Någon kan tycka att det är en hopplös syssla. Denna blogg, alltså. Och det är det förstås. Ofta har jag jämfört den med pojken i sagan som under en natt skulle tömma en sjö med en sil. Och då var ju ändå grabbens ”morot” halva kungariket och prinsessan.
Sbråk har ingen morot, egentligen inte mycket till hopp heller. Det som driver är nog mera släkt med skräck. Dessa dystra tankar kom när jag nyligen bevittnade ett mindre sällskaps samtal. Det är ofta uppenbart att de flesta hellre pratar än lyssnar. (Sa inte att jag är något undantag!)
Man ser folk avvakta, det beror på något slags uppfostran. Om och om upprepar de sin egen och nästa replik inne i huvudet. Den åker sen ut när den för tillfället talande tystnar.
Detsamma gäller det skrivna språket. Inte i riktigt lika hög grad dock – många skriver ju inte och dessutom är den kommunikationen långsammare. Men den stora toleransen och ibland nonchalansen inför hur mycket som gnagts och gnags sönder av modersmålet på kort tid och vad det innebär (eller är tecken på) väcker viss oro.
