Jag går upp till er och säger det rakt i plytet

På denna plats har det sagts tusen gånger och det är inga problem att dra det tusentals gånger till: Det finns numera en oerhört ful och odemokratisk vana att översätta hela meningar direkt från engelska och göra svenska nyheter av. (Och ibland översätter man inte alls.)

Att mindre nogräknade tidningar (”kvällstidningar) gör sånt är i och för sig inte förvånande. I en blaska av nämnt slag stod följande att läsa, det gällde en förgrymmad amerikansk skådis som fått en näsvis fråga: 

En fråga, skulle du gå upp till mig och fråga det rakt ansiktet? 

Det tycks saknas ett ”i”, men det är skit samma – inte mycket är svenska över huvud taget i den meningen. Skådisens egen kommentar på Instagram löd: “Question. Would you walk up to me and ask this straight to my face?” 

Många svenska skolbarn har fått lära sig att ”walk/go up to someone” betyder ”gå fram till någon” – en av tusentals överraskningar (konstig preposition från vårt håll sett!) man måste lära sig om man ska förstå eller tala ett annat språk. Skojigt nog och i just detta fall får vi svenskar istället in upp-et i "rakt upp i ansiktet".

Nu ska inte helgyran fördärvas med paragrafrytteri, men sådant ska det bli strax efter nyår. På det kan ni hoppa opp och sätta er!

Ett fönster mot världen, det är svenska språket, det!

Bild av ett typiskt glasfönster som också, man vet aldrig när det kan vara användbart, rimmar på tidsfönster 

Här kommer gårdagens PS. Det handlar om ett ord som snart är lika mycket norm som onödigt. Så här. På Wikipedia står om "tidsfönster" (ett s k översättningslån från engelska):

Ett tidsfönster är en kort tidsperiod under vilken en möjlighet uppträder eller ett visst förhållande råder. Begreppet används inom olika tekniska och ekonomiska sammanhang, exempelvis inom logistik för den tid då en leverans ska ske.

På andra ställen kan man finna synonymer till ordet. En är ”lucka”. Letar man efter vad ”time window” översatts med kan man på en sajt som Linguee hitta proffs som i stället för "tidsfönster” använt ”tidsperiod, intervall, tid, tidsfrist, tidpunkt”. På den sida som har mest trovärdiga översättare (Glosbe) ges även ordet ”tidsspann”. Ena jävlar på att hitta fungerande synonymer m a o! Hur nödvändigt är det då att ta ytterligare ett ord, ett engelskt, översätta dess beståndsdelar ord för ord och knöla in i svenskan?

Det vore synd att undanhålla läsaren rimlexikon.se, där man - hörs på namnet -  får hjälp att rimma. "Tidsfönster”, står det, rimmar på ”köksfönster, butiksfönster, vagnsfönster, ugnsfönster, glasfönster, butiksfönster” m fl. Sammanlagt 40 fönster (endast din fantasi sätter gränser) sägs rimma på "tidsfönster”. Dock inte ”transferfönster” som var det enda nya fönster jag hört om i modern tid. Innan ”tidsfönstret”.

Vill läsaren vara snäll att dra slutsatser så jag slipper.

Inte bara bakom flötet - även vilse i tidsfönstret

När det är dyker upp grejer på ens skärmar (allehanda flashar) och man skriker: Vad är det frågan om nu igen? kan det hända att en ung släkting säger: ”Lugna dig. Och försök att först ta reda på vem avsändaren är”.

Det går inte alltid bra, men jag vet vem avsändaren till den s k nyordslistan är. Och hoppas att alla andra vet det också. 

Det är lätt att få för sig att det är en seriös lista som i dagarna presenterats. Tidningar med skaplig självaktning tar ju upp den, nyhetsprogram i radio och tv tar upp den. Själv tar man sig för pannan. 

Visserligen är Svenska Akademien lite väl eftergiven beträffande valen av ord till sin ordlista. Men man hoppas att ledamöterna lägger fler pannor i fler veck när de ställer samman SAOL än Språkrådet gör när de lattjar fram en ”nyordslista”. Där håller endast ett par av orden längre än året ut (enligt en representant för Språkrådet) 

Det är synd att sätten att resonera kring språkanvändning blir till ungefär lika långvariga jippon som senaste festliga, virala, djurklippen. 😸😹😺😻😼😽😾😿🙀

Men det är väl bara att kasta in handduken: modersmålet har liksom allt (jag menar ALLT) annat blivit en konsumtionsvara. 

Nu börjar språket svaja rejält. En etablerad radioreporter berättade i ett nyhetsinslag om en man som avlidit efter en misshandel. Det uppstod problem med att bestämma påföljden för gärningsmännen eftersom ”det var svårt att få ner fönstret på när mannen omkom”. 

Det tog ett tag att förstå det där med fönstret (från engelska ”time window”). I själva verket avsågs svårigheten att bestämma tidpunkten för när mannen avled. 

Att dechiffrera nyheter från svensk radio (och andra medier) blir allt knepigare. Men det är förstås bara en annan som sitter här och är bakom flötet. Eller på fel ställe i tidsfönstret.


PS Det PS jag tänkte skriva här blir alldeles för långt - detta p g a världens ofattbara dumhet - så det får i stället bli tankar för morgondagen.Återkom kom då för en större portion intighet!

Jag sökte bara lite annat av världen – jag är besviken 2

Se gårdagens inlägg om den gamla Södergrandikten som återupptäckts av yngre förmågor. Det är ju förstås bra i sig. Det är en s k kulturpersonlighet som skapat ett typiskt pk-tv-program baserat på idén ”ni kanske tycker att det verkar svårt med poesi, men ni förstår: det finns jättemånga fiiina dikter”. Sånt kunde vi räkna ut själva förr. (Morr.) 

”Vi låter artister tonsätta dikter de får välja!”
Det har ju aldrig gjorts förr. (Morr.) 

En ung artist läser upp de nämnda raderna (bloggen i går) ur ”Dagen svalnar...” för att sen utbrista: ”Fy va? Jävla starkt, asså”.  Artisten får sällskap av några kamrater och berättar sedan för tv-kameran att ”de här tjejerna är mina pelare” (engelska ”pillar” betyder visserligen ”pelare”, men om människor har man brukat säga ”stöttepelare”). Och tillägger ”det känns kul att föra vidare fanan som Edith tände”. 

Läsaren ombeds att förstå: Denna ilskna åldring är inte ute efter enstaka barn av sin tid. Detta är det språk de lärt sig och vem som ska klandras för det vete stjärnorna! 

Men det är inte befrämjande för ens humör att höra ens världsbild dras i skiten om och om igen. Dagligen och stundligen. (Morr, morr och morr.) 

Man vet inte hur lång tid det tar innan man sitter och ler och lallar (se gårdagsinläggets början) på sin yttersta ålderdom – om man nu kommer dit. 

Det känns dock som om man får hjälp att komma fram fortare.

Jag sökte bara lite annat av världen – jag är besviken 1

Innan folk blir så gamla eller på annat sätt ankomna att de sitter och ler, lallar och håller med den som sist sa nåt, har de en period när de är påfallande ilskna. Här skriver en av dessa.
Vad beror då ilskan på?

Jo, det kan vara så här (bland annat, de samlade orsakerna är oräkneliga): Det fanns något förr som kallades allmänbildning. Människor i ett samhälle fick genom skolor, universitet och vad det kan ha varit en gemensam bas av diverse kunskaper. Inte för att denna skribent hörde till de riktigt allmänbildade, men ändå. Nu för tiden och genom nya medier är all slags kunskap betydligt mer personligt formad – modern teknik har slagit undan benen för den där gamla allmänbildningen. 

Till den hörde bland mycket annat att veta vem Edith Södergran (1892 - 1923) var (åtminstone till namnet). Litteraturhistorien anser henne höra till de första modernistiska representanterna. Många är bekanta med sista versen i dikten ”Dagen svalnar..” 

Du sökte en blomma
och fann en frukt.

Du sökte en källa
och fann ett hav.

Du sökte en kvinna
och fann en själ -

du är besviken. 

Den har genom åren ”analyserats” av en massa gymnasister och studenter, den är så uttjatad för äldre att de gäspar käkarna ur led. 

Hur ska denna litania sluta? Fortsättning följer.

För den som tänker och tänker är tro och tyckande inget att ha

Folk tänker, tänker, tänker. Finns det nån som tror nåt längre? Eller tycker? Och nu var det dags för ett stycke självrannsakan. Har jag inte själv börjat ”tänka” ovanligt mycket? Nej, tyvärr har motsatsen inträffat! Egentligen.

Påverkad av tidens språk säger även jag, min Brutus: ”Jag tänker så här och jag tänker så där och om det här tänker jag så här”. 

Men tänker så himla mycket gör man inte, man tror och man tycker en hel del, kanske till och med mer. På grund av att ”think” och ”tänka” låter nästan likadant har svenskar glömt den finemangskillnad som finns mellan tänka, tro och tycka. Alla tre kan de översättas med ”think”. Tråkigt för er, engelsktalande, men ni har ju ord så ni klarar er ändå! 

Slår man på Wiktionary ges fem (5) tänka/tänka sig. Ett av dem sägs betyda ”anse, mena, tycka”. Utan att direkt ha på fötter tänker (!) jag ändå djärvt påstå att dessa innebörder är nya samt kommer från engelska. 

I förra inlägget citerades språkvårdaren som sa: ”Dyra priser, nä det är väl ok, det är väl ingen som inte förstår vad dyra priser betyder, tänker jag.” Jag tror att språkvårdaren menade ”tror”. Det är inte säkert att han/hon skulle förstå vad jag talar om. Eller så skulle språkvårdaren säga att äsch man förstår ju ändå. 

Det enda jag förstår är att det hela tiden rinner - forsar - iväg gamla, användbara svenska ord: tro och tycka. 

"Det är nog ingen som inte förstår vad som avses"

Att envisas så här i språkfrågor uppfattas annorlunda än om bloggen handlat om fotboll, golf eller t o m gamla såssnipor. 👿

Då går vi vidare. Jo, en sak till: avsikten är inte att vara hätsk och avog mot dem som arbetar med språkjox. Det låter oundvikligen så, men jag känner inte dessa språkforskare och -vårdare personligen. Det går att på goda grunder tro att de är som folk är mest: trevliga, otrevliga, skojproppar, skittråkiga.

 
Nåväl, en av dessa fick frågan (i ett annat program än det som enbart handlar om språk) om huruvida man kan säga ”dyra priser”. 

I den frågan drillades jag i unga år: Priserna är inte billiga eller dyra, de är låga eller höga, sa språknormen. Det lät helt riktigt, ansåg också andra korrekturläsare fram till nyligen och korrigerade uttrycket. 

Nu sa just denna språkvårdare: ”Dyra priser, nä det är väl ok, det är väl ingen som inte förstår vad dyra priser betyder, tänker jag.” .Nä, det är sant, det finns nog ingen som inte förstår vad som avses. Men gäller det att ha koll på när radiolyssnare plötsligt inte förstår och då göra sig till talesman för den gruppen. Hur ser den ut? Består den av barn eller gamla, dyslektiker eller invandrare? Det vore riktigt bra om medierna använde ett språk där riktlinjerna vore så entydiga som möjligt: Så här säger vi på svenska. 

Programvärdarna tog även upp frågan om den uttjatade var-vart-distinktionen. I det fallet sa språkvårdaren att det är en accepterad talspråksvariant att byta dem mot varann. Alla accepterade talspråksvarianter är väl onödigt att ta upp i radio, kan man tycka. Jag ramlar inte av stolen för att man på vissa platser säger, t ex, ”var någerst” och menar ”var nånstans”. 

