Allmänbabbel om vardagspladder och proffsens språkfladder

Den som är mycket hängiven ett särskilt ämne, blir ofta ifrågasatt. För en tid sedan sa en relativt ny bekant att ”man får passa sig när man pratar med dig”. Vi satt och fikade och jag hade berättat om min oro för språket, att jag varit korrekturläsare och nu skrev en blogg. Hon trodde att jag satt och letade efter felaktigheter i hennes tal. Det vara bara att be henne lyssna på mitt – som de flestas långt från perfekt, både vad gäller ordval och grammatik.

Men det blev ytterligare ett tillfälle att ta upp skillnaden mellan ”vanligt” folks ”babbel” och hur de talar som har språklig kommunikation som arbete eller del av arbete. Undersökningar visar att ett vanligt, informellt samtal nästan blir obegripligt i skriven form. En stor del av våra vanliga konversationer innehåller kroppsspråk, hummanden, avbrytningar och en massa annat som ändå gör att vi förstår varann skapligt. Desto mer oroande när språk från medier, politiker, lärare och, om man så får säga, auktoriteter är osäkert.

Ur mina anteckningar följer här en tidningsmening: ”Svantesson kan ha en plan för att väljarna ska förlåta för alla löftesbrott.” Det KAN vara ett skrivfel, oerhört vanligt i svensk dagspress, men jag har sett att formuleringar kring ursäkter är på väg att hamna på svaj. Man kan se: ”Han ber om förlåtelse TILL henne”. Vart tog ”ber henne om förlåtelse” vägen?

Det är märkligt när en gymnasielärare (i en radiodiskussion) säger att någon ”tappat huvudet i sanden helt”. Att blanda uttryck på sånt vis var förr förbehållet unga eller dem som kallades ”oskolade” Eller dem som skämtade. Det är f ö nästan en egen genre: att lattja med ihopblandade idiomatiska uttryck, såna som vissa kallar kontminasammanblandningar.

På retorik.se finns en bitvis kul samling sådana under kategorin Ordsprack.