Ibland önskar man sig stora rundabordssamtal om språkfrågor

Det är mycket som rundas nu för tiden – och då inte bara Godahoppsudden! Har man alltid hållit på att runda annat dessutom? Min osäkerhet beträffande modersmålet växer. En snabbenkät bland jämnåriga – nja, personer mellan 50 och 80 – visar att jag inte är ensam om denna nya trevande hållning.

I rask takt har följande rundats i medier:
Partiledaren anklagas intern för att runda partiets medlemmar i skolfrågan.
Ryssland rundar sanktioner
Ebba Witt-Brattström /…/ är en professor emerita som ganska ofta blir fly förbannad och är omöjlig att runda i den svenska kulturvärlden

SAOL säger att verbet ”runda” betyder 1 göra rund 2 passera el. segla runt. Ja, vad vet man: skulle "passera" kunna vara en synonym i exemplen? Vad gäller Ryssland borde ”undvika” vara ett mer känt verb. Och professorn kanske är omöjlig att, med samma ord, ”undvika”. Men det partiledaren gör är väl snarare att "nonchalera" medlemmarna?

Är ”runda” bara ett av de många ord som flyttats från en konkret innebörd (att köra runt uddar med fartyg) till mer abstrakta ( runda sanktioner, medlemmar och professorer)?

När jag ändå uppehåller mig vid ”rund-frågor”: En undertext i en film löd ”Hon var alltid normal runt honom”. Originalet var ”she always behaved normal around him”. En svensk översättning borde vara”Hon uppträdde alltid normalt i hans närhet".

Nu blir som bekant ett språk aldrig färdigt, men det ska bli intressant att studera dess framtida gestalter. I nästa vecka, t ex.

Ett axplock av ord med nyanser som späds ut och bleks bort

När åren går blir det tydligt vilka ”språkförändringar” som är genomförda och där tidigare varianter försvunnit. De nya är redan etablerade, man kan inget göra, men skriva ner sin irritation är ännu möjligt.

Ett sådant uttryck hördes i går i P1. En radiojournalist hade för några decennier inte sagt: ”på grund av säkerhetsskäl”. Förr kunde man varken säga eller skriva ”på grund av s-skäl” – för att ”på grund av” var ett av två korrekta uttryck. Det andra var ”av s-skäl”. På liknande vis är som bekant de två varianterna ”ta tillvara” och ”ta vara på” märkligt nog sammansmälta till ett tredje, längre, ”ta tillvara på”.

Personligen tycker jag sämst om att inte skillnaden mellan ”inför” och ”framför” upprätthålls: ”han sa det framför honom”, kan det heta. Uppenbarligen är den gamla känslan borta, den att ”framför” är en bestämd plats och att ”inför” har en ”tyngre” innebörd än att enbart vara en konkret positionshistoria.

I går hörde jag även något nytt i ”framför”-genren. En reporter sa nånting om att ”framför valet var detta…” och menade – förstod man av sammanhanget – ”innan valet” eller ”fram till valet”.

Här hade alltså ”inför valet” haft en annan betydelse och det är svårt att bli annat än förtvivlad över mängderna av språkliga nyanser som snabbt försvinner. Om man så gärna vill att barnen ska läsa kan de väl få ett språk som är detsamma under åtminstone några år?

Är kanjonen Fjaðrárgljúfur på Island hög upptill eller nertill?

I bloggen 19 och 20 maj klagade bloggen på den felaktiga användningen av ”sorgsen”. Det finns en hel del träffar på uttryck som ”det känns sorgset” och jag har fram till våra dagar trott att man bara kan säga att något känns ”sorgligt”. Samt att en person är sorgsen. Kallar man någon ”sorglig” blir innebörden något helt annat.

    

Fjaðrárgljúfur, Samantha Oakey

Nyss fann jag en skådespelare som ”sorgset nog gått bort i stillhet den 24 maj”, vilket skådisens agent sagt i ett uttalande. Och ”sorgset nog” får sorgligt nog många träffar på nätet.

Annat i genren felvalda ord (anser jag, vad Svenska Akademien numera tycker, vete fåglarna) är att så många säger ”dyra” respektive ”billiga” priser. Det hör antagligen till det inte många lyfter på ögonbrynen för. Vi korrekturläsare fick inristat i våra hjärnor: DET HETER HÖGA ELLER LÅGA PRISER!

Häromdan sa någon säga att ”klyftorna är höga”. Då blir det till att tänka efter ett tag. Med det menades väl att inkomst- eller liknande klyftor blivit STÖRRE. Vad gör annars en klyfta som blir klyftigare (ursäkta)? Den kan öka eller minska, bli större eller mindre. Men

en hög klyfta har för mycket av femte dimensionen över sig.

Stressade tidningar vill att läsarna korrigerar texter i efterhand

För att nu lägga till ytterligare irritation kring denna dag som en del kallar morsdag: En blomsteraffär annonserade så här:

Stor sortering amplar
Alla sorter. Tänk på Morsdag

Förutom att skriva ihop Morsdag samt använda stort M (men det kan man tänka sig anbefalls som ”namn” på dagen) så lyckas affären på två korta rader formulera samma sak två gånger. För vad är ”stor sortering amplar” om inte samma sak som ”alla sorter”?

Innevarande dag är även pingstdagen. Den kristna högtiden pingst firar, skriver Wikipedia, ”att den helige Ande gavs till apostlarna i Jerusalem och de ’började tala främmande språk’ (Apostlagärningarna 2:1–13, 37–39)”. Den helige Andes innebörd skulle nog vara svår att förstå på något språk, däremot är jag bekant med dem som börjat tala främmande språk.

Egentligen bör man inte skämta om religioner, men Wikipedias formulering var svår att inte använda eftersom mycket av sbråkbloggen handlar om dem som börjat tala främmande språk. Men, och det har sagts förr, det är inte enbart engelska som krånglar till dagens svenska. Så här såg en rubrik ut i en rikstidning: "Östlund om vinnarfilmen: Så en film ska vara".

Ja, funkar en sån knepig ordföljd för andra, eller vill de flesta likt undertecknad ha ”Så ska en film vara”? I ingressen står ”Det är så film ska vara, säger juryns ordförande Ruben Östlund”.  Kanske tycker redigeraren att rubriken låter rätt. Eller så har hon/han haft det stressigt.

Det är väl därför många tidningar gärna låter läsekretsen korrekturläsa bladen i efterhand.

I dagens epistel blir en riktigt ga-arn av mors- och farsdagarna

Jamen, jamen, jamen, ”en kan bli ga-arn”, som en sedan länge avliden släkting brukade säga. Översättningen är "en kan bli galen", men det dialektala "galen" uttalas märkligt nog med en retroflex samt ett "dubbelt" a. Retroflexer uppstår bl a när ett r exempelvis möter ett s (fors), ett d (bord), ett l (karl). I finlandssvenska brukar r-et i dessa ord uttalas som i "bara".