Förstår läsaren poängen, eller ska jag ta om det kanske? 

Om man använder en skapligt standardiserad svenska (färgad av diverse dialektala ljud, givetvis) i medier (och vissa andra samhällsinstitutioner) så kan hela landet förstå och de som har problem med språket kan lära sig. 

Nu tar petimätern/språkfascisten kaffepaus. 👿

En from önskan i juletid från en historiskt vred sbråkmakare

Modern informationsteknik ger oss så många fler impulser än förr. Men många av dessa kan, exempelvis, vara meddelanden om vad ”kärleksbönder” och ”influencers” håller på med. Mina kompisar säger (med gnällig röst när jag gnäller): Jamen du måste väl inte titta/läsa då!

Inte titta? Man blir ju anfallen - också i den "verkliga" och handfasta världen. På stationen för att möta gäster höll jag ögonen öppna för att inte gå in i andra som inväntade tåg, besökande och julefrid. Vid kiosken skrek löpsedeln: ”Böndernas nya liv efter historiska kärlekssveket”.

 
Inte för att jag vet hur det är möjligt att undvika historiska kärlekssvek och andra krigsrubriksnyheter, men själv kan jag inte låta bli att se hur mitt hemland och resten av världen plötsligt blivit helt bombade i roten, som vi så brutalt sa i ungdomen. 

Det här handlar inte om människor som har riktigt svårt att förstå tillvaron eller har problem med att få ihop densamma. Vad jag talar om är det faktum att det bland hyfsat normala och skapligt kloka människor är möjligt att mangla ut löpsedlar med sådant innehåll utan att tilltaget slås tillbaka. Har inte nutida människor någon stolthet? Överlevnadsinstinkt? Några klippanischer av vilket slag det vara månde?

Sån här skit rullar ständigt inför våra ögon eftersom vi uppenbarligen "konsumerar" den. 

En liten folkresning vore något att stilla bedja om.

Har vi alla verkligen varit där eller bara varit med om det?

Det går inte bara att slöundersöka språket lite sisådär. Man får undersöka sig själv också. Varför känner man sig plötsligt så osäker på hur man säger, vad det heter, hur det skrivs? Ja, en som det heter relevant fråga kan lyda: Du håller kanske på att bli lite dement? Knäpp i kolan? Eller som dagens svensk börjat säga:

"Du har kanske tappat det?"
("lose it" = "tappa fattningen, bli galen")

Här har väl inte vi alla varit och själv åkte jag bara förbi.

Svaret blir givetvis nej. Den som har nåt vajsing på sina förståndsgåvor är ju den första att inte märka det. 

Det som satte igång dessa tankar var att någon sa: "Vi har alla varit där". 

Det är en konstig sak att säga vad man än menar. Det kan t ex inte gälla Örebro eller Sorsele, där många varit, men långt från alla. Alltså har uttrycket en överförd betydelse: ”Vi har alla varit i den situationen/sitsen/med om det”. Visst har språket såna här trick för sig ibland, men jag letar i det djup (eventuellt skadat av ålder, felaktig kost eller annat) som är ”mitt gamla” språk. Och känner inte igen ”vi har alla varit där".

 Men googlar jag – med citationstecken runt – ”we have all been there” så finns så många träffar att jag börjar dra slutsatser. Är dock slutsatserna rätt eller fel? Är de rätt talar vi alltmer engelska varje dag – fast  ord-för-ord-översatt så vi frestas att tro att det är svenska. 

Eller så snackar jag skit. Eller lider av glömska.

Borde inte förståelse vara mer fancy hos public service?

Som språkpolis är det bara att köra på och leva upp till omvärldens fördomar: Man är en som gräver ner sig angående petitesser. Nu behöver man inte gräva långt, medierna sträcker fram sina överlastade fat och det är bara att plocka från eländesutbudet.

En aldrig sinande källa till gnäll är (för undertecknad) ett populärt radioprogram om språket, ett program som sannerligen är lätt att känna sig kluven till! Programledaren ska framstå som mindre vetande i ämnet i fråga, ett konstigt s k koncept som är svårt att ta på allvar: Vi låter en som inte fattar så mycket av ämnet vara programledare så känner sig publiken bättre till mods. Dock inte just denna lyssnare som gärna är med på att medverkande i ett specialprogram vet mer än en själv. 

Med detta sagt (kanske också för andra eller tredje gången) ska här ges några smakprov ur programmet. De har uttalats av antingen experten eller programledaren: 

”…och det här ska gå av staplen” (svenskt ord, heter ”stapeln” i bestämd form)

 
”Det här låter lite mer fancy” (engelskt ord, betyder ”tjusigt”) 

”Det är svårt att söka ut de här exemplen” ("search out” betyder, och så här skriver en engelsk ordbok: ”to find something by carefully looking" 

”Ska vi gå vidare för nu?” (”For now” betyder ”för tillfället”, här skulle nog bara ”nu” ha använts: ”ska vi gå vidare nu”?) 

Sånt här ska man inte haka upp sig på, tycks den samlade åsikten från experthåll vara. Som en språkvårdare från SVT/SR sa häromdagen i ett pratprogram: "Bara man förstår". (Se även gårdagens inlägg)  Ja, det låter ju välvilligt. Om två personer med olika modersmål förstår varandra hjälpligt är "bara man förstår" en finfin målsättning. Som policy för public service låter det oerhört nonchalant.  

Finns det bara två protesttanter i det här j-a landet?

Ointresset inför språkets nednötning är oerhört stort och lika oerhört förvånande. Bland språkvetare råder i stället en märklig konsensus: det här är bara en naturlig konsekvens av teknik och rådande – ja, vad fanken vet jag – ideal? Har bara stött på en enda – den enda? – (förutom undertecknad) som förstår allvaret i situationen. Birgit Häggkvist, tidigare nämnd i bloggen, har till stora delar skrivit en mycket klarsynt bok, ”Välkommen och please com in”. Med ”till stora delar” menas att budskapet i sin kärna är lysande men att texten emellanåt kan vara lite snårig att ta sig igenom.

En förhoppning vore att denna bok användes på journalistutbildningar och universitet, institutioner över huvud taget där människor undervisas i bästa möjliga svenska. Boken skulle också ge svensktalande en chans att få en samlad bild av vad som snart gått förlorat på grund av den skrämmande låt-gå-mentaliteten.

Citatet:

Hur kommer det sej att i ett samhälle som det svenska, där yttrandefrihet annars är en självklarhet, all offentlig debatt i frågan om modersmålets anglisering lyser med sin frånvaro? Att just de som borde initiera den debatten istället använder sin position för att tysta varje ansats till en sådan lika effektivt som om det gällde regimkritiska åsiktsyttringar i en totalitär stat?

Ytterligare julepistel till modersmålets försvar och fromma

Språkdebatten är stillastående, tänkte jag först skriva, men det finns ingen alls! Som flitig radiolyssnare och ojämn tidningsläsare blir man varse små inskott i debatten här och där. Språkpoliserna” har dock åter varit på tapeten, utan att någon kollar dessas utbildning och legitimation. Onormalt ofta (tyvärr, enligt undertecknad) klagar dessa på bruket av var-vart, före-innan och större än mig/jag. Populasen frestas tro att de tre frågorna är de enda.

Tacka fanken då för att en del språkvårdare (och folk i liknande yrken) gnäller tillbaka på dessa ”språkpoliser”. Här är svårt att ta ställning. Det är inte en önskan att förknippas med de nämnda språkets väktare, poliserna alltså, då man inser att problemen i språkhanteringen är mycket större än de tre frågorna. Inte heller vill man luta sig mot språkvårdarna som har en tendens att tala en smula von oben när språkbruk kommer på tal. 

Det kan göra en arg. Jag menar så här: Om man har lön för att arbeta med språket tycker man säkert att de lekmän som ger sig in i debatten låter fåniga. Det här gäller alla jobb. Berätta för en läkare om den sjukdom vars symptom man googlat sig till och denna/denne studsar inte av intresse. Beskriv man för en rörmokare vad stoppet i vasken beror på – då händer samma sak. 

De som språkfolket i sin upphöjdhet lite nedlåtande kallar språkpoliser borde ändå ses som en tillgång: Vi är en jättestor kår med mycket olika kunskaper som vi gärna håller fast vid. Det är svårt att kasta bort allt som lärare i ens skola först gav stora röda bockar för och sen idogt präntade in vad det egentligen borde heta enligt den tidens böcker och lärde. 

Att då höra dem som är anställda för att vårda språket säga att ”det inte är så viktigt bara man förstår” – ja, det går, apropå ”förstår”, över ens förstånd.

Det är bara en tidsfråga innan saker och ting försvinner i tunn luft

Har man varit med länge har man mycket att gnälla över. Det kommer automatiskt när allt man lärt sig plötsligt försvinner i tunn luft. Nä, ännu heter det ”ut i tomma intet”. Men på engelska försvinner saker i "thin air"

 
Det är inte bara språkfärdigheter som går åt pipan. Det är svårt att tro sina ögon när en brevbärare (i en tidningsartikel) vädjar till människor att skriva adressen på rätt hörn av kuvertet, nere till höger. Det gör han inte bara för att han är en gammalmodig typ utan för att det underlättar hans jobb. Men hur ska folk lära sig sånt när de aldrig skickar några brev och med ”adressera” menar något helt annat (se inlägg 11 och 12 december)? 

Nu drar jag mig till minnes språkexperten som (i radion) tog upp ordet i den moderna betydelsen (vända sig till, ta itu med, m fl) och därefter la till: ”Adressera har i engelskan en historia av relaterade betydelser”.  Här är en översättning: ”Ordet ’address’ har i engelska sedan länge fler betydelser med inbördes samband”. 

Relatera. Det är ett väldigt relaterande i dessa dagar. För inte länge sen betydde ordet bara ”berätta, återge, redogöra”. Nu går det inte att vara säker på vad allt som kan avses och varför. 

Lite sisådär vid sidan av kan man också undra över varför ett program om svenska språket berättar om alla betydelser ett engelskt ord har. Det här gäller en mängd ord på en mängd språk, kan avslöjas på denna plats. Om vi tar italienska ”indirizzo”, adress, så kan det också betyda ”skrivelse, start, riktning”. 

Det här kan, som den uppmärksamme läsaren förstår, leda hur långt som helst...

Så kan fikabordet bidra till att brutalisera världen

Stilnivåer, betydelseglidningar, nyanser? Innebär orden ännu något? Och i så fall, kommer de att göra det om några år? Andemeningen går förlorad och klimatförstörelsen kommer även att omfatta den verbala miljön. Fast äsch, vi är redan där. 

I gårdagsinlägget citerades en man som sa att något var ”tårdrypande”, men han menade (framgick av sammanhanget) att han ”blev gråtfärdig”. Vilket han f ö inte är ensam om.

 
En nyhet kom under mina ögon. Med detta menar jag att det normalt inte sker att kvällstidningarnas värsta, översatta katastrofhistorier brukar nå undertecknad. Historien var oerhörd. En psykiskt sjuk kvinna hade först dödat sitt lilla barn, sedan ”la hon det på ett fikabord” och satte eld på barnet. 

Det går att misstänka att följande skett: På originalspråk har det stått coffee table. Och ja, precis så var det, man kan ju googla sig fram till ursprungstexten, vilket jag just gjorde. På svenska är såväl kaffebord som fikabord något annat än det verkliga bordet och innebär för de flesta ”bord dukade till kaffe/fika”. Det finns soffbord och köksbord som betyder bord av vissa utseenden. Exemplet här är ett i raden av hur det blir med maskinöversatta/utan-tanke-översatta texter. 

