Ett litet uppehåll för lamentationerna, klagomålen och språkgnället

Nu är det slutsbråkat på ett tag, ca fjorton dagar eller så. Nu styrs kosan mot ett annat språkområde. Inte så väldigt långt bort, men ändå. Har fått lite vinkar om att det sitter tyskar och är arga på samma saker som undertecknad – för sitt språk, givetvis.

Det har stått klart för mig en längre tid att det inte bara är svenskan som säckar ihop: man kan räkna in jordens sbråk i den minskande mångfalden, arters försvinnande, smältande isar.

Nu ska jag höra vad människorna tänker och tycker om saken i de länder jag ska besöka. Titta in om ett par veckor, eller läs gamla inlägg. Det som avhandlades och klagades på för 6–sju år sen är lika aktuellt som i dag, nej det är värre än så: det är normaliserat och införlivat i svenskans språkbruk.

Språkvetarna kallar det förändring av karaktären utveckling. Jag är mindre övertygad om det.

Hur ska man kunna veta vilka sträckor folk inte vill gå ner på?

Ordet ”kurera” har ingen annan innebörd i SAOL och SAOB än ”bota”, men SO, med samtidens alla bollar i luften, har dessutom alternativet ”verka som konstnärlig kurator”. I min värld är kurator ännu den som ”är an­ställd t.ex. vid skola el. sjuk­hus för att ge råd och hjälp i sociala frågor”, men i SO och SAOL finns även den nya kuratorn som har en annan språklig härkomst, curator, och därmed en annan innebörd.

Förresten – och nu går vi över till något lite skämtsammare – så behövs kanske bot för och kurerande av den polisman som Jane Fonda gav sig på vid en arrestering 1970. I en tillbakablick på fallet skrev en tidning : ”Jane Fonda sparkade en polisman i Cleveland”.

Tillbaka till det gamla vanliga: svenskar pratar en slags svenska fast det är engelska, och översatt. En prat-show-värd ville inte besvara en fråga hon fick och sa: ”Låt mig inte gå ner på den sträckan”. Först undrar lyssnaren ”vad i helskotta säger människan?”

Sen kollar lyssnaren (jag) vad det skulle kunna heta på engelska. Jo: ”Don’t let me go down that road again”. Vad säger man på svenska? Kanske ”tvinga mig inte att dra det där igen”. Läsaren kan skriva in ”go down that/the road” och kolla med översättningssidor som Linguee och bab-la och häpna över alla varianter. Det är nonchalant att tala på det sättet i riksradions P1.

Men så här är det hela tiden. En annan person konstaterade i en debatt om ekonomin (i samband med krig): ”vi ska komma ihåg att länder inte faller av en klippkant”. Jag googlar ”fall off a cliff” och får många träffar. Men man får hålla den personen räkning för att han sa ”en klippkant” och inte bara ”en klippa”, som ju det engelska idiomet har.

”Fall off a cliff”, skriver Cambridge Dictionary, betyder (ja, förutom att verkligen ”falla från en klippa”): ”to suddenly and quickly reduce or become less successful”. Lexikonet ger exemplet : ”The video game industry fell off a cliff”.

Hur i hela friden ska man som lyssnare, tittare, läsare förstå de individuella engelska uttryck journalister och andra meddelar sig med? Ibland på originalspråk, ibland översatta till något som på svenska låter helkonstigt.

Att hålla fler tankar i huvudet, visst, men det är svårare med bollar

”Man kan hålla två bollar i huvet samtidigt”, sa en politiker häromdagen. Knepig syssla, genmäler undertecknad. Statsministern brukar (ofta) tala om att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det låter enklare än med bollar, och befriande för dem av oss som går med 32 tankar (bollar) i huvudet samtidigt. Fast vi ”håller” dem inte, det är skillnaden, de bara yr runt.

Kajsa Ekis Ekman skrev en kul text om saken på Aftonbladet (ca tre år sen). Hon nämner inget om 32 tankar, men gör kloka iakttagelser kring vilket fjuttigt jonglerande med endast två bollar är:

Hur ofta hör man inte frasen ”Det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt”? Personen som säger det anlägger ofta en vis min, som om två helt oförenliga ståndpunkter därigenom hade funnit ett genialiskt sätt att samexistera. Tankarna ska helt enkelt konstant hållas i luften i en evig jongleringsakt. Man har ”två bollar i luften”. Varför har jonglering, och med något så enkelt som TVÅ bollar, blivit vår tids ledande metafor för tänkande? Jämfört med jobbannonsernas krav ”du ska kunna hålla många bollar i luften” är ju två bollar ingen konst!

