Man kan ha åsikter om servicen, men uppmanas till angiveri?

I dag får språket stryka på foten för en utflykt till den verkliga och kommersiella världen. Jag handlade nyligen i en damaffär. Nej, så kan det förstås inte heta, damklädsaffär, då? Nähä, damklädersaffär? Så svårt är det att skippa språket: man blir genast fast i en brist. Tar man till ”damkonfektion” blir det inte bättre: damkonfektionsaffär?

Men nu gällde saken vad som hände efter besöket i affären i fråga. Jag är nog medlem, för i digital form kom snart ett litet frågeformulär om hur jag ”upplevt” besöket. ”Uppleva” är ett av många ord som förstörts och tagits över av Det Pekuniära.

Nu skulle jag ange expeditens bemötande och välvilja, om personalen var ”tillgänglig”, vad samma personal gjorde vid mitt besök: ”packade upp varor, betjänade andra kunder” eller bara gick runt och slashasade. Så stod det förstås inte, men andemeningen var inte så andlig utan konkret och rättframt obehaglig.

Häromdagen åkte jag tåg med den MYCKET trevliga Krösatågstrafiken, enligt dess hemsida ”ett samarbete mellan länstrafikbolagen i Jönköping, Kalmar, Halland, Blekinge, Kronoberg och Skåne. Trafiken körs av SJ AB”. Jag har mycket goda erfarenheter av dessa resor. Personalen har alltid varit förekommande och serviceminded, som det heter på svenska.

I fönstret hängde en uppmaning om att scanna en kod och hjälpa till att ”förbättra” Krösatågen. Först undrades över tågvärdens intresse av och uppmärksamhet inför de resande. Sen kom nästan samma formuleringar som klädaffärens: hur tillgänglig var personalen, var den synlig, gav den extra information och jag vet inte allt. Jo, vad tyckte jag om personalens klädsel?

Min indignation inför såna frågor känner, som det heter, inga gränser. Man ber om fula saker. Jag – en tjallare och angivare?

De med serviceyrken har inte alltid de bästa arbetsvillkor, så gäller bl a denna tågpersonal som ofta har problem med sina digitala arbetsredskap. Fy för skvallerbytteundersökningar.

Nu ska här prövas en innovativ idè som inbegriper boten ChatGPT

Nu ska det bli lite om sånt jag inte fattar. Se det som ett litterärt experiment: som automatisk skrift eller dadadiktning. I vilket fall som helst tvingas man in i obegripligheter av den s k moderna världen. I går tog jag upp ”besökstrafiken” och läsarnas geografiska hemvist. Nu har det skett nåt nytt och det är nödvändigt att tänka förbi teorin om att jag råkat skriva något ”intressant” ord på ett främmande språk och på så vis fångat in dem som hamnar i statistiken.

För några månader sedan dök det upp tusentals ”läsare” från Singapore. (Saya tidak membeli itu.) Och så häromdagen den nya vändningen: ett och ett halvt tusen ”besök” från USA samt försvarliga mängder från Sydkorea, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kanada och Finland.

I samma veva stod i SvD att amerikanska New York Times stämmer AI-företag för att ”miljontals av publicerade artiklar från tidningen har använts som träningsdata och ligger till grund för utvecklingen av Chat GPT”. Jahaja, tänkte jag, det är förstås chatbotar ute och fiskar även i bloggens djupa vatten, varifrån kommer annars dessa höga läsartal?

En säkerhetsexpert på Zscaler (ingen aning om vad det är…), Nathan Howe, skriver i tidningen Aktuell Säkerhet (fråga inte om den heller, googla!) om hur data sprids lite godtyckligt:

I samma ögonblick som du exponerar något på internet så förlorar du kontrollen över det. En chatbot som ChatGPT kan ta din information ur sitt ursprungliga sammanhang och montera ihop den på ett nytt sätt. Det är inte säkert att du gillar hur informationen sedan används, och du har inget inflytande över detta.

Man kan slå sig i backen på att såna här fulingar till dataprogram snor ens texter och använder för sina skumma syften. Fast tänk om det blir tvärtom: Tänk om ens klagovisor över felaktigheter och språkslarv sprids över hela världen? (Klart att jag skämtar, jag är väl inte dum i huvet, eller vad vet jag?)

En gammal gumma stannar gungstolen och ser ut över världen

En av mina hobbyer är att göra det omöjliga. Det går sällan bra, men skam den som ger sig, som man säger. I mitten av den digitala eran – från den början jag erfor eländet och till dags dato – var det dags att bekämpa algoritmerna. Jag började googla på sånt som inte intresserade mig, skulle man i digitalt behandlade, kommersiella, enkäter fylla i saker som gjorde att en ”profil” kunde skapas – ja, då tullade jag friskt på sanningen.

Det här beteendet gläder fler än undertecknad: de som är mer insatta i tekniken inte bara småler – de storskrattar åt dessa försök. Åter: skam den som ger sig.

Nu gäller det att dyka ned i funderingar kring Sbråkbloggen. Den är som bekant anonym, den har inga kommentarsfält, jag föreställer mig att den endast kan spåras via ip-adressen, så där som görs i tv-deckare.

Själv kan jag se hur många ”besök” (varför inte ”titt” i analogi med tidens språkpåhitt?) bloggen haft senaste tiden. Man ser inte att Kalle Persson eller Tindra Lunarstorm besökt en, men man ser antalet ”titt” från olika länder. Jag har tidigare berättat hur bloggen plötsligt har hundratals ”besök” från Andorra (t ex). Då har jag dragit slutsatsen att jag skrivit något vanligt svenskt ord som på katalanska är ett könsord eller namnet på en skandalomsusad kändis.

Här skrattar fortfarande den mer kunniga omgivningen och ser på mig på samma sätt som jag såg på de gamla i min ungdom: ”Det är tur att du har din stickning, fotboll och PRO-förening, för av världen utanför fattar du inte mycket”.

Men jag har bara börjat, det kommer mer imorgon. Om OpenAI:s flaggskepp ChatGPT, bl a.

När robotar översätter och folk talar som robotar blir det inte bra

Nävars, rubriken är inte helt perfekt, men vem är det? Vi börjar: i sanningens namn kan man inte längre beskärma sig över dåligt betalda översättare som inte gör så bra jobb. I går såg jag följande undertext i tv: ”Men i 2004 gjorde man en ny undersökning”. Den raden torde vara maskinöversatt, ”in 2004” heter det ju på engelska. Det borde de nya textrobotarna klara, men vad vet väl jag om dem? 

Bild: Sombrero Craft, Unsplash

Mycket är redan förberett av människorna själva. De har exempelvis länge kunnat berätta att de är på en ”dålig plats” utan att mena Melbourne eller Kuala Lumpur eller Kräkångersnoret. De menar att de inte mår bra och det handlar vanligen om att de inte känner sig i psykiskt god form. Den nya (ett par decennier gamla) ordkombinationen ”dåligt mående” avser inte heller förkylning eller vinterkräksjuka.

I en dokumentär sa nån på originalspråk ”What was his take on that?” Där hade översättaren gjort sitt jobb bra, kanske t o m via Google Translate som ger ”vad var hans syn på det”.

"Take", fast i en svensk mening, användes av en inhemsk skådespelare i en historisk roll: ”Vi har gjort vår take på en storartad människa”. Som skulle kunna uttryckas att filmteamet: ”skapat en framställning av, ett sätt att se på, en uppfattning/version/tolkning av en storartad människa”.

Jag förstår att man säger ett (eller en) take i branschen, men det är ett otyg när yrkesfolk drar ut sitt fackspråk till allmänheten. (Jag avstår från att skriva att det då blir ett fuck-språk.)

Vid juletid pockar många tankar på att skrivas fram – eller upp!

Skriva upp, skriva på, skriva om, skriva ned – se där några gamla hederliga partikelverb. Man känner igen dem på uttalet: verbet är obetonat, men verbpartikeln betonad (upp, på, om, ned, i detta fall). När uttalet är det omvända, med betonat verb och obetonad preposition eller adverb, förändras betydelsen.

Exempel: ”På grund av alla stavfel fick han skriva om uppsatsen”, respektive ”Tidningens ambition är att skriva om lokala angelägenheter”. Av alla partikelverb i världen använder de flesta svenskar ”starta upp” som exempel på de engelska varianter vi övertagit på senare tid.

Det går ju lika bra att säga att ”Persson startade firman 1999” som han ”startade upp” den. Men nu är det så att något i svenskspråkigas gener ropar efter de engelska varianterna och fenomenet ökar snarare än minskar.

Många gånger har jag retat mig på att läsa om författare som ”skriver fram” sina miljöer, personer, intriger” eller annat. Sådana observationer får mig att försöka minnas en förgången tid (tio år sen, eller så) och vad man sa då.

Det fåniga är att ”beskriver” ofta funkar: ”Hon beskriver sina miljöer ingående”, t ex. Men nu tycks ”skriva fram” vara vad ungdomen brukat kalla ”da skit” (egentligen ”the shit”) som i sin tur är  motsvarighet till ”det här är grejen” (positivt). Det kan många inte säga längre för att den mänskliga (svenska) munhålan förändrats så att vissa ord saknar artikulationsställe.

Men i vanlig ordning har ”skriva-fram-andet använts i inte bara ett decennium, utan två (minst). Det finns fler än jag som reagerat och i en blogg från 13 december 2010 tas frågan upp exakt på det vis jag skulle ha gjort om inte tiden gått och allt det jag tänker i dag var gammalt för länge sen. Bloggen heter ”Radhustankar”.

En riktigt rolig sak (nej, vi ska inte överdriva) är att jag fann någon (någonstans) som undrar hur man översätter ”skriva fram” till engelska och svaret blir ”describe”. Den här typen av formuleringar plitar jag ner  då och då (och det kommer mycket riktigt ”fram”) samt kallar det att gå över ån efter vatten.

Kommer inte julen oftare numera, och vad vill den egentligen?

Paus från prepositioner. Exkluderar engelsktspader. Inget idisslande om idiom. Det där var riktigt långsökta formuleringsförsök, men det är ingenting mot de fraser som upprepas i dagarna. Om och om igen.

Som ung blev jag förtjust i att det överhuvudtaget fanns en bok med titeln Skit i traditionerna. Författaren var dansk, Leif Panduro, boken kom på 50-talet och översattes till svenska först i slutet av 60-talet.

Svårt att summera känslan: under en massa år har en massa människor försökt mildra de traditioner som nästan anses genetiskt bestämda. Alla vet numera att Jesus ligger väldigt lite bakom den helg som nu är. De som drar i människornas trådar har pekuniära intressen.

Ändå spelar så många med (jag är en av dem) och förresten har jag just nu kommit på en summering av julkänslan: Mera jul, en låt av Adolphson & Falk (från 80-talets början) var en glädjande ironi och kanske t o m satir. Den hör numera till de mest spelade jullåtarna. Jag säger inget mer, tänk själv.

🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🎄🎄🎄🎄🎄🎅🎅🎅🎅🎅🎅🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎅🎅🎅🎅🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄

Inte i chock, men lätt att bli chockerad flera gånger om dan

Många gånger har jag häpnat över att människor säger att de är ”i chock”. Det som överraskar är inte saken i sig, det finns mycket att chockas av. Vad än orsaken till en sådan stark sinnesrörelse är så har – i alla fall äldre svenskar – sagt att de ”är chockade”. Men många av dem använder det översatta ”in shock”, ett engelsk idiom.