En del kanske tycker att man inte ska bry sig om ordvalet alls när det gäller såna här sammanhang. Jag kan inte hålla med. Ett språk som inte kan återge det hemskaste hemska utan att profanera de ord vi har till vårt förfogande riskerar att brutalisera världen ytterligare.

Här gör jag så "välbefunnen" räknas på nätet: hör snart till "bruket"

Mediesituationen skyndar på den språkliga erosionen, se där en underdrift! Tusentals röster rakt in i vardagsrummet ( eller var som helst) måste naturligtvis påverka sättet vi talar med varann. Bra går det inte eftersom var och en får ett mer och mer egensytt språk. Inga lärare, ordböcker, språkvårdare, föräldrar – normerare av vilket slag det vara månde – hyfsar till detta språk så att det funkar som kommunikationsmedel.

 
Säg vad du vill, så gissar vi andra vad du menar. Tycks språkdoktrinen lyda. 

En liten flicka försvann häromdagen från sitt hem. Några timmar senare kom en nyhet och plingade i mobilen: ”Flickan nu hittad och välbefunnen”. Detta var förstås i och för sig glädjande, men vad är välbefunnen? Ordet har använts av ett antal journalister till vilka man kan rikta uppmaningen: Ger er inte! Snart kallas ordvalet "ett bruk" och åker in i ordböckerna!

Följande exempel kommer dock från intervjuoffer i största allmänhet. 

På en fråga om hur politiker sköter sitt jobb när de inte får till en regering svarade en kvinna: ”Det känns mer som en barnlek”. Sbråkbloggens läsare behöver ingen synonym för vad ”en barnlek” normalt innebär. Antar jag.

 
Och så till slut den vänlige man som ägnade sig åt hjälpverksamhet och beskrev den fattigdom och nöd han bevittnade: ”Det är rent tårdrypande”.

Inte bara årstidens lussekatter utan även vetekatter

Ilskna kollegan (förra inlägget) hade även galla att spy över ”modeuttrycket ’pepp’. Vete fan vad det betyder", skrev han. "Eller ’vete i katten’ som det stod i tidningen häromdan”.

Startar man efterforskningar (såna som bedrivs här vid sbråkinstitutet) finner man ett antal vilsna själar som skriver antingen ”det veti katten, det vet i katten” eller ”det vete i katten”. För så går det när man inte har verbens tre utsägesätt (modus) klart för sig och inte kan identifiera konjunktiv som uttrycker (och här kommer något av det lilla som stannat i skallen sedan skolåldern) något ”önskat, tänkt eller ovisst”.

Någon enstaka konjunktiv fladdrar ännu med svag låga i svenskens språk: ”vore, finge, ginge”. Men bortsett från vad man själv och några andra relikter ännu får ur sig är nog, vid närmare eftertanke, ”vore” den enda kvarvarande konjunktiven. 

Ja, och så finns några uttryck med konjunktiven intakt, om än likstel. Dit hör ”vete fan, vete katten, vete tusan”. Där är alltså formen ”vete” konjunktiv av verbet "veta". 

Det här kan man läsa om hos Falkblick-Anna. Hon har en trevlig språkblogg som dessutom har lite att säga om vetekatter: http://www.falkblick.se/2018/03/varfor-sager-man-det-vete-katten.html 

Däremot en liten varning för Google som – givetvis – kan spela en spratt. När jag sökte efter ”det vete i katten” så frågade sökmotorn ”Menade du ’det vet i katten’?”

Som en korrekturläsare får man ont i sitt huvud

Kollegan A skrev häromdan ett ilsket sms om språkfel. Det var engelskpåverkade småord han retade sig fördärvad på. HÄR får han givetvis medhåll. Samtidigt kan man påminna om de språkforskare, professorer och annat, som anser att engelska inte påverkar svenskan på djupet!

Kollegan nämnde det nutida bruket att trycka dit obestämd artikel framför yrken och titlar: ”Nästa vittne är en ambulansförare”. Får nästan blodstörtning själv vid nedknackandet av detta, för det här bruket griper omkring sig, som det heter. Och skiter man i detta och låter bruket härja, ja, då är inte Svenska Akademien och andra språkinstitutioner sena att förklara det svenskt! ”Hon är läkare, han är brevbärare, hon är professor” säger man på svenska medan  engelska har ”she is a doctor, he is a postman, she is a professor”.

 
Kan slå vad om stora pengar att ett skolbarn inte korrigeras om det i en uppsats skriver ”han är en brevbärare”. Morr. Där pyser en typisk svensk formulering åt skogen. 

Kollegan igen: ”Och hör på detta: ’han har brutit sin arm’. Skit!” Där ryker nästa idiomatiska uttryckssätt. På svenska används inget pronomen utan objektet har i stället bestämd form. Det heter ”han har brutit armen”. Man får vara glad att folk inte säger "han har brutit hans arm" eftersom meningen på engelska lyder "he has broken his arm". Men det är väl en tidsfråga.

Vän av oordning tycker att sånt här är petitesser. Tyck det, var min gäst!* Men de långsiktiga konsekvenserna kommer att bli förödande. Och de är inte långt bort, sanna mina ord. 

För att återknyta till exemplet med den brutna armen ovan: det reflexiv-possessiva pronomen ”sin” som ofta lyser med sin frånvaro kan orsaka missförstånd. ”Hon fick ett pris för hennes insats”, sa radioreportern nyss. I just det inslaget var det möjligt att tyda vem som fick priset, men här ligger felsyftningar på rad och bara väntar på att fyras av.

* Nu skojar jag igen. "Be my guest" säger man på engelska och mena "för all del. varsågod"

Predikotext inför 3:e sönd i adv: bana väg för ett enhetligt språk

I går nämndes två huvudtendenser hos dem som arbetar professionellt med språk. Den ena är generös gentemot engelskt inflytande, åtminstone när det gäller lexikala (ord-) delen, den andra är svårare att bli klok på. I allt fler fall där vanligt folk känner sig osäkra på ett yttrande vänder språkexperterna plötsligt blicken bakåt. Inte bara några decennier – vilket vore det enda raka – utan hundratals år.

 
Så skedde häromdagen med ordet adressera (se förrförra inlägget), där en språkexpert (radio) tog upp betydelser från 1600-talet och framåt. Detta sker vanligen om ordet ifråga nyligen lånats in från engelska. Så är fallet med ”address” som på engelska också har den svenska gamla betydelsen. För inte länge sen användes ordet på svenska nästan uteslutande om att skriva adress på kuvert.

 
Det finns många exempel: engelska ”meant” blir oftast ”menad” när ”avsedd” är bättre. "Cancel" har under lång tid hetata ”upphäva, anullera”, kanske t o m ”slänga, strunta i”. Men i SAOB finns belägg som går hundratals år bakåt: då kör vi med cancellera!

 

Sbråkmakaren är den första att hälsa gamla ord välkomna, men önskar att det funnes en gräns. På mitt gamla korrekturjobb arbetade vi med ett språk som, nu gissar jag, kunde sträcka sig 70-80 år bakåt, däremot inte flera hundra.

 
Avsikten – inte utsagd, men den framstår klart nu – var att försöka få till ett så gemensamt språk som möjligt för de levande. Språket har givetvis moderniserats sedan de tider jag talar om (70-80-tal) och ska funka för de NU levande. 

På så vis förändras och dras språket (javisst är det en förenklad bild, men förstå tanken!) med och av tiden som fungerar som ett lok. Att då – förutom ett stort inflytande från ett annat språk – haka på samtliga svenska ordbetydelser från tiden för Gutenberg, typ, gör språket svårarbetat. Tåget blir långt och otympligt, för att fortsätta tut-tut-metaforen. 

Och detta i en tid när det gäller att förstå nya aktörer på scenen (jag skämtar: menar ”grupper med nytt språk”) som it-, PR- och diverse mediefolk. Sen har vi det eviga problemet med kommunikation mellan gammal och ung, utbildad och outbildad. 

En språklig norm istället för en språklig storm, det vore nåt att önska i julklapp!

Glöm less is more, det är more som är less, liksom skribenten

Att lyssna till dagens språkarbetare blir mer och mer märkligt. Det undertecknad skolades i – och som per definition, ”det är andra tider nu, serru” – är passerat, hemsöker naturligtvis ännu en äldre generation.

Så här: På ett tidningskorrektur (och motsvarande ställen hos tidskrifter, på förlag etc) fanns strikta ramar för språket. ”Strikt” är, för kännedom, här inte avsett som ett dåligt ord! 

Vitsen med arbetet var att språket skulle bli så bra som möjligt. Och vad var då ”så bra som möjligt”? Förståelsen var förstås viktigast. Beträffande det språk som lärdes ut i skolan, användes i medievärlden och överallt där man meddelade sig, fanns ett slags konsensus, ett samförstånd om hur ett skapligt språk lät och skrevs. På så vis gjordes det möjligt för alla att ta del av ett ”gemensamt” språk, vilket ytterligare kunde jämna ut de klassklyftor som fanns. 

Tja, ”fanns” är fel tempus, dessa klyftor håller åter på att fördjupas när det inte finns ett större övergripande – ”samhälleligt”, kan man vilja skriva – ansvar för språket. 

Det finns två tydliga tendenser i dag hos dem som borde vara språkansvariga. En en av dessa – den mest lättförklarliga – är att ta in så mycket engelskt som går. De ansvariga talar framför allt om att lånord (av diverse slag) inte ställer till några problem för ett språk, snarare berikar det svenskan (i det här fallet).

I den bästa av världar låter det självklart eller, om vi tar det på engelska, ”more is more”. Men nu tycks det som om en hel del av dessa lån vid sin framfart tränger ut flera inhemska synonymer och då blir ju språket fattigare: ”More is less”. 

Och vad som är värre: det tycks undgå de språkansvariga att vi börjat tala en översatt engelska. Det gäller inte enbart de idiomatiska uttrycken, hela syntaxen verkar rubbad. Tycks det mig. Och det är där vi är nu. Ja, vad var det där senaste, t ex? Översatte jag helt enkelt ”and that’s where we are right now”? Man behöver inte bada i engelska för att bli sig osäker på vilket språk man egentligen talar. Och dessutom är det lätt att få en känsla av att det dessutom är nån slags slafsengelska man översätter. Vad vet man?  Eller "vad vet en?" som nutidssvensken säger.

I morgon den andra och konstigare tendensen.

Ett kungarike för ett vanligt kuvert med adress!*

Adressera. Suck! Vilken enkel värld man levt i! Där satt man och adresserade brev och var nöjd med det. Nu är det betydligt mer man kan adressera.

I ett radioprogram om språk undrade en lyssnare – liksom undertecknad – varför man sedan en tid adresserar mer än de nämnda kuverten. Experten läste ur SO och där står att adressera betyder: ”1) förse med adress 2) sär­skilt rikta sig till ngn, i sam­band med ett an­förande e.d. 3) ta i­tu med och försöka lösa” (ett problem). Inte nog med det, man anger även när ordet i den speciella betydelsen är belagt första gången. Då får man för 1) 1657, för 2) 1779 och för 3) 1994. 

Jag riktar mig till (”adresserar”) SAOL, som har med ordet i den tredje betydelsen första gången 2015. 