Vad blir man då ga-arn av? Jo: först har den språkliga skriftvärlden varit full av särskrivningar, nu börjar en omvänd trend. På en massa ställen handlar den stora kommersen nu om vad folk ska köpa till MORSDAG. En blombutik utropar: Tänk på Morsdag.

En tebutik föreslår en vacker burk med te till "morsdag". Ett värdshus erbjuder en prima lunch på "morsdag". Och så håller det på. Hör inte modersmålstalande svenskar att det låter fel om man läser ut ordet "morsdag"? Betoning, intonation? "Morsdag" borde enligt de gängse uttalsreglerna få ett kort o, som i ett gammalt ord för att hälsa, ropa hej eller nicka till någon: han morsade på kompisen.

Institutet för språk och folkminnen ägnar en lång text åt fars- (och, jadå, även mors-) dagsfirande, från det tidiga, beskedliga firandet av föräldrar till den större varianten av konsumtionshetsardag. Där står även följande:

Fars dag eller farsdag?
Fars dag skrivs i två ord och detsamma gäller mors dag. Däremot skrivs en sammansättning med fars dag i ett ord, till exempel farsdagspresent.

Om morsdag blir en dag när man morsar blir alltså farsdag en riktigt rolig dag. Och det var alltså denna hopskrivning som fick undertecknad att bli ga-arn samt fundera över om språket inte är ännu sämre ute än vi nördar fattat.


Fira såväl mor som far med att spela en låt av Povel Ramel (på Youtube, bl a), ”Farsan och morsan bor på vischan”. Där hyr de en gård av morbror Christian (uttalas Krischan).

Ska vattnet fnittra eller le? Och vilken bild av vem ändrade Tina T?

I förrgår handlade bloggen bl a om den gamle kinesen som kokade te. Det ska bli mer av kineser och te nu. I mitt minne satt några ord ytterligare om tekokning. De gick något i stil med att vattnet man häller över sitt te ska ”le, inte skratta”. Kommentarer i ett te-forum går till botten med hur pass mycket vattnet ska flina.

Tråden börjar med att någon klagar på sin kusin som först ”kokar tevattnet så det stormkokar och sen värmer hon på det så det kokar rejält igen”. Då kommer en annan läsare med sin kommentar: ”En kines har lärt mig att 'tevatten ska bara fnittra inte skratta' dvs inte stormkok = skratta, utan knappt sjuda = fnittra!”

Men så ångrar sig samma skribent, signaturen Fridelfina, och lägger till: ”Eller så var nog ordet le, inte fnittra”. Personer i undertecknads närhet säger att de lärt sig att vattnet ska ”le”. Jag får hålla fast vid mitt minne som säkert bildades för ett halvsekel sen. Gå till botten, var ordet.

Byte av ämne: Informanten A kommenterade vad SVTtext skrivit i en rubrik om den nyligen avlidna Tina Turner: "Ändrade bild av svart sångerska". A förklarade sin invändning med ”Man menar nog att hon ändrade bilden av svarta sångerskor. Som det nu står får det mig att undra: av vilken svart sångerska?"

Sammanfattning: Tänk vad man blir glad av att människor diskuterar huruvida vattnet ler eller fnittrar. Och att folk anser att medier ska uttrycka sig korrekt om gamla sångerskor.

En korrekturläsares ändringar om gråärten för 20–40 år sen

”The return of Gråärt”. Med utgångspunkt i en sådan programtitel på P1 kan undertecknad beskriva varför en korrekturläsare inte skulle ha en chans i våra dagar. Blandningen av engelska med namnet på en gammal svensk basföda (som utmönstrades av gröna och gula ärter) är väl tänkt att vara skojig. Vi skilde förresten på ärt och ärta på vårt tidningskorrektur, därför anbefalldes stavningen ”ärter” i plural, om man nu inte talade om en enskild ärta.

Ärta med pluralen -or har däremot ett av de många ”namn” på kvinnor som manliga ögon finner tilltalande: ”en liten ärta”, minsann. När dessa förvandlats till ärtor med fläsk upphör vanligen epiteten, som i sig aldrig bidragit till att betrakta kvinnor som människor.

Sen har vi det i sammanhanget besynnerliga ”The return of”. Här ska man helst vara insatt i modernare tiders underhållningsvärld och knyta begreppet till filmer som ”The return of the King/ the Jedi/ the Living Dead”.

Det finns ett svenskt ord, ”återkomst”. På svenska skulle programrubriken kunna lyda ”Gråärtens återkomst”. Om nu skojaren på radion dristat sig till att använda detta svenska ord kan jag slå vad om att hen skulle skriva ”Återkomsten av Gråärt”, en tydlig anglicism.

Så ända in i språkmärgen går engelskinblandningen att en vanlig svensk konstruktion oftast får stryka på foten. Det sista en gammal korrekturläsare vill tillägga (”addera”, som det verbet heter i dag) är att gråärt stavas med litet g. Precis som purjolök, vete och mjölk. Det är tyskar som skriver substantiv med stor bokstav.

Att tillaga ett gott te är inte något man direkt snyter ur ärmen

Att läsa manualer eller bara försöka få klart för sig hur en burks eller kartongs innehåll ska användas kan vara ett problem. Ofta har ingen översättare alls anlitats, ibland någon utan stora kunskaper. Ibland stöter man på bra svenska, men det kan ändå bli knepigt med förståelsen. Antagligen är så fallet när språken ifråga ligger långt ifrån varandra i släktskap.

På mitt kylskåp har i flera år baksidan av en teförpackning suttit. Förmodligen var teet kinesiskt. Först stod raden ”Hur tillagar du ett gott te?” Därefter kom svaret: Tag kallt, friskt vatten. ”Koka upp vattnet till kokpunkten”, som den gamle kinesen sa. Tag och slå i det lösa teet ur ditt paket i tekannan eller silen.

Därefter tipset om att ”teet skulle dra i fem minuter för att bli en njutningsbar dryck”. Klanderfri om än lite gammaldags svenska (”tag” istället för ”ta”), med andra ord. Det intressanta är ”som den gamle kinesen sa”. Det är inget särskilt med formuleringen språkmässigt, men just det som ”den gamle kinesen sa”, får en att dra på smilbanden.

Gamla kineser jag stött på har brukat stå för mer innehållsrika filosofier, även om de uttryckts enkelt. I det här fallet är kanske en översättning omöjlig att få till utan att den låter självklar. För "koka upp vattnet till kokpunkten" är väl vad som sker när vatten kokas upp?

Många "barrra ääälskar" varandras "outfits" (plural-s enligt SAOL)

En del människor vill leva länge, länge. Inte enbart av egoistiska eller egocentriska skäl, utan av nyfikenhet på hur världen kommer att te sig om femtio, hundra, trehundra år. Själv vore jag givetvis intresserad av hur människor kommer att tala och skriva. Tanken, som ofta dyker upp i och för sig, kom farandes i eftermiddags när jag hörde en tonårsflickas ord till kompisen: ”Jag barrra ääälskar din outfit!”

