Agilt arbetssätt var det...

I en nästan femtio år gammal och (nja, förr, då…) mycket ansedd engelsk-svensk ordbok från Läromedelsförlagen (och tryckt hos Norstedts) ges följande alternativ på svenska för det engelska ordet agil: vig, behändig, (lätt)rörlig, kvick i vändningarna, snabb, hurtig.

I modernare ordböcker finner man även ”smidig” och ”flexibel”. Det finns alltså en mängd möjligheter att beskriva ett agilt sätt att göra vad det nu är man gör.

Under radioprogrammets (jag skrev om det i går) gång intervjuades en kvinna som arbetar agilt. Hon sa:

Vi jobbar för att vi ska ha fokus på att leverera kundvärde och vi ska också jobba med snabb återkoppling och transparens.

Hon ansåg även att det agila arbetssättet visar vart firman ”är på väg, hur vi tar oss till mål med ett agilt förhållningssätt”

Däremot kunde hon inte säga program utan sa pogram. (Ja, det var lite elakt, sånt ska undvikas egentligen i denna blogg!)

Hon tyckte inte att ord som "smidig, flexibel" och "rörlig" täcker det hennes arbetsplats håller på med om dagarna. "Om man bara liksom säger 'tja, vi är smidiga', vad betyder det?" undrade hon retoriskt.

Jo, det är ju inte svårt. Rörlig, flexibel och smidig kan betyda rörlig, flexibel och smidig. 🏃🏃🏃🏃🏃🏃

Utbrott från en mänsklig resurs

Att engelskan puttar ut svenskan är knappast det engelska språkets eget fel. Som alltid är människan den felande länken (en av de feluppfattningar av uttrycket jag gillar bäst).

Engelska är ju minst lika utsatt för våld utövat av den moderna tiden. Uttrycket ”corporate bullshit” definieras så här på sajten Urban dictionary:

A new language that looks and sounds just like English, but is actually lies and propaganda spewed forth by big corporations that just want people to be good consumers and give them their money.

Det är en lysande och enkel förklaring av det globala babbel som låter mycket men mist hela stycket! Man har blivit påmind om det under många år nu. Minns t ex den dag när en kollega berättade om något som hänt ”på HR”. Det skulle visa sig att HR var personalavdelningen som bytt namn och nu blivit en förkortning av Human Resources. Jag kallade den i fortsättningen "avdelningen för mänskliga resurser” och det hör ju minsta barn hur fjantigt det är.

Ja hjälp, detta är bara början på en ny följetång (här markerar inte Word utan accepterar glatt denna stavning). I ett radioprogram fick en programledare spader, berättade hon, av det nya adjektiv som smugit sig in CB-vägen (Corporate Bullshit): agil. Googlade lite planlöst och stötte på en s k webbstrateg som skriver så här om begreppets bakgrund:

 
Agil systemutveckling var en reaktion mot den traditionella vattenfallsmodellen inom projektmetodiken.

Jag försöker hålla mig lugn. Webbstrategen fortsätter: 

När man pratar om agilt arbetssätt brukar man även prata om ord som inkrementellt och iterativt.

Ålrajt, läsare av denna blogg, det kommer adderas inkrementellt och iterativt material de närmaste dagarna. Var så säkra.

Svenska busar och franska

Fick alltså nyligen veta (se i går) att öronviveln rör sig trögt samt har ett kort snyte. Eftersom många informeras (vare sig de vill eller ej) om undertecknads kontakter med såväl språk som annat levande så brukar dessa utsatta ge kommentarer som ger nya uppslag till sbråktexter.

Engagerad babblade jag på om vivelns snyte och en åhörare påminde om barndomens (1950-60-talsspråk) ”Ska jag klippa till dej i plytet? som en hotfull grannunge kunde lova långt innan hatet fått ett nätansikte. Alternativt sa ungen (ofta Bus-Benny) att man skulle få smällen i snytet.

Både plyte och snyte har med ansiktet och/eller dess delar att göra. Snytet tycks mest handla om  näsan (föga förvånande, "snyta sig" lär kunna hänföras till snytet), men får representera hela fejset (ett modernare ord för snott från engelska) i ett ord som ”snutfager”.
                                                 
Plyte har ett ursprung i ”pluta” (eller ”truta”) med munnen, och är ”starkt vardagligt” skriver SAOB. Det används också vanligen om hela ansiktet.

Och det hörs att orden inte kommer från de finare salongerna, även om det kan vara annorlunda i andra länder: "I Paris gentila salar värsta buse franska talar." (Pyttans AB- och CD-lära, skriven 1896 av ett gäng författargamänger).

Så hamnade vi i Frankrikes huvudstad p g a en liten vivel som med sitt snyte knaprar på – främst – växter. Men det är en vivel med makt, kvinnomakt, berättar Riksförbundet Svensk Trädgård:

Hos ett flertal av vivelarterna finns enbart honor och de förökar sig partenogenetiskt, dvs äggen är inte befruktade utan kan kläckas till larver ändå och varje hona lägger flera hundra ägg. Det här innebär att endast ett djur behövs för att börja bygga upp en helt ny population.

Mon dieu.

I de skadligas ängder

Den nonsensartade rubriken kan möjligen slå an en sträng hos gamlingar även om ordet ”ängd” redan för nästan 100 år sedan ansågs ”poetiskt och högtidligt” (Svensk etymologisk ordbok, 1922).