Längelänge har vi alltså haft ordet med innebörden ”rikta/vända sig till någon”. De olika adresseringarna är ganska förvillande – förutom den betydligt enklare kuvertadresseringen.
Ska adressera nu också plankas från den vanliga engelska användningen – ”adressera problemet” – får vi ytterligare ett ord för "gripa sig , ta itu med, lösa, fixa" och allt annat man kan tänkas säga. 

Måste verkligen Svenska Akademien ta in vartenda ett av de här modebetonade uttrycken när svenskan redan har fullt av användbara synonymer? Och kan ingen med lite pondus inom språkvård/forskning någon liten gång ha en avvikande åsikt?

För en som aldrig ger vare sig sig eller upp finns oändligt mycket att tala vidare om.

* Förvanskat citat: Shakespeare lät Richard III i pjäsen med samma namn utropa något liknande, även han genomstungen av desperation.

Och nu ska här adresseras addera och adressera*

För inte länge sen kunde svensken inte addera och adressera hej vilt. Jo, det kunde förstås svensken, fast visste inte att det var så man skulle komma att säga om annat. För samma svensk kunde göra precis det, addera och adressera – fast mena nåt annat. 

Det här förfarandet ingår i arbetet att byta svenska mot engelska och stöka till det i den språkliga fataburen. Risken med att protestera mot detta ger en dock vänner av den typ som Oscar Wilde lär ha sagt att med sådana behöver man inga fiender. Man hamnar i sällskap man inte räknat med (apropå addera 😏). Mer om det framöver. 

Sbråkbloggen har tagit upp kombinationer som ”addera upp till” (senast 11 okt). Här kommer ytterligare exempel: "En proveniens adderar till de vackra pärlorna” (tv-programledare). 

Vad säger då Svenska Akademiens tre ordböcker SAOL, SAOB och SO? Jo, alla dessa anser att ”addera” är en matematisk term som betyder ”räkna samman (olika tal) till en summa”. 

Men säg den sbråkmakare som får vara riktigt glad. I Svenskt språkbruk (2003) ges alternativen ”tillföra, tillägga” och ”komplettera med”. Så, bästa läsare,  fortsätt att ”duka med en viss färg och addera med en passande blomma”. (Exempel ur nämnda bok). Men i det hem där detta skrivs kommer inget att adderas, det är ett löfte. Utom siffror som ska läggas ihop om något sådant blir aktuellt.

* Adressera tas upp först i morgon!

Jag tror även på tvivlet efter detta, ty tvivlet förgår aldrig*

Den som inte är med mig är emot mig. Orden är Jesu, och kommer från Luk 11:23. 

Utanför bibeln är det inte lika lätt med antingen/eller, ja/nej, svart eller vitt. Även om man riskerar att bli kallad fegis. Tänker ännu på det som gårdagens sbråkepistel handlade om: den Kända Akademin – apropå svart och vitt, alltså. 

Man kan blicka något decennium bakåt, till för femton-tjugo år sisådär. Nej, förresten, ännu längre bakåt först, flera decennier. Då fanns personer som intresserade sig för kultur, eller ”finkultur” som andra kallade det. Den nämnda akademin var inget som ”vanligt” folk brydde sig om. Men sen spelade den dåvarande ständige (hoppsan: dåvarande ständige???) sekreteraren dragspel i ett kaféprogram och började nu sin resa mot att bli populärt kramdjur.

 
Hos stora delar av befolkningen ökade böjelsen för "kultur". Detsamma gällde intresset för den där akademin och det blev, bland många andra yttringar, jätteintressant vad man åt i Blå salen i Stockholms stadshus den 10 december varje år. Förskolor och äldreboenden med självaktning lät sina adepter och boende klä upp sig för att härma denna nu så folkliga akademi. Och så en dag: puts väck! Runt hela baletten (ja, akademin alltså) råder närmast beröringsskräck. 

Var snäll och läs INGET annat in i dessa rader än sbråkmakarens försök till historisk resumé:

1) Ujujuj, akademin, så fiiint det kan vara, då (hånfullt flin)!

2) Ooooh, tänk om man finge sitta med när alla dessa genier möts (längtande flin)

3) Men fy f-n, vilka kräk, skiten borde lösas upp (vredgad nuna)! 

Visst är det lärorikt att se hur snabbt det går uppåt och nedåt för riken, ekonomiska/politiska system och institutioner som den här akademin? Varje individ får också med ens upp ögonen för det enda rätta. Eller bör man säga det ”senaste” rätta?

*Egenhändigt hopsnickrat efter T Danielssons Eftertanke, 1974

Det blir till att klä sig i skygglappar och öronkappor

Världen är bliven hård och kall. Fast så kanske det alltid varit, man vet ju bara något om den man själv haft att tillgå. 

Och just denna tillvaro kan delas upp i ett f I och e I, där I står för internet, f för före och e för efter! Klart det var ett jädrans liv redan f I, men man slapp få rapporter från vartenda illvilligt hörn av klotet. Man fick föralldel inte heller höra från alla fina hörn, men det var skönt att slippa även dessa, inser man i dag. 

Som en annan travhäst blir det till att skritta genom nutiden med skygglappar och öronkappor (ja, där upphör förresten likheterna med hästarna). 

Godheten, präktigheten, alla saker folk ääääälskar och lajkar – jag ser dem inte mer, jag ser dem inte mer (Här lånades friskt ur en dryckesvisa…). Och så var det illviljan. Det känns som om barn- och ungdomen, liksom även en stor del av det vuxna livet, framlevdes i en gammal idyllisk sagobok. Inte fanken var det vardagsvanligt med rena och fula personangrepp? 

Nu läser jag vad en känd svensk (man 1), bl a verksam som författare, skriver om en annan skribent (man 2): ”en äldre man som gör ett lätt efterblivet intryck”. Vidare beskriver man 1 den andre som någon han inte ”avundas” och som ”väl förtjänat det som nu väntar honom”. Och det kommer mer: man 1 skriver om man 2 att denne som bäst är ”en begåvad kåsör med hög svansföring och i samma ögonblick som han drar sitt sista andetag kommer hans författarskap att försvinna med det.” 

Det pågår alltid en massa drev. Inte bara medierna vräker på med allt krut de har: ner till minsta kaffebord sitter människorna och tror sig veta allt som hänt i alla sammanhang. Men den tilltagande hånfullheten är obehaglig, vem/vilka det än gäller. 

Riktiga taskmörtar anser sig ofta helt tadelfria och kan i nästa andetag beskärma sig över tonfallet på nätet. Det blir ramaskri när barn är elaka mot varandra på motsvarande sätt. Till sin fasa upptäcker man också att det inte bara är s k extrema grupper som tror sig sitta inne med kunskap om vad som är rätt och fel. Det här är tyvärr inte helt okänt i historien.

Och förresten: vad skulle alla begåvade kåsörer som fanns före krönikörernas välde säga om föraktet i det sista citatet ovan?

Man får kasta hela skiten bakom sin rygg: jag ser den inte mer, jag ser den inte mer.

Varifrån kommer alla dessa elefanter, undrar man 2

Om de stora elefanternas dans sjöng Hjördis Pettersson i en kulig kuplett från 70-talet. Uttrycket är inte svårt att förstå, ta t ex en mening som ”detta är inget för den som sett de stora elefanterna dansa”. Däremot är det svårt att hitta ursprunget. Och för en gångs skull ger inte sökningar på ett engelskt liknande uttryck något resultat.

Elefanten i en porslinsaffär är delvis omarbetad till svenska – om den nu hittat hit genom det engelska språket. Det är lätt att förstå även detta talesätt: en beskrivning av någon som är mycket klumpig. På engelska säger man att någon beter sig som ”a bull in a china shop”.

”Elefanten i rummet” som låtit tala om sig en hel del under de senaste decennierna har (Wikipedia för förtifemte gången) först kommit till engelska via ryskan. Den tillhör de nya klichéer som får en att undra över vad man sa förr när man – i en församling – undvek att tala om något (pinsamt) som alla kände till. Kanske bara något simpelt som ”vi undvek alla att beröra ämnet”.

(Lägg gärna märke till att jag använder gamla beprövade varianten av ”beröra”, alltså inte det ”beröra” som är vanligt förekommande på dagens kultursidor och det som händer när folk sett eller hört något vackert: "jag blev så berööööörd").

Det är också möjligt att ”göra elefanter av myggor”, fast där använder man väl oftare ”göra en höna av en fjäder”? I sin motsvarighet har engelskan inga djurliknelser - mer än indirekt: ”make a mountain out of a molehill" (mullvadshög).

Nu får elefanterna ha dansat klart för ett tag i denna blogg.

Varifrån kommer alla dessa elefanter, undrar man 1

Det dök upp en ny elefant häromdagen. I ett radioprogram kallades ett hus som köpts dyrt och nu hade blivit väldigt kostsamt för ”en vit elefant”.

Såna här uttryck kommer klampande och det är väl bara att gilla det så kallade läget. Den vita elefanten tycks (föga överraskande) ha kommit via engelskan till svenskan. Däremot ska uttrycket ha sitt ursprung i Sydostasien där mäktiga män hade för vana att skänka den dyrbara och heliga vita elefanten till sin ovänner. Den gick inte att använda som arbetsdjur (p g a sin helighet). Så den kostade mer än den smakade. Så långt Wikipedia.

Och plötsligt minns man andra elefanter man mött och börjar undra över varifrån de kommer. De ”skära elefanter” som har använts för att beskriva hallucinationer vid ett alltför stort alkoholintag visar sig också nog (förargligt nog, kan man likaså säga) komma från engelska och ha sitt ursprung i en novell (från 1913) av Jack London. I den beskrivs hur en alkoholförgiftad person ser ”blå möss och skära elefanter”.

Det var åter Wikipedia. Vart annars vända sig när man letar elefanter av olika kulörer?

Tankar kring diverse hopsättningskit 2

Lyssnar man till röster om språk och språkbruk så finner man hela registret: Somliga så puristiska att det knastrar om dem, andra är däremot inte främmande för att ersätta svenska helt och hållet med engelska. Här är det svårt att ha en åsikt, fast kanske vore det lika bra att göra processen kort.

För den process som pågår skapar ett språk som är varken hackat eller malet. Gårdagens exempel, ordet ”kit”, visar hur knasig blandningen kan bli. Varje gång detta främmande ord sätts samman med ett svenskt som slutar på s framträder ofelbart ordet ”skit” för svenska ögon.

När skribenter glömmer bindestrecket blir dessa sammansatta ord svåra att förstå. ”Troskit”, kan man köpa, ser jag i en annons. En tanke går igenom skallen: ja, tänk allt detta stridande mellan religioner! Så ser man fortsättningen: ”i spets” och ”100 kr/set”.

Det blir förstås komiskt, och enklare att tolka hade kanske tros-kit varit. Å andra sidan kan man undra varför annonsören inte från början skrev ”tros-set i spets, 100 kr”. Förmodligen hade fler förstått, men vad vet jag? Kanske är vi närmare att tala engelska helt och hållet än jag fattar?

En annan vara som jag såg annonserad var ”skovårdskit”. Som annonsspråk var det ju sisådär, man vill ha snyggare skor och blir det verkligen fallet med hjälp av skovårdskit?

Andra ”kit” man kan ramla över är diverse installationskit. Man är böjd att hålla med om ordet: de flesta installationer (sådana som har att göra med telefoner, datorer mm) jag tvingats utföra slutar vanligen med skit.