Det finns en del att säga om denna korta mening, t ex ”jag barrra äälskar”, en vanlig fras ur samtidens engelsktalande underhållningsvärld: ”I just looove” – och sen kommer då det man ”barrra” älskar. ”Outfit” är dagens ord för ”klädsel”.

Hur hade min generations tonåringar sagt? Kanske ”va’ snygga kläder du har /på dej idag!/” Men nu låter det annorlunda, och min avsikt var inte klaga (denna gång). Hur unga talar är alltid en sak för sig, en annan är det språk som omger dem.

Exempelmeningarna nedan är inte tagna ur mycket seriösa sammanhang, men de har likväl tryckts i tidningar eller yttrats i offentligheten. Först två rubriker:

 
Krossade tidigare världsrekordet på 5 km med 30 (!) minuter
Sharon Stone i tårar när hon erkänner att hon förlorat ”halva sina pengar”

Och så ur radio: ”Jag har en annan åsikt – överraskning – och den är…” 

Här måste man känna till att svenskar ofta hojtar ”surprise” mitt i en mening. Personen översatte detta ”överraskningsurprise” – vilket lät mycket konstigt – men borde i stället ha sagt: ”Jag har överraskande nog en annan åsikt och den är…” Då hade de flesta förstått.

Allmänbabbel om vardagspladder och proffsens språkfladder

Den som är mycket hängiven ett särskilt ämne, blir ofta ifrågasatt. För en tid sedan sa en relativt ny bekant att ”man får passa sig när man pratar med dig”. Vi satt och fikade och jag hade berättat om min oro för språket, att jag varit korrekturläsare och nu skrev en blogg. Hon trodde att jag satt och letade efter felaktigheter i hennes tal. Det vara bara att be henne lyssna på mitt – som de flestas långt från perfekt, både vad gäller ordval och grammatik.

Men det blev ytterligare ett tillfälle att ta upp skillnaden mellan ”vanligt” folks ”babbel” och hur de talar som har språklig kommunikation som arbete eller del av arbete. Undersökningar visar att ett vanligt, informellt samtal nästan blir obegripligt i skriven form. En stor del av våra vanliga konversationer innehåller kroppsspråk, hummanden, avbrytningar och en massa annat som ändå gör att vi förstår varann skapligt. Desto mer oroande när språk från medier, politiker, lärare och, om man så får säga, auktoriteter är osäkert.

Ur mina anteckningar följer här en tidningsmening: ”Svantesson kan ha en plan för att väljarna ska förlåta för alla löftesbrott.” Det KAN vara ett skrivfel, oerhört vanligt i svensk dagspress, men jag har sett att formuleringar kring ursäkter är på väg att hamna på svaj. Man kan se: ”Han ber om förlåtelse TILL henne”. Vart tog ”ber henne om förlåtelse” vägen?

Det är märkligt när en gymnasielärare (i en radiodiskussion) säger att någon ”tappat huvudet i sanden helt”. Att blanda uttryck på sånt vis var förr förbehållet unga eller dem som kallades ”oskolade” Eller dem som skämtade. Det är f ö nästan en egen genre: att lattja med ihopblandade idiomatiska uttryck, såna som vissa kallar kontminasammanblandningar.

På retorik.se finns en bitvis kul samling sådana under kategorin Ordsprack.

Att vända på skutor är inte lätt, men kanske inte heller omöjligt

Foto: Raimond Klavins, Unsplash

Den här bloggen som i drygt sex år skrivits frenetiskt (maniskt, menar somliga), började som en egenterapeutisk åtgärd. Ja, just det skiljer en inte från andra som bedriver all möjlig egenvård. Avsikten var att borra ner sig i detaljer undertecknad anser vara felaktiga, konstiga, och – mer sällan – jättebra.

Nu har de mindre bra detaljerna visat sig bli fler och fler. Det är i och för sig inte konstigare än att man hittar väldigt många trattkantareller när man väl funnit de första. Man öppnar liksom ögonen för ett annat universum.
 

Svamparna vill man dock gärna komma över, men detta med språkets fördärv är en värre historia. Men man ska inte stirra sig blind på elände, tänk bara på vad Leonard Cohen sjunger: ”Det finns en spricka i allt och där kommer ljuset in!” (Han kan ha haft annat i tankarna än språkskit).

Ljuset jag tänker på är att språket diskuteras mer nu och att många oroas av barns problem med att läsa och skriva. Inte för att det är lätt att veta hur man ska vända en skuta som 

gick åt fel håll för snart ett halvsekel sen, men finns bara

viljan och kunskapen, så kanske det går.

En sorgsen sbråkmakare ser fina nyanser fara all världens väg

En av gårdagsinläggets sista meningar löd: ”Det mesta i tal- och skriftväg är fajn, säger dom, vilket känns sorgset.” Den ska gås igenom, konstig som den är. För det första ”fajn”. Det är givetvis en försvenskad variant av engelska ”fine”.

Så kan man skriva på sitt privatpersonliga språk, vilket undertecknad ofta gör. Om texten vore avsedd för en tidning eller riktas mot annat allmänt håll borde inte fajn användas. Kanske snarare ”okej” som likaså är lånat från engelskan, men mer etablerat i svenskan. Annars kan man skriva ”det mesta i tal- och skriftväg duger” eller andra varianter som kanske förstås av en större grupp medborgare.

Vidare i meningen står ”säger dom”. Där skojar jag lite med ett par språkvetare som nyligen gett ut boken ”Viktig svenska”. Jag har inte läst den och bör kanske inte ha åsikter om innehållet, men utläser en del av recensionerna. Just de här två författarna har deklarerat att de använder ”dom” i alla lägen, och skiljer alltså inte på "de, dem" och "dom".

Personligen anser jag det vara skumt att språkproffs stoltserar med den typen av ”radikal” modersmålshantering. I den mening från i går som gås igenom skrev jag att det "känns sorgset” med deras låt-gå-mentalitet. Detta märkliga val av ord använder jag som exempel på hur språklig nyansrikedom går åt skogen.

På nätet finner man nämligen många ”det känns sorgset”. Mja, säger jag, det känns snarare fel, jag skulle nog skriva att något känns ”sorgligt”. Något i bakhuvudet säger att det är människor som är ”sorgsna”. Men man måste inte känna till reglerna för ordanvändning, i ens modersmål ramlar ord med fina nyanser in i huvudet utan ansträngning om alla talare av språket har samma, gemensamma, ordskatt. Och använder sig av muntlig och skriftlig tradering.

Läs, människor, läs! Om ni fattar vad ni läser är inte så viktigt

Skriver man något så elakt som att mänskliga hjärnan börjat växa igen (jag, i går) är det på sin plats att påpeka att det givetvis även gäller ens egen. Ju mer information desto vilsnare. Så kan det kännas i dag. Och med information menar jag även det som i gårdagens blogg kallades förströelsemekanismer (läs ordet ordentligt).

Det är som om man själv ska flinas åt när man känner sig osäker bland nivåerna i samhället. Svårsmält är t ex att de som brukade framstå som allvarliga och kunniga på skilda områden nu sitter i drivor i skrikiga skojprogram på tv och i radio. Därmed inte sagt att allvarliga och kunniga inte kan vara roliga av egen kraft.

