Jo, det är nog sant, men det är synd att inte – när man har chansen – förtydliga vilket som är talspråk: ”suddigummi”, och vad som tas upp i ordböcker: ”suddgummi” (eller radergummi). Som barn sa jag ”suddgum” och fler med mig, ser jag på nätet. Vad man än säger bör man även veta hur ord skrivs. Sånt klarade barn förr och gör det säkert även i dag.
Vidare nämndes verbet ”hänga” i betydelsen ”umgås”. I undertecknads generation säger nog inte många ”Lisa, Sune och jag hängde i går” (ifall de inte anstränger sig att tala som ungdomar, förstås). Språkdocenten har hur som helst letat i etymologiska ordböcker och där funnit att ”hänga i betydelsen umgås har använts sen sent 1600-tal”, men tillägger att det ”skett en liten förändring” och att meningarna då löd ”hänga på krogen” eller ”här står man och hänger”.
Jag hör uppenbarligen till 1600-talet för exakt så har jag kunnat säga när som helst under mitt levnad. Dock har jag aldrig sagt ”Lisa och jag hängde i går”. Vilket jag inte heller tänker göra.
Lattjo med språkmänniskor som kallar vissa ord "utslitna" (se gårdagsinlägget), men inte skyr ansträngningen att söka hundratals år bakåt för att legitimera en språkmodernitet av dagens märke. Enklare än att bläddra sig bakåt till drottning Kristinas tid är ju annars att berätta om den engelska påverkan av i dag som får vår tids svenskar att säga ”presidenten lämnar” (utan att berätta vad som lämnas) eller ”Lisa och jag ska hänga i kväll”.
Själv är jag övertygad om att unga skulle tjäna på större kunskaper i ett äldre språk än vi ålderstigna gör av att härma barns och ungas språk. Vi behöver inte deras framtids modersmål, men de behöver det nära förflutnas. Tamejtusan.
PS I den drygt tioåriga SvD-artikeln, ”Ovant med naket lämna”, förutspår språkvetaren Siv Strömquist vad som ska hända med verbet ”lämna” utan objekt. Hon är redan sannspådd.
