Jag går upp till er och säger det rakt i plytet

På denna plats har det sagts tusen gånger och det är inga problem att dra det tusentals gånger till: Det finns numera en oerhört ful och odemokratisk vana att översätta hela meningar direkt från engelska och göra svenska nyheter av. (Och ibland översätter man inte alls.)

Att mindre nogräknade tidningar (”kvällstidningar) gör sånt är i och för sig inte förvånande. I en blaska av nämnt slag stod följande att läsa, det gällde en förgrymmad amerikansk skådis som fått en näsvis fråga: 

En fråga, skulle du gå upp till mig och fråga det rakt ansiktet? 

Det tycks saknas ett ”i”, men det är skit samma – inte mycket är svenska över huvud taget i den meningen. Skådisens egen kommentar på Instagram löd: “Question. Would you walk up to me and ask this straight to my face?” 

Många svenska skolbarn har fått lära sig att ”walk/go up to someone” betyder ”gå fram till någon” – en av tusentals överraskningar (konstig preposition från vårt håll sett!) man måste lära sig om man ska förstå eller tala ett annat språk. Skojigt nog och i just detta fall får vi svenskar istället in upp-et i "rakt upp i ansiktet".

Nu ska inte helgyran fördärvas med paragrafrytteri, men sådant ska det bli strax efter nyår. På det kan ni hoppa opp och sätta er!

Ett fönster mot världen, det är svenska språket, det!

Bild av ett typiskt glasfönster som också, man vet aldrig när det kan vara användbart, rimmar på tidsfönster 

Här kommer gårdagens PS. Det handlar om ett ord som snart är lika mycket norm som onödigt. Så här. På Wikipedia står om "tidsfönster" (ett s k översättningslån från engelska):

Ett tidsfönster är en kort tidsperiod under vilken en möjlighet uppträder eller ett visst förhållande råder. Begreppet används inom olika tekniska och ekonomiska sammanhang, exempelvis inom logistik för den tid då en leverans ska ske.

På andra ställen kan man finna synonymer till ordet. En är ”lucka”. Letar man efter vad ”time window” översatts med kan man på en sajt som Linguee hitta proffs som i stället för "tidsfönster” använt ”tidsperiod, intervall, tid, tidsfrist, tidpunkt”. På den sida som har mest trovärdiga översättare (Glosbe) ges även ordet ”tidsspann”. Ena jävlar på att hitta fungerande synonymer m a o! Hur nödvändigt är det då att ta ytterligare ett ord, ett engelskt, översätta dess beståndsdelar ord för ord och knöla in i svenskan?

Det vore synd att undanhålla läsaren rimlexikon.se, där man - hörs på namnet -  får hjälp att rimma. "Tidsfönster”, står det, rimmar på ”köksfönster, butiksfönster, vagnsfönster, ugnsfönster, glasfönster, butiksfönster” m fl. Sammanlagt 40 fönster (endast din fantasi sätter gränser) sägs rimma på "tidsfönster”. Dock inte ”transferfönster” som var det enda nya fönster jag hört om i modern tid. Innan ”tidsfönstret”.

Vill läsaren vara snäll att dra slutsatser så jag slipper.

Inte bara bakom flötet - även vilse i tidsfönstret

När det är dyker upp grejer på ens skärmar (allehanda flashar) och man skriker: Vad är det frågan om nu igen? kan det hända att en ung släkting säger: ”Lugna dig. Och försök att först ta reda på vem avsändaren är”.

Det går inte alltid bra, men jag vet vem avsändaren till den s k nyordslistan är. Och hoppas att alla andra vet det också. 

Det är lätt att få för sig att det är en seriös lista som i dagarna presenterats. Tidningar med skaplig självaktning tar ju upp den, nyhetsprogram i radio och tv tar upp den. Själv tar man sig för pannan. 

Visserligen är Svenska Akademien lite väl eftergiven beträffande valen av ord till sin ordlista. Men man hoppas att ledamöterna lägger fler pannor i fler veck när de ställer samman SAOL än Språkrådet gör när de lattjar fram en ”nyordslista”. Där håller endast ett par av orden längre än året ut (enligt en representant för Språkrådet) 

Det är synd att sätten att resonera kring språkanvändning blir till ungefär lika långvariga jippon som senaste festliga, virala, djurklippen. 😸😹😺😻😼😽😾😿🙀

Men det är väl bara att kasta in handduken: modersmålet har liksom allt (jag menar ALLT) annat blivit en konsumtionsvara. 

Nu börjar språket svaja rejält. En etablerad radioreporter berättade i ett nyhetsinslag om en man som avlidit efter en misshandel. Det uppstod problem med att bestämma påföljden för gärningsmännen eftersom ”det var svårt att få ner fönstret på när mannen omkom”. 

Det tog ett tag att förstå det där med fönstret (från engelska ”time window”). I själva verket avsågs svårigheten att bestämma tidpunkten för när mannen avled. 

Att dechiffrera nyheter från svensk radio (och andra medier) blir allt knepigare. Men det är förstås bara en annan som sitter här och är bakom flötet. Eller på fel ställe i tidsfönstret.


PS Det PS jag tänkte skriva här blir alldeles för långt - detta p g a världens ofattbara dumhet - så det får i stället bli tankar för morgondagen.Återkom kom då för en större portion intighet!

Jag sökte bara lite annat av världen – jag är besviken 2

Se gårdagens inlägg om den gamla Södergrandikten som återupptäckts av yngre förmågor. Det är ju förstås bra i sig. Det är en s k kulturpersonlighet som skapat ett typiskt pk-tv-program baserat på idén ”ni kanske tycker att det verkar svårt med poesi, men ni förstår: det finns jättemånga fiiina dikter”. Sånt kunde vi räkna ut själva förr. (Morr.) 

”Vi låter artister tonsätta dikter de får välja!”
Det har ju aldrig gjorts förr. (Morr.) 

En ung artist läser upp de nämnda raderna (bloggen i går) ur ”Dagen svalnar...” för att sen utbrista: ”Fy va? Jävla starkt, asså”.  Artisten får sällskap av några kamrater och berättar sedan för tv-kameran att ”de här tjejerna är mina pelare” (engelska ”pillar” betyder visserligen ”pelare”, men om människor har man brukat säga ”stöttepelare”). Och tillägger ”det känns kul att föra vidare fanan som Edith tände”. 

Läsaren ombeds att förstå: Denna ilskna åldring är inte ute efter enstaka barn av sin tid. Detta är det språk de lärt sig och vem som ska klandras för det vete stjärnorna! 

Men det är inte befrämjande för ens humör att höra ens världsbild dras i skiten om och om igen. Dagligen och stundligen. (Morr, morr och morr.) 

Man vet inte hur lång tid det tar innan man sitter och ler och lallar (se gårdagsinläggets början) på sin yttersta ålderdom – om man nu kommer dit. 

