Det är mycket man kan se komma som åker ner i avloppet

Det är inte lätt att höra till den lilla skara som vet vad som ska hända i framtiden. Nå, det gäller inte krigen och börsen och klimatet – det får andra sia om, men vart svenskan tar vägen, det är glasklart: Ner i avloppet.

Det är ett uttryck man ska hålla ögonen på, snart kommer folk att säga att allt möjligt ”går ner i avloppet” fast man egentligen inte talar om avlopp. Det kan verka bra att använda som bildligt uttryck, ”down the drain”. Det är ju bara det att vi redan har ”slänga i sjön, gå åt skogen, fördärva, slösa, gå i putten” – säkert många fler!

I själva verket är den typen av bildspråk förvirrande när de dyker upp helt plötsligt bara för att folk tycker att de låter imponerande och börjar, ja – kalkera uttrycken.

I den lilla skaran som ser vartåt det barkar* finns som tidigare nämnts författaren Birgit Häggkvist. Ordet ”kalkera” får mig att leta upp en mening (jag hade kunnat skriva den själv…) i hennes (tidigare nämnda) bok, nämligen att det ”både i text och tal blir allt vanligare med engelska eller på engelskan kalkerade ord”.

En partiledare inledde häromdagen en mening med ”Jag har svårt att se det komma, att…” Vad personen än hade svårt att förutse hade svensksvenska funkat bra: ”Jag har svårt att tro att … kommer att hända/ske”.

Dessutom är det nog inte så ”see it coming” används på engelska (här är man dock lite ute på osäker mark). Min känsla är att uttrycket har ett starkare inslag av överraskning och förvåning i sig och att något med tidsaspekten gör att det inte kan användas som partiledaren gjorde.

Varje språk besitter ett makalöst finlir som går förlorat när man är ovarsam med ord och uttryck. Det kan i sin tur innebära att det blir allt svårare att förstå varandra, även om man tror att man talar samma språk.

Det var förstås helt nytt för läsaren av denna blogg (😀) att sbråkmakaren ser vad som ska komma. Och rätt ner i avloppet går det!


* Skrev för skojs skull in det svenska uttrycket ”se vartåt det barkar” på Google Translate och fick engelska översättningen ”see what it's like to bark”. På svenska skulle det bli (ungefär) ”förstå hur det är att skälla (mest med betydelsen skälla som en hund)”. Man ska vara försiktig med automatiska översättningstjänster. Det kan tyvärr även gälla mänskliga översättare.

Fru Liljegren och fru Sjöstenius kan möjligen vara såta vänner

Fruarna Liljegren och Sjöstenius sätter upp såtar. (Kalmar läns museum)

Många har säkert saknat utblickar i det agrara, här kommer de.

En av mina informanter hörde en programledare på radion tala om "såta fiender". Sagesmannen, en gammal gubbe, höll på att trilla av stolen: ”Det heter väl ändå såta vänner?” 

Sbråkmakaren som inte skyr djupen kastade sig ner i SAOB och insåg att såta fiender kan man knappast vara. Adjektivet "såt" beskrivs så här: ”gm tillgivenhet nära förbunden, vänskapligt stämd, förtrogen”. 

Etymologiskt lär det härstamma från fornvästnordiska sáttr som betyder "försonad, ense". Ordet kan även vara släkt med ”sankt”. 

Helt andra upplysningar från man från sajten synonymer.se. Vem som ligger bakom den går inte att utläsa, den tycks användarbaserad på samma sätt som Wikipedia. Det innebär att man måste se upp, kunskapen på såna här sidor ligger delvis och skvalpar i ytliga skikt. På synonymer.se står först, som i SAOB, att ordet betyder "nära, förtrolig". Men vad gäller ordets härkomst står under rubriken ”Vad betyder ”såta”? följande: "lägga (hö) i såtar". 

Nu trillar även sbråkmakare av stolen. Tillbaka till SAOB som dessutom har substantivet ”såte” (plural "såtar"), en "hopräfsad hög av hö (i samband med bärgning)". Enligt SAOB har "såte" med "sitta" och "sätta" att göra. När man sätter upp en höhög lite småslarvigt såtar man alltså. 

Synonymer.se är m a o ute och cyklar och man kommer nog att få fler och fler anledningar till att vaksamhet när det gäller kunskapssammanställningar som synonymer.se

Det är inte bara ord som blandas och ges, även siffror kastas runt

Det gäller att inte bara kunna engelska, svenska och de båda språkens blandformer utan även uttryck med siffror som exempelvis "nine-eleven". Skriver man just detta i Google får man allra först upp ett antal träffar som behandlar den stora terroristattacken (egentligen attackerna, de var ju flera) i USA 2001.

Vi omges även med ett mindre allvarligt men lika känt liknande uttryck: "seven-eleven" – som dock vanligen skrivs 7-Eleven. I kioskföretagets namn hänvisar siffrorna till öppettider, vad gäller attacken avses det datum då dåden ägde rum, elfte september. Händelsen kallas på svenska (och det får man i alla fall vara tacksam för) elfte-september-attackerna. Om man hade gått efter samma principer som de amerikanska skulle det hetat 11/9, kanske även skrivet "elva-nio". 

Men 24/7 betyder snart inte längre i första hand tjugofjärde juli utan allt oftare "dygnet runt" eller "hela veckan" (varför inte lika också "jämt" eller "alltid"?). Använt i svenska uttalas det ofta på engelska, twentyfour-seven, men kan också skrivas "tjugofyrasju". Eller ”Tjugofyra7” som är en nättidning som bevakar utvecklingen inom Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Den saken är klar: man måste ha huvudet med sig  för att förstå vad såväl ord som siffror egentligen innebär.

Riktigt tuffa, hårda kakor och äckelmjuka kaffestunder

Apropå äppelkaka to die for (i går) och annat som är sött: På denna plats klagades (i förrgår) på melodivalet vid riksmötets öppnande. Medveten om att människor har olika smak kan man ändå påstå att vår samtid blivit överdrivet svulstig och gullig. För mycket och för litet skämmer allt och för en del (mig) är det inte nyttigt med alla emotionella utbrott som möter en vart man än vrider skallen.

I offentligheten har I natt jag drömde gjort sitt, liksom We shall overcome. 

Förutom känslopjunkslåtar kan dito ord skicka rysningar längs ryggraden. En kärv hårding som sbråkmakaren anser ordet ”gofika” vara äckelframkallande (vem tusan står bakom något sådant?). Men skåda: jag är icke ensam! Hittar en person som (2013) skriver (nånstans):

Nu har jag blivit PM:ad här några gånger där nån vill bjuda på "gofika". Vad sjutton är det? Motsatsen till äckelfika?

Ytterligare en (2016):

Vårat språk är kanske inte det vackraste men brottet mot allt det goda i världen som ordet "gofika" representerar förtjänar det trots allt inte. Jag skulle kunna bygga argument mot ordet baserade kring dess meningslösa natur och grammatiska klumpighet. Däremot behöver man enbart höra ordet för att instinktivt inse hur fult det är och hur mycket mer flexibelt frasen "god fika" är. Därmed svär jag att aldrig mer erbjuda fika till individer som förolämpar mig med "g-ordet".