Har bara invändningar mot trenden i största allmänhet, den påminner om allt annat: t ex att det som förr kallades cross-over-köket nu är övermättat: vräk på av allt du tycker om på din pizza eller macka! Det gick ju att tänka ut själv, men nu är tillvaron knökfull att folk som lagar mat på frenetiska vis, gärna i tävlingar.

Det här gäller all slags konsumtion: resor, hus, trädgård, kläder, renoveringar: Det lite mer finstilta i tillvaron är svårfunnet. Och här borde jag komma in på bloggens främsta tema, språket och dess upphävande.

Men jag har svårt att uttrycka min märkliga känsla, vrider och vänder på formuleringar och tankar för att kunna beskriva den dubbelhet som omger oss. Tycker alltså jag. Det är å ena sidan: vad ni än gör, människor, läs! Se till att barnen läser! Till varje pris. Hota dem, muta dem, läsning är så viktigt!

Och så har vi språkvetarna å andra sidan. De kan inte nog berätta hur finemang det är med att bryta mot gamla mossiga språkliga konventioner. Det mesta i tal- och skriftväg är fajn, säger dom, vilket känns sorgset. Och om den meningen finns ett och annat att säga. Vänta bara.

Tidigare generationer har glömt bort att ge språket till barnen

”Efter flera PIRLS-undersökningar med fallande resultat har nu svenska fjärdeklassares läsförmåga förbättrats avsevärt. Läsförmågan ligger nu på samma nivå som 2001, Sveriges bästa notering sedan mätningarna startade”.

Nej, det var inte dagens nyheter, utan gårdagens. Från december 2017 i Dagens Arena. Och i tidningen Dagens Nyheter stod samma sak: "Förra hösten visade Pisaundersökningen att svenska femtonåringar blivit bättre på att läsa. Nu visar den globala läsundersökningen Pirls att även tioåringarna ligger högre än genomsnittet".

På fem år har det gått åt pipan igen och i DN i förrgår stod att läsa hur ”läsförmågan hos svenska tioåringar har försämrats de senaste fem åren. Samma utveckling syns i hela Europa, enligt den internationella mätningen Pirls”.

Texten fortsätter: ”I Sverige är det framför allt barn med mindre hemresurser och som inte talar svenska i hemmet som presterar sämre”. Och sen säger Skolverkets generaldirektör ”Vi är bekymrade över den bristfälliga likvärdigheten”.

Tyvärr inte särskilt överraskande, eller hur? Undertecknad skulle gärna vilja kommentera det här, men känner sig hindrad av den moderna världens intåg. Vad gäller intresset att ge uppväxande generationer ett användbart och kanske även vackert språk har förstörelseprocesser vunnit över sådana ambitioner. Det har inte skett på något medvetet eller ondsint vis, det har bara blivit så p g a den låt-gå-mentalitet som präglat senare tids längtan efter all slags lättsam konsumtion.

Den som tror sig kunna få barn att ”känna läsglädje” genom att försöka manipulera dem kan inte ha upplevt en barndom där ingen la sig i om man läste eller ej. Hur en bättre värld kan återskapas när förströelsemekanismer fått mänskliga hjärnan att växa igen vet nog ingen.

Så många fina linjer, rynkor och så många utseenderubbade

Nej, Mona-Lisa är nog lite för ung för rynkor. De "fina linjer" som syns är krackeleringar i själva målningen 

 
I går utlovades tips om hur man undviker rynkor i förtid, och det är synd att överlämna sådant till andra bloggare med utseendet som främsta tema. Den bok som nämndes, Husmoderns hemkurer och goda råd (1926), skriver tänkvärt om det förargliga åldrandet:

Med skrupulös renlighet och lämplig näring för huden jämte undvikande av häftiga lynnesutbrott och grimasering, t ex att rynka pannan, grina mot solen eller på annat sätt vrida till ansiktet, kunna de så mycket fruktade rynkorna hållas borta tämligen länge, ja ända in i sena ålderdomen. Om rynkor skulle uppenbara sig i förtid, äro de lätt bortarbetade med lämplig crème och massage.

Tillfälligt distraherad och ledd på andra tankar än språkjox ägnar jag en stund åt det faktum att kvinnor alltid ägnat mer tid och pengar än vad som är rimligt åt sitt utseende. 

Men hur kommer man då in på sådant som "fina linjer"(se gårdagens inlägg)? Jo, så här: det finns överhuvudtaget fler "linjer" i samtiden än förr, bl a "röda linjer" och så det som kallas "en tunn linje" när man menar ”en hårfin gräns”. Och så rynkorna, då.

Allra först (denna gång) var det ett brittiskt tv-program om antikviteter som satte i gång grubblerierna. Där presenterades (i den svenska översättningen) ”en kruka med lite fina linjer”. Kanske var det dekorativa linjer, streck, möjligen var det ”tunna sprickor” som avsågs. Slutar nu fundera och upphör att rynkan pannan eller på annat sätt vrida till ansiktet med tanke på vad som då kan hända.

Inte bara många slags finlir, det finns även olika sorters fina linjer

Finliret är lika intressant som storliret – som väl inte existerar som begrepp, utom när man själv skriver det lite självsvådligt (jo, jag vet vad det heter) i en blogg. Jo, som alltid, skriver man in ”storlir” på Google så nog fanken finns det träffar! Det kan vara folk som är inblandade i grejer som har med ”stora miljardbelopp” att göra. I ens egen lilla, lilla värld (av blommor, höll jag på att skriva) existerar varken stora eller små miljardbelopp!

Ett finlir angående hur man använder vissa ord i speciella sammanhang dök upp när rösten i radion sa ”och av det hårda arbetet blev axlarna utnötta”. Det är klart att man kan säga så om man vill, men i min lilla värld (av blemmor) brukar det vara kläder som blir utnötta. Axlar och andra leder brukar kallas "utslitna" när det t ex är tal om kroppsarbete.

Om vi dröjer vid kroppsligt förfall så brukar huden bli rynkig med åren. Besöker man hemsidor för kommersiella produkter (krämer) kan det stå så här: En åldrad hud behöver generellt mer fukt – rynkor och fina linjer uppstår lättare på en hud som är torr och oelastisk.

Kallade vi verkligen små rynkor ”fina linjer” innan engelskan kom dragande med sina fine lines? Så här skriver en sida på det språket (också i annons för s k hudvård): "Fine lines are small, superficial wrinkles that can develop on your face, neck and other areas of your body".

Fina linjer är små ytliga rynkor, alltså. Var svenskan så finlirig nånsin, det kan man undra. I Husmoderns hemkurer och goda råd från 1926, är det nog fina linjer som kallas ”rynkor i förtid”. Dem kan man undvika. Bloggen ska återkomma om hur.

