Och just denna tillvaro kan delas upp i ett f I och e I, där I står för internet, f för före och e för efter! Klart det var ett jädrans liv redan f I, men man slapp få rapporter från vartenda illvilligt hörn av klotet. Man fick föralldel inte heller höra från alla fina hörn, men det var skönt att slippa även dessa, inser man i dag.
Som en annan travhäst blir det till att skritta genom nutiden med skygglappar och öronkappor (ja, där upphör förresten likheterna med hästarna).
Godheten, präktigheten, alla saker folk ääääälskar och lajkar – jag ser dem inte mer, jag ser dem inte mer (Här lånades friskt ur en dryckesvisa…). Och så var det illviljan. Det känns som om barn- och ungdomen, liksom även en stor del av det vuxna livet, framlevdes i en gammal idyllisk sagobok. Inte fanken var det vardagsvanligt med rena och fula personangrepp?
Nu läser jag vad en känd svensk (man 1), bl a verksam som författare, skriver om en annan skribent (man 2): ”en äldre man som gör ett lätt efterblivet intryck”. Vidare beskriver man 1 den andre som någon han inte ”avundas” och som ”väl förtjänat det som nu väntar honom”. Och det kommer mer: man 1 skriver om man 2 att denne som bäst är ”en begåvad kåsör med hög svansföring och i samma ögonblick som han drar sitt sista andetag kommer hans författarskap att försvinna med det.”
Det pågår alltid en massa drev. Inte bara medierna vräker på med allt krut de har: ner till minsta kaffebord sitter människorna och tror sig veta allt som hänt i alla sammanhang. Men den tilltagande hånfullheten är obehaglig, vem/vilka det än gäller.
Riktiga taskmörtar anser sig ofta helt tadelfria och kan i nästa andetag beskärma sig över tonfallet på nätet. Det blir ramaskri när barn är elaka mot varandra på motsvarande sätt. Till sin fasa upptäcker man också att det inte bara är s k extrema grupper som tror sig sitta inne med kunskap om vad som är rätt och fel. Det här är tyvärr inte helt okänt i historien.
Och förresten: vad skulle alla begåvade kåsörer som fanns före krönikörernas välde säga om föraktet i det sista citatet ovan?
Man får kasta hela skiten bakom sin rygg: jag ser den inte mer, jag ser den inte mer.