Det är dock avsevärt bättre att ha två tankar i huvudet än två bollar. Ja, folk är inte längre så noga med vad de säger. Häromdan berättade någon i ett radioprogram om en bokhandel ”som inte är en kedja utan som kureras av dem som arbetar här”.

Kurera, tänker jag, vem vill inte bli kurerad för 32 bollar i huvudet? Mer bot i morgon.

Ibland sprider man budskap, någon gång sprids ord som ”kiosk”

Det är baske mig ingen sinekur att sitta här och lyssna till (eller läsa) hur förfallet kommer vällande. Först tänkte jag skriva krypande, men sakta går det inte. Dessutom har det pågått längre än jag fattat.

Det visar det googlande jag ägnar mig åt. Man finner sådant att reagera på, men det visar sig ha spritts under fler år och blivit ett faktum. Ta bara ”ordet har spridits”. Sa en finlandssvensk reporter i ett tv-inslag. Det får visserligen vara måtta på undertecknads hopp vad gäller finlandssvenskan som dock, vad det verkar, inte springer lika fort mot fördärvet.

Men intressant nog kom en hel del av de första Google-träffarna från finlandssvenska medier och ”officiella” ställen. Är det något speciellt med ”ordet har spridits”, undrar någon. Jovars, det kommer från engelska ”spread the word” som brukat betyda ”sprid(a) budskapet”.

Tidigare innebörder kunde även vara att ”sprida ett rykte, ryktet går att ...”. Hur som helst, så 

går det till när engelskan äter sig in lite omärkligt i svenskan. Bra, tycker samma någon som ovan. Skit, tycker jag, att en språkrikedom avtar, falnar och dör.   

Glasskiosk från 1950-talet, Bohuslän. Bild Wikipedia, Bengt Oberger, 2012 

Ibland, märk väl (vilket också träffar på nätet gör tydligt), betyder ”ordet har spridits” bara exakt det: ord och begrepp från andra språk sprids, lånas in.

Så kan man t ex säga om det inlånade ”kiosk”, som av något skäl för länge sen spritts från Turkiet till flera länder i västvärlden. SAOB berättar om etymologin: ”ytterst av turk. kjošk, av persiskt urspr”.

Kompott, potpurri, smått och gott, språkpyttipanna, mischmasch

Nja, kompott? Det är väl en söt blandning av frukt och det här ska bli delvis en sur blandning av det ena och andra. Tillskyndare av Den Stora och Nödvändiga Språkförändringen kommer att märka av förbistringar när olika generationer ska samtala.

En liten pojke vars omgivning antagligen berättat för honom hur viktigt det är att själv skriva och inte bara nyttja tangenter sa: ”När vi skriver med handen så connectar det med hjärnan”.

En äldre flicka berättade om en nervös uppgift hon skulle utsättas för: ”Jag skulle hålla ett tal framför skolan”. Folk i undertecknads ålder (kanske t o m lite yngre) ser för sitt inre hur flickan står på ett podium ute,  framför skolan.

Vi gamla skiljer ännu på ”framför” och ”inför”. Det förra beskriver vanligen ett konkret läge, det senare ett ”mentalt”. Om inte flickan verkligen ska stå framför skolbyggnaden, menar hon att talet ska hållas inför alla elever och kanske även all personal.

Den stora rörelse som vill förenkla för svensktalande ingår i vad journalisten Maja Aase (Spanarna, igen) så träffande kallar ”förbättringsförsämringar”.

Sådana kan också vara av konkret karaktär men framkalla mentala störningar. Minns första gången jag erfor en sådan. Det var när Posten i sin reklam skrek ut ”Nu sänker vi priserna” (på att skicka brev o dyl). Om jag minns rätt var det en enda specialförsändelse som av någon anledning sänkts med tio öre eller så. Nu tillhör ”förbättring” nyspråket och betyder motsatsen. Som i Orwells 1984 (utkom för snart 75 år sen):

 

Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka

Pronomen är problem för en del, andragradsekvationer för andra

Bland människor måste man ta det lite piano med sina språkdystopiska tankar. Påfallande många ser eller hör inte vad som händer och blir förskräckta av oss överentusiastiskt negativa. Undertecknad märker dock, till sin stora glädje, att ett alltfler medkämpar gör sig hörda, i alla fall när det gäller dom-debatten.

En i den mängden är Katarina Barrling, bildad statsvetare som inte är tappad bakom en folkvagn. Jag slår gärna ett slag för det underhållande och klyftiga p1-programmet Spanarna, särskilt det senaste, från 14 april. Såväl programledare som alla spanare är denna gång på topp och Barrling talar där bl a till vårt språks fördel.