Uttrycket lever kvar p g a ett stycke av Gluck (1700-tal) kallat ”Dans i de saligas ängder”. Och här dräller det av feluppfattningar, många tror att ”ängd” är ett gammalt ord för ”äng”. Så man hittar många "på de saligas ängar/ängder" på nätet. Ängd har ett annat ursprung och betyder trakt eller nejd.

Hur uppstår då ett plötsligt intresse för ängar och ängder hos sbråkmakaren? Jo, det kan börja med att man tror sig se en vägglus i hemmet (mycket rubriker om sådana på sistone). Man blir stel av fasa, tar en bild av den förmodade lusen samt förstorar upp den. Mja, det kan också vara en änger, tänker man, en pälsänger?

                                                                                                                                                         

Trög typ med kort snyte

 Men det skulle visa sig vara en Otiorhynchus nodosus, en nordisk öronvivel. Man andas ut. Enligt Anticimex sida hör den inte till värstingarna. Det står dock att ”öronviveln rör sig trögt och har ett kort snyte”. På ett annat ställe sägs att ”släktet ofta ägnar sig åt partenogenes” (jungfrufödsel) och all denna karaktäristik gör att man inte vill ha ens vivlar i hemmet. Då letar man efter sådant som kan skrämma bort de små lymlarna. Och man hittar små cederkulor på, bl a, ett stort varuhus, som säger att "cederträ är effektivt mot mal, silverfisk och pälsängar”.

Kära varuhus, det heter ”pälsängrar” i plural. Tänk så

glada sådana skulle bli av att komma ut på pälsängar!

Nej, så gjorde inte Northug

I går skrev jag orden ”passa på tillfället” och påmindes om hur Astrid för alltid har fått mig att tänka efter så att jag skriver rätt sedan hon introducerade felsägningen ”pissa på tallfället”.

Detta fick mig i sin tur att fundera på no no, likaså i gårdagens inlägg, som påminner om ajabaja, barnspråk och barnhumor i största allmänhet.

Barnhumor kan vara rätt kul, särskilt när barn är med, annars försöker man hålla sig en smula. Men det är förvånansvärt ofta som språkbruket i dagens svenska (gammel)medier går åt hållet juvenilt skämtande.

I ett tv-program sa en sportjournalist: "Northug pissade på alla".

Jag som knappt kan stava till sport (eller i någon sport) kastade mig över mer information om denna nyhet och ja, det var som jag misstänkte.

Han spurtade bra, det var vad han gjorde, han liksom utklassade andra.

Och visst har han tidigare gett upphov till rubriker denne skidåkare, men inte pissade han på någon inte.

Då hade hans mamma blivit arg.

                                               🎿⛷🎿⛷🎿⛷🎿⛷🎿⛷🎿⛷🎿⛷

I går Montezumas hämnd, i dag algoritmens förbannelse

Matjournalisten i radio talade om jätteräkor som tydligen säljs igen. ”De har tidigare varit ett stort no no” sa han. No no är engelska och betyder nej nej. Det är ett konstigt uttryck att låna eftersom det låter som barnspråk. Vi skulle lika gärna kunna säga att dessa stora räkor vore ajabaja.

Här vill jag passa på tillfället att banna mig själv. Det är alltför lätt att göra som matjournalisten och låta alla dessa engelska ord få fäste.

Inget stort no no utan ett litet yes yes 

Lite till mans kastar vi ur oss kortare eller längre uttryck. ”Oj maj gadd”, kan svenskar ner på bäbisstadiet undslippa sig. Själv kan jag plötsligt säga sånt som ”if you see what I mean”. Det kommer då från ”out of the blue” och inne i skallen sätter ett tourettesmaskineri i gång. Det är nog hjärnkemin som påverkas! Inte konstigt att jag sitter här och fräser. Man blir så arg att man vill slappa till sig. Och då menar jag ”slap” som betyder smälla till, och sepåfan, det finns redan några träffat på nätet ("jag vill bara slappa till honom") så du ska bara vänta på det! (you just wait for it).

Håller jag på och larvar mig på det här viset så kommer ännu fler felaktigheter ut på nätet och ser ut som träffar.

Var snäll och förstå algoritmens förbannelse!

Þar kemr inn dimmi dreki fljúgandi*

Ändras alltså inte svenskans ”struktur” av det engelska filter som lagts över så många av våra ord de senaste decennierna? (här fortsätter gårdagens malande).

Några uttryck jag känner ett horn i sidan till är: "jag är i chock, hon är i sorg, han är i förnekelse".

Kan nog svära på att de är moderna tillknölanden efter engelsk förebild. Ty i det språket är man ”in chock” och ”in denial”. (Sorgen är jag lite osäker på vad gäller engelska, men jag ser i svenska ibland att någon "är i sorg" och det kan ha tillkommit som en bieffekt (sidoeffekt, som nutiden säger efter att ha överstt side effect)).

Inget av dessa tre uttryck finns med i Norstedts Svenskt språkbruk (2003) som ersätter den äldre Svensk handordbok. De båda tar/har tagit upp språkliga konstruktioner i svenska.

I detta land kan man vara "chockad" (eller "chockerad", vilket har en annan innebörd), man "sörjer" och man ”förnekar faktum/det som hänt” och liknande.

Att ”VARA i chock, sorg, förnekelse, ilska, smärta” m fl – så heter det väl inte? Snart kommer ännu fler att kopieras på samma vis och folk kommer att "vara i ilska" och "vara i smärta".

