Men närsomhelst får man vara beredd på att övergå till irritationerna, de som ofta framkallas av dumheter och felknas man ser på skärmar och i papperstidningar. En rikstidning hade rubriken ”Per Wästberg: Snart 90 plus – men jag skulle vilja ha 30 år till”. Jo, jag är fortfarande med. Sen kommer en slags ingress: ”Per Wästberg: Per Wästberg har aldrig känt mig hemlös i den tid som omger honom”
Ålrajt, undertecknad har jobbat på en lokalblaska. Det var tio år sen, men tror mig ändå förstå hur saker går till. En webbredaktör (de kan ha en annan titel i dag, det har ju gått ett decennium for gadds sejk) slänger ur sig en slarvig och icke-korrekt mening. För att det är bråttom. För att det är så här världen ser ut.
Jag råkade se denna slarviga skiss till rubricerande av nyhet. Ingressen ändrades senare, och ser nu okej ut, men jag undrar ändå: varför kastar man så ofta ut ofullständigheter på nättidningar? Även om det går att förstå hur det sker undrar jag om snabbheten i att skicka iväg felaktigheter är ett bra sätt att profilera sig som en trovärdig nyhetskälla?
Kan hända att folk inte bryr sig. Själv skulle jag inte lita på en sådan tidning/ ett sådant tv- eller radioprogram. Finns det ingen som tänker så här? "Hallå!" Jag ropar ut i universum i väntan på svar. Jag anser det här vara allvarligt.
