Som redovisats förr: jag noterar inte alltid VAR konstigheter sägs eller skrivs, bara ATT! Den här meningen, t ex, stod NÅGONSTANS: ”Snubbelskräcken gick i uppfyllelse”. Se där ett klassiskt exempel på osäkerhet i språkbehandlingen.
Drömmar kan gå i "uppfyllelse" (i bästa fall) och undertecknad ska nu, utan auktoriteters ”godkännande”, presentera teorin att det enbart är positiva saker (önskningar, förhoppningar) som går i uppfyllelse. Vad gäller negativa förväntningar så ”besannas de” (i värsta fall).
En annan märklig historia – lite åt de-, dem- dom-hållet – är att även det reflexiva (tillbakasyftande) pronomenet ”sig” som bara används i tredje person, singular och plural (”han, hon, den, det, de slår sig, tvättar sig, gömmer sig”), allt oftare används fel.*
Det här sköter sig (!) självt hos dem med svenska som modersmål. Eller, nja, alltså inte längre. Har hört/sett: ”när jag klickade sig in” och ”vad har du på sig” av modersmålstalare.
 |
| Springer runt i ens skalle. Bild: Peter F Wolf, Unsplash |
De, dem och dom kan man till nöds förstå problemet med, kanske har t o m debatten gjort saken mer förvirrande för många. Vad gäller ”sig” är det svårare att begripa anledningen. Det är inte troligt att engelska ligger bakom detta, så varför fenomenet överhuvudtaget uppträder är en av alla språkliga gåtor som sätter myror i huvudet
på hederliga skattebetalare.
* För övriga pronomen gäller "jag slår mig, du-dig, vi-oss, ni-er"
