Kollegan nämnde det nutida bruket att trycka dit obestämd artikel framför yrken och titlar: ”Nästa vittne är en ambulansförare”. Får nästan blodstörtning själv vid nedknackandet av detta, för det här bruket griper omkring sig, som det heter. Och skiter man i detta och låter bruket härja, ja, då är inte Svenska Akademien och andra språkinstitutioner sena att förklara det svenskt! ”Hon är läkare, han är brevbärare, hon är professor” säger man på svenska medan engelska har ”she is a doctor, he is a postman, she is a professor”.
Kan slå vad om stora pengar att ett skolbarn inte korrigeras om det i en uppsats skriver ”han är en brevbärare”. Morr. Där pyser en typisk svensk formulering åt skogen.
Kollegan igen: ”Och hör på detta: ’han har brutit sin arm’. Skit!” Där ryker nästa idiomatiska uttryckssätt. På svenska används inget pronomen utan objektet har i stället bestämd form. Det heter ”han har brutit armen”. Man får vara glad att folk inte säger "han har brutit hans arm" eftersom meningen på engelska lyder "he has broken his arm". Men det är väl en tidsfråga.
Vän av oordning tycker att sånt här är petitesser. Tyck det, var min gäst!* Men de långsiktiga konsekvenserna kommer att bli förödande. Och de är inte långt bort, sanna mina ord.
För att återknyta till exemplet med den brutna armen ovan: det reflexiv-possessiva pronomen ”sin” som ofta lyser med sin frånvaro kan orsaka missförstånd. ”Hon fick ett pris för hennes insats”, sa radioreportern nyss. I just det inslaget var det möjligt att tyda vem som fick priset, men här ligger felsyftningar på rad och bara väntar på att fyras av.
* Nu skojar jag igen. "Be my guest" säger man på engelska och mena "för all del. varsågod"