(Liknande används i vissa fall, men då brukar något bestämningsord finnas med: "han gjorde det i ren ilska" eller "i ilskan". I dessa sammanhang används ofta "av": man kan vara "röd av ilska, grön av avund" eller "förlamad av sorg".)

Såna där små miniövertaganden från engelska märks inte så lätt och snart sitter en helt annan svenska där och låter blek, urvattnad eller bara väldigt märklig och diffus.

Om inte det här är att peta på strukturer heter jag morfar Ginko.
Googlar man denne morfar kan det bl a komma upp en träff på Flaskback under rubriken ”ord och uttryck som används av den äldre generationen”.

Och jadå, som representant för den äldre generationen förstår jag att man inte bör använda 50-250 år gamla ord och fraser helt ohämmat.
Men jag är inte i förnekelse av detta faktum. Språkfolket däremot är i så stark förnekelse att de den dag då språket rämnar blir i chock. Yggdrail kommer att skaka, Fenrisulven bli förbannad och, som Valan säger i sin spådom:* "Då kommer dunklets drake flygande."

Egenfavorit i repris

Många som arbetar med språk tycks vara ense om att engelskans påverkan inte är något att bry sig om. Allehanda språkvetare berättar gärna om hur det varit i gångna tider. För Sveriges del, omtalar dessa mångkunniga, har detta t ex gällt när vi fick in mycket tyska under Hansatiden. Under 1600- och 1700-talen blev fransk kultur poppis i de högre klasserna och då började salonger och följetonger* och schäslonger strömma in. Såna finheter sprider sig snabbt till andra samhällsklasser som gärna vill stajla lite med det nyaste från tongivande länder.

I dag är det en annan femma. Digital teknik sprider nymodigheterna fortare än kvickt. Hur kan det komma sig då att fackfolk sitter och jämför Hansatid och kulturer som existerade för 300-400 år sedan med dagens totalinvasiva språkattack?

En populär tidskrift som handlar om just språk hade en chefredaktör som propagerade för de nyss nämnda teorierna: sådan här påverkan har alltid funnits och det är bara bra och utgör ingen fara för andra språk.

Nu finns där en ny chefredaktör som går i samma fotspår. Denne skriver på ett ställe att när normanderna invaderade England 1066 (den där sifferkombinationen man brukar ha som dörr- eller bankkod, ni vet) förde de med sig en massa franska lånord. Och engelskan, se på tusan, förändrades inte av det! Liknelsen drogs eftersom vissa språkväktare i Kanada numera fruktar att franskan ska käkas upp av engelska.
                                                           🍁🍁🍁🍁🍁🍁🍁🍁

Jag vet inget om den språkliga situationen i Kanada. Vad jag däremot vet är att tidigare språkpåverkan här och där – som normandernas på engelsmännen 1066 – inte direkt är densamma som dagens språkomvandling. I västvärlden får de flesta språk sitt utseende (vilket också kan innebära betydelse) ändrat i grunden.

Språkvetares (jag har aldrig läst en enda med annan åsikt) övertygelse är att svenskans, liksom x antal andra språks strukturer, inte förändras nämnvärt av det engelska inflytandet.

Snicksnack. I morgon blir det lite om såna strukturomvandlingar…

* Eller "följetänger" som man kan se folk skriva utan att deras avsikt är skämtsam! 

Och här var det nya grepp!

Nu ska det klagas på inflytande från engelska, hör och häpna!

”Det blir väl eftermiddags-ish”, sa tjejen i radion när hon angav en tidpunkt. Nu var hon en privatperson och på dem brukar jag inte klaga. Men det är alltid bra att veta vad folk säger så där i största allmänhet.

Hon har snott det engelska uttrycket -ish som vanligen brukar användas i talspråk efter klockslag: ”Let’s meet at, well, let’s say four-ish”.

Här i landet har vi redan ett exakt likadant sätt att uttrycka det hela på: ”Vi kan väl ses vid fyra-tiden, runt fyra, fyra sisådär” – ja, det finns säkert fler sätt.

”Han kommer från pengar”, hörde jag också häromdan. Såna uttryck tar folk gärna efter för att det låter häftigt. De menar det mer simpla (?) ”han har det bra ställt, han kommer från en förmögen/rik/välbeställd familj" och jag vet inte allt.

Engelsktalande däremot har ingen aning om hur balla de låter när de säger ”he comes from money”
                                           💰💰💰💰💰💰💰💰💰💰💰💰💰💰💰💰💰

Samma med det jädrans ”växla upp” som människor, organisationer och företag ägnar sig åt numera. Här i landet kan man växla (in) pengar. Nu är det ”gear up” för hela slanten. Vi har använt uttrycket: ”lägga i en högre växel” såväl konkret (i en bil) som bildligt (skynda sig eller liknande).

Tja, det var lite småkrafs i dag, men i morgon ska jag växla upp, lita på det.

en måls-ägare är inte en mål-sägare!

Nu en kommentar om uttal och böjning av ord. Exemplen är hämtade från ett allvarligt sammanhang, en rättegång mot en brottsling. Språket bör naturligtvis vara klart och tydligt vid de flesta tillfällen, men i såna här fall känns det extra viktigt.

Nu hörde jag en dagstidnings ”pratande” reporter som intervjuade ett ”målsäjjandebiträde” samt ställde frågor om de ”målsäjjande”. Ordet uttalas med g och inte j vilket beror på att det heter måls-ägande och inte mål-sägande.

