Plötsligt skriker en äldre kvinna ut saker som WOW!

WOW, skriker nån plötsligt. Det kan vara jag. Då lösgör sig en likadan person ut ur mig, sådär som folk gör i filmer som mixtrats med i ett datorprogram.

Där står en tant vid sidan om och tittar på tanten som just skrek WOW. Hon som lösgjort sig ser både förvånad och lite skamsen ut. Sen hoppar hon tillbaka, viss om att kärringen i alla fall inte kommer att skrika OH MY GOD! Fast riktigt säker kan hon inte vara. Så långt har det gått.

Ändå hävdar ett överraskande stort antal språkvetare – några av dem med professors namn – att man inte ska se på det engelska inflytandet med samma bekymrade min som den kvinna som krängde sig ur undertecknad i inledningen.
                                                                                                                                                                 

Från språkfolket kommer en strid ström av meningar som ”det har alltid funnits inflytande från andra språk” (jag gäspar käkarna ur led), ”det här är bara tillfälligheter, ord och uttryck är bara på besök” (jag ser ut som Munchs tavla Skriet).

Birgit Häggkvist, nämnd i gårdagens Sbråk, skriver om den osäkerhet man kan känna när ords tidigare betydelser inte är desamma som i dag – ibland kan de vara de helt motsatta! Hon beskriver också att man får finna sig i att bli betraktad med överseende, man är en smålöjlig typ helt enkelt, när man ägnar sig åt ett idogt undersökande och påpekande av språkpåverkan. Som om inte det vore nog måste man också räkna med – och fråga inte varför –att beskyllas för främlingsfientlighet.

Att förstå det som pågår i vår upplysta värld kräver nog ytterligare ett par lumor. Den ordanvändningen, lumor, var förresten ett maktmissbruk: I kraft av hög ålder tar folk ibland till gammal slang som man inte kan förvänta sig att alla förstår. Luma har här betydelsen glödlampa. Förr, ungefär vid år noll, tillverkades de flesta glödlampor av en fabrik som hette Luma.