Det tar aldrig slut allt det man förvånas över vad gäller den engelska språkåverkan. Ofta har folk några egna exempel som satt sig i minnet: deleta, sampla, scrolla och – ganska nytt för mig – safea (uttal sejfa, innebörd: man gör något för att vara på säkra sidan).
Många av de här exemplen kommer ur datavärlden och den ”pratade” bara engelska i början, men det finns annat. Vad som är riktigt weird är just den typen av ord, alltså att man mitt i en svensk mening säger weird istället för underlig (besynnerlig, konstig, märkvärdig). Ta t ex det jag skrev om igår. Inte hade man för något decennium sen kunnat ana att man själv som rätt gammal plötsligt skulle utbrista WOW om nåt som var ”speciellt” eller ”tjusigt”.
Vad sa man innan WOW fanns? Ojojoj? Men oooo, då? Hoppsan?
Många av exemplen som Birgit H ger i sin bok är i sanning weird: ”Vem vill bli ihågkommen som en hoarder (samlare)? Det här köttet skulle i worst case (i värsta fall) kunna vara farligt.”
Beteendet är omöjligt att förstå. Varför svarar många av oss så ofta ”yes” på en helt vanlig fråga ställd på svenska?
Detta ”yes” ger sken av (Birgit H hänvisar till en artikel av författaren Gun-Britt Sundström) att betyda något starkare än ett vanligt ”ja”, något i stil med ”visst, absolut, jajamensan”. Man skulle sällan höra en engelskspråkig brista ut i ett sådant kraftfullt ”YES!” om man frågat om hon/varit ute och handlat (t ex). Birgit H beskriver det här beteendet i kapitlen ”Det engelska ordets kraft” och ”Det svenska ordets kraftlöshet”. Varför säger man ”Det blir mer och mer fair” (ett av BH:s talrika exempel) Betyder påett mystiskt sätt ”fair” något mer, annat och starkare än ”hederligt”?
I denna sekund, as we speak, hör jag en röst i radio som säger "det som varit så mycket behind är nu så helt in the front".