Att titta på saker betyder inte nödvändigtvis att man ser dem

Så ofta som det skrivs i denna blogg om allt möjligt så kan det nästan bli upprepning av upprepningar. För de här texterna är ju bara en spegling, en sorgsen och ibland irriterad sådan, av själva språksituationen i omvärlden.

En återkommande fras som kan få en vansinnig om man börjat lägga märke till den är ”vi/jag ska titta på det här”. Den är en slags förlängning på ett annat gammalt uttryck, ”jag hör vad du säger”. Det verkar inte orättvist att tolka dessa båda som ”vi kanske möjligen kommer att åtgärda det här, fast det är inte troligt”.

Hur som helst fanns det häromdagen anledning att titta på såväl ”titta” som ”se”. Det var när någon sa att det ”gäller att titta till sitt eget bästa”. Jag gjorde en snabbkoll (snabbtitt?) av mina egna vanor och kom på att verben ofta kan bytas mot varann.

Men jag skulle inte ”titta” till mitt eget bästa. En finfin distinktion ges på bloggen Kort från Kvarnby (2010) där en "Gunnar", som lämnat en kommentar, i sin tur kommenteras av bloggaren: ”Jag tycker om att titta på fåglar, men inser efter att ha läst Gunnars ord att har jag riktigt sett dem?”

Det börjar med ett jäsande språk och slutar med ett sopberg

Dagar när bristen på tankeverksamhet är stor finns inte mycket annat än att kasta upp gammal skåpmat (hoppsan, det lät inte vackert) och låta läsaren tänka själv. (Det är inte lite en sbråkmakare kan begära.)

En programledare i radio ville uttrycka sin glädje över att en specialist ville ”komma fler gånger till programmet och berätta om det här”. Experten i fråga svarade: ”Alltid”. Detta ”alltid” hamnar, enligt mig, under rubriken ”så här talar man i Amerika”. Svaret är av samma karaktär som ”ingen fara” när man t ex sagt ”tack för hjälpen”.

”Varsågod”, verkar höra till små enkla uttryck som försvinner. Andra ändrar innehåll. Själv har jag under något decennium störts av adjektivet ”sexig” som används i alla möjliga sammanhang. På Sveriges Radios nyhetssida på nätet hade texten om ett radioprogram fått rubriken: ”Äktenskapsförord – romantikens död eller extra sexigt?”

Ett ytterligare exempel på fulbabbel var reporterns fråga till en författare av vad-det-nu-var: ”Vad har du för ingång i detta?” Om någon frågade mig vad jag hade för ingång i harvandet med denna blogg vet jag inte hur svaret borde bli.

Vad betyder frågan om ingång? Kanske ”hHur kommer det sig att du intresserar dig för/engagerar dig i det här?” eller ”vad är anledningen till att du håller på med det här?”

Det där med ”ingång” får hamna i samma jättehög av svulstigt och jäsande degspråk som jag, min pessimist, ofta jämför med plastbergen i världens hav.



Det börjar med ett jäsande språk och slutar med ett sopberg



Dagar när bristen på tankeverksamhet är stor finns inte mycket annat än att kasta upp gammal skåpmat (hoppsan, det lät inte vackert) och låta läsaren tänka själv. (Det är inte lite en sbråkmakare kan begära.)

En programledare i radio ville uttrycka sin glädje över att en specialist

ville ”komma fler gånger till programmet och berätta om det här”. Experten i fråga svarade: ”Alltid”. Detta ”alltid” hamnar, enligt mig, under rubriken ”så här talar man i Amerika”. Svaret är av samma karaktär som ”ingen fara” när man t ex sagt ”tack för hjälpen”.

”Varsågod”, verkar höra till små enkla uttryck som försvinner. Andra ändrar innehåll. Själv har jag under något decennium störts av adjektivet ”sexig” som används i alla möjliga sammanhang. På Sveriges Radios nyhetssida på nätet hade texten om ett radioprogram fått rubriken: ”Äktenskapsförord – romantikens död eller extra sexigt?”

Ett ytterligare exempel på fulbabbel var reporterns fråga till en författare av vad-det-nu-var: ”Vad har du för ingång i detta?” Om någon frågade mig vad jag hade för ingång i harvandet med denna blogg vet jag inte hur svaret borde bli.

Vad betyder frågan? ”Hur kommer det sig att du intresserar dig för/engagerar dig i det här?” eller ”vad är anledningen till att du håller på med det här?”

Det där med ”ingång” får hamna i samma jättehög av svulstigt och jäsande degspråk som jag, min pessimist, ofta jämför med plastbergen i världens hav.

Trots fördragsamhet med vissa språkfåter kan annat irritera

Det finns mycket som inte upphör att förvåna undertecknad. Tyvärr är dessa företeelser betydligt fler än de som faktiskt är förvånande. Till de återkommande icke-överraskningarna hör åsikterna hos en stor grupp svenska språkvetare. Eller, det bör nog tilläggas, dem som hörs och syns mest i medier.

Vanligt bland dem är att förklara varför det uppstår vad vi andra dödliga kallar språkliga irritationer. P1-programmet Språket är en av de institutioner som tar oss klagande grupper i örat. Nu senast i ett avsnitt vars avsikt var att ”minska vår språkirritation.” Ja, t o m bota den.

Detta skulle kunna ske (anade man ett par förnumstiga tonfall?) genom att vi får mer kunskap. Det är en rätt kass metod, har prövat den själv. Det är en hel massa kunskap jag försökt få ordning på min omgivning med, men har det lyckats? Jo, pytt!

För att nu vara riktigt seriös beträffande den språkliga okunskap jag uppenbarligen besitter, måste här ändå framhävas ett gott karaktärsomdöme (vet inte vad jag menar, men visst låter det bra?) och det är att inget kan störa mig mindre än folks ”liksom, typ, alltså”.

Det beror förstås på att man även inser egna tillkortakommanden. Men ändå (här är strängheten tillbaka) känns det inte bra att en Språket-programledare säger sig känna till irritationen angående uttalet av ”egentligen” som ”ijängkligen” och förtjust fnittrande tillägger: ”vilket ju jag själv gör, hihi”.

Och som programledare fortsätter att uttala program "pogram", en märklig vana bland folk som i övrigt inte har personliga uttalsproblem. De bör väl löpa linan ut och kalla sig pogamledare om nu r-et är så svårt. Tror jag skrivit det förr. I nåt slags språkirritation.

En del av oss fyller år hela dagen och talas till som idioter

För inte länge sen fyllde jag år. Jag satte på datorn och välkomnades av ett ”Grattis på födelsedagen! I dag, hela dagen”. Jag har sett formuleringen vid andra helgdagar. Tacka fan för att jag fyller hela dagen trots att min ankomst (när det begav sig) var 20.45.

Är det nationaldag i Sverige, är det påskdag eller julafton så brukar de räcka hela dagen. Jag vet inte vad läsaren känner av såna meddelanden – hur ska jag kunna veta det? – men det här är ju att bli talad till – av en dator, dessutom – som vore man en idiot.