Det känns dock som om man får hjälp att komma fram fortare.

Jag sökte bara lite annat av världen – jag är besviken 1

Innan folk blir så gamla eller på annat sätt ankomna att de sitter och ler, lallar och håller med den som sist sa nåt, har de en period när de är påfallande ilskna. Här skriver en av dessa.
Vad beror då ilskan på?

Jo, det kan vara så här (bland annat, de samlade orsakerna är oräkneliga): Det fanns något förr som kallades allmänbildning. Människor i ett samhälle fick genom skolor, universitet och vad det kan ha varit en gemensam bas av diverse kunskaper. Inte för att denna skribent hörde till de riktigt allmänbildade, men ändå. Nu för tiden och genom nya medier är all slags kunskap betydligt mer personligt formad – modern teknik har slagit undan benen för den där gamla allmänbildningen. 

Till den hörde bland mycket annat att veta vem Edith Södergran (1892 - 1923) var (åtminstone till namnet). Litteraturhistorien anser henne höra till de första modernistiska representanterna. Många är bekanta med sista versen i dikten ”Dagen svalnar..” 

Du sökte en blomma
och fann en frukt.

Du sökte en källa
och fann ett hav.

Du sökte en kvinna
och fann en själ -

du är besviken. 

Den har genom åren ”analyserats” av en massa gymnasister och studenter, den är så uttjatad för äldre att de gäspar käkarna ur led. 

Hur ska denna litania sluta? Fortsättning följer.

För den som tänker och tänker är tro och tyckande inget att ha

Folk tänker, tänker, tänker. Finns det nån som tror nåt längre? Eller tycker? Och nu var det dags för ett stycke självrannsakan. Har jag inte själv börjat ”tänka” ovanligt mycket? Nej, tyvärr har motsatsen inträffat! Egentligen.

Påverkad av tidens språk säger även jag, min Brutus: ”Jag tänker så här och jag tänker så där och om det här tänker jag så här”. 

Men tänker så himla mycket gör man inte, man tror och man tycker en hel del, kanske till och med mer. På grund av att ”think” och ”tänka” låter nästan likadant har svenskar glömt den finemangskillnad som finns mellan tänka, tro och tycka. Alla tre kan de översättas med ”think”. Tråkigt för er, engelsktalande, men ni har ju ord så ni klarar er ändå! 

Slår man på Wiktionary ges fem (5) tänka/tänka sig. Ett av dem sägs betyda ”anse, mena, tycka”. Utan att direkt ha på fötter tänker (!) jag ändå djärvt påstå att dessa innebörder är nya samt kommer från engelska. 

I förra inlägget citerades språkvårdaren som sa: ”Dyra priser, nä det är väl ok, det är väl ingen som inte förstår vad dyra priser betyder, tänker jag.” Jag tror att språkvårdaren menade ”tror”. Det är inte säkert att han/hon skulle förstå vad jag talar om. Eller så skulle språkvårdaren säga att äsch man förstår ju ändå. 

Det enda jag förstår är att det hela tiden rinner - forsar - iväg gamla, användbara svenska ord: tro och tycka. 

"Det är nog ingen som inte förstår vad som avses"

Att envisas så här i språkfrågor uppfattas annorlunda än om bloggen handlat om fotboll, golf eller t o m gamla såssnipor. 👿

Då går vi vidare. Jo, en sak till: avsikten är inte att vara hätsk och avog mot dem som arbetar med språkjox. Det låter oundvikligen så, men jag känner inte dessa språkforskare och -vårdare personligen. Det går att på goda grunder tro att de är som folk är mest: trevliga, otrevliga, skojproppar, skittråkiga.

 
Nåväl, en av dessa fick frågan (i ett annat program än det som enbart handlar om språk) om huruvida man kan säga ”dyra priser”. 

I den frågan drillades jag i unga år: Priserna är inte billiga eller dyra, de är låga eller höga, sa språknormen. Det lät helt riktigt, ansåg också andra korrekturläsare fram till nyligen och korrigerade uttrycket. 

Nu sa just denna språkvårdare: ”Dyra priser, nä det är väl ok, det är väl ingen som inte förstår vad dyra priser betyder, tänker jag.” .Nä, det är sant, det finns nog ingen som inte förstår vad som avses. Men gäller det att ha koll på när radiolyssnare plötsligt inte förstår och då göra sig till talesman för den gruppen. Hur ser den ut? Består den av barn eller gamla, dyslektiker eller invandrare? Det vore riktigt bra om medierna använde ett språk där riktlinjerna vore så entydiga som möjligt: Så här säger vi på svenska. 

Programvärdarna tog även upp frågan om den uttjatade var-vart-distinktionen. I det fallet sa språkvårdaren att det är en accepterad talspråksvariant att byta dem mot varann. Alla accepterade talspråksvarianter är väl onödigt att ta upp i radio, kan man tycka. Jag ramlar inte av stolen för att man på vissa platser säger, t ex, ”var någerst” och menar ”var nånstans”. 

Förstår läsaren poängen, eller ska jag ta om det kanske? 

Om man använder en skapligt standardiserad svenska (färgad av diverse dialektala ljud, givetvis) i medier (och vissa andra samhällsinstitutioner) så kan hela landet förstå och de som har problem med språket kan lära sig. 

Nu tar petimätern/språkfascisten kaffepaus. 👿

En from önskan i juletid från en historiskt vred sbråkmakare

Modern informationsteknik ger oss så många fler impulser än förr. Men många av dessa kan, exempelvis, vara meddelanden om vad ”kärleksbönder” och ”influencers” håller på med. Mina kompisar säger (med gnällig röst när jag gnäller): Jamen du måste väl inte titta/läsa då!

Inte titta? Man blir ju anfallen - också i den "verkliga" och handfasta världen. På stationen för att möta gäster höll jag ögonen öppna för att inte gå in i andra som inväntade tåg, besökande och julefrid. Vid kiosken skrek löpsedeln: ”Böndernas nya liv efter historiska kärlekssveket”.

 
Inte för att jag vet hur det är möjligt att undvika historiska kärlekssvek och andra krigsrubriksnyheter, men själv kan jag inte låta bli att se hur mitt hemland och resten av världen plötsligt blivit helt bombade i roten, som vi så brutalt sa i ungdomen. 

Det här handlar inte om människor som har riktigt svårt att förstå tillvaron eller har problem med att få ihop densamma. Vad jag talar om är det faktum att det bland hyfsat normala och skapligt kloka människor är möjligt att mangla ut löpsedlar med sådant innehåll utan att tilltaget slås tillbaka. Har inte nutida människor någon stolthet? Överlevnadsinstinkt? Några klippanischer av vilket slag det vara månde?

Sån här skit rullar ständigt inför våra ögon eftersom vi uppenbarligen "konsumerar" den. 

En liten folkresning vore något att stilla bedja om.