Mer fikaspråk: I en amerikansk tv-serie kallades någon en ”tough cookie” och översättaren skrev att denne någon var en ”tuff kaka”. Nja, än så länge kan nog en "tough cookie" (som avser både kvinnor och män eller vad nu folk ”identifierar sig som”) översättas med en "hårding”. 

Kunglig gofika med två tuffa kakor

Ska man dö för en äppelkaka eller är den to die for?

Hotet från igår om att jinxa är snart allvar. Ja alltså, huruvida folk lyckas med att nedkalla förbannelser som verkligen tar, därom kan de lärde och resten tvista. Men ordet "jinxa", använt just så i Sverige sedan länge, kommer snart vara etablerat i en svensk ordbok nära dig.

Och ”nära dig” finns också redan i överflöd. Det är inte heller svenska, känner den svensk som tänker efter. Precis som allt annat sånt här man plötsligt bara säger liksom från out of the blue så kommer det från engelska. Till ett språk near you.

Nu pekar pöbeln på mig: Sa du inte just ”out of the blue” utan att blinka? Och "near you"?

Jodå, det är riktigt och här kommer ett statement: Efter att ha specialstuderat (om än på amatörnivå) den kökkenmödding vårt språk utgör, blir man nästan böjd åt att föredra den här typen av ord och uttryck på engelska. Man bör alltså inte översätta dem. Förmodligen tjänar såväl svenska som engelska på att man håller språken isär. (Var snäll och läs inte in något annat i detta!) 

Det blir svårare att hålla "jinxa" ifrån sig eftersom det som ensamt ord snabbare tas upp semantiskt och grammatiskt och säkert på fler sätt som slutar på -iskt.

Det fanns en tid när det kändes fel att stoppa in engelska uttryck just like that, men efter noga övervägande tycks det bättre än att skapa en sådan fulblandning det annars blir. (Läs inte in något annat här heller!)

Och folket är mer än villigt att använda de engelska uttrycken på engelska i svenskan. Letade nyss efter ett äppelkakerecept på nätet och fann en lyrisk upphovsperson som recenserade kakan: ”Och det krispiga täcket med kolasmak is to die for!”

Det finns inga soldater mer, det finns inga-a gevär

Ibland vill sbråkmakaren inte bara vara språkkramare utan även gå utanför Sbråk-ramarna. Här kommer ett litet avsteg, som inte ska bli någon vana. Tillräckligt många sitter och tycker och skriver och tycker och gör detta om annat än språk.

Av en händelse slog jag på tjock-tv-n, som tyvärr har samma innehåll som smal-tv-n.

Där var det en sändning från riksdagens högtidliga öppnande, som det brukade heta förr.  I den rätt sterila lokal som är plenisalen stod en sångerska och sjöng (inte hennes fel, antar jag) sången I natt jag drömde.

🎶🎶🎶☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮☮🎶🎶🎶

Ja, det var allt. Det kanske inte säger dig något, bäste/bästa läsare. Mig får det att undra över mitt hemland, världen och samtiden. Tönteri – se där ett ord som kan falla en in.

Får väl göra sbråkhistoria av detta: Det är första gången på länge jag känt för att jinxa lite. "Jinxa" används utav bara fanken just nu fast det också finns svenska motsvarigheter att välja bland. Men just detta, att leta inhemska motsvarigheter, står inte högt i kurs. Folk "jinxar" även på svenska. En översättning vore ”bringa olycka över, förtrolla” och säkert fler uttryck än så.  Kanske går det också att säga ”nedkalla/uttala en förbannelse över något/någon”.

Nu har man fyra år på sig att jinxa (verbet är transitivt) riksdagens högtidliga öppnande. Lite som voodoo, kanske: I stället för att sticka nålar i dockor tänker jag försöka att mentalt påverka riksdagens-öppnande-arrangörerna så att de tänker mer seriöst och mindre fritidsgård på 70-talet med hippietema nästa gång.

Men det blir väl bara att de sjunger "We shall overcome" i stället.

En tankeställare för dem som får ögonen öppnade

Det här språket, engelska, som ju inte påverkar svenska så mycket, säger många språkvetare, påverkar svenska jättemycket, som det verkar. Säger jag.

Det tar inte många sekunder att bli varse detta för den som sätter på radion, tv-n eller öppnar tidningen. Om det sker mig varje dag – och flera gånger – är det svårt att förstå hur alla såna där engelskförnekarspråkvetare klarar sig undan. Inte utan att man avundas dem.

Nyss i radion upplystes om att en stor morgontidning genom en ”genusrobot” ska räkna hur många män och kvinnor som nämns, uttalar sig osv i tidningen ifråga. En av dess chefer berättar att skribenter från genusroboten ska få rapporter som kan tjäna som ”ögonöppnare”.

 👩👨👵👴 👩👨👵👴 👩👨👵👴 👩👨👵👴 👩👨👵👴 👩👨👵👴 👩👨👵👴👩

Jag letar efter ögonöppnaren. Den finns i senaste SAOL. Dessförinnan icke. Min femtioåriga engelsk-svenska ordbok från Läromedelsförlagen upplyser om att "eye opener" på svenska heter ”överraskning” eller ”tankeställare”.

”Tankeställare”, hm. Synd om ordet försvinner, det låter kraftfullt och bra. När skribenterna fått sig en ”ögonöppnare” riktas den, som sagt, bara till dem själva, de ska inte råka ut för ”public shaming”, säger chefen. Det var inte långt mellan de engelska orden här. Hur ska vi göra med den publica shamingen? Publik skamning? Offentlig skamning?

Eller ”bli utpekad? Uthängd? Utses till syndabock”? Antagligen inte, de orden finns ju redan på svenska. Så de ska alltså bort.

PS Figurerna ovan? Jo, kvinna, man, kvinna, man, kvinna, man etc. 

Dagar man känner sig nerspelad i källaren

Här sitter man och vet vad ”spela över” är. Liksom vad ”överspelat” betyder. Inte helt obekant är "spela in, spela med" och "spela om, upp, ut" och kanske några till. Kanske kan man även spontant och tillfälligt bilda en mening  där ”spela på” ingår. Låt os säga att någon övar på sitt munspel eller sin fiol när man kommer in i ett rum. När denne någon avbryter sig kan man säga: Nej, spela på du, vetja. 

Men "spela ner"? Letar man på nätet finner man att golfare "spelar ner", liksom en Moraikon (hockey) vid ett tillfälle. Över en fotbollstext kan man hitta rubriken ”Gäller att inte spela ner tolv man i källaren”. (Det skulle ju vara tråkigt, förstås.) 

Men nu finns ytterligare ett "spela ner" – utanför sportens värld. Det betyder "bagatellisera, förringa" och är översatt från "play down". Det är inte lätt att gissa. 