Nu använde jag ordet ”idiot”. En gång i världen betydde det ”någon som inte är som andra” och som förmodligen drabbades av värre fördomar än i dag. I släktforskningspapper hittade jag en farbror till min far, en pojke, Wilhelm, född 1874. Han beskrevs i rullorna som ”idiot. Intagen å Idiothemmet i Upsala 1885”.

Pappa, död sen länge, talade ibland om en farbror, Mattias. I släktpappren ser jag att farbrodern var född en dag före ”idioten”, samma år. Antagligen drabbades tvillingbrodern Wilhelm av cp, en hjärnskada som kan uppstå av syrebrist vid födeln.

Numera vet man att många av dessa ”cp-barn” (man har använt det som okvädinsord) haft mer i skallen än mången bitcoingubbe och läppförstorare.

Tros att många fördomar försvunnit verkar ändå en stor del av populasen tro att människorna är smartare än förr, snyggare lär de också vara. Wilhelm dog 38 år gammal. I övrigt finns inget mer att få veta om honom. Om Mattias, hans friskare bror, finns ingen information alls.

Kalla det som inte är bitcoin shitcoin är kul. Annan shit är inte rolig

Åt det jag inte hört förr och är roligt skrattar jag. Ett i övrigt allvarligt radioprogram om ekonomi (gääääsp) berättade om att entusiastiska bitcoin-människor kallade alla andra valutor för shitcoin. Ja, jag säger då det, de enkla skämten är bäst.

Men närsomhelst får man vara beredd på att övergå till irritationerna, de som ofta framkallas av dumheter och felknas man ser på skärmar och i papperstidningar. En rikstidning hade rubriken ”Per Wästberg: Snart 90 plus – men jag skulle vilja ha 30 år till”. Jo, jag är fortfarande med. Sen kommer en slags ingress: ”Per Wästberg: Per Wästberg har aldrig känt mig hemlös i den tid som omger honom”

Ålrajt, undertecknad har jobbat på en lokalblaska. Det var tio år sen, men tror mig ändå förstå hur saker går till. En webbredaktör (de kan ha en annan titel i dag, det har ju gått ett decennium for gadds sejk) slänger ur sig en slarvig och icke-korrekt mening. För att det är bråttom. För att det är så här världen ser ut.

Jag råkade se denna slarviga skiss till rubricerande av nyhet. Ingressen ändrades senare, och ser nu okej ut, men jag undrar ändå: varför kastar man så ofta ut ofullständigheter på nättidningar? Även om det går att förstå hur det sker undrar jag om snabbheten i att skicka iväg felaktigheter är ett bra sätt att profilera sig som en trovärdig nyhetskälla?

Kan hända att folk inte bryr sig. Själv skulle jag inte lita på en sådan tidning/ ett sådant tv- eller radioprogram. Finns det ingen som tänker så här? "Hallå!" Jag ropar ut i universum i väntan på svar. Jag anser det här vara allvarligt.

Inte bara platsen spelar sanningens dragspel, det gör även tiden

Nej, de två orden ”smart” respektive ”dum” som förutskickats en genomtröskning (gårdagens inlägg) får ligga till sig lite. Begreppen hör till de svåraste, trots sin yttre enkelhet. Men, som Jan Hammarlund sjöng i en annan värld: ”Det är det enklaste som är det svåraste” (med originaltext av Bertolt Brecht).

Se där stötte man genast på ett problem. Sången heter Gedanken über die rote Fahne, Tankar om den röda fanan, en flagga som är ett rött skynke (förlåt) för många. Kanske mer än på länge, men jag är ingen politisk analytiker.

Ideologier passar ofta bättre på papper än i människornas händer: en evig sanning. Och här går man ut på än mer sank mark: vad är sanning? Och lögn?

 

Bild: Henry Doktorski, Wikipedia

Författaren m m Carl-Johan Malmberg skrev häromsistens en s k understreckare i SvD där han resonerade om de två motsatsparen – eller ja, hur mycket motsats är de egentligen? De ser olika ut för olika människor – se där en självklarhet till!

C-J M kallade sin text för en ”utställning” av egna tankar kring de två begreppen. Där ingick ett citat av författaren T S Eliot (1888–1965): ”provinsialismen i tiden”. En så bra beskrivning, den lånar jag utan prut.

Den lägger en ytterligare dimension till det oftare citerade ”Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg” (Fröding, Gitarr och dragharmonika).

Den som inte gillar försvars- och förklaringstal kan göra annat!

Att ägna sig åt det omöjliga är korkat, men nu är det så ställt med en del av oss, som kämpar hårt för att bli förstådda. Det gör en väl inte särskilt unik. Svårigheten består i att ge fan i om andra förstår en eller ej även om det medför att man då måste uthärda den misstro man ser i folks ansikten, hör i deras kommentarer.

Att bli ansedd som en överdriven, närmast konspirationsteoretisk typ, är inget vidare. Den med speciella käpphästar får ofta – som det heter i dag – förminskande kommentarer: ”Du kan väl inte haka upp dig på såna här småsaker?” (Som denna blogg fyllts av vid pass sex år.)

Säger som min gamle chef när han upprepade sina roliga historier: ”Den här har jag berättat förut men gör det så gärna igen”. Alltså: Jag vet att enstaka stavfel – språkliga fel överhuvudtaget – förekommer överallt. En del har problem med det talade, andra med det skrivna ordet, några har svårt med båda. Det måste också förekomma felaktigheter i medier även om det är tråkigt – människor är inte ofelbara. Läsaren av denna blogg hittar fel i den. Dessutom har inte alla samma åsikt om vad som är ”fel”.

Ja, det finns mycket att anföra mot ens egen persons göranden, tyckanden och låtanden. Se det gärna som att vartenda litet puttefel som hojtas om på denna plats är ursäktat, förlåtet och glömt: men det är inte det faktum att hela språket skiftar gestalt och att det sker för fort.

Kan medvetet och kunnigt folk reagera (som många av dem gör) inför AI-fenomenet kan det väl för sjutton inte vara så svårt att inse att kvaddandet av språket i de ”smarta” lösningarnas tidsålder kommer att påverka det sätt vi kommunicerar på. Smart, vad är det? Och dum? De orden får vi allt ”titta på”, som det heter på alltför många ställen i dag.

Det är läsare, lyssnare och tittare som får sköta korrekturläsning

Under ett besök i Holland, region i Nederländerna, frågade jag en invånare hur det är med engelskans påverkan på landets språk. (Inom parentes kan sägas att man här länge talat en god engelska, så långt undertecknad begripit, även om ett sånt yttrande är svepande.)

Vi kom inte så långt, men en sak var uppenbar: ”Varför i helskotta säger alla 'random' om allt som beskriver något godtyckligt – en kvinna ’vilken som helst’, en ’typisk’ mataffär eller liknande?” sa informanten. Ja, vad ska man säga? ”Random” tycks fylla ett tomrum i fler språk än ett. Inte för att jag håller med, men sådan ser ”språkutveckling” ut.

Nu fortsätter vi med andra slappa företeelser som är skrämmande. Visserligen irriteras människor av att man överhuvud taget kommenterar stavfel, men nog är det ändå konstigt när de förekommer i riksmedier OCH INTE ENS KORRIGERAS I EFTERHAND? 