Har vi alla verkligen varit där eller bara varit med om det?

Det går inte bara att slöundersöka språket lite sisådär. Man får undersöka sig själv också. Varför känner man sig plötsligt så osäker på hur man säger, vad det heter, hur det skrivs? Ja, en som det heter relevant fråga kan lyda: Du håller kanske på att bli lite dement? Knäpp i kolan? Eller som dagens svensk börjat säga:

"Du har kanske tappat det?"
("lose it" = "tappa fattningen, bli galen")

Här har väl inte vi alla varit och själv åkte jag bara förbi.

Svaret blir givetvis nej. Den som har nåt vajsing på sina förståndsgåvor är ju den första att inte märka det. 

Det som satte igång dessa tankar var att någon sa: "Vi har alla varit där". 

Det är en konstig sak att säga vad man än menar. Det kan t ex inte gälla Örebro eller Sorsele, där många varit, men långt från alla. Alltså har uttrycket en överförd betydelse: ”Vi har alla varit i den situationen/sitsen/med om det”. Visst har språket såna här trick för sig ibland, men jag letar i det djup (eventuellt skadat av ålder, felaktig kost eller annat) som är ”mitt gamla” språk. Och känner inte igen ”vi har alla varit där".

 Men googlar jag – med citationstecken runt – ”we have all been there” så finns så många träffar att jag börjar dra slutsatser. Är dock slutsatserna rätt eller fel? Är de rätt talar vi alltmer engelska varje dag – fast  ord-för-ord-översatt så vi frestas att tro att det är svenska. 

Eller så snackar jag skit. Eller lider av glömska.

Borde inte förståelse vara mer fancy hos public service?

Som språkpolis är det bara att köra på och leva upp till omvärldens fördomar: Man är en som gräver ner sig angående petitesser. Nu behöver man inte gräva långt, medierna sträcker fram sina överlastade fat och det är bara att plocka från eländesutbudet.

En aldrig sinande källa till gnäll är (för undertecknad) ett populärt radioprogram om språket, ett program som sannerligen är lätt att känna sig kluven till! Programledaren ska framstå som mindre vetande i ämnet i fråga, ett konstigt s k koncept som är svårt att ta på allvar: Vi låter en som inte fattar så mycket av ämnet vara programledare så känner sig publiken bättre till mods. Dock inte just denna lyssnare som gärna är med på att medverkande i ett specialprogram vet mer än en själv. 

Med detta sagt (kanske också för andra eller tredje gången) ska här ges några smakprov ur programmet. De har uttalats av antingen experten eller programledaren: 

”…och det här ska gå av staplen” (svenskt ord, heter ”stapeln” i bestämd form)

 
”Det här låter lite mer fancy” (engelskt ord, betyder ”tjusigt”) 

”Det är svårt att söka ut de här exemplen” ("search out” betyder, och så här skriver en engelsk ordbok: ”to find something by carefully looking" 

”Ska vi gå vidare för nu?” (”For now” betyder ”för tillfället”, här skulle nog bara ”nu” ha använts: ”ska vi gå vidare nu”?) 

Sånt här ska man inte haka upp sig på, tycks den samlade åsikten från experthåll vara. Som en språkvårdare från SVT/SR sa häromdagen i ett pratprogram: "Bara man förstår". (Se även gårdagens inlägg)  Ja, det låter ju välvilligt. Om två personer med olika modersmål förstår varandra hjälpligt är "bara man förstår" en finfin målsättning. Som policy för public service låter det oerhört nonchalant.  

Finns det bara två protesttanter i det här j-a landet?

Ointresset inför språkets nednötning är oerhört stort och lika oerhört förvånande. Bland språkvetare råder i stället en märklig konsensus: det här är bara en naturlig konsekvens av teknik och rådande – ja, vad fanken vet jag – ideal? Har bara stött på en enda – den enda? – (förutom undertecknad) som förstår allvaret i situationen. Birgit Häggkvist, tidigare nämnd i bloggen, har till stora delar skrivit en mycket klarsynt bok, ”Välkommen och please com in”. Med ”till stora delar” menas att budskapet i sin kärna är lysande men att texten emellanåt kan vara lite snårig att ta sig igenom.

En förhoppning vore att denna bok användes på journalistutbildningar och universitet, institutioner över huvud taget där människor undervisas i bästa möjliga svenska. Boken skulle också ge svensktalande en chans att få en samlad bild av vad som snart gått förlorat på grund av den skrämmande låt-gå-mentaliteten.

Citatet:

Hur kommer det sej att i ett samhälle som det svenska, där yttrandefrihet annars är en självklarhet, all offentlig debatt i frågan om modersmålets anglisering lyser med sin frånvaro? Att just de som borde initiera den debatten istället använder sin position för att tysta varje ansats till en sådan lika effektivt som om det gällde regimkritiska åsiktsyttringar i en totalitär stat?

Ytterligare julepistel till modersmålets försvar och fromma

Språkdebatten är stillastående, tänkte jag först skriva, men det finns ingen alls! Som flitig radiolyssnare och ojämn tidningsläsare blir man varse små inskott i debatten här och där. Språkpoliserna” har dock åter varit på tapeten, utan att någon kollar dessas utbildning och legitimation. Onormalt ofta (tyvärr, enligt undertecknad) klagar dessa på bruket av var-vart, före-innan och större än mig/jag. Populasen frestas tro att de tre frågorna är de enda.

Tacka fanken då för att en del språkvårdare (och folk i liknande yrken) gnäller tillbaka på dessa ”språkpoliser”. Här är svårt att ta ställning. Det är inte en önskan att förknippas med de nämnda språkets väktare, poliserna alltså, då man inser att problemen i språkhanteringen är mycket större än de tre frågorna. Inte heller vill man luta sig mot språkvårdarna som har en tendens att tala en smula von oben när språkbruk kommer på tal. 

Det kan göra en arg. Jag menar så här: Om man har lön för att arbeta med språket tycker man säkert att de lekmän som ger sig in i debatten låter fåniga. Det här gäller alla jobb. Berätta för en läkare om den sjukdom vars symptom man googlat sig till och denna/denne studsar inte av intresse. Beskriv man för en rörmokare vad stoppet i vasken beror på – då händer samma sak. 

De som språkfolket i sin upphöjdhet lite nedlåtande kallar språkpoliser borde ändå ses som en tillgång: Vi är en jättestor kår med mycket olika kunskaper som vi gärna håller fast vid. Det är svårt att kasta bort allt som lärare i ens skola först gav stora röda bockar för och sen idogt präntade in vad det egentligen borde heta enligt den tidens böcker och lärde. 

Att då höra dem som är anställda för att vårda språket säga att ”det inte är så viktigt bara man förstår” – ja, det går, apropå ”förstår”, över ens förstånd.