Så är inte heller fallet med ”tala ner” som förekommer i ganska stor utsträckning. Intuitivt får man för sig att det är något negativt, att man talar ner till någon – beter sig mästrande. Inte så fel tänkt, ett amerikanskt lexikon ger den innebörden åt frasen ”talk down”. Å andra sidan ger Urban dictionary (slanglexikon på nätet) varianten ”talk someone down” som då innebär "lugna någon". Och därifrån stammar alltså en del av träffarna på "tala ner". 

Kan inte påstå att jag kände mig nertalad när jag även fann "tala upp". Det betyder "tala för, upphöja, stödja". Eller "promota, pusha, boosta". Om man så säger.

En penna i gelé och någon som blåser på vispad äggvita

Det började illa: Min mobiloperatör ville ge mig ”power deals på höstens stora liveupplevelser”.

Medan jag grubblade över vad det egentligen handlade om kom nästa meddelande. Det var från ett ”svenskt it-företag som tillhandahåller betallösningar”* och som slog ett slag för sin app.

Så här skrev de: Det finns mer smoooth i appen.

På företagets hemsida (sa jag att det var ett svenskt företag?) beskrivs exakt hur smoooth det är att använda betallösningarna, nämligen ”smoooth like a pencil through jelly”. Det betyder att det är lika smidigt som att trycka in en blyertspenna i gelé. För att man ska fatta visas en filmsnutt där en penna stoppas in i en gelépudding.

Det här påminner om första gången jag bevittnade (tv-nyheter, 70-tal) hur ord helt plötsligt inte räckte till. Nyhetsuppläsaren talade om något som kostade en stor summa pengar – tusentals kronor. Till den informationen visades någon som hällde ut enorma mängder enkronor ur en hink.

I dag skulle det väl se töntigt ut, men är det någon stor skillnad på hinken med kronor och puddingen med pennan?

När man författar små textstycken händer det att man sitter och grubblar över en fyndig, eller åtminstone förnumstig, avslutning. Det händer dock ibland att ord inte räcker till. Funderar på en film som skulle kunna illustrera en känsla av uppgivenhet: vad sägs om någon som blåser på ett berg av hårdvispad äggvita? 

Nu skakar himmel, jord och helvete på nytt!

Det finns ingen gräns för vad somliga (jag) kan hetsa upp sig (mig) över i språkväg.

Ofta gäller det, bekant för läsaren av dessa utbrott, något hämtat från engelskan, vanligen den amerikanska varianten, eftersom svenskar valt att ta över livsstilen från det stora landet i väster. Men även svensksvenska förfärligheter kan få en att studsa av harm. Ett ord som tagits upp i senaste SAOL är (skäms, Svenska Akademien!) ”hittepå”. (Jo, det har behandlats här förr, men behöver påminnas om). Ordet betyder ”något påhittat”, skriver den initierade Akademien.

Glädjande nog finner man att Catharina Grünbaum, känd språkvårdare, reagerat. Hon skriver 2009 i DN under rubriken: "Hittepå - vad är det för ett påhitt?" och säger sig ha spårat ordet tillbaka till 1996, men förmodar att det är äldre.

För egen tycker jag att det låter mycket Astrid Lindgrenskt. Hon är en författare som - i mitt tycke – blivit aningens sönderkramad, vilket inte hon kunnat rå för. Detta sker på ett sätt som är svårt att beskriva utan att trampa folk på tårna, men har inte vuxna kläggat ner sig för mycket i hennes texter och figurer? (Hm, klägg, förresten, vad är det för ord?)

Sbråkmakaren (fy 17 förresten, vad löjligt det låter när folk talar om sig själva i tredje person!) är hård, kärv och sträng, men minns från barndomen hur skönt det var att inte ha vuxna klampande runt i ens upplevelser.

Om det nu är så att A L står bakom ordet ”hittepå” så må det vara hänt. Om barn kallar saker ”hittepå” må det också vara hänt. Men när vuxna går och lallar på puttenuttspråk – då far Fenrisulven och Midgårdsormen fram över Midgård. Allting i himlen, på jorden och i Hel rister och bävar. *

* Ragnarök sviker aldrig när man önskar låta en smula hotande högstämd…

Approach, chilla, random och peaka - alla är de ord i SAOL

Nej, kom-o-hjälp, som vi sa på min mammas gata (några andra bodde där också). I dag tar tillvaron över och tränger ut bloggen. Det händer inte ofta, men ibland. 

Då blir det roliga timmen och här skrivs bara ner slumpmässigt avhörda/sedda kommentarer ur press, radio och tv. Lite random-jox, med andra ord. 

Man måste ha många bollar i huvudet (sagt av politiker). Jag: jaja, fel kan alla säga, men det är kul – särskilt som hon hade en jätteboll PÅ huvudet, formad av dreadlocks* eller om det var rastaflätor.

Hon skyr inte orden (programledare i radio). Jag: det heter att man inte ”skräder orden”. Men föralldel, i SAOB står följande att läsa: ”(Den som på de avlagda helgondagarna) aff widskepligheet och nogon förmeent heligheet skyr arbetet, eller sysslorna skräder och gör på them it waal, han skal .. straffat warda. Därs. II. 1: 226 (1659)” 

I samband med några varma dagar nyligen tog en meteorolog från SMHI bladet från munnen: 

Jag skulle säga att det är "peaken" som varit i dag

Jag: Peak är engelska och betyder spets, topp, kulmen. För den fåkunnige upplyses här om att substantivet ”peak” samt verbet ”peaka” finns med i senaste upplagan av SAOL.

Kan man inte göra processen kort: Slå ihop engelska och svenska ordböcker och håll inte på så här och smålarva er!

* också med i SAOL

Gör som jag säger: läs den här boken!!!

”Läs den! Se den! Boken/filmen anbefalles!”

Det finns ingen hejd på hur uppfordrande recensenter kan låta när de hört eller sett nåt bra. Men har man (okej, då: jag) ett medfött trotssyndrom (förkortas ODD efter den utländska benämningen) får såna uppmaningar ingen bra inverkan. Därför känns det svårt att skriva följande: För den som är intresserad av svenskans tillbakabildande är Birgit Häggkvists ”Välkomna och please come in” en guldgruva. Boken pekar på otaliga, uppenbara knasigheter, många sväljer man lätt utan att blinka.

 ”Engelskan som deodorant” är ett avsnitt som beskriver att det blir lite lättare att säga saker på ett annat språk än modersmålet. Låtskrivare brukar hävda att de hellre skriver på engelska för att ”texten låter löjlig” på svenska. (Det håller dock på att förändras lite, glädjande nog.) Den "deodoriserande" användningen, att man håller det man säger på en armlängds avstånd, s a s, funkar också om man direktöversätter något som egentligen skulle behöva uttryckas på annat vis på svenska.