Hon påminner också om en lysande journalist, Anna-Lena Laurén, som i DN nyligen skrivit ett försvarstal för sitt modersmål. Inte förvånande, A-L L har prisats för såväl innehåll som lysande stilistik. Likt många finlandssvenskar har hon ett bra mycket större patos vad gäller språket än de flesta ”sverigesvenskar”. I DN-artikeln skriver hon: ”Debatten kring ’dom’ är bara en liten del av ett mycket större problem”.

Katarina Barrling jämför klokt nog (i tidskriften Axess, nr 3) argumenten för "dom" med hur det skulle kunna låta om matematik: ”Ingen säger: Många har svårt att lära sig andragradsekvationer, så vi tar bort dem”. Det lattjo i kråksången är ju att de flesta som vill ta bort ”de” och ”dem” beskriver hur svårt det är (för andra!) att behärska skillnaden. Personligen grejar jag de-dem-dom, men i matematik tar det tidigt stopp. Förenkla matematiken, vetja!

Ytterligare en bra iakttagelse ur Axess-krönikan är att vissa ”dom”-förespråkare stolt meddelar att de själva skriver enbart ”dom” samt berättar att den ”utvecklingen” är oundviklig och naturlig. Barrling: ”Det förefaller i och för sig överflödigt med ett avantgarde på området, om utvecklingen nu är oundviklig /…/”

Tor dundrar och värnar om anonymitet genom lökskalsadressering

På den gamla både goda och onda tiden kunde en människa lätt fastna i ett uppslagsverk. Av papper. Säg att man ville slå upp ”karyatid”, bara för att strax därpå fastna i fakta kring ”kålrot”. Nu sker detsamma på internetet, men håller man sig inte ifrån vissa medier kan vad som helst leda till Lotta Engberg, soldoktorn och den senares ”bröllopsbesked”.

För min egen del hände detta. I går letade jag efter verbet ”löka” samt adjektivet ”lökig” och stötte givetvis även på en massa annan lök. Den är en grönsak som ofta används som bild för sådant som handlar om lager-på-lager-grejer. Förr användes (som jag minns det) kålhuvuden för att beskriva något liknande, men strunt i det.

Lökimplementering av M E Winge 1872

Nu dök emellertid (på IT-ord hos ComputerSweden som nämndes i går) även ordet ”lökskalsadressering” upp. Det visade sig nästan handla om ”riktig” adressering –som i adresser på brev –och inte som i ”vi ska adressera frågan”. 

I it-världen kallas det ”onion routing” och är "en metod för döljande av avsändare och mottagare när meddelanden skickas genom inter­net. – Lökskalsadressering används i nätverket Tor. Det kan jämföras med att lägga ett brev i ett adresserat kuvert inuti andra adresserade kuvert, som skalen på en lök".

Slår upp Tor: vid sidan av åskguden finns nätverket Tor, "en implementering av onion routing i fri mjukvara – ett slags anonymitetstjänst som ger sina användare möjlighet att kommunicera anonymt över internet".

Försöker hitta en fyndig avslutning med lökskal, åskgubben Tor och anonymitet, men det vill sig icke.

                   PS Nätverket Tor har en lök i sin logotyp såklart!

Med den dystra framtidssyn man äger kanske det är att jinxa, fy!

Visst går man efter som en annan gammal klocka. Helt nyligen handlade bloggen om uttrycket att ”något suger” – använt sedan många år. Andra begrepp som funnits länge är verben ”jinxa, hacka” och ”löka”. Nej, jag har nog fel om ”hacka” som ju betyder att man gör dataintrång.

Det jag for efter är substantivet ”hack”. Ungdomar i min närhet har under ett antal års tid presenterat ”hacks” de gjort eller kommit på. Vänder mig som så ofta är tvunget till ComputerSwedens avdelning IT-ord. Där framgår att ett ”hack” kan vara mycket, bl a jobb, knäck, hack, ibland: fusk – ofta: smart men ”ful” lösning på programmeringsproblem: det fungerar, men följer inte reglerna.

Naturligtvis, höll jag på att skriva, har begreppet även flyttat ut och används också om smarta lösningar och knep utanför it-världen: a body hack är något man kan göra för att förbättra sin kropp och hälsa.

Vad gäller ”jinxa” tycks det komma från annat håll. Här får man hjälp av copywritern Mattias som berättar: En klasskamrat bloggade om en viktig morgondag, men var rädd att jinxa om hon berättade för mycket. Verbet jinxa betyder något i stil med "dra otur över något", och kommer av engelskan jinx (som betyder förbannelse). Mycket riktigt, ordet med den betydelsen finns i min engelsk-svenska ordbok (i en halvsekelgammal utgåva).

Och så var det ”löka” Ett tidigare blogginlägg i Sbråk handlade om adjektivet ”lökig”. Men verbet ”löka” finns i SAOL (2015) och SO (2021) och sägs där betyda ”lata sig”, resp ”svettas mycket”. Däremot tas inte ”lökig” – med oerhört många betydelser – upp, men den som saknar synonymer till ”slö, slapp, dålig” m fl, kan läsa bloggen 5 april och förkovra sig.