Det är bara en tidsfråga innan saker och ting försvinner i tunn luft

Har man varit med länge har man mycket att gnälla över. Det kommer automatiskt när allt man lärt sig plötsligt försvinner i tunn luft. Nä, ännu heter det ”ut i tomma intet”. Men på engelska försvinner saker i "thin air"

 
Det är inte bara språkfärdigheter som går åt pipan. Det är svårt att tro sina ögon när en brevbärare (i en tidningsartikel) vädjar till människor att skriva adressen på rätt hörn av kuvertet, nere till höger. Det gör han inte bara för att han är en gammalmodig typ utan för att det underlättar hans jobb. Men hur ska folk lära sig sånt när de aldrig skickar några brev och med ”adressera” menar något helt annat (se inlägg 11 och 12 december)? 

Nu drar jag mig till minnes språkexperten som (i radion) tog upp ordet i den moderna betydelsen (vända sig till, ta itu med, m fl) och därefter la till: ”Adressera har i engelskan en historia av relaterade betydelser”.  Här är en översättning: ”Ordet ’address’ har i engelska sedan länge fler betydelser med inbördes samband”. 

Relatera. Det är ett väldigt relaterande i dessa dagar. För inte länge sen betydde ordet bara ”berätta, återge, redogöra”. Nu går det inte att vara säker på vad allt som kan avses och varför. 

Lite sisådär vid sidan av kan man också undra över varför ett program om svenska språket berättar om alla betydelser ett engelskt ord har. Det här gäller en mängd ord på en mängd språk, kan avslöjas på denna plats. Om vi tar italienska ”indirizzo”, adress, så kan det också betyda ”skrivelse, start, riktning”. 

Det här kan, som den uppmärksamme läsaren förstår, leda hur långt som helst...

Så kan fikabordet bidra till att brutalisera världen

Stilnivåer, betydelseglidningar, nyanser? Innebär orden ännu något? Och i så fall, kommer de att göra det om några år? Andemeningen går förlorad och klimatförstörelsen kommer även att omfatta den verbala miljön. Fast äsch, vi är redan där. 

I gårdagsinlägget citerades en man som sa att något var ”tårdrypande”, men han menade (framgick av sammanhanget) att han ”blev gråtfärdig”. Vilket han f ö inte är ensam om.

 
En nyhet kom under mina ögon. Med detta menar jag att det normalt inte sker att kvällstidningarnas värsta, översatta katastrofhistorier brukar nå undertecknad. Historien var oerhörd. En psykiskt sjuk kvinna hade först dödat sitt lilla barn, sedan ”la hon det på ett fikabord” och satte eld på barnet. 

Det går att misstänka att följande skett: På originalspråk har det stått coffee table. Och ja, precis så var det, man kan ju googla sig fram till ursprungstexten, vilket jag just gjorde. På svenska är såväl kaffebord som fikabord något annat än det verkliga bordet och innebär för de flesta ”bord dukade till kaffe/fika”. Det finns soffbord och köksbord som betyder bord av vissa utseenden. Exemplet här är ett i raden av hur det blir med maskinöversatta/utan-tanke-översatta texter. 

En del kanske tycker att man inte ska bry sig om ordvalet alls när det gäller såna här sammanhang. Jag kan inte hålla med. Ett språk som inte kan återge det hemskaste hemska utan att profanera de ord vi har till vårt förfogande riskerar att brutalisera världen ytterligare.

Här gör jag så "välbefunnen" räknas på nätet: hör snart till "bruket"

Mediesituationen skyndar på den språkliga erosionen, se där en underdrift! Tusentals röster rakt in i vardagsrummet ( eller var som helst) måste naturligtvis påverka sättet vi talar med varann. Bra går det inte eftersom var och en får ett mer och mer egensytt språk. Inga lärare, ordböcker, språkvårdare, föräldrar – normerare av vilket slag det vara månde – hyfsar till detta språk så att det funkar som kommunikationsmedel.

 
Säg vad du vill, så gissar vi andra vad du menar. Tycks språkdoktrinen lyda. 

En liten flicka försvann häromdagen från sitt hem. Några timmar senare kom en nyhet och plingade i mobilen: ”Flickan nu hittad och välbefunnen”. Detta var förstås i och för sig glädjande, men vad är välbefunnen? Ordet har använts av ett antal journalister till vilka man kan rikta uppmaningen: Ger er inte! Snart kallas ordvalet "ett bruk" och åker in i ordböckerna!

Följande exempel kommer dock från intervjuoffer i största allmänhet. 

På en fråga om hur politiker sköter sitt jobb när de inte får till en regering svarade en kvinna: ”Det känns mer som en barnlek”. Sbråkbloggens läsare behöver ingen synonym för vad ”en barnlek” normalt innebär. Antar jag.

 
Och så till slut den vänlige man som ägnade sig åt hjälpverksamhet och beskrev den fattigdom och nöd han bevittnade: ”Det är rent tårdrypande”.

Inte bara årstidens lussekatter utan även vetekatter

Ilskna kollegan (förra inlägget) hade även galla att spy över ”modeuttrycket ’pepp’. Vete fan vad det betyder", skrev han. "Eller ’vete i katten’ som det stod i tidningen häromdan”.

Startar man efterforskningar (såna som bedrivs här vid sbråkinstitutet) finner man ett antal vilsna själar som skriver antingen ”det veti katten, det vet i katten” eller ”det vete i katten”. För så går det när man inte har verbens tre utsägesätt (modus) klart för sig och inte kan identifiera konjunktiv som uttrycker (och här kommer något av det lilla som stannat i skallen sedan skolåldern) något ”önskat, tänkt eller ovisst”.

Någon enstaka konjunktiv fladdrar ännu med svag låga i svenskens språk: ”vore, finge, ginge”. Men bortsett från vad man själv och några andra relikter ännu får ur sig är nog, vid närmare eftertanke, ”vore” den enda kvarvarande konjunktiven. 

Ja, och så finns några uttryck med konjunktiven intakt, om än likstel. Dit hör ”vete fan, vete katten, vete tusan”. Där är alltså formen ”vete” konjunktiv av verbet "veta". 

Det här kan man läsa om hos Falkblick-Anna. Hon har en trevlig språkblogg som dessutom har lite att säga om vetekatter: http://www.falkblick.se/2018/03/varfor-sager-man-det-vete-katten.html 

Däremot en liten varning för Google som – givetvis – kan spela en spratt. När jag sökte efter ”det vete i katten” så frågade sökmotorn ”Menade du ’det vet i katten’?”

Som en korrekturläsare får man ont i sitt huvud

Kollegan A skrev häromdan ett ilsket sms om språkfel. Det var engelskpåverkade småord han retade sig fördärvad på. HÄR får han givetvis medhåll. Samtidigt kan man påminna om de språkforskare, professorer och annat, som anser att engelska inte påverkar svenskan på djupet!

