Tacka fanken då för att en del språkvårdare (och folk i liknande yrken) gnäller tillbaka på dessa ”språkpoliser”. Här är svårt att ta ställning. Det är inte en önskan att förknippas med de nämnda språkets väktare, poliserna alltså, då man inser att problemen i språkhanteringen är mycket större än de tre frågorna. Inte heller vill man luta sig mot språkvårdarna som har en tendens att tala en smula von oben när språkbruk kommer på tal.
Det kan göra en arg. Jag menar så här: Om man har lön för att arbeta med språket tycker man säkert att de lekmän som ger sig in i debatten låter fåniga. Det här gäller alla jobb. Berätta för en läkare om den sjukdom vars symptom man googlat sig till och denna/denne studsar inte av intresse. Beskriv man för en rörmokare vad stoppet i vasken beror på – då händer samma sak.
De som språkfolket i sin upphöjdhet lite nedlåtande kallar språkpoliser borde ändå ses som en tillgång: Vi är en jättestor kår med mycket olika kunskaper som vi gärna håller fast vid. Det är svårt att kasta bort allt som lärare i ens skola först gav stora röda bockar för och sen idogt präntade in vad det egentligen borde heta enligt den tidens böcker och lärde.
Att då höra dem som är anställda för att vårda språket säga att ”det inte är så viktigt bara man förstår” – ja, det går, apropå ”förstår”, över ens förstånd.
