Detta är inte något kärringsnack om nu någon trodde det!

Grammatik är något undertecknad slitit med under årens lopp. Inför vissa arbetsuppgifter eller studier har det varit samma sak: In i skiten igen, harva och tröska samt eventuellt skörda ett litet korn. En och annan läsare kanske höjer sitt ögonbryn – ”du måste väl kunna en del som hållit på så mycket med språk” – men detta är dagsens sanning*. Grammatik är svårjobbat och abstrakt, tycker somliga. En skriver här. Andra anser grammatik vara jättekul. De brukar vara nördar till skillnad från oss spralliga naturbarn som skiter i ordning och regler. 

Ack. 

Nu till det riktigt fina i kråksången: man MÅSTE inte kunna grammatik. Det finns de som är en fena på (ursprung: fenomenal) att tala och/eller skriva men inte kan en enda grammatisk term. Vad som däremot krävs är att andra skrivit en massa vettigt om språket i fråga och att ens omgivning haft och ännu har en gemensam uppfattning om hur modersmålet talas och skrivs.

 
För egen del brottas jag ständigt med grammatiken. Man måste ha ju på fötter när man sitter och gapar om språkets nedgång och fall på det sätt som sker här.

 
Men att det ska vara så förbenat (ytterligare ett ord som tycks ha med fiskar att göra, fast bara är en skojskrivning av ett svärord) svårt att hitta fotbeklädnader som håller! 

Dessutom: fanken igen! Det som skulle avhandlas i dag fortsätter att fladdra fram till morgondagen. Och den känner ingen, som Lorenzo di Medici skrev (redan på 1400-talet) i en dikt (sång) om Bacchus och Ariadne. Fast i ärlighetens namn skrev han ”di doman non c’è certezza”.


*Dagsens sanning är ett gammalt sätt att säga ”dagens sanning, rena sanningen” eller vad det kan bli. "Detta är .. inte något käringsnack, utan dagsens rena sanning", som SAOB har som exempelmening!