Vad tomtar "äro" och vad man "skola finna" är inga bra skämt!

”Den som söker skola finna på Play”. Så sa rösten ur tv-rutan om ett program som även kan ses på SVT Play. Av den irritation som letade sig fram genom hela min varelse, framgick glädjande nog att det inte bara är ”min” tids svenska som har företräde i min stränga språksyn. Inte bara värnar jag om det språk som var förhärskande under uppväxten (en tid när det inte var nåt snack om ”de” och ”dem”) – nej! Denna gång måste de tidigare människornas svenska, i detta fall verbens pluralformer, skyddas. Så som den var då.

När pluralböjningen avskaffades i svenskan vid mitten av 1900-talet var det ingen unik förändring, utan slutet på en större process som hade påbörjats redan under urnordisk tid. 

Så skriver Uppsala universitet i en presentation av en avhandling (av Adam Horn af Åminne).

   

En tomte som bara "är"

Det var alltså ungefär när undertecknad föddes som pluralformerna försvann. Tydligen ligger detta ännu så nära i tid att folk måste trycka dit dem i ett försök att låta högtidlig eller rolig. Problemet är bara att det inte blir ett dugg kul när skojaren i fråga gör som SVT-personen.

Det har aldrig hetat ”den som söker skola finna”. Ej heller, som i en känd IKEA-tabbe och reklamtext, ”Tomten äro smålänning”. Kanske finns en åsikt om att folk förr i tiden var underhållande för att de pratade så roligt (ironi), men de sa bara det för tiden korrekta ”den som söker skall* finna”. Eller ”de som söker skola finna”. För tomtens del hade det gått bra om de varit fler: ”Tomtarna äro smålänningar”.

I citatet ovan från Uppsala universitet är en upplysning intressant: att processen ”hade påbörjats redan under urnordisk tid”. Ger sig folk bara till tåls så kommer de att slippa ”de” och ”dem”. Men det kan ta ett tag. (Ironi igen, aldrig har väl människan varit så snar att skynda på alla ”processer” som i våra dagar.)

*Vill man i vår tid vara skojig på andra tiders bekostnad kan man använda "skall" som bara nyligen försvunnit (kanske inre hos alla) till förmån för "ska".

Det suger att unga och gamla behandlar varann som imbecilla

Hur man hanterar (bl a talar till) folk andra i andra åldrar än ens egen är alltid intressant. Vuxna ändrar ofta tonfall när de talar till barn. Gäller det spädbarn är det kanske inte konstigt, men från när barnen kan göra sig bra förstådda är det bäst att skippa den tillgjorda rösten.

Intressant nog råkar äldre ut för detsamma som barnen: En dag när rynkorna blivit fler, håret grått och man säger håhåjaja när man sätter eller reser sig, ja, då börjar de halvgamla plocka fram sina lena röster. Som om man är bliven en annan.

Ett radioprogram handlade om ”de äldre” – vad nu de har gemensamt som grupp jämfört med

t ex ”de medelålders”. Jag som trodde alla var olika individer. Den som vill höra om fler sensationella ting får väl höra av sig till undertecknad, något av en expert på allt mänskligt.

I programmet besöktes en grupp gamla på en danskurs, eller ”dansklass”, som den betydligt yngre reportern sa med ett av alla amerikanska översättningslån. Gruppen bestod, som oftast, mest av kvinnor, men där fanns även en man. Denne beskrevs som ”en man med bus i blicken”.

Om jag beskrev en ung vuxen eller medelålders – man eller kvinna – på så vis skulle jag förmodligen anses larvig. I övrigt var programmet rätt bra, de andra medverkande ”experterna” var äldre. Kanske verkar en gammal människa så främmande för yngre att det är bäst att tala lite tillgjort till och om dem? Tror jag gjort mig skyldig till samma sak i ungdomen.

Den yngre reportern talade bl a om döden med en av de äldre och konstaterade att ”döden suger”. Det fick mig att tänka på alla olika slangord man konfronterats med under livets gång. Att något ”suger” (efter engelska ”suck, it sucks”) började unga säga för lääänge sen, men uttrycket verkar inte vara lika mycket i svang.

Tänk om reportern, som kanske var uppåt trettio, redan talar lite gammaldags för yngre tonåringar när de får höra att något ”suger”? En redan flera decennier gammal historia är den om en morfar som var ute och fiskade i båt med ett barnbarn, blev hungrig och sa att ”sjön suger”. Barnbarnet sa förstås: ”Va, gillar inte du att vara ute på sjön?”