Det här är tråkigt. Hände det ett par enstaka ord skulle jag inte sitta här och vara chockad, men nu är det snart halva språket. Förr kunde vi även vara ”chockerade”, och det betydde att man reagerat på något som väcker anstöt eller upprör. Fast folk verkar ha slutat vara chockerade. Skönt för dem, själv är jag chockerad flera gånger om dan.

Jag verkar inte vara i kontroll, som samma personer säkert också säger. Det är likaså engelska: ”to be in controll”. I det här landet brukade man ”ha kontroll”, men så mycket kraft finns inte längre kvar i folksjälen.

Det är ingen överdrift att kalla mig såväl chockad som chockerad när jag läser en text från Skolverket (Skolverket!) som presenterar en sammanställning av artiklar (från forskare) under rubriken ”Vilka gränser överskrids med mobilt lärande?” Där står bl a:

Andra funderar över vem som är i kontroll över innehållet och menar att det är processer där eleverna själva tar initiativ som kan räknas som informella.

Det tycks som om jag är ensam i världen (nja, i Sverige, då) om att reagera på sånt här. I det struntar jag högaktningsfullt. Min blogg utgör bara vittnesmål om en tid där språket gick att använda mer nyanserat, tja, mer innehållsrikt, faktiskt.

Elegi: De metaforiska fönstren borde snarare stängas än öppnas

Det händer, som sagt, att något avviker och man blir förvånad. I en tv-serie om amerikanska gamla brottsfall sa plötsligt utredaren (det handlade om en kritisk tidpunkt för en misstänkts förehavanden) att något ”passade inom tidsramen”. Men på sitt eget språk sa tv-seriens amerikan ”time window”.

Den svenska översättningen, "tidsram", får en del av oss att jubla (och somliga att undra om vi har något liv…). Så här var det: Första gången jag hörde något åt hållet gällde det ”transferfönster” för fotbollsspelare. Förmodligen var detta under den tid då den engelska påverkan började öppnas som ett annat slags fönster, ett som aldrig skulle stängas.

Nu används i övermått ”tidsfönster” så fort det är fråga om en period. De fönster som nått Sverige är kanske ett resultat av att någon upptäckt att engelskan använder dem i överförd, bildlig bemärkelse. Vi har inte nyttjat fönstren på det viset tidigare utan har varit fast i den mer konkreta betydelsen: "Ett fönster mot världen", har det kunnat heta, men de nya sammansättningarna är något av ett tidens maner (tycker jag).

Vid sidan av allt detta fönsterprat kan man påminna sig att engelska ”window” kommer från fornnordiska ”vindauge”, alltså ”vindöga”. Det är dags att ta tillbaka ”vindögat”, ett vackert ord som säger mer än tyska ”Fenster”, från latinska fenestra. nå, dags för mig att sluta gräva i etymologierna, börjar man med sånt kan man googla sig sönder och samman.

Ett språks tydlighet sitter även i detaljer vad man än väljer att tro

Kampen mellan ”framför” och ”inför” har förlorats av ”inför”. Och "framför" vinner stort, i alla fall vad undertecknad erfar. Det är svårt att finna en enkel förklaring gällande skillnaden mellan dessa båda. Jag har letat i såväl pappers- som nätkällor utan att hamna rätt. ”Rätt” ord är vi dock många som väljer – i den mån ett sådant begrepp ännu existerar!

Komiskt nog gavs bästa förklaringen av en svensk (i ett språkforum) som svarade på en fråga ställd av en person med mandarin som modersmål och som studerar bl a svenska: "Det finns så många olika sätt att säga ‘before’ eller ‘in front of’ på svenska, framför eller inför?"

Svensken svarade:

Framför = In front of, ahead of. (Physically) Inför = This can mean "in front of" but not necessarily in a litteral sense. In front of the people = Inför folket. In front of the class = Inför klassen. It can also mean "in preparation for". Inför matchen åt jag nyttig mat = In preparation for the game I ate healthy food.

”Inför folket” är en ”bildlig” historia mer än en konkret. En talare kan i och för sig tala ”framför” folket samtidigt, men det låter lite larvigt, åtminstone för dem som känner skillnad på begreppen. Men eftersom denna blogg mest klagar över brister, måste också exempel ges som visar att det också blir rätt ibland. 

En utrikeskorrespondent i ett av krigen sa att en man ”sköts inför sina barns ögon”. Det skedde med all säkerhet även ”framför”, men ”inför” ger en större tyngd åt det sagda, även om rapporteringar från krig knappast behöver större ”allvar”. Men i rapportering – ja, i  all mänsklig kommunikation – är tydlighet inget att tulla på.

Vart brukar folk egentligen gå för att inta sin öl alternativt sin mat?

Klyschor har förmodligen alltid funnits. Är det så att man vänjer sig vid vissa med tiden, och till slut närmast uppfattar dem som idiom? Många nya ska jag inte vänja mig vid, aldrig yttra.

En av dem är ”jag känner mig trygg med…”. Man kan förstås vara trygg NÄR något lugnar en, men läser man sådant som ”jag känner mig trygg med den här budgeten”, ja, då känner man sig inte bekväm med sitt modersmål (och där kom en till kliché: ”bekväm med”).

”Vi tar det härifrån” är ytterligare en. Det betyder faktiskt inget alls, om man tänker efter. Varifrån ska man annars ta saker? Därifrån, kanske? ”Jag kan relatera till det här” är likså ett mycket irriterande uttryck. 

Bild: Cris Bosch, Unsplash

De flesta är direktimporterade utan tanke på hur de låter på svenska. En dag är de bara där. Och apropå ”importer”: en vanlig mening i filmer (och tyvärr verkligheten) är ”Ligger de med varann?”. Den används för att ta reda på folks relationer, men nog är den lite väl direkt och privat?

Det skulle väl gå lika bra med ”är de tillsammans” eller ”är de ihop”? De finns förstås de som bara ligger med varann, men det är många som enbart gör andra saker ihop: golfar, spelar bridge, sjunger i kör.

En liknande direktöversättning i svang lyder: ”Han brukade dricka på den puben”, eller ”han brukar dricka här”. Allt för att ange någons stamlokus. I det här enkla landet har det bara hetat ”han brukar gå till den här puben/restaurangen”.

De här nya varianterna låter sååå främmande för mig. För de yngre människorna är det vad man säger.

Döden: Inget vidare kul som ämne, men intressant rent språkligt

När den unge mannen svängde in bredvid mig i raden av cykelställ, hördes ett högt skrikande ljud från hans elskoter. Han märkte att jag hoppade till och frågade om han skrämde mig. ”Ja, jag höll nästan på att dö”, sa jag. Han nappade på det möjligen råa skämtet och svarade: ”Det vore ju inte bra om du gick bort så här i juletid”.

Egentligen ville jag svara att jag visst skulle gå bort i jul, men man kan inte dra den här sortens skämt för långt. Det intressanta är att det verkar som om ungdomar har börjat säga ”gå bort” om ”avlida/dö”. I mina öron låter det lite gammalmodigt: som en äldre persons språkbruk.

Personligen håller jag mig med tre dödar: ”dö” – i tydliga, vardagliga fall, ”avlida” som låter aningens seriösare och ”omkomma” om döden skett genom en olycka. ”Omkomma” verkar inte ha riktigt samma betydelse för alla svenskspråkiga. Detsamma tycks gälla den död som inträffar av att någon ”förolyckats”.

I det senare fallet har man under årens lopp kunnat höra/läsa om personer som förolyckats men ”bara” varit skadade. Och häromdagen sa en radioreporter att någon skadats vid en olycka och senare omkommit på sjukhuset. Det kan knappast ske, om nu inte en explosion eller liknande inträffat på lasarettet ifråga.

Lika undrande står jag inför att människor kan ”strypas till medvetslöshet”, som det stod i något blad. Den som stryps "dör". Där passar inte heller "avlider" eller "går bort". Men vad vet en annan om vad som passar? 

Av tidningarnas rubriker flyger tankarna skrajset upp, men vart?

När man håller på som undertecknad, d v s nagelfar kommunikationen (särskilt från medier), infinner sig tanken emellanåt: Är det jag som håller på att bli knäpp eller nåt? Livet lär en att aldrig vara hundraprocentigt säker på något, men instämmanden från informanter (vanligen rätt gamla) håller fortfarande en annan tanke vid liv: Det misshandlade språket åstadkommer en utnötning hos många av oss.

Så exempelvis (som alla fem läsare av bloggen vet) är det lätt att få raptus av rubriker. Och på dem, vet jag förresten med säkerhet, läggs inte samma krut som förr. Nu kommer exempel på några skumma formuleringar som får hjärncellerna att hoppa högt.

Hotet från vinlobbyn: Snälla, gör det inte!

Artikeln beskriver på ett läsbart vis ett alkoholdilemma, men just här måste rubriken granskas. Mycket till hot hörs knappast i: ”Snälla, gör det inte!” Ytterligare något att snubbla på är:

Fördomar om pojkarna som kom kastas omkull

För det första måste läsaren veta vad som menas med ”pojkarna som kom”. Men kör i vind för det! Ändå är meningen knepig som helhet. Kastas omkull? Det finns ett betydligt tydligare svenskt verb att använda här: ”kullkastas” (eller ”omkullkastas”). Det går också att säga att fördomarna ”kom på skam”, men det hade inte funkat med ”pojkarna som kom” – det hade blivit två ”kom” i rad.

Rubrikens ”kastas omkull”, kan få en att misstänka mer eller mindre idiomatiska engelska konstruktioner i bakgrunden: ”overturn (the) prejudices” respektive ”overturn the decision”.

Nu är det inte precis någon vetenskapare som sitter här och skriver, men det går att undra över om inte många svenskars modersmål arbetar parallellt med engelskan. Kanske blir resultatet ett väldigt stort språk: ett dubbelspråk, kan man kanske säga.

Man kommer inte långt med grenade thrower och ground robot

Eftersom det ska handla om försvaret nu, måste en kommentar i ett av P1:s debattprogram upprepas. Förhistorien är (vilket radiolyssnare vet) att så fort någon säger ”Volvo” eller ”Corn Flakes” måste programledaren lägga till: ”Det finns andra märken också”. Nyttigt påpekande, hur många av lyssnarna känner till en sån sak?

Ibland är det en person eller verksamhet av något slag som ifrågasätts och då kan kommentaren bli ”nu är ju inte Putin här och kan försvara sig”. (I stort sett korrekt citat, återgivet av Petter Birgersson i tidningen Norra Skåne).

Till den militära kärnfrågan: En gång klagade en medborgare på att Försvaret använder Vättern som skjutmål. Programledaren, som gjort sin läxa, sa ”att nu är ju inte Försvaret här och kan försvara sig”.

Förutom försvarsproblem har Försvaret språkbekymmer. P1 Morgon tog upp det faktum att militärer måste behärska engelska kanonbra i samband med Natomedlemskapet. Det finns ännu tid att plugga, vad det verkar, men det är ändå viktigt att ta itu med saken, sa personal- och utbildningsansvariga i radioinslaget.

De beskrev att svenskar ofta skattar sina egna engelskkunskaper för högt samt att det är lätt att hemfalla åt direktöversättningar – från svenska – för engelska militärtermer. Bland andra exempel gavs ”markrobot” vars engelska motsvarighet är ”surface-to-surface missile” (SSM).

Men detta får inte innebära att svenskan inom Försvaret försvinner, sas också, då uppstår en 

s k domänförlust och snart blir det svårt att uttrycka sig på samma sätt som man kunnat förr: Det blir lätt att ta till en svengelsk lösning. En direktöversättning åt andra hållet, s a s. Men det sker ju redan i samhället i stort, so throw your ground robots and grenades in peace!