Tankar kring diverse hopsättningskit 1

I en av alla dessa amerikanska tv-serier (historien utspelar sig på ett sjukhus) löd en rad, textad till svenska: ”PR-avdelningen skickar presskit”. Tacka tusan för att de gör, tänkte jag som, full i skratt, inte aktade på vad som sas på engelska. Luttrad vad gäller medier gick tanken sin egen banala väg: Presskit! Det var ett roligt ord! 

Det där kit-et hoppar upp nu och då som en liten lustighet innan det börjat slå rot i hjärnan som då automatiskt kommer att placera in ”kit” på samma sätt som redan görs med t ex ”pack” i sammansättningar som 3-pack strumpor, sexpack öl, o dyl. 

Tidigare har jag skrattat åt ett lagningskit som fanns att köpa i en cykelaffär. Språkligt kan man inte anmärka på något – utom att ”kit” inte är svenska. Letar man efter översättning till ”kit” kan Google Translate fungera jättebra, sånt händer om det gäller enstaka ord och inte meningar (som av förklarliga skäl kan bli lite hur som helst). Och i GT ges för ”kit” inte mindre än sju översättningar: ”utrustning, grejor, ställ, uppsättning, kläder, mundering, persedlar”. 

Beträffande presskiten skulle det dock fungera bättre med ”pressmaterial”. Vad sägs? ”PR-avdelningen skickar pressmaterial.”

Vill man prompt använda ordet ”kit” gör man det mycket enklare för läsaren om man använder ett bindestreck och skriver ”press-kit, press-kitet”, i bestämd form (och inte som jag, nyss...)

Ytterligare sammansättningskit imorgon.

Lyss till olyckskorpens käxande och kraxande!

Det objektlösa språket är över oss. Se följande veklagan som en repetition: folk "lämnar" och "unnar sig" utan att berätta vad. Nu ”kränker” de även i största allmänhet. 

"Kränka" är ett transitivt verb där ett objekt ska utsättas för denna skändliga handling, man kränker alltså "någon" eller "något". 

Det känns lite kymigt när språket börjar glida på ett sätt man inte känner till. Läser i bladet om några unga som vill få andra att ”sluta kränka”. Föreställ dig meningen ”Han kränkte”. Eller ”Hon mobbade”. Det  är förstås illa som det är, men visst brukar även upplysningen vem/vad som kränktes eller mobbades sägas ut. 

Om språket säger jag som korpen i Edgar Allan Poes dikt: Förbi, förbi! 

Och fortsätter, tagen av stundens allvar, att läsa om de bålda unga. Tidningsartikeln om dem har rubriken ”De vill skärpa tonen på nätet”. Och så sitter man där kluven igen. Är det skärpa tonen på nätet de vill? Den är ju redan så skarp och det är ju det ungdomarna påtalar. Det är ju mildra tonen på nätet de vill. Så här kan för sjutton inte nyheter behandlas?

Hur ska det gå för barnen? Ska de förstå vad de säger till varann? Och hur ska det gå för de äldre som lärt sig innehåll i ord och meningar som ofta visar sig ha den motsatta betydelsen? 

Språket i sig självt och allt som ryms däri, ska det endast övergå att bli till skuggors feeri? (Hoppsan, där blev man påverkad av en 173 år gammal dikt, så det kan bli om inte haspeln är i.)

Säljstoppad vara blev ingen säljtopp, var stoppbar!

Är du inte lite väl kritisk? Händer det folk i omgivningen säger.
På en sån fråga går det att svara ja och nej. För det är nämligen så att med en kritisk och negativ världsbild blir man desto gladare när man nån enstaka gång blir glatt förvånad.
Det är vanligen översättare som står för språköverraskningar. På den översatta tv-texten ser jag plötsligt orden ”hon går i bräschen för”. Öronen var inte riktigt påkopplade men jag lyckades uppfatta ”cutting edge” i originalspråket. 

Översättaren gjorde min dag, som mindre kritiska personer säger (och därmed talar engelska: ”you made my day”). Jag var glad i timmar därefter för att ha sluppit höra begreppet oöversatt, ”cutting edge”, eller det larviga ”ligger i framkant”. 

Önskar man lätta upp sitt humör ytterligare kan man leta efter svenska översättningar till ett sådant ord som ”unstoppable” som språkliga förnyare slökopierar och kallar ”ostoppbar”. Man kan då finna översättare som inte tagit den enkla vägen. De har tagit hänsyn till det sammanhang ordet uppträder i och valt ”inte möjlig att stoppa, går inte att hejda, omöjlig att stoppa/hindra/hejda, oövervinnerlig.” 

Och apropå ostoppbar, så gäller detta inte en känd tv-personlighets glögg som, enligt en mängd medier, nu säljstoppas på Systembolaget. 

Och jag då, min kritiska typ, som undrar hur i fridens dar man annars från Systemets sida stoppar en glögg om inte genom att inte sälja den.


PS Varken "ostoppbar" eller "säljstoppa" rödmarkeras av Word som däremot rödmarkerar sig självt!

Inget ont som inte har något gott med sig!

I den gamla yrkesrollen som korrekturläsare lärde jag mig tidigt det här intressanta och välkända: Jobb som är MYCKET viktiga är samtidigt dåligt betalda. De som arbetar med barn, sjuka och gamla kan nog skriva under på denna sanning. 

På tidningar, förlag o likn var en gång språket mycket viktigt. Men ett arbete som korrekturläsare var inte bra betalt och inte så himla ansett heller, om sanningen ska fram. 

När jag träffade en gammal klasskamrat på stan – vi hade inte setts på decennier – flinade han till när jag nämnde min arbetsplats: Jaha, du jobbar kvar som korrekturläsare, alltså!?!? Konstaterandet är intressant. Vad sägs om ”Jaha, är du fortfarande käkkirurg efter tio år?” Nu var han inte det, men han var i alla fall inte korrekturläsare. 

En bättre jämförelse (än med omsorgsyrken) är städjobb. Vi skulle nog kunna fixa fram en fan-club om vi ansträngde oss, vi städare av alla slag: ”Gud vilket viktigt jobb ni utför!” skulle fan-cluben utbrista. Fast ingen vet ju egentligen vad vi gjort - så länge vi inte dokumenterat eller vägt vad vi avlägsnat. Och det vore ju väldigt märkligt. 

Men de gånger vi gjort misstag blir mer påtagliga. Det här är förstås självklarheter. Liksom beteendet från klasskamraten. Ty sådan är människan. (Hon kan också vara lat och inte orka tänka ut nåt mer intressant blogginlägg än det här.)

Men även om vi städare inte blir så himla rika så tränas vi i uthållighet och ödmjukhet och slipper lägga pengar på kurser i mindfulness.

Namaste.

Man kan lätt hamna även i det engelska blahahäradet

Det går inte att göra något åt hur andra talar och skriver. Däremot kan man ta sig själv i örat när det behövs. En kille i radion nämnde en summa något skulle kosta – jag har glömt sammanhanget. Men så la han till ”ja, det blir nånstans i det häradet som det antagligen landar”. Att säga en sån mening när man menar ”det kommer nog att kosta cirka …” borde nog i alla fall ge lite fängelse, om man tänker efter.

 
Trots att det är mycket enkelt att falla i såna snicksnackgropar försöker jag hålla mig från "häradet" samt att aldrig nånsin "vara i chock". Det sistnämnda skrev jag om häromdagen och vid lite letande på Google fann jag en person som på ett språkforum skrev att hon/han bemödade sig om nyanser i sin engelska (som alltså var ett främmande språk för personen). Vad är skillnaden på I’m shocked och I’m in shock, löd frågan.

 
En engelskspråkig svarade att ”vara chockad är när man blir mycket upprörd eller förvånad” medan ”att vara i chock” är en medicinsk åkomma, något man råkar i när man varit med om en olycka eller fått hemska nyheter om närstående, t ex.

Det är precis vad undertecknad  anser vara skillnaden även på svenska. Heja! tänkte jag, men sen anslöt sig ytterligare en person som tyckte att man lite allmänt numera kan säga I’m in shock”. 

Det är ju bra att påminna sig om att vi inte bara övertar engelska i största allmänhet utan även deras för-tillfället-moderna språk. Engelskt blaha blir svenskt blaha, m a o, och landar liksom i det häradet.

Det finns många sätt att telefonera men det hjälper föga

Det är inte lätt att ringa nånstans i dag. Märkligt, egentligen, om man betänker den stora mängd telefoner som finns. Nu är det redan inemot trettio år sedan eländet med ”tryck stjärna/fyrkant” började, men som bekant har det utökats rejält. Nyss fick jag förslagen att trycka 1, 2, 3 och upp till och med 6, men någon reception eller växeltelefonist fanns inte bland dessa siffror, ett vanligt fenomen. Man ska trycka sig fram och inte kunna tala med någon.

Men det är som sagt vardagsmat: Aldrig förr har så många haft så stora möjligheter till så mycket som aldrig funkar. I går var det en av alla dessa budfirmor (de heter säkert nåt annat: delivery service company, kanske) som svarade så här i telefonen: ”Ursäkta dröjsmålet. Erat samtal är köplacerat och vi tar erat samtal så snart vi kan.”

Vem hittar på såna meningar? Och spelar in dem, dessutom? Varifrån kommer denna blandning av högstämt pladder som mosas ihop med det taffligaste av talspråk? Har ni ingen stilkänsla, förgrömmade ursäktskonsulter?

Och varför alla "köplacera, efterfråga, återfå" etc? Förr kallades det byråkratspråk och vi sa istället ”placera i kö, fråga efter, få tillbaka”. Avsikten var att tala och skriva enkelt och tydligt när budskap skulle gå fram till många.

Vi tyckte t o m att det var ett demokratiskt tilltag.

Ingen kan ana vad som hänt med Måns Zelmerlöw!

Som sas avslutningsvis i gårdagens blogginlägg kan man ha mycket kul med språk. Ibland kan man bortse från språkets form, hur det är talat, stavat och skrivet, bara innehållet är nåt att ha. Men ibland, nej, ofta, i medierna, är det tvärtom. Här är ett exempel som överträffar intigheten själv i intighet:

Med rakapparaten i högsta hugg gjorde artisten Måns Zelmerlöw en oväntad förändring. Hans nya frisyr har fått både fans, följare och fästmön att hamna i chock. – Det ändrade hela hans utseende, säger hon. 

E (namnet på tidningen som publicerat denna chockartade händelse) ”har sökt Måns Zelmerlöw som valt att inte kommentera”. 

Tja, jag kan gärna göra det åt honom utan att ta ett öre i betalt. Måns Z är en förhållandevis välkänd artist. Många vet hur han ser ut. Och han har sett ut ungefär likadant sen 2005 då hans karriär började. I några års tid har han dock haft ett välansat och litet skägg – om man jämför med nutida enorma 1800-talsdito. 

Vad som nu hänt är att han snaggat sig. Håret är, efter att ha varit ca 2-3 cm långt, nu bara några millimeter. Gissa om detta ändrat hans utseende så att folk "hamnar i chock"? (På svenska heter det bli/vara chockad, på engelska I am in shock.)

Så blir det allt oftare. Såväl innehåll som form pekar på något mycket allvarligt i vår tids kultur: Bottenpunkten är nådd och överskriden med råge. Tja, det var ingen vidare bild, men det är svårt att beskriva sånt här i ord. Eller något annat heller, för den delen.

Man skrattar inte åt folks språk om de inte prompt vill det själva

I vårt ungdomsgäng fanns ett par som tidigt hade en affärsverksamhet. Han var en gammal kompis, hans flickvän kom från det Finland som har svenska som modersmål. När vi en gång i butiken frågade efter kompisen sa flickvännen att han var i ”bakrummet”. Vi bad henne upprepa och jodå, han var i bakrummet.