Ett exempel i avsnittet är taget ur en recension av en pjäs där alla skådespelarna hade en utvecklingsstörning*: ”Det blir ändå lite kryckigt för ofta, men vad att göra? Det kommer med territoriet, som man säger i Amerika". Här föreslår Birgit H följande, på svenska: ”… men det får man ta. Det är ofrånkomligt i det här sammanhanget”.

Genom att använda en ordagrann översättning av engelska anser sig recensenten möjligen komma ifrån det faktum att skådespelarna kanske inte kan prestera på annat vis. Men frågan är om inte bedömningen låter än mer nedsättande?

Googlar man territorieuttrycket får man träffar: ett antal ur sport- och ekonomivärldarna samt det exakta uttryck författaren ger som exempel (några rader ur hennes bok bok ligger som ”smakprov” på en sida som säljer böcker).

I och med detta blogginlägg kommer "det kommer med territoriet" att ge ytterligare en träff. Så bidrar man (fortfarande jag) till att öka antalet träffar. Samt förstöra svenska språket. Och bita mig själv i nacken, som även det ska få träffar i framtiden.

* jo, jag vet, ordet är omdiskuterat. Mer om det en annan dag.

"Det är mycket som nu är så helt in the front"

Det tar aldrig slut allt det man förvånas över vad gäller den engelska språkåverkan. Ofta har folk några egna exempel som satt sig i minnet: deleta, sampla, scrolla och – ganska nytt för mig – safea (uttal sejfa, innebörd: man gör något för att vara på säkra sidan).

Många av de här exemplen kommer ur datavärlden och den ”pratade” bara engelska i början, men det finns annat. Vad som är riktigt weird är just den typen av ord, alltså att man mitt i en svensk mening säger weird istället för underlig (besynnerlig, konstig, märkvärdig). Ta t ex det jag skrev om igår. Inte hade man för något decennium sen kunnat ana att man själv som rätt gammal plötsligt skulle utbrista WOW om nåt som var ”speciellt” eller ”tjusigt”.

Vad sa man innan WOW fanns? Ojojoj? Men oooo, då? Hoppsan?

Många av exemplen som Birgit H ger i sin bok är i sanning weird: ”Vem vill bli ihågkommen som en hoarder (samlare)? Det här köttet skulle i worst case (i värsta fall) kunna vara farligt.”

Beteendet är omöjligt att förstå. Varför svarar många av oss så ofta ”yes” på en helt vanlig fråga ställd på svenska?

Detta ”yes” ger sken av (Birgit H hänvisar till en artikel av författaren Gun-Britt Sundström) att betyda något starkare än ett vanligt ”ja”, något i stil med ”visst, absolut, jajamensan”. Man skulle sällan höra en engelskspråkig brista ut i ett sådant kraftfullt ”YES!” om man frågat om hon/varit ute och handlat (t ex). Birgit H beskriver det här beteendet i kapitlen ”Det engelska ordets kraft” och ”Det svenska ordets kraftlöshet”. Varför säger man ”Det blir mer och mer fair” (ett av BH:s talrika exempel) Betyder påett mystiskt sätt ”fair” något mer, annat och starkare än ”hederligt”?

I denna sekund, as we speak, hör jag en röst i radio som säger "det som varit så mycket behind är nu så helt in the front".

Plötsligt skriker en äldre kvinna ut saker som WOW!

WOW, skriker nån plötsligt. Det kan vara jag. Då lösgör sig en likadan person ut ur mig, sådär som folk gör i filmer som mixtrats med i ett datorprogram.

Där står en tant vid sidan om och tittar på tanten som just skrek WOW. Hon som lösgjort sig ser både förvånad och lite skamsen ut. Sen hoppar hon tillbaka, viss om att kärringen i alla fall inte kommer att skrika OH MY GOD! Fast riktigt säker kan hon inte vara. Så långt har det gått.

Ändå hävdar ett överraskande stort antal språkvetare – några av dem med professors namn – att man inte ska se på det engelska inflytandet med samma bekymrade min som den kvinna som krängde sig ur undertecknad i inledningen.
                                                                                                                                                                 

Från språkfolket kommer en strid ström av meningar som ”det har alltid funnits inflytande från andra språk” (jag gäspar käkarna ur led), ”det här är bara tillfälligheter, ord och uttryck är bara på besök” (jag ser ut som Munchs tavla Skriet).

Birgit Häggkvist, nämnd i gårdagens Sbråk, skriver om den osäkerhet man kan känna när ords tidigare betydelser inte är desamma som i dag – ibland kan de vara de helt motsatta! Hon beskriver också att man får finna sig i att bli betraktad med överseende, man är en smålöjlig typ helt enkelt, när man ägnar sig åt ett idogt undersökande och påpekande av språkpåverkan. Som om inte det vore nog måste man också räkna med – och fråga inte varför –att beskyllas för främlingsfientlighet.

Att förstå det som pågår i vår upplysta värld kräver nog ytterligare ett par lumor. Den ordanvändningen, lumor, var förresten ett maktmissbruk: I kraft av hög ålder tar folk ibland till gammal slang som man inte kan förvänta sig att alla förstår. Luma har här betydelsen glödlampa. Förr, ungefär vid år noll, tillverkades de flesta glödlampor av en fabrik som hette Luma.

Why don’t you just rent and fint?

En liten firmabil kom åkande. Den hade företagsnamnet skrivet på sidorna: ”Rent & Fint”. Inne i min skalle ljöd texten på engelska. Kanske var det et-tecknet som låg bakom den finten fast det ändå är svårt att förstå varför ett annat språk skulle få övertaget i hjärnan. Och et-tecken används ju även i svenska för ordet ”och”.

 ”Rent” – javisst, ”hyra” men ”fint”? Vilket underligt företag, tänkte jag, men accepterade ändå: Det finns ju så mycket nu för tiden, så mycket crossover, if you see what I mean?

Men i mitt engelsklexikon fanns inte minsta ”fint”.

Det var en städfirmas bil, blev jag varse vid en nätsökning. Jahapp, mina vänner: så långt har det gått. Även jag, min Brutus!

Var är alla människor som borde protestera såväl hög- som lågljutt? (Med lågljutt kan t ex avses ”skriva”) Varför är inte fler bekymrade över hur engelskan knölar sig in i svenskan som en annan triffid eller mögelsvamp?

Men det finns i alla fall en till i landet. Hon heter Birgit Häggkvist. Med samma frenesi som undertecknad, fast med mer stringens och ordning, driver hon en nästan identisk strid. Eftersom man blir jätteglad när folk tycker som en själv eftersom det tyckandet och tänkandet är det enda rätta, blir jag jätteglad av att läsa hennes bok.

Den heter ”Välkomna och please come in” och ett tag framåt ska jag använda exempel ur den boken - som ren affirmation - och berätta vad hon anser ske med språket, vad som är viktigt, vilka som är knäppskallar (så skulle inte hon skriva) och lite till. Stanna tonad!