Nu råkade även målsäjjandebiträdet självt kalla de målsägande målsäganden i plural. Det måste vara ett enstaka misstag. Biträdet borde veta att det heter ”målsägande” i flertal, som är fallet med ”sökande” och ”boende” (när man avser personer).

Däremot heter det ”boenden” (som i äldreboenden), ”åtaganden” och ärenden.

Jag är inte helt säker men antar att regeln är nåt i stil med att om det handlar om personer, så blir pluralen samma som singularen, är det företeelser eller skeenden (!) så bildar man plural med n.

Det skulle bli lättare för allmänheten om medier och specialister behärskade det språk som används inom deras områden.

Jädraremej. Vem ska man annars lita på?

Är Jane Fonda väl bibehållen, välaktad eller ordentlig?

Jane Fonda är en äldre dam som är välhållen, sa stajlisten i radion.

Ja, det låter väl bra, men vad betyder det? Och jag till att googla. Det visar sig drälla av "välhållna" villor, skogar, båtar – ja, och så Jane Fonda, då. 🏡, 🌳🌳🌳, 🚢 och 👩

Men är det välhållna de är? Heter det så? Säger man så? Har man sagt så? Vad osäker jag blir! Brukar det inte heta väl bibehållen?

Jag slår i de ordböcker jag har i min ägo och förutom i en enda lyser ordet välhållen med sin frånvaro.

Välbehållen känner jag till, men enbart SAOL – den senaste – ger välhållen. Det betyder ”välaktad”, står det. På nätet (nånstans) sägs det innebära ”ordentlig”. Och NE har med det, men det får jag inte läsa eftersom jag inte betalat för NE.

Antagligen har ordet översatts från engelska ”well kept”. I vilket fall som helst får det väl åka in på listan över alla ord som börjar kännas allmänsvajiga. Orsakerna till det kan vara många:

Jag har helt rätt i att språket blivit diffusare.

Jag har fel samt är för gammal för att kunna tänka.

Jag skriver en blogg som gör mig överobservant - überobservant, skulle somliga säga i ett plötsligt anfall av tysk påverkan - och till något av ett miffo, som det så vackert heter.

Det är bara att kryssa i den ruta som passar.

Glatt som i platt

Med hänvisning till gårdagens inlägg fortsätter klagandet över hur det myckna medieanvändandet manglar ut språket till ett ofattbart glatt sådant. Glatt som i platt och utan motstånd.

Vad gäller framgångar inom såväl musik som sport tycks det gängse uttrycket för glädje vara att ”det är sjukt jävla kul”. Många är även ”i chock” över att allt är så sjukt kul och bra.

Behöver nutidssvensken synonymer till sjukstugeterminologin så kommer gärna ord som ”magisk” och ”episk”.

Vårt gamla ord magisk har därvid förlorat sin innebörd av ”övernaturlig” och ”förtrollande”, alltså det som hade med riktig (!) magi att göra. 🎩

Naturligtvis är förstärkningsord bekanta för mig. De kommer och de går. För tillfället får man vänja sig av med att kalla det magiskt som man anser vara magiskt. Det går ju inte att säga ”magiskt tänkande” till folk, då tror de att man menar ”skitbra” tänkande eller kanske ett ”sjukt jävla bra” tänkande.

Men jag är så mild: sno mina ord, bara, så börjar jag använda deras synonymer.


PS Det händer mycket ”magiskt” och ”episkt” under innevarande OS-period. Jag antar att man menar ”övernaturliga” och ”berättande” insatser.

Medieskadad medmänsklighet

"Hur känns det?” Frågan hörs ständigt i etern och på andra håll där frågor ställs.

Ofta gäller det allvarliga händelser och folk beskriver sina känslor så gott de orkar och kan. Svaren verkar sällan räcka, för otåligt och obönhörligt upprepar journalister med emfas: ”Jamen hur KÄNNS det?”

Nyligen, det gällde en hemsk historia och det hade gått en tid sedan dess, yttrade reportern: "Hur påverkade detta dig där och då?". I vanlig ordning var inte svaret "bra" nog. Frågan upprepades: ”Hur påverkade det dig där och då” och jag började undra över varför några få och ytterst vanliga ord kan reta en radiolyssnare till vansinne. 

Där och då.

Det går givetvis att följa upp såna här frågor. ”Hur har du påverkats i detalj under all tid som gått sedan händelsen?” och ”Hur tror du att den kommer att påverka dig i framtiden?

Deltar vi i en pjäs där hungern efter snaskiga detaljer ("information") överskuggar det rent mänskliga? Vi verkar mer eller mindre, och kanske mot vår vilja, ryckas med i ett språkligt och bildmässigt lystet beteende.

Samtidigt beskriver sig människor gärna som empatiska och förstående. Dock verkar empatin mest vilja stå och gråta i folksamlingar bland tända ljus för det ena och det andra. 🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯

Sen åker bildbevisen av manifestationerna ut på såväl gamla som sociala medier så att välviljan och medmänsklighetsbeteendet kan ses av hela världen.

Jag syns, alltså finns jag. 

Situation av oväntad avkläddhet.

Kanske var det Naken-Janne (känd från en såpa 2003)som ledde mig in på de här sammansättningarna. Namnet borde nog skrivas naken-Janne om man ska vara noga, men vid en snabb googling framgår att han är känd under detta namn nu och för alltid. Grattis till det, Naken-Janne!

Han var förstås ett tidigt exempel på ”nakenchock”, ett ord som t o m finns med på Wiktionary, som skriver: (i löpsedelsspråk) /mer eller mindre  ironisk/ benämning på en situation av oväntad avkläddhet.