Vi var inga elaka typer och dessutom inte så unga att det gick att använda som ursäkt, men det räckte inte, vi kunde inte hålla oss för skratt. Vi stod där och flinade och jag minns än i dag hur flickvännen såg ut: hon ville sjunka genom golvet. Säger ni inte så, undrade hon, och vi fortsatte skratta och sa att det lät som om de hade ett bageri (verksamheten var i själva verket en resebyrå). Hade det funnits någon rättvisa skulle det öppnats en lucka under våra fötter. 

Där hon kom ifrån betydde bakrum just vad man hör: ett rum som ligger baktill i den ordinarie lokalen, oavsett verksamhet. 

Efter att åren gått och gått och gått och det blivit uppenbart vad ett språk egentligen är, kommer historien då och då knallande i minnet, och jag skäms om och om igen.

 
Finlandssvenskan har en massa såna ord som låter kännspaka. Och där var ett: kännspak betyder lättigenkännlig. Hoppeligen, förhoppningsvis, och pulpet, skolbänk, där var två till! De känns svenska men är ändå inte (modern) svenska. Dock är de inget att skratta åt. Lika lite ska någon skratta åt en annans (d v s mitt) språk med rötter som går längre bakåt än 1990.

Ett språk blir inte roligt bara för att det talas och låter olikt ens eget modersmål. När man så småningom vet det kan man dock ha mycket kul med språk.

Nämen guuud va kul, jag kan säga både "bittida" och "arla"

Det är naturligtvis lätt att hitta saker som retar en. Radioprogrammet om språk (se gårdagens inlägg) är en sådan källa till irritationer.

Vi är rätt många som anser att beteckningen ”språkvårdare” numera tycks innebära att man i sitt jobb  för allt smör i Småland inte andas om regler eller nämner ordet normativ i samband med språk. 

Om en person som leder ett språkprogram (i samband med en diskussion om frasen ”i morgon bitti”) skrattar förtjust åt det äldre ”bittida” kan väl en lyssnare få reagera? Frasen ”bittida och sent” är med all säkerhet okänd, precis som (i går, igen) "det ska böjas i tid/..."

Såväl programledare som expert uttalar också ordet märkligt, de säger bitt-tida. Så kan det ha hetat långt tillbaka, men vi är en stor grupp ännu levande som säger ”bittida” med tryck på första stavelsen och den typiskt svenska akuta accenten. 

När bisittaren talar om ”arla” är begreppet likaså okänt för programledaren som då tillägger att ”det finns kvar för det är ju ett varumärke”. Typiskt för vår tid där varumärket tagit över rollen från Gud och Skolverket.

Påfallande är hur det fnissas och tramsas åt allt gammalt roligt språk – som undertecknads vardagsdito t ex. Utan vetenskaplig bakgrund törs jag anta att mitt språk ännu delas av väldigt många svenskar som, tro det eller ej, kan tala om ”bittida” och ”arla” morgonstund, just like that, som svensken säger. Utan att samtidigt falla i skratt. 

I morgon kommer det att handla om sbråkmakarens misstag som gör att blamageguden ännu kommer på besök. Om denne inte är bekant, slå gärna upp!

Det går att slå upp det mesta här i världen, Mumins hus, t ex

Vi gick en promenad några gamla pangschisar. Två av dessa talade om sin fritidssysselsättning schack. De jämförde sina handikapp, eller vad det kan heta. (Det jämfördes vanliga handikapp också!) A sa sig helst spela med duktiga schackspelare, såna som vanligen vinner. ”Saken är ”, sa A, ”att de lyfter mig så att jag själv blir en bättre spelare”.

En smula Muminhuset: Fridtjof-Nasen-Haus, Göttingen

Ja, så är inte fallet med radioprogrammet Språket. Här ska lyssnaren dras ner till småbarnsnivå (vill tillägga att jag inget har emot riktiga småbarn!).

Efter en fnittrig och töntig inledning kommer programledaren och experten, en professor i nordiska språk, in på första frågan från lyssnarna. I samtal kring denna tar professorn upp ett känt ordspråk/talesätt: Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. "Det kanske du hört", säger professorn. Nej, det har inte programledaren, som ofta verkar ovanligt okunnig

Som lyssnare undrar man varför. Förmodligen går programidén ut på att man ska identifiera sig med programledaren. Lyssnaren kan ju vara renons på ALLT och får inte skrämmas bort! 

Denna tendens går genom hela vårt förbenade samhälle. Man tror inte att det är möjligt, men på detta vis byggs skolor, universitet, medier: Utgå från att varenda människa är en tabula rasa!

Vet inte läsaren av dessa rader vad tabula rasa är så går det att slå upp. Det är ett knep jag begagnar mig av själv. Med framgång. Alldeles nyss ville jag påminnas om hur Mumins hus ser ut då det kom en bild skickad från en närstående som var i Göttingen. ”Är det inte likt Mumins hus?" sa han. Och då slog jag upp det. Visst finns där likheter.

PS Jag ber om ursäkt till alla som inte vet vem Mumin är, men det går också att slå upp.

Vi är många som känner av en viss segfärdighet

”Båda två är stora fans av superhjältar.” 

Bortsett från att en sådan mening kan verka innehållsmässigt undermålig för en som inte är ett stort fan av superhjältar så är ”fans av” en tråkig konsekvens av engelskan. Och en gammal käpphäst för undertecknad. Det vore bra mycket bättre med ”Båda två är stora superhjältefans” men en sån ordbildning skulle väl kunna få modern språkvård att tappa hakan. 

Det förekommer en stor hoper småskit i den vägen. Och räkna med att mycket blir otydligare framöver när det gäller att förstå innebörden i ett normlöst språk! 

”Det här är det enda jag har på henne”, sa rösten i radio och menade (vilket trots allt framgick av sammanhanget) ”det här är det enda jag ’vet om’ henne". Annars brukar denna konstruktion användas om något entydigt negativt. En sådan mening kan yttras av en polis i en kriminalserie, som exempelvis: ”Vad har du på honom?” Då menas att man undrar vad för brottsliga handlingar och liknande en person har på sitt tidigare kriminella cv. 

Med tanke på det ökande bruket av språkliga märkvärdigheter känner man av en viss segfärdighet. Och jodå, just det ordet användes i radio av en person som borde veta bättre, nämligen att det inte finns. Å andra sidan är det en jätterolig kombination, jag behöver ju inte vara surskallig jämnt!

PS Det är en himla tur att man inte har någon kommentarsfunktion!

Det är väl inget kul att handla när allt går i svart?

Vartenda ord av det som skrevs i bloggen för exakt ett år sedan har precis samma bäring (som nog kan läggas till gårdagens uttryck, dem vi inte kände till för några decennier sen) på den dag som i dag är: dagen efter Black Friday.

Inte nog med att ytterligare ett år inte gjort någon större skillnad beträffande samtidigheten med fler klimatvarningar OCH ökande köphets: En oerhört stor mängd trycksvärta har också gått åt till gårdagens papperstidningar.

Inte nog heller med att skiten heter Black Friday – något som borde leda tanken till tråkigheter – en MASSA småannonser med rabatterbjudanden gav en kolsvart (en modern människa skulle kunna skriva kålsvart, vilket kanske inte är så fel när det nu finns svartkål) upplevelse vid bläddrandet.

Eftersom det inte går att hejda konsumtionen så skulle jag gärna se den i gladare färger. Kan man kanske kombinera köpgladheten med regnbågsdagar: Pride & Buy!
Hälsar managmentkonsultcopywritern.

Att vara på överblivna kartan och att vara övergiven på kartan

”Det finns inte på kartan”, sa K om något, vad det nu var, men fortsatte: ”hur länge har grejer 'inte funnits på kartan', egentligen?"

Förmodligen lika länge som folk varit ”på G” samt mycket annat som vi just då inte kom på.

Vad gäller ”på G” (eller som jag nog hellre skriver: ”på g”) så lär det vara en förkortning av ”på gång”. Vad man nu tjänar på det, såväl ”g” som ”gång” har bara en stavelse. Det är väl förstås nån tongivande person som börjat säga så, får man förmoda.

Beträffande kartuttrycket är det svårare att få fram, men man hittar andra med samma nyckelord: ”Sätta något på kartan, hamna på överblivna kartan”. Det första bereder inga problem. Det andra förklaras på Wiktionary med ett postalt förfarande där ”karta” har betydelsen "förteckning över postförsändelse. ’Överblivna brevs karta’ var en till allmänhetens tjänst uthängd förteckning på överblivna, d v s icke-avhämtade, postförsändelser vid en postanstalt. Redan på 1700-talet började man skämtsamt förknippa listan med en ogift kvinna.”

Ja, haha, allt som uppfattas negativt är ju mycket roligare när det handlat om kvinnor.😒

Det här med att saker inte finns på kartan är inte svårt att förstå i en föränderlig värld. Men det verkar inte vara stulet från engelska, konstigt nog. ”It’s not on the map”, tycks bara innebära något helt konkret som, t ex, ”this village is not on the map”.

 

Det hör till vanligheten nu för tiden att det är mycket som inte längre finns på kartan  

Gå för att göra mål är väl lite slappt ändå? Spring!

I många sporter är det viktigt att göra mål. Nu är i och för sig inte ämnet – sport – min starkaste gren, men det känns ändå lockande att skriva om hur det talas om MÅL.

Här ett par exempel ur min samling Konstig svenska: ”Vi går för att göra mål”. Eller bara ”vi går för mål”. Meningarna får säkert inte den sportintresserade att lyfta ett ögonbryn, men hur låter det? Man går i allmänhet inte för att göra mål, man springer utav bara den. Eller åker.

Första gången jag såg de här meningarna tänkte jag, som så ofta: Va? Va? Va?

Svaret ligger bara, som det brukar heta, ett knapptryck bort. Man googlar ”go for goal” och där är det. Ibland chansar jag lite vilt och vågar – utan att kolla – lova att det inte finns en enda träff på ”we go for scoring a goal” (vi går för att göra mål).

Det är svårt att avgöra vad som låter värst: när man översatt engelska till något som inte blir svenska eller att svänga till svenskan i största allmänhet. Det känns som om det är tillräckligt att man" kämpar för att göra många mål" när man spelar en match. Måste det uttryckas märkvärdigare än så?

Mycket blir som det blir nuförtiden och ”vi går för mål” låter både jättekonstigt och överdrivet självklart. Att försöka få in mål är väl hela grejen om det nu  finns en målbur och en boll eller puck i leken?

Returnera cheesecakes, sprid glädje och varför inte även smör?

I sin iver att sprida ordet blir man tyvärr en som upprepar sig. Och här sitter jag och funderar på om ”sprida ordet” varit med i bloggen. (Antagligen.) I Svensk handordbok (1966) och dess efterföljare Svenskt språkbruk (2003) ges tips på mycket man kan sprida – förutom de rent konkreta som ”sprids ut”: leksaker, gödsel, kläder. 

Enbart ”sprider” gör man ”information, meddelanden, kunskap, nyheter”. Och även ”rykten, skräck, fasa, glädje, missnöje och lögner”. Ingenstans sägs något om att ”sprida ordet”.

Det engelska, idiomatiska uttrycket ”to spread the word”,  ges i Merriam-Webster, som självt kallar sig America’s most-trusted online dictionary, synonymen/förklaringen ”to tell others".