Kollegan nämnde det nutida bruket att trycka dit obestämd artikel framför yrken och titlar: ”Nästa vittne är en ambulansförare”. Får nästan blodstörtning själv vid nedknackandet av detta, för det här bruket griper omkring sig, som det heter. Och skiter man i detta och låter bruket härja, ja, då är inte Svenska Akademien och andra språkinstitutioner sena att förklara det svenskt! ”Hon är läkare, han är brevbärare, hon är professor” säger man på svenska medan  engelska har ”she is a doctor, he is a postman, she is a professor”.

 
Kan slå vad om stora pengar att ett skolbarn inte korrigeras om det i en uppsats skriver ”han är en brevbärare”. Morr. Där pyser en typisk svensk formulering åt skogen. 

Kollegan igen: ”Och hör på detta: ’han har brutit sin arm’. Skit!” Där ryker nästa idiomatiska uttryckssätt. På svenska används inget pronomen utan objektet har i stället bestämd form. Det heter ”han har brutit armen”. Man får vara glad att folk inte säger "han har brutit hans arm" eftersom meningen på engelska lyder "he has broken his arm". Men det är väl en tidsfråga.

Vän av oordning tycker att sånt här är petitesser. Tyck det, var min gäst!* Men de långsiktiga konsekvenserna kommer att bli förödande. Och de är inte långt bort, sanna mina ord. 

För att återknyta till exemplet med den brutna armen ovan: det reflexiv-possessiva pronomen ”sin” som ofta lyser med sin frånvaro kan orsaka missförstånd. ”Hon fick ett pris för hennes insats”, sa radioreportern nyss. I just det inslaget var det möjligt att tyda vem som fick priset, men här ligger felsyftningar på rad och bara väntar på att fyras av.

* Nu skojar jag igen. "Be my guest" säger man på engelska och mena "för all del. varsågod"

Predikotext inför 3:e sönd i adv: bana väg för ett enhetligt språk

I går nämndes två huvudtendenser hos dem som arbetar professionellt med språk. Den ena är generös gentemot engelskt inflytande, åtminstone när det gäller lexikala (ord-) delen, den andra är svårare att bli klok på. I allt fler fall där vanligt folk känner sig osäkra på ett yttrande vänder språkexperterna plötsligt blicken bakåt. Inte bara några decennier – vilket vore det enda raka – utan hundratals år.

 
Så skedde häromdagen med ordet adressera (se förrförra inlägget), där en språkexpert (radio) tog upp betydelser från 1600-talet och framåt. Detta sker vanligen om ordet ifråga nyligen lånats in från engelska. Så är fallet med ”address” som på engelska också har den svenska gamla betydelsen. För inte länge sen användes ordet på svenska nästan uteslutande om att skriva adress på kuvert.

 
Det finns många exempel: engelska ”meant” blir oftast ”menad” när ”avsedd” är bättre. "Cancel" har under lång tid hetata ”upphäva, anullera”, kanske t o m ”slänga, strunta i”. Men i SAOB finns belägg som går hundratals år bakåt: då kör vi med cancellera!

 

Sbråkmakaren är den första att hälsa gamla ord välkomna, men önskar att det funnes en gräns. På mitt gamla korrekturjobb arbetade vi med ett språk som, nu gissar jag, kunde sträcka sig 70-80 år bakåt, däremot inte flera hundra.

 
Avsikten – inte utsagd, men den framstår klart nu – var att försöka få till ett så gemensamt språk som möjligt för de levande. Språket har givetvis moderniserats sedan de tider jag talar om (70-80-tal) och ska funka för de NU levande. 

På så vis förändras och dras språket (javisst är det en förenklad bild, men förstå tanken!) med och av tiden som fungerar som ett lok. Att då – förutom ett stort inflytande från ett annat språk – haka på samtliga svenska ordbetydelser från tiden för Gutenberg, typ, gör språket svårarbetat. Tåget blir långt och otympligt, för att fortsätta tut-tut-metaforen. 

Och detta i en tid när det gäller att förstå nya aktörer på scenen (jag skämtar: menar ”grupper med nytt språk”) som it-, PR- och diverse mediefolk. Sen har vi det eviga problemet med kommunikation mellan gammal och ung, utbildad och outbildad. 

En språklig norm istället för en språklig storm, det vore nåt att önska i julklapp!

Glöm less is more, det är more som är less, liksom skribenten

Att lyssna till dagens språkarbetare blir mer och mer märkligt. Det undertecknad skolades i – och som per definition, ”det är andra tider nu, serru” – är passerat, hemsöker naturligtvis ännu en äldre generation.

Så här: På ett tidningskorrektur (och motsvarande ställen hos tidskrifter, på förlag etc) fanns strikta ramar för språket. ”Strikt” är, för kännedom, här inte avsett som ett dåligt ord! 

Vitsen med arbetet var att språket skulle bli så bra som möjligt. Och vad var då ”så bra som möjligt”? Förståelsen var förstås viktigast. Beträffande det språk som lärdes ut i skolan, användes i medievärlden och överallt där man meddelade sig, fanns ett slags konsensus, ett samförstånd om hur ett skapligt språk lät och skrevs. På så vis gjordes det möjligt för alla att ta del av ett ”gemensamt” språk, vilket ytterligare kunde jämna ut de klassklyftor som fanns. 

Tja, ”fanns” är fel tempus, dessa klyftor håller åter på att fördjupas när det inte finns ett större övergripande – ”samhälleligt”, kan man vilja skriva – ansvar för språket. 

Det finns två tydliga tendenser i dag hos dem som borde vara språkansvariga. En en av dessa – den mest lättförklarliga – är att ta in så mycket engelskt som går. De ansvariga talar framför allt om att lånord (av diverse slag) inte ställer till några problem för ett språk, snarare berikar det svenskan (i det här fallet).

I den bästa av världar låter det självklart eller, om vi tar det på engelska, ”more is more”. Men nu tycks det som om en hel del av dessa lån vid sin framfart tränger ut flera inhemska synonymer och då blir ju språket fattigare: ”More is less”. 

Och vad som är värre: det tycks undgå de språkansvariga att vi börjat tala en översatt engelska. Det gäller inte enbart de idiomatiska uttrycken, hela syntaxen verkar rubbad. Tycks det mig. Och det är där vi är nu. Ja, vad var det där senaste, t ex? Översatte jag helt enkelt ”and that’s where we are right now”? Man behöver inte bada i engelska för att bli sig osäker på vilket språk man egentligen talar. Och dessutom är det lätt att få en känsla av att det dessutom är nån slags slafsengelska man översätter. Vad vet man?  Eller "vad vet en?" som nutidssvensken säger.

I morgon den andra och konstigare tendensen.

Ett kungarike för ett vanligt kuvert med adress!*

Adressera. Suck! Vilken enkel värld man levt i! Där satt man och adresserade brev och var nöjd med det. Nu är det betydligt mer man kan adressera.