Erfarenhet: Tjat är tjat och snack är snack om än i flott förklädnad

Oj, vad man kan missta sig! Även om ens nyhetskonsumtion (som det kallas i en materialistisk värld) inte är enorm borde den vara tillräcklig för att ha mer pejl på språkgrejs som slagit till på senare år. Men inte, då. Gång efter annan dyker överraskningar upp: när jag tror mig ha ”upptäckt” ett nytt begrepp kan det ha använts länge.

Häromdagen orerade en gubbe (politiker eller, förresten, jag minns inte) om ”talepunkter” hit och ”talepunkter” dit. För en som inte är bekant med dessa låter det mer som matematik. Och se på sjutton: Googlar man ”tal, punkter” så rubriceras andra träffen (åtminstone i min burk) ”Uppgift 4 (Matte 2, Nationella prov)”. Skärper man sig och googlar hela ordet, ”talepunkter”, kan en träff berätta att

En talepunkt är ett förberett uttalande som upprepas under till exempel en debatt eller i en intervju, ofta av politiker. Ordet talepunkt var en del av nyordslistan 2015 från Institutet för språk och folkminnen.

Se där, med på nyordslistan (som i och för sig inte är given av Gud Fader eller andra höjdare) redan 2015. Den med endast baskunskaper i engelska kan lista ut varifrån begreppet kommer och vad det heter i sin ursprungsmiljö: ”Speaking points” eller "talking points".

Kände skillnad på lort och pannkaka. 

Språkkonsulterna, en byrå med experter inom skriftlig och muntlig kommu­nikation, skrev inför valet 2022 om politikerspråk. Där finns en frejdig beskrivning av dessa talepunkter som visar vad det handlar om:

I intervjuer hör vi ibland att politiker försöker avfärda knepiga frågor som de helst vill slippa svara på. Eller så svarar de på en helt annan fråga. Det är inte heller ovanligt att de faktiskt ignorerar frågan och helt enkelt utnyttjar tiden och mediautrymmet för att komma in på sina talepunkter, alltså de budskap som partiet har bestämt ska lyftas fram i valrörelsen, ofta färdigformulerade och slagkraftiga.

Det är inte konstigt att man som lyssnare, väljare, eller vad det nu är, tycker sig ha hört allt sägas på samma sätt, om och om igen. Men det är nog inte ett vinnande koncept (som folk säger i dag).

Talepunkterna blir till floskler, klyschor och tvångströjor för dem som i förstone tror sig ha nytta av dem. Möjligen är inte folk så dumma som politikerna misstänker, minns vad Fröding skriver om strunt och snus och rosor!

Vad för slags övertramp har den brittiske prinsen råkat ut för?

Det är inte bara bilar och bullar som blir större och vräkigare, även språket lider av en jäsningsprocess. Ord med ett – vad ska man säga? – tydligt och entydigt innehåll tas i besittning på löpande band av mediebabblet. Själv saknar jag orden episk, magisk och ikonisk eftersom de åkt rakt in i underhållningsbranschens betydelseutslätande språkmangel. Det senaste (?) av sådana från början uppenbara adjektiv är ”historisk”.

I ”min” tidning, en blaska av rikssnitt, finns i nätversionen alltför gott om plats. Detta faktum gör att det blir fritt fram för material som tidigare höll till i en annan slags press. Nu läser jag om att ett brittiskt mediebolag, MGN, har ägnat sig åt omfattande telefonhackning, slår en domare fast i prins Harrys högprofilerade rättsfall. Prinsen får rätt i flera delar och bolaget ber om ursäkt för "historiska övertramp".

Den nyfikne (sbråkmakaren) letar i engelska medier och finner att det ”historiska” i saken används för olika delar av denna händelse: ”historical phone-hacking, historic lawsuit, historic High Court trial”. Söker man på svenskt håll för att se vilka innebörder som ges för ”historisk”, finner man bl a ”extra minnesvärd”. Innan vi hade för vana att ta över idiomatiska uttryck från engelska fanns i svenska ordböcker enbart betydelsen ”sann” och ytterligare innan dess (före mitten av 1950-talet) även ”verkligen inträffad”.

I SAOL från 2015 har plötsligt och dessutom innebörden ”minnesvärd” dykt upp. Beträffande den brittiske prinsen är det bara att välja vad de här övertrampen ska beskrivas som: "Sanna, verkligen inträffade" eller "extra minnesvärda".

Prepositioner må vara små, men de är inte av mindre vikt för det!

Nu ska här bli möten med en mängd nya prepositioner – eller nej, de är gamla, men dyker upp på nya ställen. Den som eventuellt lärt sig något för vilken preposition som gäller på vissa fraser, bakom vissa verb – glöm det. Hoppas över det bästa ändå! Skräms inte från det nya!

Lät de senaste tre meningarna konstiga var det för att jag använde andra prepositioner än de som skulle vara där. Ett skämt, kan man säga, fast så himla kul är det inte. Här följer funna/hörda exempel från senaste tiden: Tidningen kan nu avslöja var han gömmer sig från polisen. Antagligen kommer från-et från ”hiding from something/someone”. Förr, alltså under den tid som är gången, lärde man sig frasen ”gömma sig för någon/något”.

På samma sätt drabbas ”för” i det nya uttrycket ”bli rädd över”. För mig personligen (säger en som för länge sen slutat vara ett sanningsvittne) är det mycket jag är rädd ”för”, t ex de nyss nämnda ”från” och ”över” på fel ställen.

En särskild tidning citeras ofta i Sbråkbloggen, förresten. Det ska inte ses som en privat vendetta utan beror på att det är just den jag för tillfället prenumererar på. Men det ser likadant ut överallt, något att bli rädd ”över”, som sagt.

I ”min” tidning stod den ogenerade rubriken Caddieveteran ska bära bagen för NN. Jag inser att det känns tröttsamt att läsa Sbråks prepositionsklagan om och om igen, men vi utsätts alla för felen om och om igen: engelskan säger säkert ”carry the bag for someone”.

I ingressen har journalisten skrivit ”svenska stjärnskottets golfbag ska framöver bäras av NN”. I den formuleringen är ”av” det enda raka. Men eftersom rubriken formulerats om måste den lyda: ”…bära bagen åt…”.

Jag har ett par önskningar: Lär rubriksättare sätta rubriker. Lär barn i Sverige svenska på allvar så kommer, i bästa fall, Pisaresultaten att bli bättre om femtio år.

Före "modern" tid levererades vanligen mjölk och andra varor

Jovisst, jovisst, jovisst finns det tveksamheter i ett språk även om inte engelska eller den bullshit-talande (hm) samtiden ligger bakom. Men det blir inte bättre framöver, går lätt att meddela. Och fler än undertecknad reagerar. Informanten M la häromdan ut texten om en tidningsartikels rubrik och övriga innehåll där bl a en politiker (textens ”hon”) citerades:

Kritiserad oljemagnat arg – vill leverera

– Han har nästan varit förbannad och sur och han har tagit åt sig personligen över att han blir så ansatt. Han har lovat att visa resultat, säger hon.

– Det finns en vilja hos honom att leverera. Det gör att man faktiskt kan få de här länderna (oljenationerna, reds anm) att driva på.

Levererades förr     Bild: Andreas Lasko, Wikipedia

Här är nu M:s funderingar i sammandrag: Om oljemagnaten har ”lovat att visa resultat” så är det tydligen, vilket även framgår av texten, vad som avses med rubrikens ”vill leverera”. Men vis av erfarenheten ansåg sig M veta att det en oljemagnat helst velat "leverera" bara till nyligen (och kanske ännu, i värsta fall) är en vara som OLJA!

Alltså är ”leverera” i den moderna och överförda betydelsen inte ett lyckat val för att ge en snabb förståelse av vad den här artikeln egentligen ville säga.

 

Och den som för pennan i bloggen har aldrig varit förtjust i verbet ”leverera” så länge det inte gällt varor. Som dessutom brukat specificeras: ”Bönderna levererar mjölken till…”

Är jag ensam om att känna mig främmande inför modersmålet?

Det är inte rätt att kalla undertecknad ”språkpolis” – även om klagomål på samtidens svenska duggar tätt i denna blogg. Folk i allmänhet har inte snöat in på modersmålets förändring så till den milda grad, upptäcker jag. Dagligen. En av tusentals förskräckelser dök upp när jag (nyss) handlade i en ny mataffär och sa till mitt sällskap: ”Har du sett mjölet?” En annan kund vände sig till oss, pekade och sa: ”Det är där borta – jag överhörde vad ni sa”. Det var givetvis väldigt vänligt och mina kommande kommentarer ska INTE uppfattas som kritik av en individ.

Men vad får en man i sextioårsåldern att använda ordet ”överhöra”? Nej, det vet jag ju egentligen: han lever i en omgivning som hört engelska ”overhear” en massa gånger, och som ännu fler gånger också använt det direktöversatta ordet. Som i sin tur stryks under med rött i Word där ”överföra” ges som första alternativ till skribenten.

Allt som tjatas om i Sbråk tycks i alla fall vara gammalt.och själv är jag tydligen sen på bollen med mina ilskna reaktioner. Det är närmare ett decennium sen som SAOL (och senare SO) tog in ”överhöra” i betydelsen ”råka höra” – som svenskar sagt fram till dess.

Lyssnar man på andras samtal av nyfikenhet är ordet ”tjuvlyssna”. Varför tvinga in översatt engelska i svenska ordböcker när inhemska ord täcker innebörden? (Ja, det har sagts förr på denna plats.) I en antagligen avsomnad blogg, ”Metabolism”, skrev en av tre klyftiga lärare:

Säger ni ”överhöra”? Jag gissar att jag antagligen kommer att finna att jag någon gång i framtiden själv använder mig av ”överhöra”; andras språkbruk är ju så påverkande. Vare sig man vill eller inte. Plötsligt hör man sig säga ”överhöra” utan att man vet hur det gick till! Men ingen säger väl i alla fall ”överse” när man råkar få syn på något? Aldrig i livet att man kan överse med det!

Fnöske på engelska: del av ett elddon i en rätt så virrig hjärnväg

Bland tusentals andra saker man kan lägga märke till i vår tid är att verbet ”skina” har börjat konkurrera ut ”lysa” – i den överförda bemärkelsen, alltså. Det gäller även ”glänsa” som verkar vara satt på undantag. Massor av liknande verb har främst en mer konkret innebörd: skina, lysa, glänsa, glimma, glittra, glimra, tindra, glittra, blänka – hur många finns det i samma härad (som folk brukar säga numera)?

De otaliga skin- och lysorden är svåra att  sätta strålkastarljuset på, men skulle man lyckas med det är det nog så att glosorna med förekomst i dagens engelska skulle skina och glimra mest (kanske några till) medan lysa och glänsa skulle ligga i skugga. Här talas inte så lite mot bättre vetande, här gissas friskt, men de ord med längst rötter i fornnordiska och tyska är antagligen bland dem på reträtt.

Det nyss skrivna är typiskt för undertecknad, en trasslig inledning, där målet egentligen är att komma fram till det som ofta sätter i gång en lång, vindlande, för att inte säga virrig, hjärnväg.

Det exempel som utgjorde fnöske* för tankarna yttrades av någon musikjournalist: ”Den här låten sken mest”. Inte så att det är svårt att förstå, och själv skulle man lätt kunna säga att det var en lysande låt. Men varför stör det mig att en låt ”skiner”? Dålig fantasi, antagligen. Eller så är man ingen vidare synestet.

Ett asteriskiskt (*) slutord: Bland ljus- och lysfenomensorden ovan finns ”tindra”. Populärt som flicknamn numera. Tilläggas kan även att engelska substantivet ”tinder” betyder ”fnöske”.