Jag tror att det, kära W, är att överskatta mediers sinne för ironi. Vad de har sinne för är ekonomi och något på ”naken-" tycks aldrig sluta sälja tidningar eller locka till klickanden!

Ibland samlar jag på sammansatta ord som medierna får fram i sin ekonomiska iver. Jag såg att en mamma drabbats av ”blöjilska” (kanske var även barnet blöjargt). Andra har känt "shoppingvrede", utövat "kärlekskamp", idkat "kroppsskryt" samt stått för "kärleksavslöjanden". En fotbollsspelare beskrivs ha uttryckt "Arsenalhån".

Den värsta i genren kan jag möjligen ha tagit upp redan: "Kanye’s anuschock mot Jay Z".

Jag får leva i ovisshet om detaljerna kring denna chock. Det händer allt oftare att såna rubriksättare inte får mig på kroken. Nämligen.

Ingen nakenchock men väl ett exempel på gerberakommunikation.  Eller blomprat. Eller avståndssamtal. 

Värsta ammunition!

Fler minnen från fornstora dar (mja, inte längre bort än sisådär 70-talet och dessförinnan) ska belysa finliret. Mina vänner, jag påminner om finliret.

Ni kanske inte saknar det jag och mina gamla kolleger saknar. Har man inte jobbat på ett korrektur och fått åthutningar beträffande sådant som kan verka vara småttigheter kanske man inte tänker på desamma lika intensivt.

En mycket vanlig rättelse vi utförde var att trycka dit bokstäver som skapade bestämd form av ett ord.

”Hootenanny Singers gick upp på scen”, kunde en reporter skriva, men se för det gjorde gruppen icke, den ”gick upp på scenen”.

Ingen ”cyklade ner till station” utan ”till stationen”.

Ingen ”startar maskin” i min skrivna värld, utan ”maskinen”.

För mitt inre öra hör jag en rejäl östgötsk dialekt säga något sådant. Ja, det kan säkert vara drösvis av dialekter som håller på och ”sätter på diskmaskin” eller ”hämtar telefon”. Säg det gärna, men skriv det inte, lyder ”rekommendation”.

Antagligen är fenomenet bara ett exempel på vanlig haplologi, men den som piskats till en äldre tids korrektstavning viker inte en tum. Man får säga som de som fick stryk i barndomen och ”inte mått illa” av det: ”Se: det blev ju folk av mig”!

(Nu vrider halva bloggläsekretsen på sig och mumlar sitt ”mja, mja, jag vet inte det, jag”)

arapapa-parapapa-parapapa-pariap

En fråga man måste ställa sig varje dag: Beror språkilskan på min höga ålder? Svaret blir - också varje dag - likaså en fråga, för hur ska man kunna veta det?

Vad som däremot blir tydligt och som ingen kan invända emot är att man hör fler och fler exakt likadana meningar upprepas. Det gäller även politiska förslag och tankar ur landets samlade hjärna. Ett nyhetsinslag berättade om en politiker som vill ha ha mindre administration för lärarna och mer tid för en bättre undervisning. I min skalle börjar Kalle Anka springa runt och låta helnipprig – ni vet när han får spader av hackspetten. Det är en bra bild av galenskap, av hur det känns när nån pillat sönder huvet på en!

Hur många gånger kan man höra likalydande fraser utan att bli som Kalle? Här ska bara ett par rubriker ur dagliga svenska och skapligt stora dagstidningar skrivas upp, androm till varnagel:

”Skolan som står upp för allas lika värde” (Sbråkmakaren: Skönt att nån tar tag i skolbiten)

”Vi är väldigt i framkant”  (S: Kul för dem, själv är jag svagt i framkant)

”Talang griper inte tag på scen” (S: Nä, det fanns väl inget att ta tag i på den där lilla scenen)

Ord och fraser som är kraftigt överanvända och borde sparas på en smula, andra uttryck borde sökas.

I morgon blir det verkligt rafflande, som vi sa förr när det handlade om spänning: då uppmärksammas det faktum att ”på scen” och liknande blivit comme-il-faut att skriva. I skrivet språk heter det ”på scenen”, alltså ska "scen" stå i bestämd form.

Kram och puss, söta du, och ha en underbar dag!

"Hördudu", säger en gammal kärv kamrat, "har du hört att 'ha det gott' som hejdå-fras blivit vanligare än 'ha det så bra'?”

Vi försökte minnas alla olika på-räls-hälsningar som funnits sedan den nordamerikanska vänligheten (????) vräkte in över landet som en stormvind.

I min barndom – vad sa vi när vi skildes åt? Jag minns inte, men troligen ”hej då” till jämnåriga och ”adjö” till äldre eller dem man kände mer respekt för än polarna.

Men inte sa vi till nån av dem vi träffade flera gånger i veckan/månaden att de skulle ”ha det så bra, ha en trevlig kväll/ helg/weekend/veckoslut etc, etc”.

Som jag minns var vi mer sparsamma med pladder. Det var inte så att vi var ointresserade eller illvilliga. Vi höll bara inte på.

Detsamma gäller hälsningar i brev och mejl. ”Med vänlig hälsning, mvh"  eller "Kram" borde inte vara svårt, men det är ”sååå iiinte jag”, som dagens narcissister säger.

Själv skriver jag "Hälsningar" och mitt namn. Eller bara mitt namn.

Jag får en hel del "mvh" från vänner och släktingar (bli inte arga om ni läser detta, jag är aggressionshämmad!). Det känns konstigt för vi har ju inte gräddbakelseartade språkdekorationer för oss annars.

