Hm, det är bäst att inte hoppa för långt bort i språkhistorien

Knappt har man sagt pip innan man får revidera och lägga till rätta. I går drabbades undertecknad av den enkla misstanken att om man går tillräckligt långt tillbaka i historien, förhistorisk tid – ja, så långt bort det går – så är vi alla släkt och har därmed samma början på det som är mänskligt språk.

Men jag har väl bedragit mig igen, för som ett brev på posten (ja, så som man menade förr: något snabbt) dök en liten snutt om riktigt gammalt språk upp ur P1:s Vetenskapsradion. En forskare, Jenny Larsson, berättade om ett pågående projekt som ska försöka ta reda på mer om de indoeuropeiska språkens ursprung och spridning för sådär 5 000 år sedan.

På Stockholms universitets hemsida (där Jenny Larsson presenteras) beskrivs projektet och där står bl a:

Vi vill komma ifrån tanken om ett enda "urspråk" och ett enda "urhem", därför kommer vi istället att fokusera på hur de olika lingvistiska språkstadierna såg ut och hur de hänger ihop med varandra.

Från en gammal rekonstruerad fabel läste Jenny L upp en liten bit som skulle kunna ge en vink om hur det 5 000-åriga språket lät på tiden det begav sig. Det verkade som om ett enda ord i detta stycke har en likaljudande motsvarighet hos oss, ordet "häst". Men hur Venus från W (bilden), drygt 20 000 år, kan ha låtit lär vi aldrig få veta.