Stålmannen, ingen robot, utan reboot. Eller nystart för fiktiv gubbe

Ibland är det en plåga att läsa och höra det som för en själv låter som ett tillknycklat språk. Men, det kan inte hjälpas: ibland är det också intressant. För det är ju inte alltid så att man reagerar med ryggmärgen och blir arg, lika ofta känns det nödvändigt att fundera över hur vissa formuleringar kan uppstå.

I radion sa en intervjuad: ”Man får skilja upp det här med empati”. Tja, sen hörde jag inte vidare, meningen lockar till tolkning! Kanske menades ”man får skilja på empati och empati”. Så tänker jag ibland när en del fiiina människor beskriver sina in- och medkännande talanger. Menade personen ”skilja på” eller "skilja ut", men sa ”skilja upp”? Men det blir ändå konstigt. En del korta utsagor kan hålla en sysselsatt i timmar. 

Ett typiskt rebootoffer         Bild: Yogi Purnama, Unsplash

Det är dock ännu värre när en rikstidning skriver om senaste julkalendern och en underrubrik lyder: ”Trolltider – Vår mest omtalade reboot”. Där fick man – trots skaplig omvärldskunskap inom underhållningsvärlden – något att vända sig till Wikipedia med. Och där står:

Reboot, engelska för "omstart", är ett verk – till exempel en film eller ett datorspel – som skapar en nystart för ett fiktivt universum. Jämför även ordet nylansering.

Varken ”reboot” eller "nylansering" finns i ordböckerna, men synonymer.se förklarar det senare så här: lansering av ny produkt eller tjänst; återlansering (något som lanseras på nytt).

Är inte allt i hela världen en enda reboot? Eller ”återlansering”, ett begrepp som finns i SAOL (2015). Och är inte hela språkeländet ett springande över åar – floder – efter vatten?

Ens osäkerhet vad gäller språkligheterna rör sig neråt det pyttelilla

”Han måste schejpa upp sig”, sa en sportgubbe (om denne själv var sportare eller reporter förtäljer inte min anteckningar). Frågan är hur mycken sån där halvengelska ett språk tål. Det är nästan bättre att säga ”han måste shape up". Då kan uttrycket identifieras som engelska och det förenklar för alla lyssnare. På svenska kan man annars använda ”skärpa" eller "rycka upp sig” och säkert en hel del annat.

Det är ofta som såna här problematiska saker yttras, tvivelaktigt är det att anta att allas engelskkunskaper är så bra att de funkar parallellt med svenskan. Så här sa en medieperson: ”Hur ofta går man efter civila”? (Betoningen ligger på efter.)

Om jag har rätt betyder engelska ”go after” bl a ”förfölja, fånga, jaga”, men jag tycker mig ha märkt att frasen på senare tid allt oftare direktöversatts till "gå efter".

En journalist frågade i nåt sammanhang en person om det gick bra att ställa en fråga: ”Gör din grej”, sa den tillfrågade, vilket lät underligt. I den amerikanska ordboken Merriam-Webster står så här: Do one’s thing idiom. Om man vill översätta detta utan att blinka blir det göra ens grej idiom. Men det finns väl egentligen enkla och svenska sätt att använda som svar på en dylik fråga: ”Javisst, det går bra”. Om man nu väljer att svara jakande, vill säga.

Det här är verkligen finlir, jag är inte alldeles säker på att ha rätt, men något sitter och skriker djupt i min egen svenska att ”gör din grej” inte gått att föreställa sig ens innan det engelska hopgnuggandet inleddes.

Man får sig en hel del tvivelaktigt språk till livs via medierna

Minns förvåningen när svenskar började säga och skriva saker som ”toppolitikern lämnar”. Engelska ”leave” har inte alltid med ett objekt som säger vad som lämnas. Det är ett idiomatiskt uttryck och sammanhangen brukar förklara vad det handlar om. Men så har det inte varit i svenskan förrän nu när engelska glosor ogenerat kopieras och stoppas in på sätt som får vårt språk att se främmande ut. Hos oss kan man med fördel välja formuleringen "toppolitikern slutar".

I några av de tidningar jag ibland läser har jag funnit ett par exempel med liknande, stympad, verkan. Se bara: ”Politiker tar kontakt med tidningen och säger att skriverier om moskétalet spär på”. Jag undrar förstås vad som späs på. Det går visserligen att räkna ut, men journalistik har inte brukat bygga på läsares och lyssnares gissningar.

Samma invändning går att ha inför denna rubrik: ”Tesla obstruerar – för att de inte har lust”. Språkmässigt är den undermålig. Obstruerar T för att de inte har lust? Här saknas väl något? ”För att de inte har lust att skriva under ett kollektivavtal”, t ex.

Informanten G berättade nyss om en radioreporter som rapporterade att en debatt var ”livad”. Men det gällde ett allvarligt ämne, och det beskrivande ordet skulle förmodligen vara ”livlig”. Och i en av de ovan nämnda tidningarna fanns rubriken: Därför finns inga utsatta områden i Kalmar: ”Inte ens tilltänkt som det”

Det finns stor anledning att bli mycket bekymrad över Pisa-undersökningens skolresultat. Men det hjälper knappast att barn och unga läser böcker. Eller tidningar. Eller läser mer av vad som helst. För när proffsskribenter har det så ställt med ordval, grammatik, stavning, med mera, omges inte de unga av texter som kan förmedla modersmålet på något vidare vis!

Varför i hela världen går det inte att bibringa barnen ett språk?

Som jag skriver! Nåja, avsikten var att korrigera mig i efterhand. För inte finns ordet ”svårtänkt” som användes i gårdagens drapa! De är komiska, de här stavningsprogrammen, i detta fall Words. Det kommer ingen understrykning av "svårtänkt" fast det inte återfinns i någon av de större ordböckerna. 

I och för sig är det sympatiskt, sanningen är ju att man på en sådan plats som bloggen får vara lite "frifräsig". Och se på fanken, ingen röd markering där heller. Men adjektivet finns märkligt nog i de två ”modernare” ordböckerna av de stora tre. SAOB har endast med ”frifräsaren” själv, substantivet, personen. Artikeln om ord som börjar på fri- skrevs 1926 och då hade frifräsarna redan härjat i några decennier, äldsta belägget är från slutet av 18oo-talet.

Men här sitter man och pladdrar om skitsaker när det går åt skogen med de uppväxande generationernas bildning och utbildning. För att denna sbråkbloggarirritation ska fattas rätt måste tilläggas att den som här för pennan (nåja) och låter som en annan härförare inte alls var något ljus i skolan.

Men! Förr i världen hände det underliga att betydligt fler människor kunde läsa, skriva och stava. Jag är själv ett exempel och det fanns folk i släkten som verkligen inte hade sina största talanger inom det bokliga eller tänkandet överhuvudtaget.

Jag hittar i mina gömmor brev och kort skrivna av dessa människor som gick sex år i skolan och häpnar var gång jag läser vad de skrivit. Inte ett stavfel, men en korrekt svenska. Hur i hela världen gick det till?

Vad är kitsch, vem bestämmer det och vad tycker man själv?

En del lånord från förr (sällan nutid) kommer inte från engelskan, men de behandlas så. Ett klassiskt exempel är ”schlager” som, trots att ordet är tyskt, ofta ges ett -s i plural. Varken tyska eller svenska bildar plural med -s. Det heter ”flera schlager”. Å andra sidan anses nog ordet gammalmodigt och försvinner snart. I svenska behövs säkert bara ”hits”.

Det klatschiga ordet ”kitsch” låter tyskt men ursprunget är oklart. SO (Svensk Ordbok, 2021) förklarar begreppet som ”enklare konst- eller bruks­föremål som inte till­talar en mer kräsen smak; vanligen av något äldre typ”. Vidare säger SO att det är ”belagt sedan 1951” och kommer ”av tyska Kitsch med samma betydelse, till tyska dial. kitschen 'bestryka; smörja'”.

Wikipedia anser att ordet lånats från tyska eller jiddisch och ger en något fylligare förklaring av innebörden, som sägs syfta ”på konst eller konsthantverk, ofta massproducerad, av undermålig materiell och estetisk kvalitet. Ordet lanserades av konsthandlare i 1860- och 1870-talens München som term för billig och sötaktig konst, och begreppet fick internationell spridning under 1920-talet”.

Det här handlar till stor del om smak och det finns nog många åsikter om vad som är kitsch eller inte. Och hur blir det om man hör till dem som uppskattar kitsch just för dess kitschighet? Problemet är svårtänkt, kan ens den ironiska generationen bringa klarhet i detta? 

Språket omkring oss är förolämpande för våra sinnen och hjärnor!

Nu är det dags igen för en slapphetens dag när är för jobbigt att tänka och formulera sig ordentligt kring språk-skiten. Det var nödvändigt att sätta bindestreck där: förekomsten av alla ”kit”, vad man nu kallade dem förr, har gjort det problematiskt att använda det enkla ordet ”skit”. Ta annonserbjudanden om rengöringskit (för bilar, skor etc), exempelvis, då måste man ju för 17 ta till alla sina hjärnceller för att förstå vad det är frågan om!

Vi kör vidare. Vad sägs om hårreklamens ”Vår hårfärg är vilka vi är”. Där dyker såväl en mängd språkliga som allmänmänskliga frågor upp, det vill man lova.

Sen har vi de märkliga sinnesförnimmelser som ligger lite utanför de vanliga. En löd: ”Jag ser din poäng”. Förmodligen "I see your point". En annan är ”jag hör dig”. Vad är det för sätt att tala till människor på? Låter inte det avsnoppande och oförskämt så heter jag morfar Ginko.

Det moderna språk som talar till en och som kommer från algoritmer (det där har jag bara lärt mig säga men inte förstått) kan få ur sig meningar som ”Du har avprenumererats”, när man undanbett sig en massa mejlutskick från ställen där man handlat. ”Avprenumererats”, det är inget vackert ord, det liknar "avpolletterats" eller nåt ännu värre, som en kombination av ”avrättats” och ”arkebuserats”.

När vi nu är inne på sånt som går hädan, här en rubrik plus ingress som inte går av för hackor: 

Butiksdöden har dött av
Det här kan vara slutet på butiksdöden

Den bedagade sitter och rådbråkar hjärnan på kammaren

Det blir ibland en och annan annan tanke än dem på språk när man sitter i sin kammare och begrundar flydda dar, nutid och framtid. Då kan t ex funderingar kring olika generationers beteende dyka upp. Det jobbiga i den kråksången är att äldre ofta klagar på den närmast efterkommande generationen, som rimligen borde vara fostrad av de klagande dinosaurierna.

Det här är inget nytt, men ställs mer på sin spets numera eftersom tekniken (halleluja!) har drivit upp farten hos alla mänskliga förehavanden. Men rätt ska vara rätt, så här kommer ett litet tillrättaläggande av det jag eventuellt klagat på (och kanske fortsätter med) hos den generation som nu har tolkningsföreträde (halvgliring!).

Just den gruppen låter ofta föräldrar få veta att de, förutom att vara gamla, är tröga och nostalgiska samt att det allmänt är synd om dem därför. Ibland är det inget illa menat från dessa något yngres sida, men jag har svårt att glömma skiftet: när håret blivit grått och man blev lite mer långsam och servicefolk (samt en del andra) började tala till en med samma röst många använder till barn.

Man kallar det ålderism när äldre behandlas som mindre vetande (och även ÄR det, i vissa sammanhang). Men om sanningen ska fram har undertecknad likaså en mängd ålderistiska tankar gentemot den där yngre medelålders- respektive medelåldersgruppen.

