Nu skakar himmel, jord och helvete på nytt!

Det finns ingen gräns för vad somliga (jag) kan hetsa upp sig (mig) över i språkväg.

Ofta gäller det, bekant för läsaren av dessa utbrott, något hämtat från engelskan, vanligen den amerikanska varianten, eftersom svenskar valt att ta över livsstilen från det stora landet i väster. Men även svensksvenska förfärligheter kan få en att studsa av harm. Ett ord som tagits upp i senaste SAOL är (skäms, Svenska Akademien!) ”hittepå”. (Jo, det har behandlats här förr, men behöver påminnas om). Ordet betyder ”något påhittat”, skriver den initierade Akademien.

Glädjande nog finner man att Catharina Grünbaum, känd språkvårdare, reagerat. Hon skriver 2009 i DN under rubriken: "Hittepå - vad är det för ett påhitt?" och säger sig ha spårat ordet tillbaka till 1996, men förmodar att det är äldre.

För egen tycker jag att det låter mycket Astrid Lindgrenskt. Hon är en författare som - i mitt tycke – blivit aningens sönderkramad, vilket inte hon kunnat rå för. Detta sker på ett sätt som är svårt att beskriva utan att trampa folk på tårna, men har inte vuxna kläggat ner sig för mycket i hennes texter och figurer? (Hm, klägg, förresten, vad är det för ord?)

Sbråkmakaren (fy 17 förresten, vad löjligt det låter när folk talar om sig själva i tredje person!) är hård, kärv och sträng, men minns från barndomen hur skönt det var att inte ha vuxna klampande runt i ens upplevelser.

Om det nu är så att A L står bakom ordet ”hittepå” så må det vara hänt. Om barn kallar saker ”hittepå” må det också vara hänt. Men när vuxna går och lallar på puttenuttspråk – då far Fenrisulven och Midgårdsormen fram över Midgård. Allting i himlen, på jorden och i Hel rister och bävar. *

* Ragnarök sviker aldrig när man önskar låta en smula hotande högstämd…