I ett radioprogram om språk undrade en lyssnare – liksom undertecknad – varför man sedan en tid adresserar mer än de nämnda kuverten. Experten läste ur SO och där står att adressera betyder: ”1) förse med adress 2) sär­skilt rikta sig till ngn, i sam­band med ett an­förande e.d. 3) ta i­tu med och försöka lösa” (ett problem). Inte nog med det, man anger även när ordet i den speciella betydelsen är belagt första gången. Då får man för 1) 1657, för 2) 1779 och för 3) 1994. 

Jag riktar mig till (”adresserar”) SAOL, som har med ordet i den tredje betydelsen första gången 2015. 

Längelänge har vi alltså haft ordet med innebörden ”rikta/vända sig till någon”. De olika adresseringarna är ganska förvillande – förutom den betydligt enklare kuvertadresseringen.
Ska adressera nu också plankas från den vanliga engelska användningen – ”adressera problemet” – får vi ytterligare ett ord för "gripa sig , ta itu med, lösa, fixa" och allt annat man kan tänkas säga. 

Måste verkligen Svenska Akademien ta in vartenda ett av de här modebetonade uttrycken när svenskan redan har fullt av användbara synonymer? Och kan ingen med lite pondus inom språkvård/forskning någon liten gång ha en avvikande åsikt?

För en som aldrig ger vare sig sig eller upp finns oändligt mycket att tala vidare om.

* Förvanskat citat: Shakespeare lät Richard III i pjäsen med samma namn utropa något liknande, även han genomstungen av desperation.

Och nu ska här adresseras addera och adressera*

För inte länge sen kunde svensken inte addera och adressera hej vilt. Jo, det kunde förstås svensken, fast visste inte att det var så man skulle komma att säga om annat. För samma svensk kunde göra precis det, addera och adressera – fast mena nåt annat. 

Det här förfarandet ingår i arbetet att byta svenska mot engelska och stöka till det i den språkliga fataburen. Risken med att protestera mot detta ger en dock vänner av den typ som Oscar Wilde lär ha sagt att med sådana behöver man inga fiender. Man hamnar i sällskap man inte räknat med (apropå addera 😏). Mer om det framöver. 

Sbråkbloggen har tagit upp kombinationer som ”addera upp till” (senast 11 okt). Här kommer ytterligare exempel: "En proveniens adderar till de vackra pärlorna” (tv-programledare). 

Vad säger då Svenska Akademiens tre ordböcker SAOL, SAOB och SO? Jo, alla dessa anser att ”addera” är en matematisk term som betyder ”räkna samman (olika tal) till en summa”. 

Men säg den sbråkmakare som får vara riktigt glad. I Svenskt språkbruk (2003) ges alternativen ”tillföra, tillägga” och ”komplettera med”. Så, bästa läsare,  fortsätt att ”duka med en viss färg och addera med en passande blomma”. (Exempel ur nämnda bok). Men i det hem där detta skrivs kommer inget att adderas, det är ett löfte. Utom siffror som ska läggas ihop om något sådant blir aktuellt.

* Adressera tas upp först i morgon!

Jag tror även på tvivlet efter detta, ty tvivlet förgår aldrig*

Den som inte är med mig är emot mig. Orden är Jesu, och kommer från Luk 11:23. 

Utanför bibeln är det inte lika lätt med antingen/eller, ja/nej, svart eller vitt. Även om man riskerar att bli kallad fegis. Tänker ännu på det som gårdagens sbråkepistel handlade om: den Kända Akademin – apropå svart och vitt, alltså. 

Man kan blicka något decennium bakåt, till för femton-tjugo år sisådär. Nej, förresten, ännu längre bakåt först, flera decennier. Då fanns personer som intresserade sig för kultur, eller ”finkultur” som andra kallade det. Den nämnda akademin var inget som ”vanligt” folk brydde sig om. Men sen spelade den dåvarande ständige (hoppsan: dåvarande ständige???) sekreteraren dragspel i ett kaféprogram och började nu sin resa mot att bli populärt kramdjur.

 
Hos stora delar av befolkningen ökade böjelsen för "kultur". Detsamma gällde intresset för den där akademin och det blev, bland många andra yttringar, jätteintressant vad man åt i Blå salen i Stockholms stadshus den 10 december varje år. Förskolor och äldreboenden med självaktning lät sina adepter och boende klä upp sig för att härma denna nu så folkliga akademi. Och så en dag: puts väck! Runt hela baletten (ja, akademin alltså) råder närmast beröringsskräck. 

Var snäll och läs INGET annat in i dessa rader än sbråkmakarens försök till historisk resumé:

1) Ujujuj, akademin, så fiiint det kan vara, då (hånfullt flin)!

2) Ooooh, tänk om man finge sitta med när alla dessa genier möts (längtande flin)

3) Men fy f-n, vilka kräk, skiten borde lösas upp (vredgad nuna)! 

Visst är det lärorikt att se hur snabbt det går uppåt och nedåt för riken, ekonomiska/politiska system och institutioner som den här akademin? Varje individ får också med ens upp ögonen för det enda rätta. Eller bör man säga det ”senaste” rätta?

*Egenhändigt hopsnickrat efter T Danielssons Eftertanke, 1974

Det blir till att klä sig i skygglappar och öronkappor

Världen är bliven hård och kall. Fast så kanske det alltid varit, man vet ju bara något om den man själv haft att tillgå. 

Och just denna tillvaro kan delas upp i ett f I och e I, där I står för internet, f för före och e för efter! Klart det var ett jädrans liv redan f I, men man slapp få rapporter från vartenda illvilligt hörn av klotet. Man fick föralldel inte heller höra från alla fina hörn, men det var skönt att slippa även dessa, inser man i dag. 

Som en annan travhäst blir det till att skritta genom nutiden med skygglappar och öronkappor (ja, där upphör förresten likheterna med hästarna). 

Godheten, präktigheten, alla saker folk ääääälskar och lajkar – jag ser dem inte mer, jag ser dem inte mer (Här lånades friskt ur en dryckesvisa…). Och så var det illviljan. Det känns som om barn- och ungdomen, liksom även en stor del av det vuxna livet, framlevdes i en gammal idyllisk sagobok. Inte fanken var det vardagsvanligt med rena och fula personangrepp? 

Nu läser jag vad en känd svensk (man 1), bl a verksam som författare, skriver om en annan skribent (man 2): ”en äldre man som gör ett lätt efterblivet intryck”. Vidare beskriver man 1 den andre som någon han inte ”avundas” och som ”väl förtjänat det som nu väntar honom”. Och det kommer mer: man 1 skriver om man 2 att denne som bäst är ”en begåvad kåsör med hög svansföring och i samma ögonblick som han drar sitt sista andetag kommer hans författarskap att försvinna med det.” 