Som gammal måste man ibland både ta sig i örat och ta det lugnt, för vem är det som har längst tid bakom sig och erfarenheter även om en ny värld låter dem väga lätt? Så det är inget man får kredd (hur skriver jag?) för av dem som "vet bättre": t ex att införa pronomenet ”dom” i alla lägen. Hoppsan, där kom ändå språktankarna farandes! Det enda att göra, men inte säga högt är: ”Jojo, er tid kommer också. (Var det mamma jag just hörde?)

Idog strävan efter att förminska orden, genom förkortning, t ex

I gårdagsinläggets avslutande mening utlovades mer om en krönika av Språkrådets chef, Lena Lind Palicki, som skriver om förkortningar i sms, och kanske inte bara där. Inom olika yrken och arbetsplatser dräller det vanligen av förkortningar, men används de utanför dessa ställen finns risken att många känner sig utanför.

Hon nämner bl a det språk ungdomar ofta använder sig av när de sms:ar –en formidabel bokstavsdjungel, vet den som tittat på (eller fått) den sortens meddelanden. Nu är väl inte jag så hemskt upprörd över just det ”förkortningsspråket”, och har aldrig varit. I början när folk (vuxna) reagerade på nya uttryckssätt (10-15 år sen) trodde de att sms-språket skulle åstadkomma stor förstörelse.

”O, så hemskt att de skriver oxå", minns jag jämnåriga som sa. Nu har det omvända börjat ske: äldre som lärt sig de förkortningar som dök upp i början av den digitala eran tycker att det är störtballt (som nog ingen ungdom längre säger) och öser på av fulla muggar.

Förutom att skämtsamt kommentera en del inom genren använder Lind Palicki en föredömligt allvarlig ton och påminner om att förkortningar kan ”vara irriterande för alla som inte är insatta”. Hon hänvisar även till Språkrådets frågelåda och skriver att om man söker efter ”förkortningar” där, ”är den första övergripande regeln att man inte bör förkorta i onödan”. Och om man ändå framhärdar, finns det en hel del regler på området, som hur man använder punkt och stora eller små bokstäver.

Det är inget märkligt med innehållet i denna krönika, det speciella är det allvarliga anslaget som ofta saknas hos språkmänniskor. Och visserligen är inget för litet för att hantera seriöst, som förkortningar t ex, men det stora fördärvet jobbas det på med andra medel, är jag rädd.

Genom texten ljuder den otäcka musiken från Psychos duschscen

Som bloggens alla fem läsare vet, liksom de stackarnas satar som befinner sig i undertecknads närhet, ryms i denna skribent en så stor språkfasa att den kommenteras som en ansatthet på gränsen till sjukdom: ”Du går väl ändå väl långt? Inte är det så farligt, ijänkligen?” Och sen kommer det där om det naturliga i att språk förändras.  

De ögon och öron en del av oss beståtts med må kroppsligt sett vara halvskröpliga, men vi ser och hör in i framtiden (ljudillustration: den gnisslande och vinande musik som i filmer, t ex Hitchcocks, antyder att något hemskt ska hända).

Borde inte duschat  Bild: Hannah Xu, Unsplash

På denna plats, Sbråk, regnar spydigheter och antydningar över alla slags språkproffs. De hänvisas ibland till som s k språkvetare. Inte snällt. För de flesta av oss sitter ju i precis samma nedåtgående spiral: allt som ser tröst- och chanslöst ut i världen nu är inget individer ändrar så lätt. I den positionen väljer de flesta att ”gilla läget” eller vara realister och ändå göra sitt bästa.

En av dem som emellanåt får slängar av Sbråks gliringar är språkvetaren Lena Lind Palicki, nyligen utnämnd till chef vid Språkrådet, en avdelning på statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Hon skriver även krönikor, bl a i Sv D, där hon i en av sina första texter efter den nya utnämningen anslöt sig till ”dom-reformen”.

Synd, tyckte jag, som hoppas på omöjliga under. Men senast handlade hennes SvD-krönika om hur sms-språket ”utvecklats” och där kunde man ana en person med klackarna satta åtminstone en aning i backen. Det kommer mer om den texten.

Flera allvarligt ställda frågor till ”dom som har hand om’et”

”Men det är ju inte riktigt en bajopic”, sa programledaren på SVT:s Kulturnytt. ”Nej", sa recensenten, "jag skulle inte säga att det här är en bajopick”. Som förhållandevis uppdaterad samt alltid beredd på engelska tog det i alla fall någon sekund för mig att dechiffrera ordet ”biopic”, och översätta: ”biografisk film”.

Inte är det väl konstigt att man blir förbannad? Ordet är engelskt i grunden, dessutom en förkortning! (av ”biographic picture”). Det sättet att tala är oförskämt av gammelmedier och exkluderande, som samma medier ju så ofta säger sig sky. Mina iakttagelser under årens lopp visar tydligt (tycker jag) att dagens "svenska" är långt från vad de flesta kallar svenska.

I och för sig låter ”biografisk film” lite knäppt, som en film som går på bio, men jag kan inte minnas att några såna lattjo missförstånd dykt upp under årtiondena.

Borde inte någon berätta för de stora grupper som inte talar engelska, och/eller det för tillfället rådande jargong-mode-språket, att vårt kommunikationsmedel blivit ett annat? Och att de tvingas känna sig korkade på felaktiga grunder?

Vart tog ambitionen om ett tydligt språk i medier vägen, det som skulle vara stöd och hjälp för grupper som så behöver? Enligt min åsikt hör/läser man ofta om många människor med läs- och skrivsvårigheter OCH elever som bevisligen får en bristfällig skolgång SAMT dem som vore betjänta av en så enhetlig svenska som möjligt p g a att de har andra modersmål.

Den sortens varningar dyker upp hela tiden, hur vore det om de med ett i grunden fungerande språk och som vänder sig till allmänheten föregick med goda exempel? Kan inte åtminstone vuxna med adekvata utbildningar eller kunskaper låta bli det som är jargongsnack?

PS "Biopic" har använts flitigt i sådär 15 år, men har lustigt nog inte korsat min väg förrän nu

Nog är väl -ish mera usch om man jämför med kvistar och snår?

Man lär så länge man lever. Ibland kan det gälla omlärning, d v s något dyker upp som ingen sagt i ens omgivning under långliga tider, men som funnits i mångas ordförråd. Först kom nu ett helt nytt ord farande, och det skulle påminna om något gammalt. Ska jag sluta tala i gåtor?

Det ord jag aldrig hört (såvitt jag minns, är bäst att tillägga) var ”dagkvist” och det yttrades helt självklart av en programledare i P1:s Naturmorgon. Hon sa, som svar på en lyssnares fråga, en mening som lät ungefär så här: ”Den här fågeln ser man sällan på dagkvist”.

Ja, det är klart, finns både kvälls- och nattkvist, så varför inte. Särskilt som frågan handlat om en fågel (uggla) som mest är ute och jagar mat i mörker. En googling visar också att dag(s)kvist är något som vanligen fåglar ägnar sig åt att sitta på. Själv har man kunnat befinna sig på morgon-, kvälls- och nattkvisten men då, som synes, oftast en kvist i bestämd form. Sara Lövestam, språkvetare, bl a, skrev i en krönika (Sv DK, 20/12 2020):

När nattkvisten hade slutat vara en trädgren och blivit en ungefärlig tidsangivelse, blev den snabbt till både morgonkvist och kvällskvist. (Den enda kvisten som inte riktigt tagit sig är väl dagskvisten.)

Krönikan är underhållande, hon tar sig också an ytterligare en något obestämd tidsangivelse – likaså hämtad från naturen – nämligen den som slutar på -snåret. ”Jag kommer vid sjusnåret” – ja, det har jag nog personligen använt oftare än kvistangivelserna.

Kvistarna och snåren skulle kunna användas av de svenskar som envisas med att stjäla det motsvarande, engelska, -ish: ”Jag kommer sisådär sju-ish”. Bra konstigt förresten, även ”sisådär” antyder ju något ungefärligt. Precis som "cirka".

Känns språket som rena grekiskan, lägg då till latin och myntsidor

Var och varannan politiker (samt annat folk) påpekar dagligen att det är bra att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Men det är användbart med ännu fler tankar i huvudet på samma gång. Kanske inte hundratals, men i svåra frågor är två inte tillräckligt. Då blir det lätt svartvitt.
  

En annan bild som viktigpettrar brukar frammana är den om att varje mynt har två sidor: men i själva verket finns det tre. Om man ska vara noga. Vilket inte är lätt, ska gudarna veta. Mycket i svenskan är rena grekiskan, och inte bara det, ibland även latin.

Förr brukade s k bildat folk klara av husbehovsord och -ändelser från de båda språken men nu är det mera si och så. En akademiskt högt utbildad person sa i radion ”blablabla…utifrån en diagnoskriterie”. Förutom att ”en” nog var en vanlig felsägning är ändå dessa ständiga -ie-ändelser (som ska vara -ium) ganska iöronfallande (ja, förlåt, ordet existerar inte officiellt).

Det blir ofta -ie i grundformen av kriterium, stadium, akvarium, gymnasium m fl. Inte ens de stora tre svenska (tillåtande) 0ordböckerna fuskar och skriver in de felaktiga grundformerna. 

I bestämd form har alla -iet: akvariet, gymnasiet.

En deltagare i en s k realitysåpa (bättre än "såpopera", enligt mig) kallade ”utvecklingen” av ”dramatiken” ett ”mardrömsscenarium”. Men nu heter ursprungsordet ”scenario” (och får i bestämd form -t, scenariot). Kul nog finns även formen ”scenarium”, som tas upp enbart av SAOB, och motsvarar dagens ”sceneri”, vilket SO förklarar som ”verklig om­givning som upp­fattas som en teaterscen”. Ja, mången realitysåpa ser verkligen ut som ett mardrömsscenarium.


PS För intresserade: googla ”Knepiga böjningar, TT-språket”

Det går att sätta ”konsumtion” som efterled på de flesta substantiv

Man ligger inte bara lite efter i samhällets diskurs*, man ligger långt, långt efter. Samtidigt känns detta avstånd bra. För om det gick att förstå det som dryftas i samtiden måste man antagligen bli en annan. Och det är sent påtänkt.

Diskursen ovan, med en stjärna (*), förklaras inledningsvis så här i Nationalencyklopedin: 

diskuʹrs (franska discours ’samtal’, ’yttrande’, ’tal’, av latin discuʹrsus ’samtal’, egentligen ’kringlöpande’) betyder i dagligt tal samtal, dryftning. I filosofiska och besläktade sammanhang kan ordet beteckna en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor och begrepp, t.ex.

Lite grann som den här bloggen, alltså: dagligt samtal och dryftning. Men egentligen skulle dagens inlägg handla om konsumtionskultur, kulturkonsumtion, konsumtionsnyheter och nyhetskonsumtion. Av dessa fyra är det bara en ”konsumtionsnyhet”, som inte går att finna på Google. En tidsfråga, tro en luttrad.

Det händer ofta att jag hoppar högt av förvåning. Så bl a när ordet ”konsumtionskultur” nämndes för någon månad sen. Men det är ett gammalt begrepp. Och föremål för forskning, t ex hyser Stockholms universitet ”Forskargruppen för konsumtionskulturteori”. Dessförinnan hade jag, den fåkunniga, endast använt termen som skällsord: ”den j-a konsumtionskulturen”.

Senaste åren har bestått en med fler skrämselhopp, kulturkonsumtion, är en, och en annan är nyhetskonsumtion. Till dessa båda finns också, förstås, kultur- och nyhetskonsumenter. Inga konstiga begrepp för många, förstår jag. Men hur kan de ens bildas?

