På tidningar, förlag o likn var en gång språket mycket viktigt. Men ett arbete som korrekturläsare var inte bra betalt och inte så himla ansett heller, om sanningen ska fram.
När jag träffade en gammal klasskamrat på stan – vi hade inte setts på decennier – flinade han till när jag nämnde min arbetsplats: Jaha, du jobbar kvar som korrekturläsare, alltså!?!? Konstaterandet är intressant. Vad sägs om ”Jaha, är du fortfarande käkkirurg efter tio år?” Nu var han inte det, men han var i alla fall inte korrekturläsare.
En bättre jämförelse (än med omsorgsyrken) är städjobb. Vi skulle nog kunna fixa fram en fan-club om vi ansträngde oss, vi städare av alla slag: ”Gud vilket viktigt jobb ni utför!” skulle fan-cluben utbrista. Fast ingen vet ju egentligen vad vi gjort - så länge vi inte dokumenterat eller vägt vad vi avlägsnat. Och det vore ju väldigt märkligt.
Men de gånger vi gjort misstag blir mer påtagliga. Det här är förstås självklarheter. Liksom beteendet från klasskamraten. Ty sådan är människan. (Hon kan också vara lat och inte orka tänka ut nåt mer intressant blogginlägg än det här.)
Men även om vi städare inte blir så himla rika så tränas vi i uthållighet och ödmjukhet och slipper lägga pengar på kurser i mindfulness.
Namaste.