Det pågår alltid en massa drev. Inte bara medierna vräker på med allt krut de har: ner till minsta kaffebord sitter människorna och tror sig veta allt som hänt i alla sammanhang. Men den tilltagande hånfullheten är obehaglig, vem/vilka det än gäller. 

Riktiga taskmörtar anser sig ofta helt tadelfria och kan i nästa andetag beskärma sig över tonfallet på nätet. Det blir ramaskri när barn är elaka mot varandra på motsvarande sätt. Till sin fasa upptäcker man också att det inte bara är s k extrema grupper som tror sig sitta inne med kunskap om vad som är rätt och fel. Det här är tyvärr inte helt okänt i historien.

Och förresten: vad skulle alla begåvade kåsörer som fanns före krönikörernas välde säga om föraktet i det sista citatet ovan?

Man får kasta hela skiten bakom sin rygg: jag ser den inte mer, jag ser den inte mer.

Varifrån kommer alla dessa elefanter, undrar man 2

Om de stora elefanternas dans sjöng Hjördis Pettersson i en kulig kuplett från 70-talet. Uttrycket är inte svårt att förstå, ta t ex en mening som ”detta är inget för den som sett de stora elefanterna dansa”. Däremot är det svårt att hitta ursprunget. Och för en gångs skull ger inte sökningar på ett engelskt liknande uttryck något resultat.

Elefanten i en porslinsaffär är delvis omarbetad till svenska – om den nu hittat hit genom det engelska språket. Det är lätt att förstå även detta talesätt: en beskrivning av någon som är mycket klumpig. På engelska säger man att någon beter sig som ”a bull in a china shop”.

”Elefanten i rummet” som låtit tala om sig en hel del under de senaste decennierna har (Wikipedia för förtifemte gången) först kommit till engelska via ryskan. Den tillhör de nya klichéer som får en att undra över vad man sa förr när man – i en församling – undvek att tala om något (pinsamt) som alla kände till. Kanske bara något simpelt som ”vi undvek alla att beröra ämnet”.

(Lägg gärna märke till att jag använder gamla beprövade varianten av ”beröra”, alltså inte det ”beröra” som är vanligt förekommande på dagens kultursidor och det som händer när folk sett eller hört något vackert: "jag blev så berööööörd").

Det är också möjligt att ”göra elefanter av myggor”, fast där använder man väl oftare ”göra en höna av en fjäder”? I sin motsvarighet har engelskan inga djurliknelser - mer än indirekt: ”make a mountain out of a molehill" (mullvadshög).

Nu får elefanterna ha dansat klart för ett tag i denna blogg.

Varifrån kommer alla dessa elefanter, undrar man 1

Det dök upp en ny elefant häromdagen. I ett radioprogram kallades ett hus som köpts dyrt och nu hade blivit väldigt kostsamt för ”en vit elefant”.

Såna här uttryck kommer klampande och det är väl bara att gilla det så kallade läget. Den vita elefanten tycks (föga överraskande) ha kommit via engelskan till svenskan. Däremot ska uttrycket ha sitt ursprung i Sydostasien där mäktiga män hade för vana att skänka den dyrbara och heliga vita elefanten till sin ovänner. Den gick inte att använda som arbetsdjur (p g a sin helighet). Så den kostade mer än den smakade. Så långt Wikipedia.

Och plötsligt minns man andra elefanter man mött och börjar undra över varifrån de kommer. De ”skära elefanter” som har använts för att beskriva hallucinationer vid ett alltför stort alkoholintag visar sig också nog (förargligt nog, kan man likaså säga) komma från engelska och ha sitt ursprung i en novell (från 1913) av Jack London. I den beskrivs hur en alkoholförgiftad person ser ”blå möss och skära elefanter”.

Det var åter Wikipedia. Vart annars vända sig när man letar elefanter av olika kulörer?

Tankar kring diverse hopsättningskit 2

Lyssnar man till röster om språk och språkbruk så finner man hela registret: Somliga så puristiska att det knastrar om dem, andra är däremot inte främmande för att ersätta svenska helt och hållet med engelska. Här är det svårt att ha en åsikt, fast kanske vore det lika bra att göra processen kort.

För den process som pågår skapar ett språk som är varken hackat eller malet. Gårdagens exempel, ordet ”kit”, visar hur knasig blandningen kan bli. Varje gång detta främmande ord sätts samman med ett svenskt som slutar på s framträder ofelbart ordet ”skit” för svenska ögon.

När skribenter glömmer bindestrecket blir dessa sammansatta ord svåra att förstå. ”Troskit”, kan man köpa, ser jag i en annons. En tanke går igenom skallen: ja, tänk allt detta stridande mellan religioner! Så ser man fortsättningen: ”i spets” och ”100 kr/set”.

Det blir förstås komiskt, och enklare att tolka hade kanske tros-kit varit. Å andra sidan kan man undra varför annonsören inte från början skrev ”tros-set i spets, 100 kr”. Förmodligen hade fler förstått, men vad vet jag? Kanske är vi närmare att tala engelska helt och hållet än jag fattar?

En annan vara som jag såg annonserad var ”skovårdskit”. Som annonsspråk var det ju sisådär, man vill ha snyggare skor och blir det verkligen fallet med hjälp av skovårdskit?

Andra ”kit” man kan ramla över är diverse installationskit. Man är böjd att hålla med om ordet: de flesta installationer (sådana som har att göra med telefoner, datorer mm) jag tvingats utföra slutar vanligen med skit.

Tankar kring diverse hopsättningskit 1

I en av alla dessa amerikanska tv-serier (historien utspelar sig på ett sjukhus) löd en rad, textad till svenska: ”PR-avdelningen skickar presskit”. Tacka tusan för att de gör, tänkte jag som, full i skratt, inte aktade på vad som sas på engelska. Luttrad vad gäller medier gick tanken sin egen banala väg: Presskit! Det var ett roligt ord! 

Det där kit-et hoppar upp nu och då som en liten lustighet innan det börjat slå rot i hjärnan som då automatiskt kommer att placera in ”kit” på samma sätt som redan görs med t ex ”pack” i sammansättningar som 3-pack strumpor, sexpack öl, o dyl. 

Tidigare har jag skrattat åt ett lagningskit som fanns att köpa i en cykelaffär. Språkligt kan man inte anmärka på något – utom att ”kit” inte är svenska. Letar man efter översättning till ”kit” kan Google Translate fungera jättebra, sånt händer om det gäller enstaka ord och inte meningar (som av förklarliga skäl kan bli lite hur som helst). Och i GT ges för ”kit” inte mindre än sju översättningar: ”utrustning, grejor, ställ, uppsättning, kläder, mundering, persedlar”. 

Beträffande presskiten skulle det dock fungera bättre med ”pressmaterial”. Vad sägs? ”PR-avdelningen skickar pressmaterial.”

Vill man prompt använda ordet ”kit” gör man det mycket enklare för läsaren om man använder ett bindestreck och skriver ”press-kit, press-kitet”, i bestämd form (och inte som jag, nyss...)