Jag försöker med fler omöjligheter: upplevelsekonsumtion, skönhetskonsumtion, känslokonsumtion, livskonsumtion. Alla har satts samman av människor och skrivits om. Wikipedia förklarar ”konsumera” så här: ”/köpa och/ använda upp”. Synonymer.se ger ”förbruka, använda, göra slut på, förtära, äta, dricka.” Det får vara nog sagt för i dag.

Ett till inlägg från ett tidigare underlag men även lite om underlägg

För de två senaste inläggen har en tysk tidningsartikel utgjort underlägg, höll jag på att skriva, vilket är rätt kul. Tyska ”Unterlage” kan betyda både ”underlag” och ”underlägg” på svenska, men det hade passat bättre att kalla artikeln ”underlag”, med innebörden ”utgångspunkt”. 

Nu ska vi inte trassla in oss, men det underlägg man får på lokal i Tyskland under ölglaset heter där ”Bierdeckel”. Fast tyska ”Deckel” är också detsamma som vårt ”lock” och även släkt med ”täcka”. Och som många känner till betyder tyska ”Öl” på svenska ”olja”. Nu får det räcka.

Tillbaka till Berliner Zeitungs skribent som även tog upp engelska ”ghost/ghosting”, som ju också använts länge i svenskan. Vi har inte översatt ordet, men försvenskar böjningen: ”han ghostade henne”. Tyskarna gör likadant, er hat sie geghostet. Hjälp oss milda herrar och damer!

Språktidningen, ett av de organ som inget har emot anstormningen av engelska ord och uttryck, skrev redan 2016 om ”ghost”: Ett sätt att avsluta ett förhållande är att försvinna likt ett spöke. Utan att förklara sig och utan att svara på några kontaktförsök. På engelska används verbet ghost för detta fenomen. Nu har ordet lånats in i svenskan.

Pscha, lånats in och lånats in. Det finns inte i någon svensk ordbok än. Lika lite som mitt eget pscha, en interjektion bildad av ”phö” och ”tja”.

För tyskarna har en direktöversättning som den av ”I see your point“ blivit mer komisk än hos oss: ”Ich sehe deinen Punkt“ låter som om någon ser en fläck eller prick (i ansiktet, kanske) på den som tilltalas. Hos oss slinker ”jag ser din poäng” lättare in i språket, även om man givetvis borde använda ”jag förstår din poäng”.

Ett annat av våra sinnen, hörseln, behandlas illa av direktöversättningen från engelska: ”I hear you” till svenska ”jag hör dig”. Enligt min ampra smak låter den översatta frasen näbbig, man vill gärna ghosta dem som använder den.

I en enkel värld sa bara läkarvetenskapen toxisk, om svampar, bl a

Den tyske skribent som citerades i går hade fler exempel på engelska lånord som tagit sig in i tyskan – och vi har desamma i svenskan (och vem vet hur många andra språk). Han skriver:

Vid sidan av de allestädes närvarande ”narrativ”, finns även sådant som ”det här triggar mig” och ”detta går nu viralt” samt ”den där personen är toxisk”.

I svenskan är uttrycken ”trigga, gå viral, toxisk” nästan totalinknådade i det dagliga språket. Vi kan väl som vanligt formulera dessa fenomen på egna sätt annars: ”trigga” har kunnat sägas som ”utlösa, främja, framkalla, åstadkomma visst tillstånd, sporra, egga”, beroende på vad ”triggandet” gäller. SAOB har visserligen belägg från 1951, men att ordet ökat i användning är ställt utom rimligt tvivel (se där en poppis formulering ur kriminal- och juristvärlden).

Det där med ”gå viral” begrep jag aldrig. Jo, det gjorde jag förstås, men varför låg det inte närmare till hands att säga ”bli viral”? För en som inte förstår algoritmer (utan bara paroxysmer) sker något konstigt om man googlar ”gå viral” respektive ”bli viral”. Träffarna är samma, och sökmotorn väljer ”gå” eller ”bli”, beroende på vilket verb man själv skriver in.

”Toxisk” är förstås "giftig, förgiftad". Ordet har länge använts i svenskan utan att låta underligt, men det har vanligen gällt förgiftningar åstadkomna av farliga svampar, t ex. På sista tiden har jag bara hört/läst det i samband med toxiska relationer, alltså taskiga/farliga förhållanden. 

   

Dubbel uppsättning toxisk relation.      Bild från Transly, Translation Agency, på Unsplash

När en harmsen tysk möter en förbittrad svensk sbråkbloggare

Sverige är inte på långa vägar ensamt om att förlora sitt språk, det är en pandemi. I evigheter och över hela jorden har folks modersmål förtryckts av olika anledningar och krafter. Det märkliga med många länder i västvärlden är att människor frivilligt byter ut sina språk mot en halvdålig engelsk imitation. Ingen vinner på det, inte heller de som har engelska som huvudspråk/modersmål.

Med ett par svenska informanter som bott länge i Tyskland får jag rapporter om läget där. Från A kom en artikel (ur Berliner Zeitung), skriven av en sån där ”språkpolis” som undertecknad. En ödets ironi har gett skribenten efternamnet Harmsen. Hur roligt det är vet endast de äldre som känner till svenska ordet ”harmsen”, på tyska "entrüstet” eller ”erbittert”.

I artikeln som handlar om översättningslån från engelskan, citeras Harmsens landsman, författaren Max Goldt, som kallar fenomenet ”primitiva översättningsanglicismer”. Ett exempel på dessa är redan så gammalt hos oss att knappt någon reagerar: ”jag är fajn med det här”. Den tyska ”stölden” låter ”damit bin ich fein“ och kommer som var och en kan räkna ut från ”I’m fine with that”. Såväl tyskar som svenskar sa förr ”jag håller med om det” (eller andra inhemska exempel utan ”fajn/fein”).

Även ”narrativ” tas upp, ett ord som både tyskan och svenskan gödslar, ödslar och slösar med. Skribenten Harmsen förklarar inledningsvis att engelska ”narrativ” innehåller mer information än tyska (och svenska) ”berättelse” respektive ”historia”. Men efter att kultursidesfolket tag i det "hamnade det på gemene mans köksbord". Det här gäller många begrepp från engelska, enligt artikelförfattaren. Och folk imponeras av den plötsliga användningen: ”Det låter så viktigt och bildat”. (Tyskan fritt översatt av undertecknad.)

Åter ett blogginlägg skrivet utifrån ett genomförandeperspektiv

Man är en enkel människa med otillräckliga kunskaper för att förstå omvärlden. En av alla journalister som rapporterar från något av krigen sa om en skadad person: ”Han har knutit en tourniquet kring armen”. Nu vet jag hur det stavas, men eftersom man inte är beredd på franska lånord tog ett tag att gissa sig fram för att kunna slå upp det. Så här lyder en förklaring: ”För att stoppa en artärblödning i arm eller ben använder man en tourniquet”.

Det är klart att fackspråk måste finnas, men dessa verkar nuförtiden leta sig ut till allmänheten genom alla snabba medier. Kanske hade ”tryckförband” varit lättare för oss icke-medicinare att förstå. Hur ska de enkla människor (som bl a nämndes i inledningen) känna till namnen på snickarens alla verktyg, kirurgens och ortopedens dito eller förstå arkeologers inbördes lingo?

Nå, nå, nå, som engelskspråkiga säger. Nej, det gör de inte alls, de säger ”well, well, well”. Det är användbart om man tänker efter, men inte är det nån som översätter de tre ”wellen”, inte. Roligast av alla jobbspråk är nog ändå det väldiga byråkratsnacket. Nånstans stod att läsa om en lösning (på vad-det-nu-var-för-problem) som visade sig vara ”den bästa utifrån ett genomförandeperspektiv”. Det låter som sällsam lyrik, och inte är den helt ovanlig.

Hos Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser finns mer sån poesi under rubriken Hur kommer lärande in i processen på ett strukturerat sätt? Hör bara:

Förändringarna och motiven till dessa förändringar ska dokumenteras och göras tillgängliga för senare utvärderingar. Ur ett genomförandeperspektiv kan det också vara klokt att tidigt involvera insatsens intressenter i diskussion om såväl utvärdering som genomförande.

Tänk att många kan prata så här! På jobbet likväl som utanför detsamma. En anekdot om Salvador Dalí hoppar upp i minnet. Han lär varje morgon framför spegeln ha sagt något i stil med ”jag beklagar alla människor som inte är Dalí”. (Mja, källan kanske inte är helt säker...)

Folk är sällan lagom, antingen är de hösomflös eller härpensnärp

En som tagit på sig uppgiften att korrekturläsa hela världen, eller i alla fall den svenspråkiga delen, ägnar sig mest åt ett seriöst arbete. Det innebär att känna kallsinnighet inför det slags språkkuriosa som dito spalter och program ofta håller på med: hur sa man förr (för riktigt länge sen) i världen och vilka skojiga dialektala uttryck finns det?

Mitt specialintresse är (som bekant): varför pratar hela landet skitsvenska nuförtiden? Men det går sällan att vara helt konsekvent, för ibland kommer yttranden liksom farande upp ur århundradena och klipper till en. Man förvånas. Som äldre glömmer man ju det som hände i förmiddags men får plötslig kontakt med sent 1800-tal: och då gärna ord och uttryck man inte vetat att man kunnat.

I dag behövdes ett lagom retfullt ord till en närstående. Ett som avslutar en mening som börjar: ”Du är verkligen lite…” Den kan fortsätta ”…knäpp i bollen, knasig” eller nåt i den stilen. Nu sa jag ”du är verkligen lite hösomflös”. Genast stod klart att jag inte visste vad jag sa. Ordbok hit! Gärna Project Runebergs Dialektlexikon.

Och se: det fina invektivet har tydligen varit vanligt i Småland och Östergötland. Ibland har folk sagt ”hösomflös”, ibland ”hösomfös”. Innebörden är ”slösaktig”, verbet ”hösomflösa” betyder ”misshushålla genom oordentlighet”. SAOB, den aningens flådigare ordboken tar upp ”hösenflös” och beskriver det som ”lättsinnigt slösande” samt tillägger att det är ”bygdemålsfärgat”. Jo, det ante en.

Hör tas också upp ett talesätt ur Victor Granlunds ”En samling ordspråk, ordstäv och talesätt” från ca 1880: ”Antingen hösenflös eller härpensnärp.”. Det senare ordet är motsats till hösenflös och betyder ”mycket sparsam/snål”.

Tubby och tabby är engelska, tabbar är svenska och tabi geschäft

I går utlovades en positiv kommentar att inleda dagens predikan med. Jo, en butik som säljer diverse klädesplagg på nätet, har lagt till följande kommentar för den som tänker beställa något: ”Samtliga plagg ovan levereras i fin liten presentask!” Samma butik har tidigare skrivit att plaggen eller prylarna ”kommer i” den och den färgen, eller den och den förpackningen. Det larviga ”kommer i” som kommer från engelska har ändrats till svenska ”levereras”. Hurra.

Och så var det tabis, det som modejournalisten (se i går) sa sig uppskatta. Den som inte kan sina modetermer sitter väl, som jag, undrande. Särskilt som uttalet lät ”täbbis”. Att det är engelska fattar var och en, men stavas det ”tubbies” eller ”tabbies”?