Har inte den som ”is left behind” blivit ”lämnad åt sitt öde” (på sv)?

Man måste växa in i denna nya värld, dag för dag: Den som formats under en annan tid, kan den göra anspråk på att förstå det språk hemlandet kommit att använda? Men man måste ju förstå att språk förändras med tiden, haha. (”Med tiden” är ett uttryck som suddas ut till förmån för ”över tid”, direkt övertaget från ”over time”.)

Dessutom måste man förstås släppa sina tankar om professionella skribenter och gammelmedier. Fåfängt har jag hoppats att det här språksprånget skulle fördröjas. Icke.

Det enda som stannar kvar hos en är en osäkerhet: har man läst och förstått texter förr? Var det en chimär? Har det alltid varit så här? Har inte engelskan en så stor påverkan som jag tror?

En etablerad journalist skrev i en av landets större ”morgontidningar” så här: ”Det är inte konstigt att Sverige har blivit lämnat efter.” (Ämnet var förstås Nato.) Jag letar i minnet: ”någon eller något är lämnat efter” – har jag använt en sådan konstruktion nånsin?

Eller är det för tusende gången som engelskan trycker sig in så pass i svenskan som jag tror? Journalisten kanske redan är halvspråkig och egentligen översätter ”is left behind”?

Den lilla oförargliga ordkombinationen har (tror jag) tidigare (på svenska) uttryckts som ”lämnats åt sitt öde, glömts bort, blivit efter, lämnats kvar”? Det tycks som om känslan hos gemene man är att det som översatts från engelska egentligen uttrycker saker bättre än svenskan gör eller gjort. Hjälp.

Något skumt pågår. Eller så är det mig det är fel på. Som vanligt.

Sbråkmakaren maler och maler – idag om högläsandets konst

Varför säger en del ”maler”, brukar jag undra. Ordet går att använda för såväl mala kött som att prata för mycket. Dessutom går det lika bra att i presens välja antingen ”mal” eller ”maler”, men för undertecknad känns det senare konstigt: ”Hon maler köttfärs” eller ”han bara maler och maler” (babblar på.)

Nån gång har man bestämt sig för det ena eller det andra och skälen kan vara många. Detsamma gäller valet mellan ”sades” och ”sas”, ”lades” respektive ”las”. Trots viss petimäterhållning när det handlar om ord, begrepp, fraser och meningar så tycks jag välja de kortare, modernare, varianterna för just de exemplen.

I vilket fall som helst är det här småsaker som inte stör mig. Det gör däremot det konstiga sätt att tala som nog måste kallas radio- eller/och möjligen tv-dialekt. Den dyker upp då och då, mestadels hos unga kvinnor, ibland hos unga män. Jättesällan hos äldre.

Det är absolut inte fråga om en ”vanlig” dialekt, såna känner man igen även om man inte hört dem så mycket. Den jag talar om här är ett lite tillgjort sätt att tala där vart eller vartannat ord betonas – vanligen också med en uppåtgående ton.

Några av rösterna har jag ”följt” och kunnat konstatera att det ivriga tonhöjandet går att träna bort. Man kan märka den stora skillnaden mellan att läsa innantill efter manus, och tala mer fritt, som när man intervjuar någon.

Min förvåning har varit stor när dessa överdriva röster helt plötsligt förändrats och blivit mer än möjliga att lyssna på. Att den typen av ovanor inte arbetas bort inom journalistutbildningar är besynnerligt. Det heter ju alltid att man ska underlätta för lyssnare, tittare, läsare. Men just den ambitionen verkar ha hamnat i skuggan det senaste decenniet.

Hur mycket kan en svensk fela när det kommer riktigt till kritan?

Man sitter där och lyssnar och tänker: Va? Vad sa hon nu? Jag repeterade och repeterade, spelade om och om. Radioprogrammet handlade om gifter i olika produkter och jag tyckte att experten på ämnet sa ”följande är storfejlarvaror”.

För den som inte kan gissa: "fejla" är engelska men skrivs tydligen ofta "faila", med svensk verbändelse. Det betyder ”misslyckas” o dyl. Jag fann även ”storfaila” på nätet och det är väl rimligen ”misslyckas rejält”. Vad gällde varorna framgick att det var såna med mycket gifter i: storfailarvaror. Det är en hel del man får gissa på i dag vad gäller mediernas språk.

En ung släkting använder ”faila” när något ”går fel”. Då brukar jag presentera ett antal synonymer, men jag hör att tipsen inte faller i god jord, nja, ingen jord alls, så att säga. Jag failar själv i mina försök.

