tillbaka är alla mänskliga språk mer eller mindre släkt) bör man låta dem ha sina egenheter i fred.

Avslutningsvis lite mer ur Urban Östbergs exposé över släktskapen:

Svenskan, och de övriga nordiska språken, har uppkommit ur ett äldre, gemensamt språkstadium, urnordiskan, som i sin tur går tillbaka på ett ännu äldre stadium, urgermanskan. Detta för alla germanska språk (alltså även exempelvis engelska, tyska och nederländska) gemensamma ursprung bildar tillsammans med de grekiska, slaviska, italiska, keltiska m.fl. urspråken det västra grenverket av det indoeuropeiska släktträdet. Den östra delen utgörs av iranska och indiska språk.

Det händer kontexter att de plötsligt drabbas av intighetssyndrom

Det mångordiga babblet om intighet fortsätter här. Oförtrutet. Huvudordet i gårdagens inlägg var ”content”. Som betyder ”innehåll”. Det finns dock annat att välja på innan man låter ”content” sätta sig fast ännu mer i svenskan.

Visserligen tyckte jag illa om ”kärnverksamhet” under den tid ”kärnverksamheter” började stå som spön i backen, men just i dag kan även det ordet vara något att välja i stället. För att inte tala om det som borde ligga överst hos en svensk: ”huvudverksamhet”!

Det här gäller alltså i de sammanhang när det enkla begreppet ”innehåll” inte låter rätt. Jag vill också passa på tillfället att förklara varför ”content” kommer att slå ut ”innehåll”. (Läsaren har aldrig hört det förr, haha) Jo: det första kommer närmast från engelska, det andra från tyska (förmodligen med hansan).

I stället för ”content” kan en svensktalande använda ”stoff, ämne” eller ”substans”. Fast då måste man förstås tänka efter vilket som passar bäst. Samt ha tillgång till synonymer. Vilket det blir alltmer ont om (i det här j-a landet).

Men för att tillfälligt avsluta intighetsresonemanget kommer här ett citat från en universitetslärare. Denne var inblandad i en diskussion om svenska politiska partier som huvudsakligen kallades ”demokratiska”. Man nämnde andra europeiska länder vars partier rör sig i motsatt riktning, en antidemokratisk sådan. ”Den risken finns förstås även i en svensk kontext”, sa läraren.

”Kontext” i detta yttrande är överflödigt: ”Den risken finns även i Sverige”, hade väl räckt? ”Kontext” är ett av de ord man bör hålla ögonen på. Ofta betyder det just ingenting.

Tegnérs innehåll i ”det dunkelt tänkta” har nått oanade höjder

Man skulle kunna kalla det ett omöjligt intresse, alltså det undertecknad hyser för att med ord försöka beskriva det obeskrivbara. Och man är inte precis först i genren! Men fastän den här typen av omöjliga försök beskrivits så väl av författaren Esaias Tegnér är jag inte böjd att hålla med. Så här skrev han (1820):

Vad du ej klart kan säga, vet du ej:
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Visserligen är mina tankar mycket svåra att klä i ord, men det kan hända att Tegnér hade det ännu svårare, han var ju man! Och skriver själv ”med tanken ordet föds på mannens läppar”. En kvinnas läppar kanske kan yttra det dunkla lite lättare?

 
Jag vill så gärna med ord återge den stora intighet som hela tiden föds på samtidens läppar. Ta begreppet ”content”. (Jag har försökt tidigare att beskriva det här content-et, bloggen 14 sept, 2021.) I en av SVT:s alla trailrar (lika irriterande som reklam i reklamkanaler), sa en blivande programledare för en filmgala att vid den skulle det bli ”mycket content”.

 
Man vänder sig till nätet för att få reda på mer och finner bl a en slags reklambyrå. Det kallas den kanske inte, men i vilket fall som helst sysslas det där med ”content marketing” som förklaras på följande vis: ”Content marketing är när du erbjuder din målgrupp värdeskapande innehåll som hjälper till med deras utmaningar.”

 
Här är vi framme vid intighetens kärna! Det verkar som om några jobbar med nåt några andra vill ha och som de i sin tur ska sälja till nån som köper. Varför pratar de då så konstigt? 

Och att det finns innehåll i en filmgala tvivlar man förresten inte på. Filmer brukar ha innehåll: ”content”, för den läsare som inte förstår vad ”innehåll” betyder. Utan innehåll är det knappast en film utan en tavla. Nej, fel  av mig: Även en tavla har ett innehåll: ett content.

Jag erbjuder mig att jobba vidare med att beskriva det intiga innehållet i världen.

  

Omvärlden gör mig ständigt – och utan kostnad – lite mer jag!

Människans alltmer begränsade ordförråd verkar ha gjort henne mer benägen att pladdra. ”Tugga luft”, som vi sa i min barndom. Nu ska jag återge något så tvivelaktigt som en kommersiell text. Dess avsikt är att sälja resor.

 
Rubriken, eller vad man ska kalla den, löd: ”Mer du. Mer närhet.” Sen kom det här: ”Vem är du egentligen när man skalar bort alla lager? Vad du än söker har vi nu fler personliga upplevelser än någonsin”. Sen kommer lite om vart man ska vända sig för att ”skräddarsy” sin ”unika resa i sommar. Så att den blir lite mer du”.

 
Jojo, gott folk, det här modersmålet kan bringa en ur fattningen utan att blanda in några främmande ord. Med sju nästan medvetna decennier i ryggen kan jag utan att darra på manschetten påstå att sånt där snack är minst lika försåtligt som översatt skit.

Utan att vara särskilt svag för det slags sentimentala prat som jul- och nyårstid vräker över oss, önskar jag ändå för det nya året och vartenda ett av de kommande åren att ingen människa på jorden går på den typen av snack. Vilken fräckhet! Utnyttja folks svagheter och låta dem betala för att "göra sig själva lite mer sig själva"!