tisdag 4 september 2018

Skiter vi i regler gör vi många en björntjänst*

Ja, då var det det här med ”en” istället för ”man”. Vid sidan av ”hen” är det vår tids mest idogt genomförda språkpolitiska manipulation. ”Hen” har många svårt att använda, de föredrar förmodligen en längre konstruktion med ”henne/honom”. Å andra sidan täcker ”hen” mer av en komplicerad könsidentitetsscen vars aktörer inte längre är enbart en "han" eller en "hon".
 
”Hen” är ett ord som inte funnits tidigare, vilket gör det lättare för undertecknad att stå ut med. Så är INTE fallet med det ”en” som används för det opersonliga "man". Med stigande ålder är man van att bli lite sedd på – och talad till – som ett museiföremål, men så länge sådana föremål ännu skriver och tänker är det svårt för dem att slänga över bord gamla kunskaper som funkat bra under många decennier. 
Andra museiföremål 

Svensk språklära av Rebbe-Gullberg-Ivan, rätt tunn men fullspäckad och med många decennier på nacken, lämnar en (se där en objektsform av ”man”) aldrig i sticket när man famlar i grammatikens djungler. Ur denna språklära (upplaga 1967): 

Man kan endast vara subjekt. Som genitiv används ens, som objekt och efter preposition en. EX. Man blir ledsen, när människor hånar en eller förtalar ens vänner. Som subjekt bör däremot en i vårdat språk inte användas liktydigt med man. EX. Innan en vet ordet av, har det hänt (skriv man) Till man hör dessutom refelxivpron. sig och sin. EX. Här kan man inte sätta sig. Man förstår inte alltid sitt eget bästa.

Så talade de flesta till för inte så länge sen. Utan att de läst den nämnda språkläran.


*Om man undantar infödda, särskilt barn, är det a och o med tydliga regler när de lär sig svenska. Mer språkmoral i möra.Äh, vaddå? Det säger man där jag bor, typ.