P1-programmet Kropp och själ handlade för några dar sen om bus – allas bus, inte bara barns.

I texten på sverigesradio.se som beskrev innehållet i programmet stod: ”Men vad händer när det lekfulla buset övergår i elakhet eller penalism?” Felstavningen, en klassiker i genren (dubbla konsonanter efter kort vokal), ligger kvar. För alltid, förmodligen.

Det händer att undertecknad mejlar medier och påpekar sånt här. Svaren brukar vara av det tacksamma slaget: ”Fortsätt gärna höra av dig när du ser felaktigheter”. Som kommande från en annan tid när det var medierna som stod för korrekt form och dito innehåll i sina program/tidningar vet jag inte vad man ska tycka om saken. Jo, förresten, det vet jag visst.

"Ta": ett kort, enkelt och innehållsrikt verb som kan föra väl långt

Från utflykter i de större problemens sfärer hamnar man till slut på välbekant mark. Och det är bara att sätta på radio, tv eller läsa en blaska – alla med tillnamnet gammelmedier – så syns de mindre sprickorna i ett av människornas byggen: det ruttnande språket!

Nu var det en person som sa: ”Det här är väl att ta det väl långt”. Nu är jag förstås så uppmärksam på språkgrejs att jag ibland har fel*, men om inte minnet sviker så började den här ta-det-hit-och-dit-flugan med ”vi ska ta det här ett steg till”.

Utan att ha på fötter (som bör ha obestämd form, alltså inte ”fötterna”) tänker jag hänföra ”ta-exemplen” till de hundratusentals anglicismer som påverkat svenskan på senare tid. Slår upp den gigantiska amerikanska ordboken Merriam-Webster och hittar där en fråga:

What is another word for taking a step further?

M-W svarar: Some common synonyms of further are advance, forward, and promote. While all these words mean "to help (someone or something) to move ahead," further suggests a removing of obstacles in the way of a desired advance.

”Ta ytterligare steg framåt, vidta ytterligare åtgärder” och liknande formuleringar går att hitta på professionella översättares sidor. Dessa översättares efterföljare kommer snart att ”ta det ett steg till” och därmed (utan deras vetskap, utan att det är deras fel, givetvis) bidra till att det snart kommer att vara omöjligt att läsa svensk litteratur med ett fåtal decennier på nacken.

”Ta saker väl långt” är väl detsamma som att ”överdriva dem”? Vad gäller ”ta något ett steg till” kan det banala ”förbättra” eller ”öka /något/” kanske duga? Det enda jag ”tar” i dag är skiten på allvar. Och snart en kopp kaffe.

Löjligt att allt och alla måste förvara sig efter varje banal åsikt

Man måste vara skraj samt sälla sig till de AI-skeptiska smartskallarna (se inlägget i förrgår). Och samtidigt givetvis glädjas åt teknik som förenklar livet för sjuka – det är en självklarhet av ett slag som sbråkbloggen inte brukar handla om.

Men just det har blivit en samtidssjuka: även i enklaste resonemang måste alla vinklar beaktas samtidigt. I medierna hinner inte folk säga flaska förrän journalister tillägger att det givetvis även finns andra slags förvaringskärl. Eller min favorit som förtjänar att upprepas: I ett diskussionsprogram var någon arg på försvaret och reportern sa att ”nu är ju inte försvaret här och kan försvara sig”!

Gemene man måste vakta sin tunga för att inte trampa NÅGON på tårna. Det är lätt att bli betraktad som snobb, elitist, folkföraktare – det finns säker fler fula ord många vill använda. Jag hörde exempelvis en man säga angående ett konstverk: ”det kanske är lite elitistiskt av mig men jag har sett en liknande skulptur på ”The Met” i New York. Han var inte ironisk.

Den tendensen är skrämmande. Inte bara medier utan även ”vanligt” folk känner sig alltså tvingade att förklara sig på ytterst krampaktiga sätt för att inte såra allmänna meningen. Med tanke på undertecknads AI-rädsla är bäst att säga: ”Nu är ju inte AI här och kan försvara sig”.

Som herrarna Tegmark och Danielsson anser är det lätt att tänka sig att även om vi inte dagarna i ända ser på kändisar eller vanligt folk som tävlar och dejtar och flabbar, sveps vi med av distraktionstromber vad vi än gör. Tegmark drar sig inte för drastiska yttranden: ”AI-underhållningen kan bli som en drog, så förförisk att vi tappar kämpaglöden och försvinner inom ett fåtal generationer, utan särskilt mycket till protest”, säger han.

Hela denna tid skräms. Även bortanför krig och klimatkris.

Vem än Sven Lars är så hittade han i alla fall fram till tulpanerna

Bland upplevelser som går förlorade i en digital era är synkroniciterna. På Wikipedia förklaras fenomenet som ”omständigheter som verkar meningsfullt relaterade men saknar ett orsakssamband." Det enklaste exemplet är att en klasskamrat (hon flyttade till Rovaniemi för trettio år sen) som du kom att tänka på i morse sitter på "ditt" tåg på väg till Karlskrona.

En besläktad historia som likaså blaskas ut av vår tid är vad som på engelska kallas ”serendipity”, med jordnära svenska beskrivningar som ”(lycklig) slump, oförklarlig tur – något man ramlar över”.

Här kommer ett som mången skulle kalla huvudlöst exempel. Men äsch. För en tid sedan skulle jag besöka den stora holländska tulpanträdgården Keukenhof. Väl i landet ändrades planerna av diverse anledningar, men det fanns ju annat att betrakta. På hemvägen (tåg) kunde man på en vägg någonstans i Tyskland läsa uppmaningen ”Denkt Sven Lars” med graffittifärg. Översatt blir det lite kryptiskt: ”tänk Sven Lars”.
  

Vad gör man? Jo, googlar. Ingen Sven Lars som hade med Tyskland att göra, däremot dök en östeuropeisk hamburgerrestaurang vid namn Lars & Sven upp. Skam den som ger sig, jag fortsatte leta. På ett av samtidens populära nätverk visade sig slutligen en Sven Lars som lagt upp mängder av bilder från Nederländerna, däribland en massa tulpaner i Keukenhof.

Man hittar allt på nätet, både det man vill finna och stora mängder man helst sluppe (utdöd konjunktivform av ”slippa”). Men i vanlig ordning tänkte jag: Underligt sammanträffande, detta med Sven Lars! Men nej, synkroniciteter och roligt finlir som ramlar över oss kommer naturligtvis i stället att dränka mänskligheten som blir blasé!

Så långt gick dessa funderingar genom Tyskland och halva Danmark att en konstig tanke dök upp: bör man plädera för ovetskap för att förbättra de gedigna kunskaperna? Så konstiga saker kan man vilja säga i en värld av AI-skräck. Det kommer mer av detta. Tänk Sven Lars, så länge.