Carpa del 2: Språket som inredningsdetalj

Och här ytterligare vetenskapligt underbyggd information (som i och för sig varit på tapeten länge): I takt med att människorna sviker språket och därmed språket sviker människorna så ökar antalet dekorationer i form av ord och sentenser. De skrivs på väggar, köps som prydnadssaker – plötsligt står där bara på ett bord ordet LOVE format i trä, keramik eller ja, namnge det själv du (you name it)!

Eller rättare sagt, LOVE är ju ett namn och man ser sig om efter honom. Och man undrar varför inte OVE, som också bor där, likaså fått en skylt på köksbordet.

Det finns många prylar det står ”carpe diem” på. Skriv ”carpe diem” i Google och tryck på "Bilder" för att se vilken superfilosofisk värld vi bebor. Eller skriv ”väggord” och få träffar som överstiger det antal man lärt sig räkna till.

”Carpa” togs upp på nyordslistan 2013. Listan är ett samarbete mellan Språkrådet och Språktidningen, alltså finns ingen inblandning av Blandaren (gammal tidskrift av det skämtsamma slaget). Språkarbetare sätter upp fingret i luften för att känna varifrån vinden blåser – samt pekar sen vartåt den ska blåsa. De trålar efter skojigheter som spritts på sociala medier av de horder som har LOVE på bordet och CARPE DIEM på toaväggen.

Här ett citat som dyker upp på flera ställen när man söker på "carpa". I den nya världsordningen får dylika nedskrivna nycker legitimera vilka jädrans ord som helst:

Jag bara älskar det nya ”hittepå-verbet” som poppar upp allt oftare i min närhet. Att carpa. Att njuta i nuet. Kanske har de skavda vita träbokstäverna som bildat ”Carpe diem” på så många tavellister runt om i Sverige de senaste åren till slut gjort verkan?

Nu är sbråkmakaren ingen helt igenom ond människa som vill chikanera privatpersoner som kan ligga bakom sådana rader. Eller, för all del, som har LOVE i fönsterkarmen. Här ska rätt huvuden rulla. Riktigt, verkligt och rent förbannat oroväckande är att de som ”har hand om” språket går i täten med sina fingrar i luften och trålar efter allt som "delas" och "gillas".

Om jag bara kunde skulle jag skriva om ekonomiseringen av områden som hör till andra kategorier än konsumtion: språk, andlighet, filosofi, altruism, ja, moral, baske mig!

Carpa del 1: Det finns ett redan, men det stavas med k!

Den ordbok, SO, som igår och på denna plats talades om i lite småspydiga ordalag vet jag egentligen inte så mycket om. Det är en allmänmänsklig svaghet att yttra sig om det ena och det andra på ett pikande (eller rent hätskt) vis. Så for man får mer kunskap måste man mildra sig. Men när det gäller SO (och föralldel den publikfriande SAOL) tänker jag inte ta reda på så mycket mer. Då kan jag fortsätta vara småspydig.

På Svenska Akademiens hemsida (under fliken svenska språket) står följande:

SO kom ut i tryckt form år 2009 och utgör en ingående beskrivning av det allmänna ordförrådet i modern svenska. Tyngdpunkten ligger på ordens betydelse och användning i kombination med historiska uppgifter. Ordboksappen speglar detta innehåll.

Användning och beskrivning av ordförrådet i modern svenska, man tackar. Säger bara chilla.
Men om ”chilla” tagits upp som verb i Svenska Akademiens ordlista, SAOL, så har inte ”carpa” hunnit till någon av de tre ordböckerna. Än. Jag säger det igen: Än!

Jo, det finns ett ”karpa” i SAOL (senaste upplagan, 2015). Det är ”karpa upp sig” som betyder ”repa sig, bli bättre” och ”karpa åt sig” som betyder "roffa åt sig". Med tillägget (finl. vard.). Ordet är alltså vanligast förekommande i finlandssvenska och är även vardagligt. 

I SAOB står om ett verb "karpa" som är ljudhärmande, det beskriver vissa fåglars läten. Ett annat "karpa" är förmodligen uppkommet gm metates av kapra. Metates innebär att ordet omformats till att passa in bland mer ”välkända” bokstavskombinationer i språket i fråga. Företeelsen är släkt med folketymologi. I en text hittar jag exempel som "andvändning" för användning, "rhorodendron" för rhododendron. Vi brukar alla ha såna exempel inom familjen.

Men det ska till en myckenhet av tid och missuppfattningar innan ett ord hamnar som variant i SAOB. Man ber till språkguden: låt inte karpa slängas ut och carpa komma in!

Och en annan som fortfarande slappar emellanåt

Ju mer man håller på så här (bloggar) desto mer blir det. Den ena tanken föder den andra och det är synd att inte såna här krafter kan av- och omledas för då skulle de kunna driva den evighetsmaskin folk länge velat uppfinna.

I alla fall: detta är ingen tid för språkpurister. Det skulle vara intressant att för en liten stund få höra hur snacket går när Svenska Akademien resonerar sig fram till vilka ord som ska tas med i SAOL (t ex) och vilka som anses ha gjort sitt.

"Chilla", som togs upp igår, finns med i den senaste ordlistan, den från 2015. Givetvis förekommer "chilla" även i den SO (Svensk Ordbok) som tycks fungera som en förstuga för såna ord som man (sbråkmakaren) ställer sig tveksam till. Efter denna farstu släpps de in i stugvärmen, SAOL, och sedan är det bara att chilla på.

På https://svenska.se/ finner man de tre ordböcker Akademien arbetar med: En gammal (men fyllig) rackare som ännu inte är klar (SAOB), en ordlista, SAOL, som förr (alltså för ca 20 år sen) ansågs utgöra samtidens mest ”korrekta” och/eller ”etablerade” ordskatt, den som kallades svenska språket.

Nu vetefanken.

Ja, och så finns farstun, som sagt, där ord står och stampar. ”Chilla” har lyckats komma igenom tamburen/fastun/hallen och in i storstugan SAOL. Förklaringen av ordet  – i den händelse ni kära läsare ännu inte börjat använda det – är ”softa, ta det lugnt”.

Men hoppsan! Ni har ännu inte ens börjat säga ”softa”, säger ni? Samma här. Det är sällan jag softar eller chillar. Det händer att jag ”tar det lugnt”. Eller ”slappar” som väl egentligen är ett rätt modernt slangord?

Här går det undan. Det gäller att redan i dag tala det som i morgon är etablerad slang. Akademien visar vägen, kalla inte medlemmarna stofiler, de är snabbare än tåget. Eller ja, den liknelsen har kanske upphört äga sin innebörd. I själva verket upplever vi både ord- och tågkaos.

Chilla och carpa – om dessa sysslor finns en del att säga

Inte befinner man sig i framkant precis, snarare ligger man i ett bakvatten och flämtande håller på att drunkna.

Men trots detta är man ändå och även bra på att chilla och carpa, det bör framhållas. En kompis föreslog ett biobesök och eftersom dagen ändå var vikt åt att chilla drog sig undertecknad ut ur sitt bo. Väl på biografen pekade kompisen på några plakat där fördelar med att gå på bio stod uppräknade: Avkoppling, nya perspektiv och allt det nu var. Men där stod också att biogåendet var ett sätt att ”carpa” på. Vi gissade på detta okända och nya ords innehåll och visst gissade vi rätt! Men särskilt nytt var det inte.

