Normalt sett borde en sån som undertecknad vara tacksam för dem som ”jobbar med språk” på ett publikt sätt, skriver spalter i tidningar och gör program i radio (mer sällan tv!). Och föralldel, nog dyker det upp intressanta grejer från såna håll, men påfallande ofta är de mest intresserade av att förklara och försvara språkets urlakning.
Det är klart att språk förändras (jag är döööötrött på att behöva skriva en sådan mening, men erfarenheten tvingar mig), men de många förklaringarna kring förändringarna tycks överflödiga när man nu ändå anser dem så självklara!
Om jag inte missminner mig inriktade sig inte språkvård och -arbete fram till för ett par decennier sen på att jobba så in i bänken defensivt. Förra veckans avsnittet av radioprogrammet Språket (omtyckt av många, jag vet) var aningens provocerande för mitt rabiata synsätt och en del av innehållet ska därför nagelfaras.
Inledningsvis diskuterade programledarna ”utslitna ord” och tycktes mena såna som en stor del av landets invånare ännu använder. Men vad är det för konstig beteckning, ”utslitna ord”? Borde de inte kallas något annat? Ålderdomliga, kanske? Eller ännu enklare: ”ord som inte längre används så ofta”?
Låt oss betrakta glosor som brukas i övermått i dag: lyfta (frågor), landa (i verkligheten), målbild (jag tror det betyder mål, förhoppning) beröra/gripa tag (legio på kultursidor) eller fraser som ”vi ska titta på det här” och ”Jag hör vad du säger och tar det med mig!"
Dem, däremot, kan man kalla utslitna. Men programledarna fnissar åt det roliga ordet ”kautschuk”. Och visst, det hör man sällan i dag, trots att många av oss har kvar knappt utslitna suddgummin som ligger och skräpar i burkar och pennställ.
Gårdagens människa fortsätter i morgondagens inlägg en närläsning (slå upp i SAOL!) av det Språket-avsnitt som heter "Orden som avslöjar din ålder". (Haha, som om det var nåt nytt...)