Vi kramades inte heller var gång vi möttes och skildes förr i världen. Det gjorde bara kärringar på Östermalm medan de kallade varann ”söta du”. Bli nu inte arga ni som är (eller gör som) kärringar på Östermalm, ni har säkert era skäl. Men jag har mina. Men måste också kramas hejhej ibland för att alla andra gör det.

En utländsk nära vän ropar ”BYEBYE!!! KISS YOU!!!” när vi skils åt. Jag låter henne hållas. Så säger de på språket som talas i hennes hemland. Men det blir inga kisses from me. Apropå det så finns en 70-talslåt som heter  ”Save your kisses for me” med ”Brotherhood of Man”. Kolla youtubeklippet, om inte annat så för den fina koreografin i refrängen.

Det värkar som om folk inte kan stava

För den som var gravt vuxen redan innan den digitala revolutionen slog till är det intressant att jämföra då med nu. Särskilt om man arbetat med det skrivna och tryckta ordet.

Under halva mitt arbetsliv (”ge och ta” ett par år, säger svensken som felaktigt översatt ”give or take”, det blir ju "ge eller ta" om de nu prompt ska ägna sig åt detta oskick) satt kolleger och knackade på skrivmaskiner. Dessa blev efterhand alltmer tystgående (maskinerna, alltså) och började kunna göra konster, men den stora förvandlingen skedde naturligtvis när DATORN fick sitt genombrott.

Vi som arbetade på ett korrektur (och snart skulle ersättas med urkassa stavningsprogram) såg att många plötsligt inte verkade kunna skilja "sett" från "sätt" eller "måtto" från "motto".

Det tycktes märkligt att en grupp journalister som tidigare varit bra på att skriva och stava skulle drabbas av detta. Men med åren och eget allt flitigare skrivande på en dators tangentbord har jag konstaterat att det där blir en annan typ av – ja, hantering, kan man kalla det, än när man hamrade på en gammal Halda och då och då tittade upp på sin text.

Skrivandet på ett sånt här tangentbord – som jag just trakterar, och det så frenetiskt att jag måste fylla i tangenternas bokstäver med gammal Tipp-Ex eller vitt nagellack ("nagellacket" i bestämd form, se inlägg i förrförrgår) – blir snabbare, på nåt underligt vänster.

Min teori är att man hör ljudet inne i skallen, skrivsättet är mer "flytande" och därför kan e åka ut i stavningen i stället för ä, o i stället för å eller tvärtom.

Av just dessa felstavningar får jag inte raptus, ty jag förstår hur de uppstår (d v s gör samma misstag själv).

Män endå – rett ska ägäntligän vara rett.

Här fortsätter käxandet

Ett enkelt litet ord kan leda tankarna hur långt som helst, i detta fall ”kex” (se i går). Till att börja med kan det även stavas ”käx”. Och som inte det vore nog finns det en hel massa andra betydelser av ordet och där stavningen med ä dominerar. Det kan vara en beteckning för veck på bukhinnan, tjat och ältande, gamla båtshakar och fiskkrokar, ja, mycket man inte slänger fram på kaffebordet som man gör med kex.

Men intressantare är, tycker sbråkmakaren, att man kan välja stavning, e eller ä – båda går lika bra. Samma med karaktärisera som även kan skrivas karakterisera. Det gäller säkert en hel del andra ord som inte dyker upp i minnet just nu.

Vad gäller uttalet vid kort vokal spelar det ju ingen roll. Att det absolut måste stavas med e eller ä innebär bara att det ställer till det för dem som fajtas med stavning. Kanske inte så bara för dem, om man tänker efter.

Utbytbara stavningsmässigt är däremot sällan o och å, två andra vokaler som vid kort uttal låter likadant (gott-gått). Den distinktionen är – jag spekulerar –viktigare att upprätthålla vilket kan bero på sådant man säkert kan få fram vid utgrävning i språkhistorien.

Detta var bara lite allmänpladder, i morgon blir det viktigare tugg, återkom då!

Inte bara en torr och tråkig kaka

Annat som gör folk oense (se gårdagens drapa) är uttal och stavning.

Ett gammalt välkänt trätoämne är ”kex” som de flesta göteborgare (och kanske andra i omgivningarna) kallar ”tjex”. De gör ju mycket kex i Göteborg och borde veta, kan man tycka, så de får väl hålla på då.

Fredrik Lindström, som bl a sysslar med språk, antar att det kan ha att göra med hur ordet uttalades när man började äta dessa småtråkiga småkakor i Sverige.

På samma ställe (på nätet nånstans och där han särskilt får frågan om kex) säger han också ”I 99 fall av 100 ska ordet uttalas som det låter”.

Svårt att veta om avsikten är att vara rolig. Att ord uttalas som de låter har väl aldrig gått att invända mot.

Alltnog. I sökandet hamnade jag som så ofta i Lingvistbloggen som är mycket underhållande och informativrolig– här särskilt för den som önskar lära sig mer om kex, dess ursprung, utseende och uttal:

http://lingvistbloggen.ling.su.se/?p=707

På Slangopedia hittar jag en finfin raggningsreplik för den bloggläsare som önskar en sådan. Bakgrunden är att ”kex” även varit/är slang för en ”snygg” kille eller tjej. Här är repliken:

"Tjena kexet, står du här och smular?"

En eller ett? Båda är rätt!