Detta spread är, som hörs, släkt med sprida, och används även när man brer en smörgås: ”spread butter on bread”. Det är säkert bara en tidsfråga innan vi ”sprider” smöret på mackan. Då försvinner det svenska "bre/breda". Eller, som många i dag säger, ”bre” slash ”breda”.

Varför kan man inte översätta ”slash” som man gör med ”spread”? Och säga ”bre alternativt breda”? Men dessa lån av ord/betydelser från engelska följer inte någon tydlig linje. Det som stöper om svenskan nu sker helt random. Eller "randomly", som det heter på engelska när ordet är adverb. På svenska motsvaras -ly av ett -t: godtyckligt.

Det är förstås att göra det enkelt för sig med exempel som det som nu följer, men det är bra att bekanta sig med det maskinöversatta språk som kommer att kräva mer och mer av vår möda och fantasi när man inte längre kommer att betala för översättare.

Ibland blir det riktigt poetiskt:

Returnera cheesecakes i pannan och sprida smör, kan vara i pannan, och det är möjligt att cheesecakes och liten smeta det (jag föredrar just en sådan metod dessutom impregnerade cheesecakes)

Är det verkligen så att karaktär spelar någon roll?

Det händer att jag får gå länge och tugga på en mening jag hör eller ser. Följande uttalades i samband med ett program om teater: ”Det här tillför mycket till hans karaktär”.

I mina språkskadade – eller språkfriska! – öron låter inte detta som en svensk mening. Även om man bortser från det faktum att ”roll” (det skådespelare jobbar med) numera kallas "karaktär" (på engelska används ”character” oftare framför "role", har man en känsla av) så ljuder denna utsaga av en mycket tråkig nusvenska. "Det här tillför mycket till hans karaktär”.

Jaha, och vad vill då en petmoster att man ska säga? Jo, kanske ”Det här bidrar till rollens karaktär”. Och se, där använde jag "karaktär", men med en lite annan innebörd!

Ja, så där går dagarna, i ett muttrande-översättande av allt som hörs runtikring en. Förresten kan "runtikring" skrivas som ett, två eller tre ord. Ett sådant faktum känns bra. Det gör däremot inte svaret en person fick i en frågespalt om varför ”tillslut” ofta skrivs ihop (i en värld som annars ser särskrivning som sin huvuduppgift!). Det gällde alltså inte verbet ”tillsluta” utan det som är en variant av "slutligen": "allt blev bra till slut”. En språkvårdare svarade att man givetvis särskriver "till slut", men att det ”kanske kommer att skrivas ihop i framtiden”.

Hm, hm, hm, man bör inte andas om en dylik möjlighet - ens beträffande "framtiden". Om man lyssnar på hur ”tillslut” respektive ”till slut” uttalas, så finns där exempel på de två accenter som gör  svenskan karaktäristiskt sjungande och innebär att vi  har finfina särskiljande ljud i vårt språk. Känner man till detta vet man om man ska skriva isär eller inte!

Inget är dödligare eller dödligast, men viktigast kan det vara!

”Bränderna i Kalifornien”, läser jag, är ”nu de dödligaste i delstatens historia”. Sorgligt som det är undrar man ändå hur det är möjligt att komparera ”dödlig”? Dödlig – dödligare – dödligast? Mja, här har vi en luring. Man kan inte alltid lita på Wiktionary (det har ju sammanställts av dödliga) men här står ändå till ens glädje (jag skrev inte oförställda glädje, det ska sparas på vissa uttryck som ligger nära klichébranten) skrivet: ”kompareras inte”.

Med lika stor glädje (somliga är lättroade) ser man (om man googlar) att superlativen ”dödligast” är rätt begränsad till sin användning.

Det hindrade dock inte SVT som var avsändare till rubriken ovan. Intressant är att SVT:s motsvarighet i Finland, Yle, på sin svenska nyhetssida förra året (när det likaså brann i Kalifornien) skrev att bränderna dittills var de ”värsta” i landets historia.

Med risk för att vara tjatig: Den finlandssvenska språkvården samt medvetenheten om språkets valörer, innehåll, form – vad man vill – tycks vara mil från de svensksvenska motsvarigheterna. Och därifrån är det lätt att ramla in på de finska skolresultat som brukar vara utmärkta.

Här kommer en tanke utan några direkta belägg: Tänk om Finland värnar mer om sina modersmål än andra länder gör? Tänk om modersmålets roll är en av de viktigaste faktorerna i skolan? Tänk om alla ämnen i de flesta skolor bedrivs på modersmålet och om detta kanske också är viktigt för all slags inlärning? Kanske t o m viktigast – en superlativ som finns.

Fult damplagg som blivit politisk ”markör”, del 3

En medveten knutblus som återgäldar sympati? Ja, vad vet en egentligen?

Forts från gårdagen.

Ingen går fri. Naturligtvis fick Emanuel K kommentarer för sin ”folkföraktande snobbism”. Det han skrev om stavningen togs inte väl upp av dem som sitter och väntar på att ”kränkas” och ”förnedras”, dessa urholkade ord som numera används när man blir lite putt. 

Svårt att se något folkförakt i hans text, det är vanligt att folk stavar fel. Han konstaterade bara faktum och skruvade till det lite småkul. 

Faktum är att om hanteringen av språket – av vem det vara månde – inskränkte sig till enstaka stavfel så vore det ingen stor sak. Hur folk i allmänhet skriver och talar finns det anledningar till. Att däremot gammelmedier skriver och pratar som krattor är något att se över.

Att Sara D genom hela programmet sa knutblus, det var konstigt. Och att en så stor del av knytblusmaffian själva kallade den knutblus var lite skumt. 

Om min kompis hade rätt i att det var en sympatiyttring inför de knytblusklädda som stödde henne och i sitt sociala medier-flöde skrev fel, och att Sara D då så att säga också anammade felaktigheten, då är det ännu konstigare. Som en ”markering” från Sara D – gentemot vad? – skulle jag nog själv anse den tam, på gränsen till intig. 

Men vad vet man. Eller ”vad vet en” som den moderna människan lite käck-dialektalt ofta skriver och säger.

Fult damplagg som blivit politisk "markör", del 2

(Forts från i går) Där satt jag vid radion med spetsade öron: jodå, hon sa knutblus hela tiden.

Detta i mina ögon rätt fula plagg skulle bli upprinnelse till en hetsig ordväxling mellan undertecknad och en kompis som lyssnade vid samma tillfälle. ”Hör du!” sa jag. ”Hon säger knutblus och det heter knytblus!”

Nu ska gafflandet mellan mig och kompisen förkortas, såååå intressant var det inte, men mynnade ut i följande: Jag tyckte att det var märkligt att just Sara D inte visste vad bluseländet heter när hon nu ändå gjort den till "sin". Kompisen menade att detta måste vara var en s k markering, att Sara D mycket väl vet att det heter knytblus, men att hon hade en baktanke. Denna skulle kunna bestå i att återgälda den sympatiyttring som blusmanifestationen utgjort.

Dessutom hade följande hänt tidigare i våras:

Journalisten Emanuel Karlsten skrev i GP att ”Hundratals, kanske tusentals, skriver ’knutblus’ i sociala medier och backar Sara Danius genom att posta bilder på sig själva i plagget. Det är en smula ironiskt eftersom det tydliggör behovet av Svenska akademiens kanske viktigaste verk, ordboken (det stavas knytblus!).”

Han övergick till att diskutera symbolvärdet hos blusen ifråga i sin krönika som beskrev det då aktuella förloppet och där han uppenbart stod på metoo-rörelsens sida.

Avslutningsvis redogjorde han för de starka känslor dramat i akademien väckt: ”Trots att en minoritet vet vad de aderton sysslar med eller vad konflikten i sak handlar om. Det enda vi bestämt vet är att ingen kvinna längre ska offras för en mans brott. Tills akademien också förstått det står felstavade knytblusar utanför deras port och kräver förändring.”

De ”felstavade knytblusarna” skulle EK få äta upp. Fortsättning följer.

Fult damplagg som blivit politisk "markör", del 1

Efter att ha hört hur slipovern (se denna blogg 12 nov) i ett radioprogram kallades ”ställningstagande och markör”, slog mig en språkligt intressant och udda grej från tidigare i år. Svenska Akademiens förra ständiga sekreterare Sara Danius talade i programmet Sommar bl a om det som blev något av hennes signum vid tiden då det begav sig.

Hon bär/bar ofta knytblus. Plagget behöver ingen beskrivning, av namnet går det att lista ut hur en sådan blus kan se ut även om man aldrig sett någon.

 
Sprungen ur 1800-talets senare del, med en popularitet som därefter gått upp och ned, slog den även till ca hundra år senare. Då bars den av personer som inte direkt bekände sig till någon slags vänsterståndpunkt. Man kan nog kalla knytblusen en karriärs- och/eller klassmarkör. 

Sara Danius, aningens för ung för att ha fått nog av plagget under 1980-talet, återtog (det svenska ordet för ”reclaim”) det och denna blus kom att bli en symbol i den kris, eller strid, som uppstod i Svenska Akademien i våras. På en given dag uppträdde många som sympatiserade med henne, klädda i just knytblus, och den blev till ett sådant ”ställningstagande” som då och då dyker upp i vår ombytliga tillvaro. 

Själv ytterst ljummen inför den sortens manifestationer fick jag ändå skäl att lystra i det nämnda Sommarprogrammet. Hon sa nämligen inte "knytblus". Som lyssnare flämtade man till: En akademiledamot tillika författare! Hon sa "knutblus" (som t o m Words stavningsprogram stryker under med rött).

Fortsättning följer.

Där ute? hade man tänkt fundersamt och tittat ut genom fönstret

I går skrev jag om där och då och här och nu. Om man flyttar sitt medvetande och sina tankar en fyrtio, femtio år bakåt, är det svårt att minnas att  "här och nu" och "där och då" användes på just det där sättet. Alla ord betydde mer vad de betydde. Nja, det har förstås alltid funnits mångtydiga ord, synonymer och allt möjligt, men man höll inte på och fjantade sig med småord på det där viset.

 
I ett av public service-tv:s koppleriprogram sa en programledare nyligen: "Det finns någon där ute för oss alla." En sån mening hade nog inte blivit förstådd för några decennier sedan. "Där ute?" hade man undrat och tittat ut genom fönstret. 

Engelskans ”out there” kan, förutom att betyda samma konkreta "där ute" som svenskan,  ha en mycket vid betydelse: "i tillvaron/världen/livet". Här i landet – om vi nu ska använda koppleriprogrammets honungsmening – sa vi nog förr det enkla: ”det finns någon för alla”.

Innan engelskan kom och petade sig in i småordens skrymslen var vi ännu underbart konkreta: Sa vi ”där ute” menade vi bara ”inte här inne”.

Man får ta och titta på vad som ligger på bordet där och då

Det är svårt att bestämma sig för vad som är värst: den engelska som sipprar in (omärkligt för många), eller den moderna slasksvenskan. Ordet ”slasksvenska” är märkligt nog inte särskilt välanvänt, endast ett fåtal personer har före mig känt behov av att uppfinna det.

Här ska det komma ett par exempel, varav något redan är nämnt i bloggen. T ex det citat ur en tidning som berättade om en artists ”starka förvandling”. Denna utgjordes av en viktminskning som var beundransvärd, men ”stark förvandling”? Känns inte "stark"som ett  konstigt ord i sammanhanget? Samma tidning hade dessutom den kärnfulla rubriken ”NN visar beslutet” (det gällde en annan person inom nöjesbranschen). Detta ”beslut” innebar att NN klippt håret och publicerat en bild på sociala medier som visade detta uppseendeväckande faktum.