Ordet finns med i Akademiens Svensk Ordbok (och man svimmar av denna kännedom) och ger stavningarna ”faila” och ”fejla”. Det betyder som sagt "misslyckas" och synonyma är bl a "lida nederlag, göra fiasko, ha otur, missa, spricka, komma till korta, kamma noll, flippa ut, kapsejsa, gå fel, slå slint, gå i stöpet, gå om inte, spricka, gå bet, fallera, torska, inte falla väl ut, floppa, gå åt skogen, brista".

Inte så att vi behöver en till synonym ur ett annat språk! Som tas upp i en svensk ordbok. va? Jag kom på en till synonym, en självklar rackare: "fela". Det går minst lika lätt att säga som "faila" och betyder ”göra fel eller orätt, brista i något”. Sen finns substantivet fela – samma som fiddla – men det är en helt annan sak.

Det är jag och Sisyfos: Vi rullar våra stenar utan rast och utan ro

Det är inte utan att man känner sig som Sisyfos med tanke på det idoga språkarbetet som inte leder till något. Inte verkar det minsta nyttigt för andra. Så många röster omkring en som sagt: ”Äh, det där är väl bara att skita i! Man förstår ju vanligen”.

Ja, det är verkligen ens favoritargument! Särskilt som man själv börjar känna sig svajig i hemlandets språk. En radioreporter berättade att ett land (en stad eller jag-har-glömt-vad) var ”under attack”. Det låter ju inte svårt att förstå, men sa vi så innan engelskan drog ut på sitt segertåg? Sa vi inte bara ”attackeras”,

Ja, vad vet man? Åtminstone kan man misstänka att det välanvända "givet" har med engelska ”given” att göra. Det är så mycket ”givet” ditten och datten – särskilt bland politiker – att det tråkar ut en. Detsamma med allt möjligt som ”spelas ner” när man vet att det tidigare hette ”tona ner” farhågorna eller vad det kan vara som numera spelas ner.

En jättetråkig spridd historia är också ”jag kan inte vänta” istället för ”jag kan inte bärga mig”. För unga människor försvinner givetvis dessa uttryck i stora drivor, det hör man i radio och tv samt bland de yngre släktingarna och vännerna.

En ung programledare för en s k talk show sa apropå någon som skulle ta tid på sig för en syssla: ”personen kan ta sin lilla tid” (engelska ”take his/her time”). Samma program besöktes ett par dar senare av en ung samisk kvinna som berättade om en musiktävling i Sapmi och hon tyckte att den ”samiska kulturen bör levla upp”. Jisses.

Man kan inte tappa ”det”, men väl kontrollen eller fattningen

En nutida växande tendens är rätt ruggig för dem med min läggning. Den går ut på att vanligt folk (du och jag) använder såväl engelska som svenska ord i en och samma mening och simultanöversätter, skulle man kunna kalla det.

Så här sa någon (i radion, mitt främsta medium för språkspaning): ”Det är viktigt att förstå hur man närmar sig, approachar, det här (det här = ämnet, frågan). Mer av sådant och man kan befara, med ord lånade från Beatles, ”It won’t be long”.

Det kommer inte att ta lång tid innan vi talar samma språk som Beatles, alltså. Tyvärr inte med den brittiska accenten, utan den amerikanska. Eller så kommer vi att tala en märklig blandning av svenska och engelska. I en lokaltidning som skrev om innebandy återgavs en spelares ord: ”För att kunna zorra krävs en hook på klubban”. Men spelar det nån roll att jag inte förstår vad som menas? Det är ju så mycket man inte begriper, man är väl ”ur kontroll”, helt enkelt.

Får citera mannen som blev påkörd av en känd skådis i skidspåret och beskrev skådespelarens framfart och skrik så här: ”Det var som att någon var helt ur kontroll”. Den meningen (på SkyNews löd originaltexten: “It was like somebody was out of control) skulle jag ha översatt med: ”Det var som om någon helt tappat kontrollen”.

Den svenska kvällstidningen tog den enkla vägen, kanske t o m via en översättningsapp. Att ”tappa kontrollen” är en vanlig svensk idiomatisk fras. Vilket inte ”tappa det” är – som numera kreti och pleti säger. Det kommer snart att skrivas in i någon ordlista från någon Svensk Akademi. Som är riktigt ute av kontroll, eller rentav har tappat det. 

PS ”He has lost it” heter på svenska (t ex) ”han har tappat fattningen”

Det kan väl inte anses lökigt att vara en livsmedveten människa?

Vanlig gul lök och schalottenlök som stavas just så!

Det finns många tecken på att man inte varit ung på länge: ett är slangordet ”lökig”. Själv har jag bara hört det de senaste två-tre åren, men inte fäst någon vikt vid det. Det är så gott om slang och för undertecknad är det fullt upp med den del av språket som är icke-slangigt.