Hur många har inte under årens lopp suttit och varit oense i språkfrågor: En paraply? Nej, det heter ett paraply. En apelsin? Haha, det heter ett apelsin.

I mer än ett halvt sekel har jag varit säker på det kan heta såväl en/ett paraply som en/ett apelsin. SAOL stöder paraplyet/paraplyn, men inte apelsinet, sjutton också!

I en språkfrågelåda (på nätet, i tidning) står om citrusfrukten följande: "I svenskt standardspråk är apelsin ett n-ord: en apelsin, apelsinen. Det är förhållandevis ovanligt att ordet har t-genus, även om det förekommer i större delen av landet: ett apelsin, apelsinet”.

(Parentetiskt: hur ska man tolka sista meningen? Ovanligt, men förekommer i större delen av landet?)

Enligt SAOL är det alltså av de två exemplen bara paraplyet som ”kan ha” båda genus, reale och neutrum (numera utrum och neutrum eller n-ord och t-ord).

I förrförra inlägget skrev jag ”lack” i bestämd form och valde utan att tänka ”lacken”. Senare kom jag på Röda lacket (snuset) som heter så. Men på bilar repas lacken (om man har otur).

Och här ger SAOL, som i paraplyfallet, både reale och neutrum. Både "lacken" och "lacket" kan alltså sorteras in under BÅDA ÄR RÄTT.

Okej, okej, men det där med apelsinet är svårt att svälja.

Inte alltid som man tror

Läste en text där det stod om en person som ”hävdade” något ”i sten”.

Själv stod jag inför ett rätt ovanligt fenomen och letade, vanan trogen, efter uttrycket på engelska: vad annat fick en skribent att formulera sig på detta sätt? På nätet gick det förstås att hitta de som ”hävdade i sten”, men vis av tidigare sökningar väntade jag med en tvärsäker slutsats.

Uttrycket existerar, fast kanske på annat håll än det jag brukar traska åt.

I SAOB finns ett antal belägg för ”påstå/förneka något i sten” och betydelsen är i och för sig inte svår att gissa: man hävdar eller förnekar något med energi och envishet. Ordboken tillägger inom parentes att frasen används ”i sht i vissa trakter”. Dessa trakter är inte heller svåra att sluta sig till om man söker vidare och försöker luska ut varifrån folk kommer – såväl personer som citeras i SAOB eller skriver själva på nätet – och som ”hävdar” eller ”påstår” något ”i sten”.

Uttrycket visar sig företrädesvis användas av personer från Åland, Österbotten och andra kustställen i Finland. Saken är biff och i Finlandssvensk ordbok på nätet står det om påstå i sten, förneka i sten med innebörden påstå bestämt, påstå hårdnackat, hävda bestämt, förneka hårdnackat.

Det finns också med i Svenskt språkbruk (2003), men var helt obekant för mig och dem jag frågat. Det visar sig alltså att vi inte hört och sett allt fast vi ofta tror det.

Vill jag påstå i sten.

När man är en smula imperfekt

Vi är alla imperfekta, sa prästen, och jag tänkte: Ja, jag kanske och ett antal till här inne, men dig som är så ung kan man inte kalla för kommande från igår.

Han talade förstås som många andra översatt engelska och menade att vi inte var perfekta. Tittar man i en engelsk-svensk ordbok översätts "imperfect" med "ofullkomlig, bristfällig" m fl ord i samma riktning. Ordet "imperfekt" som han sade det finns inte (än) i svenska.

Allt jag hörde var den grammatiska termen. Nu är den själv lite imperfekt eftersom den redan länge hetat preteritum på svenska (nja, latin, då). Eller ja, just nu vete tusan, såna här termer far kors och tvärs genom årtiondena.

Själv och som ung rättade jag lite näbbigt den som inte var van vid det nya ordet och sa "preterium". I själva verket var det inte så dumt av denne, förmodligen är ord på -ium vanligare än dem på -itum.  Hoppas att ingen som gått latinlinjen eller latinkurser läser detta. De kan säga att jag har fel och få lust att vara näbbiga.

Högmässan fortsatte och nu sa prästen ”.. vi har fått vara tacksamma för allt du betytt”.

Och jag som redan innan hade problem med meningen ”tack för allt du betytt” som man ser/hör här och där. Det är samma sak med ”tack för att du finns”.

Vem tackar man? Och för vad – egentligen? Hur? Varför? Jag kan här skriva alla möjliga frågande ord samt sådana ord som ensamma kan utgöra svar på dessa frågor (citat ur min skolgrammatik från 1967 när den beskriver adverb) utan att bli klok på frasens innebörd.

Visst är det nåt dundervajsing? Och inte kommer det från engelska. För allt jag vet (for all I know).

Då var det bra noga, nu är det skit samma

Här kommer ännu fler felgrejer vi korrigerade på den gamla arbetsplatsen. Det finns inte så många som rättar dem nu för tiden, så vi satt väl och gjorde en massa onödig skit. Eller hur man ska tolka sin tidigare insats.

Vi ändrade ”hon räknas till en av landets främsta forskare”.

Räknas TILL EN AV? Samma med det lika lite nogräknande: "Hon tillhör en av landets bästa".

Man kanske får tänka efter en sekund, men sen förstår man att det bör heta "hon hör till (tillhör) de bästa, räknas till de främsta, anses som en av, är en av"...

Och som vi satt, uppenbarligen förgäves, och slet med alla ”ta tillvara på” som är en längre variant (och felaktig på den tiden), en hoptjoffsning, av ”ta vara på” och ”ta tillvara”.