Inte för att det är ett stort problem men jag tappade greppet när skorna som hette Uggs dök upp. Men nu var det alltså ”täbbis”. Journalistens uttal gick inte att gå på, nutidssvenskar talar med nordamerikansk accent, inte brittisk och en lyssnare blir osäker. "Tubbies” kände jag till: seriefigurerna Teletubbies. Engelska ”tubby” betyder tjock/rultig och det var väl därför associationerna gick via ”Uggs” (p g a nån ljudlikhet).
     

Bild: Wikipedia

Var det ”tabbies” reportern sa? Nej, engelska ”tabby” är det randiga mönster i en kattpäls som ger den ett ”marmorerat” intryck. Men den som letar vidare hittar slutligen "tabi" (på ursprungsspråk 足袋). Wikipedia beskriver dem som:

ankelhöga strumpor med separat stortå-del. Dessa är traditionella japanska fotbeklädnader som bärs av både män och kvinnor. De används oftast i samband med zori eller geta då dessa sandaler/träskor ofta kräver en delad tå.

Idén har anammats av skodesigner som skapat pjuck efter förebilden. Och säljer dyrt.

Inte ska väl gammelmedierna tala ett så exkluderande språk?

Samtiden är tillåtande inför språkuppluckringen, men nog är det dåligt när studenter vid ett universitet uppges ha ”tagit emot ett stipendie”, och universitet självt skriver så. Det är även illa när klädhandlare säljer ”blåmönstriga” klänningar. Djävulen sitter i detaljerna, säger ett ordspråk som tillskrivs såväl britter som tyskar, vilket inte ändrar faktum. Och faktum visar att det blir allt svårare att förstå vad man läser och hör, har jag sagt det förr? Förbluffande nog verkar många ovetande, men det kanske slår dem en dag som en allvarlig sak. Ännu är likgiltigheten stor. Eller är det anpasslighet?

Vad som INTE är nåt att förundras över är att ungdomar talar och skriver ett annat språk än man själv, så har det varit länge. Men det går lite väl långt i de medier vars ambition är att så många som möjligt ska kunna tillgodogöra sig deras respektive innehåll.

I ett P1-program om mode, pratade en mycket ung journalist bl a om en populär skodesigner. Så här lät det: ”Det är värdefullt för mig att köpa ett par tabis, för jag beundrar hans legacy och story-telling genom hantverket”. Modespråk är i och för sig inget jag talar flytande, men att något är så in i bänken exkluderande! Är inte det ett ofta använt ord i de medier jag talar om?

I sanningens namn är det kanske samma som med sport-, mat- eller motorprogram: utan förkunskaper är det svårt att tillgodogöra sig vad som sägs. Men den här tidningsjournalisten med svenska som modersmål, och ändå lite svårt med uttalet av vanliga svenska ord, sa också: ”Jag tror att lyx, essentially, handlar om exklusivitet.”

I morgon ska ett positivt utrop vara inläggets första. Surproppar som en annan får inga kamrater. Och så har jag tagit reda på vad tabi är. Spännande grejer på gång.

Är ”utomkroppsligt dåligt” en så bra sammansättning egentligen?

Vi har väl alla nån i släkten, eller känner åtminstone såna, som måste ha det senaste i pryl- eller klädväg? Den man som kallade den typen av ting för ”senaste tjofräsgrejen” fick till en mycket lyckad statusbenämning på svenska, enligt min smak.

Den låter genuin – en sammansättning man lätt kan skapa på sitt modersmål. När däremot (det nämndes också igår) en tv-serie kallas ”utomkroppsligt dålig” och dessutom är engelsk, måste man forska vidare. För inte kan väl en svensk komma på ett så konstigt adjektiv?

Det visar sig att brittiska kritiker (kanske f ö bara EN enda) ursprungligen använt begreppet ”out-of-body-experience”. The Guardian skrev i sin rubrik att The Crown är så dålig att den i grund och botten (”basically”) är en ”utomkroppslig upplevelse”. Andra länder snor naturligtvis en så klatschig formulering och översätter till sina språk. Kanske inget att bråka om, men den översättning svenska tidningar valde, ”utomkroppsligt dålig”, är den så lyckad, egentligen?

Alla gånger ”vittnen” till fenomenet i fråga beskriver ”utomkroppsliga upplevelser”, framstår dessa som fantastiska, drömska och positiva. Och det här är alltså förklaringen till varför jag studsade inför sammansättningen ”utomkroppsligt dålig”. Visst låter ordkombinationen anslående och spirituell, men den har ju en betydelse också. Som snarare beskriver serien som speciell och nästan sagolikt ogripbar.

Se upp för dem som absolut måste skaffa senaste tjofräsgrejen!

Det är inte så att undertecknad går runt och muttrar av förtrytelse hela dagarna – nej, så här går arbetet till: Det är lätt för en som levt i en annan språklig värld att samla egendomligheter, felaktigheter och, för all del, nyheter från denna samtida plattform (där fick man till det!).

Ibland är det rentav riktigt skojigt. Rolig var den man i radion som uttryckte ett riktigt motorintresse. Gammaldags gubbe, förstås, eller old school, som svensken av i dag säger. Fenomenet elbilar diskuterades, och då främst Tesla, en statussymbol, förstår även en icke-intresserad. Så här sa mannen: ”De som gillar Tesla är inga bilälskare, de är såna som har senaste telefonen och senaste tjofräsgrejen”.

Han är rätt ensam om uttrycket, i alla fall om man slökollar på nätet. Mycket bra ord, enligt min mening, det är lätt att förstå även om man aldrig hört det. Å andra sidan kan ord kännas väldigt bekanta, men det går ändå att missta sig på betydelsen.

Ett mycket populärt är begreppet ”närtid”. Det är väl nästan FÖR poppis, egentligen. I alla fall hade jag fått intrycket att det gällde den nära tiden framåt. SAOB upplyser om att det handlar om tiden åt båda håll: "i när­tid" betyder ”nyligen” ELLER ”in­om kort”. Och den (i alla fall för mig) ännu pålitligare SAOB, ger ”näraliggande tid”.

Knepigare att ta ställning till är sättet som recensenter beskrivit en tv-serie (den igår i bloggen nämnda The Crown) på, nämligen som ”utomkroppsligt dålig”. Den saken vill man gärna sova på för att, antagligen, tala gammaldagska.

Lägerelds-tv-tittande har infallit olika beroende på ens egen ålder

Ha! Apropå klagan över det förmätna ”så bra är boken/hur bra är filmen?” som bloggen tog upp i går, står i dag som programbeskrivning i nämnda radiokanal, P1: ”Hur bra är sista säsongen av The Crown?” Ja, man undrar ju. Det kanske är bäst att alla som intresserar sig för kungliga familjer ser serien själva.

Länge har det sagts att tv-tittandet minskar, men det finns ju underhållning till förbannelse i det mediet – även om det som kallats lägerelds-tittande i viss mån upphört (p g a playtjänster

o dyl). Om det nu har det. En ung filmkritiker talade väl och genomskådande i ett av P1:s kulturprogram och menade att ”vi drunknar i tv-serier” på ett sätt som inte var fallet ”när tv var en lägereld och alla ville tala om Lost”.
   

Det är komiskt för en äldre person att höra begreppet lägerelds-tv ihop med en serie som sändes 2004, förstås. Men alla har vi ”vår egen tid” att jämföra med och undertecknad skulle väl kalla ”Kvitt eller dubbelt” och ”Hylands hörna” de första tv-eldarna.

Vad den unge filmkritikern antydde var m a o att mängden serier gör att folk inte längre orkar samtala om dem (på jobbet) eller diskutera dem med sina vänner.

Och det beror antagligen på detta överflöd och det sträcktittande som efter det engelska uttrycket (för all slags överdriven konsumtion) kallas binge-tittande. Det här känner också en mycket äldre människa igen, ens generationskamrater är ofta fullt upptagna med att mosa i sig tv-serier och annat nytt samt omtalat, sådant som såväl gammel- som sociala medier anbefaller.

Säga ”Så bra är boken” är förmätet gentemot ”publik” och konstnär

En konsekvens av en ofattbar mängd information och en lika ofattbar massa konsumtion är förenkling. Tecken på denna simplifiering märker man av sättet som medier och krämare talar till oss, publiken, på. Det ordet är också en förenkling, man talar om ”publiken” och orkar inte säga läsare, lyssnare, tittare. Eller konsumenter. Så här rubricerar t ex en förhållandevis seriös pratkanal (SR) ett av sina program: ”Hur bra är Per Svenssons stora Zorn-biografi?” Oräkneligt är antalet gånger medier talar på detta vis: ”Hur bra är…” alternativt ”Så här bra är…”.

Och jag till att bli skitarg. Vad är det för slapp-prat? Det visar hur oseriös all slags kritik blivit. Slår vi upp ordet ”kritik” i det mest lättillgängliga uppslagsverket av i dag (vilket inte innebär att hundra procent är att lita på!), Wikipedia, står följande där:

Kritik är ett brett begrepp som omfattar exempelvis bedömning, recension, ifrågasättande och undersökning[1], till exempel av konst och andra kulturella företeelser och personers egenskaper, prestationer eller handlingar. Ordet används ofta i negativ mening, kritik kan även vara positiv och neutral.

Lite till mans använder vi det vanligen i "negativ mening", vilket ger en felaktig uppfattning om vad litteraturkritik och konstkritik (alla slags kritik, givetvis) kan innehålla. Men nu till det viktiga! Att rubricera något ”Så bra är..” tyder på en kass och krass inställning. Den lilla skitfrasen glömmer att påminna om att ett par, tre – femton, för all del – recensenter, inte är ett tillräckligt antal för att vare sig höja upp eller sänka en bok, film, låt eller vad som helst.

Ofta har kritiker/recensenter uttryckt sig så tydligt att jag själv förstått att en negativ kritik visar att verket ändå är något för mig. Och tvärtom: något har hyllats och jag förstår att det inte är vad jag gillar. Riktigt hängivna kritiker/recensenter skriver/talar så.

Det är lättare att tappa förståndet än det är att tappa ett par kilo

  

I går skrev undertecknad om allt det som tappas i den värld där även en massa (onödigt) läggs till. Och apropå ”tappat” kommer här en spaning om det fenomenet. Det blir i och för sig gammal skåpmat, men rester är inte alltid så dåligt! Först repetition av ett uttryck man aldrig i världen trodde skulle sätta sig så pass som sen skedde: ”Han/hon m fl har tappat det”. Inte för att jag känner till hur länge det funnits på engelska, ”I (he/she/we/they have lost it”, men på svenska låter det rumphugget så det förslår.

Har man tappat "det" så hänvisar detta ”det” (i min värld) till något tidigare omtalat: ”pappret, paketet, brevet” etc. Det går också att tappa ”stinget, balansen, sansen”. Och där kommer vi in på vad det engelska uttrycket innebär. Säga "tappa det” är löjligt, det är ett snott idiom. På svenska ”tappar” eller ”förlorar” man ”fattningen, kontrollen, koncepterna, sansen, vettet”. Eller så blir man ”galen, knäpp i kolan/bollen”. Det finns mycket att välja på i modersmålet.

Sen har vi även alla tappade kilon, som förr hette att man ”gått ner x kilo i vikt”. Nyligen läste jag också om en som ”tappat” centimeter kring midjan, ett fenomen jag min gnällspik skulle vilja uttrycka som ”blev av med X cm i midjan”. Det går också att säga att ens ”midjemått minskat med si och så många cm”.

Men låt inte mig störa detta självspelande piano som språklånandet blivit. (Argt tonfall…)

En hjärtnupen text om samtidens allt för mycket hjärtnupna

”Efter matchen var Jansson känslosam”, stod det i något blad. Inget konstigt kanske, det är mycket som är känslosamt i medierna. Jansson hade blivit jätteglad eftersom hans lag vann SM-guld i fotboll. I mitt urgamla ordförråd finns givetvis ”känslosam” med, men ordet användes nog inte om glädje för SM-guld under mina glansdagar (nja, läs: ungdom och medelåldersålder).