Men en vacker dag hamnar även äldre saker under luppen och i olika forums trådar är det lätt att få hjälp och lite datering. Den tråd jag fann var från 2007 och den som (tror jag) startade den berättade om sin barndom på 80-talet när de lite äldre ungdomarna använde "lökig".

En av dem som svarar anser att det betyder soft, skönt, glassigt, dekadent eller slappt, men säger sig ha hört att det i andra delar av landet har en mer negativ betydelse.

Närmare efterforskningar än dylika "trådar" är svåra. Eventuellt stammar det från ett engelskt ord från en genre jag inte har lust att återge. I vilket fall som helst, Wktionary ger ett knippe betydelser: slö, slapp, svettig, mesig, löjlig, fallfärdig, sliten, taskig, oschysst, dåligt.

Negativa innebörder, m a o. Och med tanke på den rika floran betydelser är det väl fritt fram att kalla vad som helst som är skruttigt för ”lökigt”.

En större språklig innovation stod en av deltagarna i chattråden för och skrev: ”jag har fått uppfattningen att det är något dåligt, 'kasst' eller whatnot, men jag var inte livsmedveten på den tiden [i sin ungdom] så lita inte på mig.

Ingen ordbok har med den egentligen naturliga sammansättningen ”livsmedveten”, men nog skulle den platsa bättre i Akademiens böcker än mången mindre innehållsrik dagslända? Vem vill inte bli livsmedveten?

Även om man får spader av kalspader är småbröd inget problem

En släkting ska i dagarna åka till tjeckiska Karlovy Vary. Staden tillhörde Österrike-Ungern fram till 1918 och hette då Karlsbad. Om Karlsbadrelaterade (sista delen av ordet är ironiskt använt, jag har ringa relation med ”relatera”) bullar etc har Sbråk skrivit förr, men det är så kul att det får bli ett dacapo.

Äldre människor är vanligen bekanta med karlsbaderbakverk i alla former: kransar, längder, bullar, gifflar. På Ylvas bakverkstad beskrivs degen som ”en lite finare typ av vetedeg som innehåller mer smör och ägg och även lite bakpulver”.

Att söka efter olika karlsbadervarianter är roligt eftersom många (liksom undertecknad i barndomen) fått stavningen av ordet om bakfoten (bak-foten, höhö) och tror att det heter ”kalspader”. Ett stort antal skriver det ännu skojigare ”karlspader” och man ser framför sig en bagare, Karl – eller en karl vilken som helst – som får spader när han bakar.

Det gick ännu värre för Hellsings bagar’ Bengtsson som brände sig på ett bröd. Ursprunget (berättar Bengt af Klintberg i en intervju) lär vara en visa som Hellsing hört 1927, då han var åtta år. Bagaren har ett annat namn och slutet är brutalt:

Bagar Bergström han ä dö/ han har bränt sig på ett brö/ och här vilar han bland skorpor och bland smulor. /Hälsa hem, så sade han/ jag har kämpat som en man/ och här vilar jag bland skorpor och bland smulor.

Det var inte bara Karlovy Vary som fick in mig på dessa baktankar (uppenbara, upprepade skämt är en plåga) utan ett ord i en mataffärs annonsblad. Där såldes ”småbröd”, fyra för 28 kronor. De såg inte alls ut som det jag (och många med mig) kallar småbröd, de var mer släkt med frallor, matbröd, således. Men detta är en förändring som går att förstå, ”småkakor” har kommit att ersätta ”småbröd” som är en äldre beteckning. En sån utveckling kan inte ens undertecknad bli alltför upprörd av.

Så kan språkliga gåtor lätt sätta myror i huvudet på hederligt folk

Som redovisats förr: jag noterar inte alltid VAR konstigheter sägs eller skrivs, bara ATT! Den här meningen, t ex, stod NÅGONSTANS: ”Snubbelskräcken gick i uppfyllelse”. Se där ett klassiskt exempel på osäkerhet i språkbehandlingen.

Drömmar kan gå i "uppfyllelse" (i bästa fall) och undertecknad ska nu, utan auktoriteters ”godkännande”, presentera teorin att det enbart är positiva saker (önskningar, förhoppningar) som går i uppfyllelse. Vad gäller negativa förväntningar så ”besannas de” (i värsta fall).

En annan märklig historia – lite åt de-, dem- dom-hållet – är att även det reflexiva (tillbakasyftande) pronomenet ”sig” som bara används i tredje person, singular och plural (”han, hon, den, det, de slår sig, tvättar sig, gömmer sig”), allt oftare används fel.*

Det här sköter sig (!) självt hos dem med svenska som modersmål. Eller, nja, alltså inte längre. Har hört/sett: ”när jag klickade sig in” och ”vad har du på sig” av modersmålstalare.