Detta är en tid när mycket av allt möjligt växer så det knakar

Det blommande trädet på bilden har inget med texten att göra

Medskapare, medpassagerare, medagerande: det är mycket man kan vara tillsammans med andra. Men just nu var avsikten att kalla fysikprofessorn Ulf Danielsson och en annan fysiker, Max Tegmark, mina medtänkare och det kan låta en smula pretentiöst. Men ”medtänkare” tycks inte finnas i ordböcker och då kan väl demimonder som en annan använda begreppet!

Tegmark tänker en hel del. Det framgår bl a av en SvD-artikel med den dystra rubriken ”Vi kan försvinna på ett fåtal generationer”. Det är svårt att sticka under stol (bör ha obestämd form, inte ”stolen”) med att undertecknad, som länge haft en undergångskänsla, känner sig bättre av att nu ha många kvalificerade medtänkare (som sagt, megalomanin växer så det knakar). För några år sen fick man som negativist utstå hån, spott, spe och misstro.

Tegmark är en av dem som satt klackarna i backen inför revolutionen AI:

När de här systemen används av folk som inte inser riskerna, samtidigt som systemen själva inte förstår vad de säger, då kan det bli farligt. Men generativa system kommer snart att konkurrera ut journalister, poeter, musiker och konstnärer. Vad sjutton skulle vi vilja det för? Det där är ju sysslor som ger oss människor mening i tillvaron.

Hör mitt credo: Den dag en AI-flärp tar över denna blogg är domedagens tid här, liksom harmageddon och hela baletten av fallna riken och ”civilisationer”. Sbråkbloggen ger mening! Åtminstone åt skribenten.

Är vi dummare än tåget*? Och var vi smartare innan tåget fanns?

Det är lätt att inse hur ofta man slåss i onödan. Distinktionen mellan var/vart är snart ett minne blott, sörjd och saknad av få, utom ett par rabiata åldringar. Vårt skuggmodersmål, engelskan, har ett och samma ord, "where", för de båda – möjligen påverkar det svenskens avlägsnande av ”var”. Antagligen vinner ”vart”, det har varit vanligt i vardagsspråket. Förutom i vissa norrländska dialekter där ”vars” (kort a!) används för både ”var” och ”vart”.

Lät det där uppgivet och ödmjukt kommer nu en vändning, från SVT Nyheter, 29 april: ”Människan blir allt dummare. Det visar en rad studier som gjorts på vår intelligensnivå.

– Det är särskilt i ordförråd och matematik som det börjar dala", säger forskaren Ole Røgeberg till SVT:s Idébyrån.”

Den folklige professorn i teoretisk fysik, Ulf Danielsson, är övertygad om att människan blivit dummare. Han säger i programmet att man kan se vår tilltagande dumhet som en vällevnadssjukdom, och att detta delvis ”beror på den tekniska utvecklingen”. Det kan t o m vara så att människan var ”smartare” för 20 000 år sen: ”Det är inte nödvändigtvis så att civilisationens utveckling sammanfaller med att vi blir smartare. Men det är inte givet att vi människor måste bli smartare och smartare ikapp med maskinen. Det finns ingen naturlag i det”, säger han i programmet (kolla själv på SVTplay).

Det här får sbråkbloggaren att vända sig från ämnen som ”var/vart” och det ska följa några inlägg av välunderbyggt och privatpersonligt filosoferande kring dumhet.



*Prins August (1831–1873), son till Oscar I, var, säger en samtida text, "i själsgåfvor underlägsen sina bröder". En populär historia berättar att den som var riktigt dum jämfördes med prinsen. Rättare sagt gick jämförelsen via det ånglok han fick uppkallat efter sig.

På Peter Olaussons intressanta sajt Faktoider, vederläggs (som ofta!) den lite alltför bra historien om kunglig koppling

Lyss till den tyske skådisens* och mina varningsrop ur språkhörnet

I dag är det inte svårt att hitta folk med åsikter som överensstämmer med ens egna. Det är på gott och ont, förr fick man jobba på egen hand, utan algoritmernas hjälpsamma händer. De föser som bekant folk på en stig som hela tiden gör dem mer ”sig själva”. Trots detta har min nästa åsiktspolare inte gått den vägen, informanten A har av egen tankekraft tipsat om honom.

Det är tyske skådespelaren Christian Redl, som i en intervju talar om det tyska språkets förfall: ”När jag lyssnar på unga människor sluter jag mig till att skolan inte sätter värde på vilket otroligt rikt språk tyskan är”.

Detta anser han vara ett tecken på ”kulturell vanskötsel”, och fortsätter: ”Ju mer språket förtvinar, desto mer förtvinar också tankarna./…/ Komplicerade tankegångar är inte möjliga med ett sådant språk.”

Christian Redl hoppas på åtgärder från politiker och utbildningsinstitutioner eftersom många ”inte längre har någon känsla för vad det tyska språket förmår”. Han avslutar med en kommentar, mycket bekant för undertecknad, som gör en rasande. När man beklagar sig över faktum ”blir man sedd som nationalist av somliga och placeras in i högerhörnet.”

Vi borde ses, den där Redl och jag, och från vårt högerhörn starta en revolution. Vanmakten man känner av att bli klappad på huvudet och betraktas som bakåtsträvande, skrajsen knaspropp är monumental. Man önskar en liten lagom karmaåterbetalning för Dem Som Vet Att Berätta För En Hur Allt Egentligen Är. Och Blir.

*En svensk skådespelare sa sig ogilla ordet "skådis", han tyckte det var nedsättande. Det bör berättas eftersom en del yrkeskategorier inte gillar vad folk i allmänhet kallar dem

Det finns många som vill se framåt, men även de som tittar bakåt

Nu är det slut på ledigheten och man vandrar åter i landet Blablabla. Vad sägs om följande autentiska mening, formad av en människa: ”Det här är bilden av narrativet av en skådespelare”. Upprepar: ”bilden av narrativet”.

I hjärnans bortre skrymslen ropar en röst ”meta”! Wikipedia ger exempel på hur det grekiska ordet kan användas: ”En metadiskussion är en diskussion om en diskussion”, Det är mycket snack om snacket i dag. Babbel om babblet. Tugg om tugget. (Kommer inte på fler just nu.)

Bild: Brian Snelson, Unsplash

 En ”bild av narrativet” är såvitt jag förstår en bild av bilden, en beskrivning av beskrivningen. Åter ropas från hjärngömslena: ”Bilden i Allers!” Det här tårta-på-tårta- eller tautologipratet (om en bild av bilden) kom mig att tänka på en omslagsbild i en veckotidning för många decennier sedan

.

Det var första gången jag såg en ”oändlighetsspegel” (som kanske har ett annat namn). Barn som (på den tiden) inte sett hela världen genom att titta in i (eller ut på) det världsvida nätet, kunde tillbringa en halv evighet med att skåda in i densamma.

Det är ungefär som för James Webb, teleskopet som (efter sin föregångare Hubble) ser bakåt i tiden. Eller nåt. Man är inte mycket till fysiker, men sånt bör inte bekymra en.