Vanligt bland dem är att förklara varför det uppstår vad vi andra dödliga kallar språkliga irritationer. P1-programmet Språket är en av de institutioner som tar oss klagande grupper i örat. Nu senast i ett avsnitt vars avsikt var att ”minska vår språkirritation.” Ja, t o m bota den.
Detta skulle kunna ske (anade man ett par förnumstiga tonfall?) genom att vi får mer kunskap. Det är en rätt kass metod, har prövat den själv. Det är en hel massa kunskap jag försökt få ordning på min omgivning med, men har det lyckats? Jo, pytt!
För att nu vara riktigt seriös beträffande den språkliga okunskap jag uppenbarligen besitter, måste här ändå framhävas ett gott karaktärsomdöme (vet inte vad jag menar, men visst låter det bra?) och det är att inget kan störa mig mindre än folks ”liksom, typ, alltså”.
Det beror förstås på att man även inser egna tillkortakommanden. Men ändå (här är strängheten tillbaka) känns det inte bra att en Språket-programledare säger sig känna till irritationen angående uttalet av ”egentligen” som ”ijängkligen” och förtjust fnittrande tillägger: ”vilket ju jag själv gör, hihi”.
Och som programledare fortsätter att uttala program "pogram", en märklig vana bland folk som i övrigt inte har personliga uttalsproblem. De bör väl löpa linan ut och kalla sig pogamledare om nu r-et är så svårt. Tror jag skrivit det förr. I nåt slags språkirritation.