Och nu ljuder även ur munnar från kulturens gentila salar konstruktioner som ”ta tillvara på” och ”komma till bukt med” (se denna blogg 29 mars 2017).

Suck och ack. Man blir lack*.


*Slangopedia: Lack: att vara trött eller arg på något.

Lacken på bilden har inget direkt med texten att göra, den är en helt annan slags lack

Man är bara så där ute

Brasklapp, var det (se gårdagen)!

Ja, det är det vanliga: Vem är jag att döma? Det visar sig nämligen att många av oss (jag har frågat) i dag är osäkra på hur man skriver, stavar och trycker ut sig (som vi skämtade när såna skämt var roliga).

I ett av landets större dagliga blad tilltalar (adresserar, som en del säger) en läsare redaktionen och ber den se upp med och skilja på två likalydande ord. ”’Utlämnad’ och ’utelämnad’ är två ord som missanvänds storligen i dagens svenska”, skriver läsaren.

Jag kunde inte hålla med mera, som många snart kommer att säga (I couldn’t agree more) utan att blinka.

De här orden höll vi koll på på (två på, så fult!) min arbetsplats korrekturet. "Utlämna" innebär, för att sno formuleringen från regeringskansliet, att ”en stat begär att en misstänkt, tilltalad eller dömd person som befinner sig utanför dess territorium ska överlämnas för att ställas inför domstol eller verkställa ett straff”. Ett bra exempel på "utelämna" är det ”att” som försvunnit, utelämnats. i dagens svenska för att folk struntar i det: ”Jag kommer bli arg”.

Den alerte läsare jag skrev om inledningsvis som kan skilja på ”utlämnad” och ”utelämnad” begagnar sig däremot av ordet ”missanvända” som inte finns i någon ordlista! Det är antagligen en hemsnickrad översättning av misuse som betyder (i detta sammanhang) ”felaktig användning”.

Det är sånt här sbråkmakaren spanar efter och sbråkar om: vi åstadkommer alla dessa ”missanvändningar” eftersom engelska trängt in i våra porer – eller i alla fall hjärnvindlingar. Jag förstår hur det går till och kan inte döma (samt är en ädel person i största allmänhet).

Vilket blogg man skriver, tillåt mig storskratta, oj vad man kommer (att) avgå som framgångsrik i detta ordkrig. OMG, jag är bara så där ute*!


*Googla out there och Wictionary, läs under Adjective. Så-et uttalas som i  "det här är så jag" eller "detta är så 2010", norpade från engelska.

Genom små rörelser höll vi språket vid liv

Först en brasklapp. Då avses en brask-lapp och inte en bras-klapp som ordet kunde avstavas i ordbehandlarnas barndom.

Sånt ändrade vi korrekturläsare så att det blev rätt och riktigt. Nu är vår yrkesgrupp nästan utdöd, vi går samma väg som sumprunkarna.

Våra uppgifter var likartade. Sumprunkare sysslade med att syresätta vattnet i fisksumpar genom att skaka och rista (i äldre svenska ”runka”) dem. Dessa arbetare hade lågt anseende även om de utförde ett livsviktigt jobb. Vi syresatte språket och höll det vid liv.
Jämförelserna är säkert ännu fler.

Här är exempel på vad vi korrigerade:

Sverige har varit naiva. Ser man grammatiskt på saken heter det Sverige har varit naivt.

Man var osäkra på utgången ändrade vi av samma skäl till osäker på… 
Vi följde alltså vanliga kongruensregler som säger att ”Sverige” och ”man” är att betrakta som ental, ej flertal. Däremot skulle det givetvis heta ”Vi i Sverige har varit naiva”. Men: ”Folket i S har varit naivt”.

Självklarheter för många, men de som följer dessa enkla regler är betydligt färre än på sumprunkarnas och korrekturläsarnas tid.

Däremot har människor i alla tider varit lika disträ och klantiga: Jag kom t ex inte fram till brasklappen jag inledde med.

Den kommer i morgon.

En ädel svensk och en bredmunnad tyska

Knappt hade jag hunnit skriva ordet ”daterad” (förra inlägget) förrän jag i radion hörde en person beskriva något som "daterat" (inte första gången…). Han menade ”föråldrat”, ett ord vi använde fram till för några år sedan då platsen snoddes av försvenskningen av ”dated”, som är engelska ordet för föråldrad. Förresten tycks "dated" i ursprungsspråket i sin tur bli slaget av "outdated". Och det är klart, engelskan kan ju knappast sitta i orubbat bo om resten av världen ständigt måste hitta på nya låtsasord för sin nya låtsastillvaro!

Ett av alla ord och uttryck som åker ut när engelskan sköljer in över ärans och hjältarnas språk är ”för din/er information” som kommit att ersätta ”för er/din kännedom”.

Det där med hjältarnas språk är hämtat ur Esaias Tegnérs hundra år gamla dikt ”Språken”, där han fortsätter (det handlar alltså om svenska språket just här): ”hur ädelt och manligt du rör dig”.

Mja.

I samma dikt beskriver han tyska på följande sätt:

Frisk, starklemmad och grov, en jungfru fostrad i skogen,
Smidig därjämte och skön; endast är munnen för bred. 

Dikten i sin helhet är en uppgift för Nämnden För Misshagligheter Som Skrivits Förr I Världen.

Tegnér kommer snart att ryka, däremot inte de nyssimporterade amerikanska uttrycken.

För er information.