Förr blev mest gamla kärringar känslosamma, kanske även en och annan gubbe. Förmodligen spökar nu översättningen av adjektivet ”emotional” som hörs i parti och minut i engelska sammanhang. För många låter detta svenska ”känslosam” säkert rätt, men själv skulle jag hellre ha ”rörd” eller uttryck man inte längre minns. Åtminstone NÅGON annan ordkombination vid de händelser då alla sportare och artister får tårar i ögonen av det ena och andra glädjeruset.

Men vad begär jag i en tid där människor formar hjärtan med sina händer för minsta lilla, skickar varandra hjärte-emojier stup i kvarten och sålunda bidrar till devalveringen av människors känsloliv. Så här tänker bara en och annan cynisk åldring, det är sant. Men kommer man från en kargare och märgfullare tid blir det lätt så.

Det är mycket nytt som lagts till (adderats, som svensken säger) i vår multimedievärld och det är mycket vi tappat. Det, om något, gör mig känslosam, men inte är det något som framkallar tårar av glädje. Eller ger en känslan av att vara rörd, ens. Snarare ”småilsken”.

Berättelser från forna dagar, bl a om skurkar som kallas billånare

Oförtrutet plitas i denna blogg ner språkminnen från ett annat århundrade och ett annat millennium än innevarande. Men ibland är det skralt med hågkomsterna: utan att veta det är man så påverkad själv av nyspråket att det är svårt att minnas hur saker brukade uttryckas för sådär 30-40-50 år sen. (Eller så står en alldeles egen glömska i vägen.)

I alla fall var det tacknämligt att en radiojournalist sa ”Det finns en berättelse om att kriget …” Det glädjande var alltså att slippa de annars allestädes närvarande ”narrativen”. De kan ju annars varvas med synonymen ”berättelse”, men ändå: Minnet letade sig allt längre bakåt. Sa man ens på det viset? ”Det finns en berättelse om att kriget vad-det-nu-var”.

Utan att vara ett sanningsvittne misstänker jag att vi formulerade oss annorlunda. Den just citerade meningen kan ha börjat ”Vad gäller kriget sägs att” eller ”gällande kriget säger man att” – eller ytterligare något fjärde, femte, sjätte o s v. Radioinslaget hade, tror jag, rubriken

”Berättelsen om ett oövervinnerligt Ryssland”.

Emellanåt dyker rätt banala saker upp och propsar likaså på att skruvas tillbaka i tiden: ”Vad sa man?” Här handlar det om kommersiella ting, bilar, närmare bestämt. En helsidesannons i en papperstidning visade bild på övligt flotta fast lediga (casual, som det heter på svenska) människor med en dito livsstil och som valt sin lämpliga bil till den.

Under priset stod tillägget ”billån fr 3 195/månad”. Det fattar även jag: man tar ett lån för att ha råd (varför nu folk gör såna saker) med bilen och kostnaden är 3 195 i månaden. Men billån? För oss från förra årtusendet är "billån" ett belastat ord. Åtminstone är "billånare" det.

Kollade i SAOL, den senaste utgåvan. "Billån" är detsamma som ”lån till bilköp” och "billånare" betyder ”biltjuv”. Lite komiskt är det väl ändå?

Att skälla på fel träd är inget att skämmas för, men hur gör man?

Det verkar som om vissa tv-kanaler satsar inget vidare på översättare, det framgår ofta. Ibland gäller det även icke-betal-kanaler. Ett bolag inom översättarbranschen, skriver på sin hemsida: ”Undertexter är Sveriges mest lästa texter”, vilket kan vara sant. Det är synd att de behandlas styvmoderligt. Men det kostar förstås pengar, som det är så ont om!

Har i samlingen felöversättningar en ganska ny, från en ”deckare”, som det hette förr, d v s något att titta på för att undvika lekprogram för vuxna, eller för all del historiska serier. Senaste jättesatsningen beskrev Essy Klingberg (SvD) så här: ”Förutom 300 experter har man till synes anställt 300 modeller från Nisch management för att agera stenåldersmänniskor”.

Mina preferenser är riktigt ”slimmade”, serierna ska helst vara brittiska, därefter (utan inbördes ordning) australiska eller nyzeeländska. Särskilt i de brittiska finns chansen att skådespelarna föreställer trovärdiga människor och inte både agerar och ser ut som dockor.

Nu var det tyvärr ändå i en sådan ”bättre” serie som en misstänkt sa till den kriminalare som eventuellt misstagit sig: ”Att skälla på fel träd är inget att skämmas för”. Förmodligen undrade många tittare som var vakna och nyktra: ”vad-i-h-e säger karln?”

”Barking up the wrong tree” är ett idiomatiskt uttryck, något Wikipedia beskriver som ”karakteristiskt, säreget och språkriktigt korrekt för ett språk eller en dialekt”. I Sverige skäller vi inte på träd, även om det går att tänka ut vad frasen innebär: en hund som fått syn på något uppe i ett träd och påpekar det . Vi säger ”vara inne på fel spår, ute och cyklar” eller ”har fel”.

I samma tv-serie talades om ”stickningsnålar” (ett av alla möjliga mordvapen). Tittaren fick se vilka slags ”stickningsnålar” det handlade om och kunde sluta sig till att det var vanliga ”stickor”. Såna man stickar tröjor och strumpor med. På engelska heter de ”knitting needles”.

Faktum: Det sas mycket bättre saker på William Shakepeares tid

Hamlet, akt V, scen 1. Bild ur Wikipedia

Tro inte på ett ord som skrivs i denna blogg! Skribenten, 70 plus, är inte tillförlitlig och det är inte omgivningen heller. Ta det där med 70 plus – det borde väl heta ”över 70”? Eller ”mer/äldre än 70”? Utan att ha ordentligt på fötter misstänker jag åter engelskan. Och har jag rätt (vilket kan vara fel) så började den säga ”plus 70/ years” (eller vad nu siffran var).

Det är inte bara plusset i sig (skrattskratt: Wiktionary ger "pluset" eller "plusset" i bestämd form) som är fragwürdig*, som tysken säger, det är verkligheten bakom åldern: mer än sjuttio. För många innebär det att de börjat höra sämre och för undertecknad börjar frågan bli: Är det mig eller omvärlden det är fel på?

Den yngre omgivningen pratar fort och sluddrigt och lyssnar man på den genom radio eller tv så är det oftare än förr även nåt knas på tekniken. Ända hit var det inledning (70-plussare blir så j-a omständliga också. Ja, det ska vara ett l i omständlig) och nu kommer grejen.

Radio, det handlade om Shakespeare. Inledningsvis sa en person: ”Ve att vara eller inte vara – ni känner nog igen Shakespeare!” Jag lyssnade en gång till och jo, så sa han/hon. Nu dyker osäkerheten upp: hör jag så himla fel? Eller har människan blandat ihop två citat ur Hamlet?

Det ena, och mest kända är förstås ”att vara eller inte vara, det är frågan” och det andra är ”Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Den senare känner sig undertecknad föranledd att utbrista i flera gånger om dan, men lite osäkert är det hela. Något är ruttet men det är svårt att veta vad.

*Fragwürdig översätts med ”tvivelaktig/diskutabel”, men erkänn att fragwürdig låter mer klämmigt och adekvat!

Inte bara det gamla vanliga babblet utan även ett om (bl a) bab.la

I min anteckningsbok (nä, Wordfil) blev en term kvar från gårdagens frågor kring ett P1-program om självhjälpsböcker. En person talade om något ”process- och resultatorienterat”. Tror det handlade om arbetssätt. Hur som helst är även präktiga begrepp som dessa lite luddiga, låt oss googla. Här är en definition på processorienterat arbetssätt:

I stället för att varje funktion jobbar med sitt, utan större tanke på vad det innebär för andra funktioner, så innebär ett processorienterat arbetssätt ett tydligare samarbete.

OK. Och resultatorienterat arbetssätt? Jag hittar en exempelmening (bland andra liknande): Ungefär detsamma som att vara målinriktad eller för den delen pragmatisk.

Utan att vilja såra någon, låta sarkastisk, besserwisseraktig eller ironisk, vill jag påstå att på den lokaltidningsredaktion där jag arbetade förr i världen hade vi redan tidigt ett såväl process- som resultatorienterat arbetssätt. Detsamma långt innan dess i de butiker där jag jobbade under ett antal år i ungdomen. Och det är snart hundra år sen.

Annat: Två gånger på kort tid har tv visat serier där kriminalare (två olika, alltså) berömt sig av att ha fått ”två fåglar med en sten”. Det kan vara av intresse för yngre medmänniskor att även känna till uttrycket ”två flugor i en smäll” som kanske ännu ett par veckor till är den svenska översättningen av ”two birds with one stone”, som det heter på engelska.

Senast i dag kallades undertecknad ”språkpolis”. Och hur definierar man då en sådan? Onlinelexikonet bab.la ger följande exempel: Språkpoliser menar, i motsats till vad många tycks tro, inget illa, utan strävar bara efter att lära ut ett bättre användande av språket.

Och vad är bab.la självt? Jo, grundat 2007, är bab.la GmbH "en välkänd plattform för språkinlärning som erbjuder ett brett utbud av resurser och verktyg för att hjälpa individer att förbättra sina språkkunskaper”.

Förbättra, det måste vara att process- och resultatorientera sig. Men vad vet väl jag?

Radioprogram som vill få en att kraftfullt försöka hjälpa sig själv

Överlevnadsbias (principskiss)

Man kan tro att radiolyssnande passar en pensionär med kvartsbildning. Men ett program om självhjälpsböcker (nämndes i bloggen i går) fick en att förtvivla på den egna förmågan. Till något alls. Ämnet lät inte svårt i förstone. Så sa någon ordet ”överlevnadsbias” och jag till att flämta! 

Men begreppet är gammalt. Från nätet kommer illustrationen (bredvid) av en ”principskiss” (fråga inget!) som illustrerar hypotetiskt skademönster hos ett bombplan från andra värlskriget (fråga inget, igen!).

Äh, bäst att lyssna vidare. Då säger en person: ”Jag börjar med set the stage”, samt pratar vidare: ”och sätter rimliga förväntningar. En annan person berättar om en bok hon ”plockat upp i bokaffären”. ”Jojo, såpass”, tänkte jag, ”bokaffären”. En tredje (eller första eller andra) sa: ”Om man inte fattar bra beslut så kan det leda till väldigt mycket psykisk ohälsa”. Ålrajt, nu var jag med igen liksom av nästa mening: ”Vi måste få hjälp att ta rätt beslut”.

Sen kom ”habit stacking” som innebär att man bygger på en god vana med ännu mer god vana (är bloggläsaren med?) Vidare avhandlades ”hur man ska påverka självkänsla och mindset” och ”säga nej till saker för att inte bli stressad”. Och, inte minst: ”att man ska fokusera på processen och ta beslut”.

När någon la till att det är bra att ”ta beslut som har positivt väntvärde”, tänkte jag att det låter väl rimligt. Men människan i programmet verkade i själva verket ha sagt ”eventvärde” och det blev dags för kaffe (mitt, femtusen koppar helst).

Å andra sidan sa en programdeltagare det mycket visa: ”Det är jättemycket saker vi inte kan kontrollera i livet”. Och man känner tacksamhet över att ännu kunna kontrollera knappar som sätter på respektive stänger av radion. Samt skapligt lyckas behålla förståndet.