I en tidning som handlar nästan uteslutande om språk, främst det svenska, fanns en förklaring till ordet redan 2013, vilket är länge sen i dessa snabba tider. Jag citerar:

Latinets carpe diem, ’fånga dagen’, har gett upphov till det svenska verbet carpa, ’ta till vara på, passa på, njuta av’. ”Klev upp tidigt imorse för att carpa dagen på bildmuseet”, skriver en bloggare. Verbet används ofta i sammansättningar. På mikrobloggen Twitter skriver en användare ”Här sitter jag och hammockcarpar sommaren i sovtröja”, och en annan ”Och här sitter jag och ensamcarpar i baren”.

Ett  par nygifta chillar, carpar och glor i mobilen

Så långt denna språktidning vars rykte är bättre än några av oss (någon, kanske…) anser att det borde vara. Den där förklaringen luktar ordboksbeskrivning lång väg och kan få en att tro att ordet är rejält etablerat. Bäst att slå i lexikonen. Ett bra ställe är där SAOB, SAOL och SO gifter sig, som det skulle heta om man talade om smaker i matrecept. 

Förresten, vadå "det svenska verbet carpa"? Dessutom heter det inte"ta tillvara på". Aja baja, språktidning.

Mer chilla och carpa i morgon, även om det är denna dag som i dag är som brukar carpas. 

Handen på hjärtat: är det ofta man promenerar i parker?

Nä, det blir ingen picknick för Sverige efter detta val. Ej heller en promenad i parken. 

Men politiken får klara sig utan undertecknad som i stället undrar varför folk härmar alla ”festliga” (ironicitattecken) uttryck de hör utan att ta reda på varifrån de kommer. Förstår att jag låter sträng, men det är väl ändå föga troligt att människor kommer att göra som jag säger. Har ju märkt förr vilken fruktansvärd impact – alltså inverkan, påverkan, inflytande (som det kan heta på svenska) – man har på omgivningen. (Mer ironi, en gren man blir allt bättre på.)
Nej, folk fortsätter med sina picknickar och promenader trots att uttrycken stulits ord för ord från ett annat språk. När det nu finns massor av fina saker man kan säga på sitt hemlands vilda tungomål i stället. 

Att nåt blir – eller inte blir - en picknick samt att något blir en promenad – eller inte – i parken, kan på svenska heta ”busenkelt (eller ”inte busenkelt”, ni hajar principen) eller kanske ”lätt som en plätt”, som föreslagits förr i denna blogg. Vidare kan grejer komma att bli en ”lätt match” eller ”en baggis”. Det finns sånt man inte kan "snyta ur näven, göra i en handvändning” eller ”skaka ur ärmen” (som nog mera har betydelsen ”improvisera”).

Alltså: det är inte nödvändigt att ta vägen via engelska parker och picknickar för att säga att något är enkelt (eller inte).

En undran i största allmänhet när nu rätt många hasplar ur sig att somt är som ”en promenad i parken": är det så många svenskar som promenerar i parker?

Än så länge kraschar man på svenska bara med och mot något

Egentligen tog jag i lite väl mycket igår, men man vill inte gärna låta mesig. Helt sant är dock att enstaka lånord eller översättningslån, för all del, inte smärtar lika mycket som hela meningar och påståenden gör.

Ansluter man sig till den numera avdöda folkbildningstanken måste man hoppa upp och skrika ibland. Nu ska här citeras en journalist, som kanske borde försöka tänka på sina svenska läsare. Skribenten bor visserligen i England, och då blir det svårt att låta bli att blanda ihop språken. Men till sånt bör en tidning värd namnet ha redaktörer och korrekturläsare.

 Så här låter Den Stora Dagstidningen journalisten skriva: ”Att krascha ut ur EU är ingen picknick”. Fick leta ganska länge efter det som sannolikt låg bakom detta ”krascha ut ur”. Mest var uttrycket representerat i sportspråk: ”He quit international football after his country crashed out of the World Cup.” På svenska heter det ”åkte ur tävlingen” eller det möjliga, fast onödiga, ”åkte ut ur tävlingen”. 

Nu finns tusentals träffar på engelska ”UK crashes out of EU”. Men ändå känns inte uttrycket rätt även om man använder svenska ”åka ut ur” eftersom det här utåkandet är mer viljestyrt än vad utåkandet ur tävlingar brukar vara.

Och nej, här glöms inte den picknic bort som det inte blir om UK kraschar ut ur EU. Den kommer nog redan i morgon, när vi också vet vilken slags picknick Sverige får efter valet.


PS Äh, den här skulle ha publicerats 9 sept, valdagen, men somliga är det ingen ordning på

Det är smärtsamt att handla på ett listigt sätt

En av mina informanter (meddelare, sagespersoner, hm, jag vet inte vilket ord som passar bäst) berättade hur han framför ett stort tyskt varuhus sett en banderoll med texten ”Clever shoppen”. Denna Denglisch (tyska plus engelska) såg rätt kul ut, tyckte han, men insåg snart att det mycket väl skulle kunna stå ”Shoppa smart” som uppmaning utanför en svensk affär. 

Den reflexionen leder fram till ett vanligt fenomen, nämligen att olika länder (deras språk, egentligen) snyter (i betydelsen "snor", fast inget av orden i detta fall har något med näsan att göra…) olika ord från engelskan och gör till sina. 

En tysk-svensk ordbok från 1990-talet upptar alltså ordet ”clever” och ger som svensk översättning bl a ”smart”. En svensk ordbok från samma tid har i sin tur givetvis med ”smart”, ett ord som existerat länge svenska och finns belagt redan 1892 (SAOB). 

Det tyska lexikonet har dock inte med ”shoppen” för ”handla” (som på tyska under 1990-talet endast var ”einkaufen”) medan vi – snabba lånare från engelskan som vi är – vid samma tid redan hade ett antal ord bildade på shop: shoppa, shopping, shoppingvagn etc. 

En festlig detalj: ordet smarts betydelse på engelska är bl a "smärtande, skarp, bitande” (SAOB igen) och har sitt ursprung i fornengelskans ”smeart” med betydelsen ”smärta”. 

Det är ju det man känner: alla denna engelskpåverkan smärtar och gör ont.

Är tankarna om språket, grammatiken och människorna förgäves?

Grammatik, var det. Preskriptiv kontra deskriptiv. Kalla mig gärna en idiot: förutom reglerna I SIG fattar jag inte heller de olika disciplinerna inom grammatiken. I begynnelsen, då när Ordet var, ni vet, gick undertecknad en 20-poängskurs (tidigare ett (1) betyg, senare 30 p) i Svenska för invandrarundervisning. 