Ytterligare sammansättningskit imorgon.

Lyss till olyckskorpens käxande och kraxande!

Det objektlösa språket är över oss. Se följande veklagan som en repetition: folk "lämnar" och "unnar sig" utan att berätta vad. Nu ”kränker” de även i största allmänhet. 

"Kränka" är ett transitivt verb där ett objekt ska utsättas för denna skändliga handling, man kränker alltså "någon" eller "något". 

Det känns lite kymigt när språket börjar glida på ett sätt man inte känner till. Läser i bladet om några unga som vill få andra att ”sluta kränka”. Föreställ dig meningen ”Han kränkte”. Eller ”Hon mobbade”. Det  är förstås illa som det är, men visst brukar även upplysningen vem/vad som kränktes eller mobbades sägas ut. 

Om språket säger jag som korpen i Edgar Allan Poes dikt: Förbi, förbi! 

Och fortsätter, tagen av stundens allvar, att läsa om de bålda unga. Tidningsartikeln om dem har rubriken ”De vill skärpa tonen på nätet”. Och så sitter man där kluven igen. Är det skärpa tonen på nätet de vill? Den är ju redan så skarp och det är ju det ungdomarna påtalar. Det är ju mildra tonen på nätet de vill. Så här kan för sjutton inte nyheter behandlas?

Hur ska det gå för barnen? Ska de förstå vad de säger till varann? Och hur ska det gå för de äldre som lärt sig innehåll i ord och meningar som ofta visar sig ha den motsatta betydelsen? 

Språket i sig självt och allt som ryms däri, ska det endast övergå att bli till skuggors feeri? (Hoppsan, där blev man påverkad av en 173 år gammal dikt, så det kan bli om inte haspeln är i.)

Säljstoppad vara blev ingen säljtopp, var stoppbar!

Är du inte lite väl kritisk? Händer det folk i omgivningen säger.
På en sån fråga går det att svara ja och nej. För det är nämligen så att med en kritisk och negativ världsbild blir man desto gladare när man nån enstaka gång blir glatt förvånad.
Det är vanligen översättare som står för språköverraskningar. På den översatta tv-texten ser jag plötsligt orden ”hon går i bräschen för”. Öronen var inte riktigt påkopplade men jag lyckades uppfatta ”cutting edge” i originalspråket. 

Översättaren gjorde min dag, som mindre kritiska personer säger (och därmed talar engelska: ”you made my day”). Jag var glad i timmar därefter för att ha sluppit höra begreppet oöversatt, ”cutting edge”, eller det larviga ”ligger i framkant”. 

Önskar man lätta upp sitt humör ytterligare kan man leta efter svenska översättningar till ett sådant ord som ”unstoppable” som språkliga förnyare slökopierar och kallar ”ostoppbar”. Man kan då finna översättare som inte tagit den enkla vägen. De har tagit hänsyn till det sammanhang ordet uppträder i och valt ”inte möjlig att stoppa, går inte att hejda, omöjlig att stoppa/hindra/hejda, oövervinnerlig.” 

Och apropå ostoppbar, så gäller detta inte en känd tv-personlighets glögg som, enligt en mängd medier, nu säljstoppas på Systembolaget. 

Och jag då, min kritiska typ, som undrar hur i fridens dar man annars från Systemets sida stoppar en glögg om inte genom att inte sälja den.


PS Varken "ostoppbar" eller "säljstoppa" rödmarkeras av Word som däremot rödmarkerar sig självt!

Inget ont som inte har något gott med sig!

I den gamla yrkesrollen som korrekturläsare lärde jag mig tidigt det här intressanta och välkända: Jobb som är MYCKET viktiga är samtidigt dåligt betalda. De som arbetar med barn, sjuka och gamla kan nog skriva under på denna sanning. 

På tidningar, förlag o likn var en gång språket mycket viktigt. Men ett arbete som korrekturläsare var inte bra betalt och inte så himla ansett heller, om sanningen ska fram. 

När jag träffade en gammal klasskamrat på stan – vi hade inte setts på decennier – flinade han till när jag nämnde min arbetsplats: Jaha, du jobbar kvar som korrekturläsare, alltså!?!? Konstaterandet är intressant. Vad sägs om ”Jaha, är du fortfarande käkkirurg efter tio år?” Nu var han inte det, men han var i alla fall inte korrekturläsare. 

En bättre jämförelse (än med omsorgsyrken) är städjobb. Vi skulle nog kunna fixa fram en fan-club om vi ansträngde oss, vi städare av alla slag: ”Gud vilket viktigt jobb ni utför!” skulle fan-cluben utbrista. Fast ingen vet ju egentligen vad vi gjort - så länge vi inte dokumenterat eller vägt vad vi avlägsnat. Och det vore ju väldigt märkligt. 

Men de gånger vi gjort misstag blir mer påtagliga. Det här är förstås självklarheter. Liksom beteendet från klasskamraten. Ty sådan är människan. (Hon kan också vara lat och inte orka tänka ut nåt mer intressant blogginlägg än det här.)

Men även om vi städare inte blir så himla rika så tränas vi i uthållighet och ödmjukhet och slipper lägga pengar på kurser i mindfulness.

Namaste.

Man kan lätt hamna även i det engelska blahahäradet

Det går inte att göra något åt hur andra talar och skriver. Däremot kan man ta sig själv i örat när det behövs. En kille i radion nämnde en summa något skulle kosta – jag har glömt sammanhanget. Men så la han till ”ja, det blir nånstans i det häradet som det antagligen landar”. Att säga en sån mening när man menar ”det kommer nog att kosta cirka …” borde nog i alla fall ge lite fängelse, om man tänker efter.

 
Trots att det är mycket enkelt att falla i såna snicksnackgropar försöker jag hålla mig från "häradet" samt att aldrig nånsin "vara i chock". Det sistnämnda skrev jag om häromdagen och vid lite letande på Google fann jag en person som på ett språkforum skrev att hon/han bemödade sig om nyanser i sin engelska (som alltså var ett främmande språk för personen). Vad är skillnaden på I’m shocked och I’m in shock, löd frågan.

 
En engelskspråkig svarade att ”vara chockad är när man blir mycket upprörd eller förvånad” medan ”att vara i chock” är en medicinsk åkomma, något man råkar i när man varit med om en olycka eller fått hemska nyheter om närstående, t ex.

Det är precis vad undertecknad  anser vara skillnaden även på svenska. Heja! tänkte jag, men sen anslöt sig ytterligare en person som tyckte att man lite allmänt numera kan säga I’m in shock”. 

Det är ju bra att påminna sig om att vi inte bara övertar engelska i största allmänhet utan även deras för-tillfället-moderna språk. Engelskt blaha blir svenskt blaha, m a o, och landar liksom i det häradet.