Springer runt i ens skalle. Bild: Peter F Wolf, Unsplash

De, dem och dom kan man till nöds förstå problemet med, kanske har t o m debatten gjort saken mer förvirrande för många. Vad gäller ”sig” är det svårare att begripa anledningen. Det är inte troligt att engelska ligger bakom detta, så varför fenomenet överhuvudtaget uppträder är en av alla språkliga gåtor som sätter myror i huvudet

på hederliga skattebetalare.

* För övriga pronomen gäller "jag slår mig, du-dig, vi-oss, ni-er"

Det är inte bara VAD man säger som spelar roll utan även HUR

Man ska inte klaga på hur andra talar när ens egen dialekt hör till de mest brutala i landet. Nu sitter visserligen ”ful” respektive ”vacker” i betraktares och lyssnares ögon och öron, men i ett par enkäter anses att de talar fulast som kommer från Skåne, Närke och Östergötland.

Men åter till det utstuderade sätt att tala som beskrevs i går. För tre-fyra decennier sedan började det höras hos tonåringar, nu har det spritt sig. F a olika slags programledare och influerare – och ett par yngre ministrar – talar det som började som tonårstjejsociolekt.

Viby-i-et har fått sitt namn från en Närke-socken där det förekom i dialekten. Wikipedia:

I något skede har Viby-i även inträtt i Stockholms stadsdialekt, där ofta kallat Lidingö-i, och finns omnämnt där redan på 1950-talet. /…/ 

På landsbygden i Närke och Bohuslän har draget [Viby-i-et] generellt låg prestige och betraktas som ”fult” och ”lantligt”. /…/ 

I städerna har ljudet däremot varit utmärkande för talet hos högre sociala skikt och har associerats med en välbeställd samhällsklass, vilket namnet Lidingö-i också vittnar om eftersom Lidingö kommun är en av Sveriges rikaste kommuner. När draget undersöktes av Ulla-Britt Kotsinas på 1990-talet, användes ljudet framför allt av unga kvinnor i stadsdelar i norra Stockholm, som generellt bebos av högre samhällsklasser. I lägre samhällsklasser i södra Stockholm återfanns draget hos unga kvinnor, men hos unga män knappt alls. Sedan 1990-talet finns indikationer på att draget har tappat sin sociala laddning och blivit mer spritt över samhällsgrupper.

Att "draget" har ”tappat sin sociala laddning” är svårt att tro, i medierna hörs ofta yngre kvinnor, i alla fall under 45, använda ett – vad ska man kalla det? – spetsigt och förbarnsligat sätt att tala, som ofta blir till en röstens ”makeup”. I bortre änden av det här "språket" finns, apropå drag, den vulgära variant som fenomenet dragqueens består oss med. O maj gadd, s a s.

Riktigt så kanske inte framtidens människor kommer att tala, men något i den stilen, i värsta fall. Bara de förstår varann. Själv förbehåller jag mig ett förbehåll.

Jorden var öde och tom, över vattnet svävade plötsligt marknaden

För länge sen, när jorden var stilla och vacker, vinden susade och ett enstaka dinosaurievrål var det enda som hördes, läste jag en kortkurs, språksociologi, där bl a sociolekter togs upp.

Sociolekt är en, kan man väl säga, social dialekt, som brukar bestämmas av människor ingående i samma grupp, men inte alltid med samma geografiska tillhörighet. Ingen kan ha undgått att drabbas av vissa programledares, influerares, med fleras (i ”tongivande” konstellationer), utstuderade läten.

Vid tiden för kursen hade jag en tidigare studietid att se tillbaka på, ett knappt decennium dessförinnan, men nu var det var 80-talets absoluta början. En av medstudenterna, 19 år och direkt från gymnasiet, stördes av att läraren talade om socialgrupper.

”Det finns ju inga socialgrupper längre”, utropade hon indignerat, ”socialgrupp tre är väl missbrukare och såna!?” Nu hade bl a yuppiesarna med sina nallar blivit några av tidens föregångare: de som började visa på en ny verklighet.

Via denna undervisning fick jag ett namn på det konstiga i-ljud som framförallt yngre kvinnor långsamt surrade fram mellan tänder och genom läppar (dock ännu inte besprutade med fillers och botox) som för att förtydliga sina yttranden: "Viby-i". (Bra beskrivet på Wikipedia.)

I början verkade de här fåterna mest komma från tonåringar. Men jätteödlors och dronters utdöende kom att ändra språk- och talscenen än mer. Viby-i-andet och andra, som jag vill kalla infantila (utan att nedvärdera små barn), språkljud skulle spridas över stora delar av befolkningen (befolkningar i plural antagligen, Sverige är nog inte ensamt om detta slags mänskliga avveckling). Många skulle känna fasa. Mer om Viiiiby och Liiiidingö i mörrn.