Det var alltså en av alla oräkneliga gånger man tvingats ge sig i kast med grammatik. I kurslitteraturen ingick en riktigt fiffig bok som heter Deskriptiv svensk grammatik. Det tog ett bra tag att lära sig läsa och slå upp i den, men den har under åren blivit lite av en bibel. Deskriptiv betyder ju beskrivande, den beskriver språket, i det här fallet svenska. De flesta grammatikor äldre personer tvingats stoppa näsan i är nog vanligen preskriptiva, de föreskriver och är, säger man nog, i högre grad normerande. 

Utan insikter i de stora grammatiska strider som förekommit törs man nog förenkla de här varianterna till ett ”vi låter folk bestämma hur de pratar och sen berättar vi det” och ”prata som vi har bestämt annars får du se på andra bullar”. 

Och där ligger man som ett annat mähä och skvalpar mittemellan (kan också skrivas mitt emellan, säger SAOL. Men vem bryr sig om Svenska Akademien i dessa dagar?) dessa regelsystem. Men så hamnar jag mitt i Sara Gustafsons uppsats i pedagogik där hon med hänvisning till några nyare grammatikböcker skriver: 

Boström och Josefsson (2006, s. 10-20) har delat in grammatiken i fyra innebörder som de kallar ”Den inre grammatiken – alla kan den”, ”Deskriptiv grammatik – att beskriva ett språk”, ”Normativ grammatik – att värdera ett språk” samt ”Förklarande grammatik – att förklara ett språk”. Lundin (2009, s. 22) kallar innebörderna för ”en känsla för språk”, ”en beskrivning av ett språksystem”, ”ett regelverk” samt ”ett mönster eller en struktur”. 

En känsla, beskrivning, ett regelverk och en struktur – är inte detta vad man är ute efter beträffande grammatikens väsen? Och kanske hela existensens? Jag vänder mig till Kierkegaard som säger: ”Människorna tycks inte ha fått språket för att dölja sina tankar, utan för att dölja att de inga tankar har.”

Haha, hädanefter ska det bli mindre av döljande verksamhet.

Detta är inte något kärringsnack om nu någon trodde det!

Grammatik är något undertecknad slitit med under årens lopp. Inför vissa arbetsuppgifter eller studier har det varit samma sak: In i skiten igen, harva och tröska samt eventuellt skörda ett litet korn. En och annan läsare kanske höjer sitt ögonbryn – ”du måste väl kunna en del som hållit på så mycket med språk” – men detta är dagsens sanning*. Grammatik är svårjobbat och abstrakt, tycker somliga. En skriver här. Andra anser grammatik vara jättekul. De brukar vara nördar till skillnad från oss spralliga naturbarn som skiter i ordning och regler. 

Ack. 

Nu till det riktigt fina i kråksången: man MÅSTE inte kunna grammatik. Det finns de som är en fena på (ursprung: fenomenal) att tala och/eller skriva men inte kan en enda grammatisk term. Vad som däremot krävs är att andra skrivit en massa vettigt om språket i fråga och att ens omgivning haft och ännu har en gemensam uppfattning om hur modersmålet talas och skrivs.

 
För egen del brottas jag ständigt med grammatiken. Man måste ha ju på fötter när man sitter och gapar om språkets nedgång och fall på det sätt som sker här.

 
Men att det ska vara så förbenat (ytterligare ett ord som tycks ha med fiskar att göra, fast bara är en skojskrivning av ett svärord) svårt att hitta fotbeklädnader som håller! 

Dessutom: fanken igen! Det som skulle avhandlas i dag fortsätter att fladdra fram till morgondagen. Och den känner ingen, som Lorenzo di Medici skrev (redan på 1400-talet) i en dikt (sång) om Bacchus och Ariadne. Fast i ärlighetens namn skrev han ”di doman non c’è certezza”.


*Dagsens sanning är ett gammalt sätt att säga ”dagens sanning, rena sanningen” eller vad det kan bli. "Detta är .. inte något käringsnack, utan dagsens rena sanning", som SAOB har som exempelmening!

Det börjar med en tekopp och slutar med något rakt av

Man har inte alltid varit guds bästa barn. Innan stark vrede vederfors mig beträffande uttryck som översattes från engelska rakt av (som i sin tur antagligen kommer från ”straight off”) accepterade jag gladeligt att saker inte var ”ens tekopp”. 

För det blev jag kritiserad av äldre personer som redan hunnit fram till engelskilskan.
Men föga kunde de ana hur mycket av den varan som skulle komma att  levereras. "Leverera" används för övrigt numera hej vilt när sångare, författare och politiker levererar (eller ej), något endast transportföretag gjorde förr i världen (d v s den tid när saker ännu var som de skulle). 

Nu, när prinsar och presidenter ljuger medvetet i kapp, går det att grubbla över mycket. Så t ex om huruvida man föredrar en deskriptiv eller preskriptiv grammatik. Som bekant är ju ”språkbruket” (har skrivit ordet så ofta att bokstäverna på dessa tangenter är utnötta) det förhärskande. Det måste ju innebära att alla de nutidsförsiktiga språkarbetare som väjer för det normativa är ena deskriptiva rackare. De beskriver, de föreskriver icke.

 
Det där tål att tänkas vidare på och i morgon ska en annan språklära än den som nämndes igår synas närmare. Det är svårt att bärga sig, inte sant?

Inte längre min tekopp, jag gav bort den i somras till  någon som gärna ville ha den

.

Skiter vi i regler gör vi många en björntjänst*

Ja, då var det det här med ”en” istället för ”man”. Vid sidan av ”hen” är det vår tids mest idogt genomförda språkpolitiska manipulation. ”Hen” har många svårt att använda, de föredrar förmodligen en längre konstruktion med ”henne/honom”. Å andra sidan täcker ”hen” mer av en komplicerad könsidentitetsscen vars aktörer inte längre är enbart en "han" eller en "hon".

 
”Hen” är ett ord som inte funnits tidigare, vilket gör det lättare för undertecknad att stå ut med. Så är INTE fallet med det ”en” som används för det opersonliga "man". Med stigande ålder är man van att bli lite sedd på – och talad till – som ett museiföremål, men så länge sådana föremål ännu skriver och tänker är det svårt för dem att slänga över bord gamla kunskaper som funkat bra under många decennier. 

Andra museiföremål 

Svensk språklära av Rebbe-Gullberg-Ivan, rätt tunn men fullspäckad och med många decennier på nacken, lämnar en (se där en objektsform av ”man”) aldrig i sticket när man famlar i grammatikens djungler. Ur denna språklära (upplaga 1967): 

Man kan endast vara subjekt. Som genitiv används ens, som objekt och efter preposition en. EX. Man blir ledsen, när människor hånar en eller förtalar ens vänner. Som subjekt bör däremot en i vårdat språk inte användas liktydigt med man. EX. Innan en vet ordet av, har det hänt (skriv man) Till man hör dessutom refelxivpron. sig och sin. EX. Här kan man inte sätta sig. Man förstår inte alltid sitt eget bästa.