Många ”starka” och ”modiga” ställningstaganden visar sig bestå V selfies som kvinnor tagit av sig när de först tagit av sig (kläder). Det var inte länge sen den typen av bilder bars av andra motiv, adjektiv och filosofier.

Apropå att vara modig: man måste dra ut i korståget mot detta luftiga språk. Sedan länge har ord som ”smäda, kränka, håna” och ”förnedra” dragits i smutsen. De är mycket kraftfulla ord som borde få ha kvar sin innebörd och inte användas för petitesser. Och att även ord som ”stark, modig” och ”beslut” på samma sätt kan fås att innebära i stort sett ingenting kan göra en riktigt förbannad. (Med förbannad menas i detta sammanhang förbannad.)

Förutom att dränera enstaka ord finns också en tvångsmässig lust att säga ingenting fast med MÅNGA ord. Här ett exempel yttrat av en jurist (i P1): ”Varje fall bedöms utefter de fakta som ligger på bordet där och då”.

På bordet? Där och då? Vad sägs om ”varje fall bedöms efter de fakta som finns” – vilket i sig är en självklarhet.

Är jag superkänslig? Nä, jag har bara öron och ögon, det är problemet. Tio minuter senare – i samma program men ett annat inslag – säger ytterligare en gubbe att ”det ligger förslag på bordet”. Återigen: ”det finns förslag” räcker gott och väl. Här och nu och där och då.

Men fri från klichéer är väl inte många i vårt avlånga land.

... syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom...*

Eftersom den svenska s k språkvården är så tam, på gränsen till obefintlig,  bedrivs på denna plats en alternativvård. Har man läst sbråkbloggen förr kan man ta en paus i dag (det som nu ska skrivas har sagts förr), har man inte det så är det bara att fortsätta.

En gång – kan det ha varit 70–80-tal? – sa några skolungdomar att de inte kunde läsa Vilhelm Moberg eftersom han skrev på ”gammelsvenska” .Termen ”gammalsvenska” existerar inom språkhistorien och kallas även ”äldre nysvenska”. Den betecknar perioden 1526–1732. ”Nusvenska” kallas det språk vi använder i dag och det räknas från (ungefär) 1900 och framåt. 

Det är klart att man måste flytta fram positionerna, nusvenska kan inte vara nusvenska år 2512. Språket kan emellertid inte få variera alltför mycket från år till år, för si då blir det svårt att förstå det för dem som talar det. Skolbarnen för femtio år sen borde ha klarat Mobergs texter. Detsamma gäller dagens ungdom. 

En tjugoåring i min närmsta krets gav sig på en Strindbergbok från 1880-talet. Även det går om man är läskunnig. Det tog ett tag att komma in i språket, tyckte tjugoåringen, sen flöt det på. Så kan det gå. Ungefär som folk i dag lyckats komma in i engelska. Så pass att de inte reagerar för den allt snabbare process som byter ut svenska mot engelska eller en blandad avart. 

Inte för att man måste läsa Moberg eller Strindberg. Men lite nusvenska från 1900-talets början ger ett rikare ordförråd och ett kraftfullare språk.

Typ.

* Ur den välbekanta inledningen av Strindbergs Röda rummet 1879

Vet mig inte tidigare ha tänkt på slipovern som en markör, just

Redan som barn var jag partiellt petig. En visa man ständigt tvingade oss att sjunga (med tillhörande gester) var: 

Här är polisen, som mitt i gatan står
Han visar hur man kör
han visar hur man går
Ibland blir det stopp och då är gatan fri 

Bilden av ett ställningstagande

Då kilar alla bilarna så kvickt förbi 

Det där stoppandet fördunklade barndomen: Ibland blir det stopp och då är gatan fri, då kilar alla bilarna så kvickt förbi. 

I min värld blev det trafikkaos. Där satt man och sjöng och fick inte ihop hur det kan bli stopp och fritt på samma gång samtidigt som bilarna kilade förbi.

 
Men så där är livet. Vagt, dubbeltydigt och förbiilande.

 
Eller som den tonåriga fotomodellen tilläts säga i en tidning:
"Jag kan knappt vänta tills ni får se kollektionen som jag har skapat." Så här är det nog: Hon hade talat utrikiska och på den sagt: I can’t wait. Det betyder inte att hon inte kan vänta, för det KAN hon. På svenska säger man ”jag kan inte bärga mig tills…” 

Fast det där är ett vanligt översättningsfel som svenska språket snart enbart består av. Tuffare är de filosofiska uttalanden

man kan höra, t ex i modeprogram i radio: 

Slipovern är ett ställningstagande och en markör

Riktigt tungt som påstående. Har man något att tillägga? Nej. Men det blir lika svårt som med stopp och fritt och köra på en gång.

När polisen inte går upp i rök har den annat för sig

För att hantera ett försvinnande gick, enligt en tidning ”polisen upp i en särskild händelse”. Jag tänker på vad jag läser: "Polisen gick upp i en särskild händelse".

Det låter inte klok. Det går att acceptera att ett krisläge heter ”särskild händelse”. Men ”gå upp i” det?  När man antagligen inte lägger samma betydelse i "gå upp i" som jag?

Men sbråkmakaren går upp i denna särskilda händelse och börjar leta. De första träffarna ger: ”polisen gick upp i en så kallad särskild händelse” och ”polisen gick upp i stab/stabsläge”. De två exemplen därefter hör mer till den icke-abstrakta världen: ”polisen gick upp i rök” och ”polisen gick upp i lägenheten”.

Mitt eget bidrag till polisens särskilda händelser låter så här: I den mån polisen ”går upp”, så är det "i särskild händelse”, som ett begrepp, liksom. Det lilla ordet ”en” får det polisiära tilltaget att låta larvigt. Däremot låter uttrycket ”gå upp i stabsläge” som något polisen kan göra utan att undertecknad lägger sig i. Men händelser ”gås” inte ”upp i”, de ”behandlas/betraktas/hanteras som särskilda händelser…”

På sajten Krisinformation.se får man följande besked: 

Vid en särskild händelse organiserar sig polisen på ett annat sätt än i vanliga fall och går upp i stab, vilket innebär att särskilda resurser och personer avsätts för att arbeta enbart med den särskilda händelsen.

Det svarar på en del av de frågor man kan ha, men nog vore det bäst för allmänhetens förståelse om polisen sa sig ”gå upp i stabsläge”?

 
Är det nån som har kontakt med polisens informationsavdelning har de en jobbsökande här. En som går upp i sitt arbete, kan tilläggas.

👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮🚓👮

Sammanhang som eventuellt beror på något

Som många andra är undertecknad förtjust i att göra det lätt för sig. Man kan t ex ta en text ur en tidning, ”rakt av”, som nutidssvensken säger fast jag inte vet varför. (Stalltips: Det kan komma från ”straight off”.) Stycket skrevs strax efter valet i höstas och hade rubriken ”Varför röstar specifika områden så olika?” (Genast undrar man: specifika? SAOL säger att ordet betyder ”utmärkande” eller ”egendomlig”. Fast det var ju 2015…)

Nå, här kommer texten:

Om man tittar på stödet för olika partier ser man att det finns samband med hur det ser ut i olika kommuner. Det finns en relation mellan demografi och valresultat, bland annat i form av en tydlig klyfta mellan stad och land, berättar NN.

C, S och V får starkare stöd i glesbygden. L, MP och M får mycket mer stöd där man bor tätt. Det kan hänga ihop med hur det ser ut där man bor, men också typen av jobb på platsen och utbildningsnivån, säger NN. 

Samtidigt är NN noga med att det inte går att slå fast vad som orsakar att människor på en specifik plats röstar på ett specifikt sätt. Det går inte att veta säkert vad som orsakar vad, däremot kan man se samband, berättar NN. 

Den här texten fungerar som specifik introduktion till den specifikt nya språkvärld vi bebor. Förlåt, som vi specifikt bebor, menar jag.

Det finns de som ÄR fotboll hur konstigt det än må låta

Det blir lite andefattigt och allmäntorftigt när saker upprepar sig (ja, jag hör väl till dessa saker, kan någon tycka). Tänker främst på den nutida sjukan att kalla böcker och filmer för ”Jag är” – och så ett namn.

”Jag är Ingrid”, film om Ingrid Bergman. ”Jag är Nawras”, radiodokumentär om en kille som heter så. ”Jag är Hill”, bok om konstnären (inte fackföreningskämpen). ”Jag är Zlatan”, bok om bollkonstnären. Och så ”Jag är fotboll”, en till bok där nyss nämnde fotbollsgubbe tagit ett kliv upp (om möjligt) och blivit till själva Fotbollen. Lite åt gudahållet, så att säga. 

I alla de här fallen begagnar man sig av en engelsk presentationsfras: I am Ingrid, Zlatan, eller vad nu deras namn är. På svenska, hör och häpna, låter presentationen så här: Jag heter Hill, Ingrid eller Zlatan. Eller säger du, käre läsare ”jag är Greta” eller ”jag är Hans”? 

                                                            ⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽

Så här kan man inte hålla på. 

Om vi, säg, istället för av engelska, var totalt översköljda av något romanskt språk (franska, italienska, rumänska och ett par till) skulle vi, om vi uppgav vår ålder, säga ”jag har tjugo år, jag har 57 år”, osv. Så säger dom som talar franska, spanska etc. Det gör inte vi. Och det låter skitdumt när man översätter ord för ord från andra språk. 

Här en upprepning i didaktiskt syfte: Jag är Sbråkmakaren. Låter det klokt, kanske? Jo, förresten, där kan det väl funka, -makaren anger att det inte är fråga om ett namn, utan ett jobb. Och vilket jobb, sen!

Den hala is vi är ute på blir allt halare, att hänge sig blir allt svårare

Slöglo på tv presenteras ofta som en dålig sysselsättning utförd av hållningslösa individer. Någon här som hänger sig åt sådant? 

Undertecknad räcker från och med i går upp minst en hand. Det enda man kan hänge sig åt är slöglo, slöläsa och slöhöra. För att behålla Det Mentala intakt. 

Nå. Man kan förstås också mycket aktivt söka speciella filmer, böcker, tidningar och radioprogram där man vet att avsändarna lagt krut (läs: pengar) på språket. 

Undertecknad har ytterst sällan slöglott även på den enklaste underhållning, låt oss säga den som innehåller pangpang, spänning och att överlista skurkar. 

Tyvärr går det inte länge. De pengar man lägger på översättningar ger ett urdåligt resultat. Det är i rent försvarssyfte jag måste slöglo. Det senaste exemplet var en serie där slappa översättningar (från engelska, givetvis) tävlade med varann: ”han gjorde ett samtal”. På engelska: he made a phone call. ”De tog deras barn till läkaren”. På engelska: they took their child… Och man undrar vems barn? På svenska heter det ”sitt” - om de nu inte tog nån annans barn till läkare, vilket inte var fallet här. En till: ”Hon stoppade honom från att gå/.../”. Engelska: She stopped him from going/.../ Well, det heter på svenska ”hon hindrade honom att gå”. 

Det går inte att titta aktivt, d v s att också läsa textremsan. Man blir vansinnig då. Det här utsätts alla för. Särskilt de som har svårt med språket: en del av det uppväxande släktet, de som inte har svenska som modersmål, dyslektiker m fl. De har ingen hjälp att hämta längre hos gammelmedier. Och de nya är knappast bättre.

  

Det börjar kännas mer lockande att hänga sig än att hänge sig (se förresten denna drapas andra mening).