Det började illa: Min mobiloperatör ville ge mig ”power deals på höstens stora liveupplevelser”.
Medan jag grubblade över vad det egentligen handlade om kom nästa meddelande. Det var från ett ”svenskt it-företag som tillhandahåller betallösningar”* och som slog ett slag för sin app.
Så här skrev de: Det finns mer smoooth i appen.
På företagets hemsida (sa jag att det var ett svenskt företag?) beskrivs exakt hur smoooth det är att använda betallösningarna, nämligen ”smoooth like a pencil through jelly”. Det betyder att det är lika smidigt som att trycka in en blyertspenna i gelé. För att man ska fatta visas en filmsnutt där en penna stoppas in i en gelépudding.
Det här påminner om första gången jag bevittnade (tv-nyheter, 70-tal) hur ord helt plötsligt inte räckte till. Nyhetsuppläsaren talade om något som kostade en stor summa pengar – tusentals kronor. Till den informationen visades någon som hällde ut enorma mängder enkronor ur en hink.
I dag skulle det väl se töntigt ut, men är det någon stor skillnad på hinken med kronor och puddingen med pennan?
När man författar små textstycken händer det att man sitter och grubblar över en fyndig, eller åtminstone förnumstig, avslutning. Det händer dock ibland att ord inte räcker till. Funderar på en film som skulle kunna illustrera en känsla av uppgivenhet: vad sägs om någon som blåser på ett berg av hårdvispad äggvita?