Så talade de flesta till för inte så länge sen. Utan att de läst den nämnda språkläran.


*Om man undantar infödda, särskilt barn, är det a och o med tydliga regler när de lär sig svenska. Mer språkmoral i möra.Äh, vaddå? Det säger man där jag bor, typ.

Etymologiska efterforskningar som får slaktdetaljer att tröttna

Ja, kära hjärtanes, som man sa förr. Eller: ”som en sa förr”. I den sista meningen vittnar ”en” om en dialektal påverkan - en äldre sådan. Ungefär från tiden man sa kära hjärtanes. Nu har jag inget emot det, men frågan är om detta är bekant för de (framför allt yngre) personer som byter ut det personliga pronomenet ”man” mot ”en”. I subjektsform. 

De kanske i sin tur inte har något emot just det? I gårdagens inlägg fanns en exempelmening från Wiktionary: ”Är det en medfödd talang eller är det något som en målmedvetet kan tillskansa sig?” Meningen skulle egentligen ge betydelsen av ordet ”tillskansa”, som i och för sig visade sig felaktig, men själv hoppade jag högt vid bruket av ”en”. 

Avsikten med "en" är förmodligen av avkönisera (ordet hittade jag på nu!) ”man” som kan verka vara ett patriarkalt påfund från kvastfeningens första tid. Antagligen är det dock samma ”man” som engelskan har i ”man/mankind”. Ska man ge sig på det ordet får man alltså gå långt bak i historien när mannen sågs som Människan och kvinnan mer som ett arbetande hus- och avelsdjur. Eller hur de nu hade det ordnat på den tiden.

 
Nå.

Engelskans ”man” i en mening som ” man has destroyed the earth” betyder ”människa”*. Som plåster på såren för faktum kan påminnas om att det genus vi använder för människa på svenska är femininum. Det lär helt simpelt ha att göra med att de flesta personbeteckningar på -a (som ju också många kvinnonamn slutar på) får feminint genus.

 
Fanken också. Är inte framme vid huvudpoängen än på långa vägar.
Detta pladdrande, dessa villovägar! Förutom att människan sabbar jorden är hon allmänt stökig.


* Försökte hitta kuliga saker om ordet människas ursprung, men hamnade hos en gammal stamfader, Mannus, och sen kom det vanliga med revbenet. Som slaktdetalj slutade jag läsa.

Ibland tar det aldrig slut med dessa tradiga inlägg!

Välkommen tillbaka till tankesmedjan Tillskansa.
Här följer upprepningar och de som läst denna blogg tidigare får blunda ett tag.

Det kan vara en feluppfattning, men nog verkar det som om språkmänniskor oftare framhäver att ”bruket” av språket spelar roll för vad som anses vara ”rätt” (citattecknen måste vara där för det där med rätt och sanning är knepigt, vänd er med förtroende till Wittgenstein, Leibniz och W James).

Det senast genomgångna ordet/uttrycket ”tillskansa sig” har enligt (även moderna) ordböcker en negativ innebörd, det innebär något i stil med att man ”självsvåldigt skaffar sig något”.

Sidor med namn som glosor.eu, synonymer.se, tyda.se och ett oräkneligt antal digitala ”ordlistor” har även med betydelsen "erhålla" – utan negativ konnotation således.

Förmodligen skapas såna sidor med "hjälp" av alla texter och inlägg (många…) som lagts ut på nätet. Inga auktoriteter som universitet, språknämnder eller liknande ligger bakom.

Men eftersom de flesta av oss googlar på, ex-vis, ord/uttryck kan vi hamna på Wikipedia, eller – i detta sammanhang – Wiktionary. De här "uppslagsverken" skrivs i hög grad av oss själva, om vi är insatta eller ej (det finns moderatorer, jovisst, och de måste ju veta mer än pöbeln).

Enligt Wiktionary betyder det reflexiva "tillskansa sig" sådant som"lägga beslag på (vanligtvis utan att ha rätt till det), bemäktiga sig". Dock är W generösare än traditionella ordböcker/-listor och ger även exempelmeningen: ”Är det en medfödd talang eller är det något som en målmedvetet kan tillskansa sig?”*

Likt de flesta som inte bott under en sten (uttrycket antagligen översatt från engelska) vet så håller en del gamla auktoriteter på att förlora desamma eftersom de kanske alltför "listigt spelat (till sig) något" (apropå ursprunget till ordet "skansa", SAOB, se gårdagens inlägg).

Snart kommer folket att ohämmat, individ för individ, säga vad fan det vill. När det sker MÅSTE ju en ny språknorm upprättas. Så har jag tänkt, för att inte tappa förståndet.
För sent, tycker någon.


*Om vad en kan göra och hur en tänker och känner när en skriver en blogg kommer (också upprepning) att redogöras för i morgon

Att tillskansa sig kunskap är lättare sagt än gjort

Den roliga felstavningen av ”tillskansa” är inte värsta, skrev jag igår. Det dräller naturligtvis av felstavade ord, men toleransen för felaktigheter från akademiker, journalister, politiker m fl makthavare bör vara ganska liten. Och betydligt större gentemot dem som inte har skrivande som yrke.

Förmodligen ligger ”tillskanska” nånstans i utkanten av det fenomen som kallas folketymologi, d v s ord blandas ihop men skapelsen pekar på en tanke som kan gå att härleda. Gamla ofta citerade exempel är undervisitet (universitet), skärkötteri (charkuteri) och öppenhjärtlig (öppenhjärtig). Mitt eget ”urskuldra” ligger på flajen* tillsammans med ”tillskanska”. Från ett modernare samhälle kommer ”coolugn”, ”collegeblock” och ”handburgare”.

Det här fenomenet hör man ofta hos barn. Föräldrar brukar gärna berätta vad deras lilla smartskalle till Nils-Bengt har fått ihop och allt är bara gulligt. En dag får man dock ta seden i vacker hand** och lära sig att stava ord samt förstå deras innebörd om man vill samtala med omgivningen och dessutom bli förstådd.

Men – och här kommer dagens scoop!  – man tillskansar sig inte kunskap!
Man ”tillägnar” sig den (får den, skaffar sig den etc). Slår man upp ”tillskansa (sig)” på etablerade ställen får man följande förklaringar:

mer l. mindre självsvåldigt l. orättmätigt l. hänsynslöst skaffa l. förvärva (ngt) åt (ngn) (SAOB)

självs­våldigt skaffa (SAOL)

(självs­våldigt) sätta sig i besittning av ngt konkret el. abstrakt värde (SO)

Samma betydelse finns i alla de ordböcker av papper som finns i mitt hem.
Ursprunget till ”skansa” är, enligt SAOB, antagligen ett gammalt ord som betyder ”att listigt spela (till sig) något”.


*Som jag letat efter en förklaring till ”på flajen” utan att finna den!

** Snott från en tråd där några skojproppar roar sig med medvetna knasformuleringar: http://www.aspergerforum.se/vm-i-mixade-metaforer-t7064.html