En fråga man måste ställa sig varje dag: Beror språkilskan på min höga ålder? Svaret blir - också varje dag - likaså en fråga, för hur ska man kunna veta det?
Vad som däremot blir tydligt och som ingen kan invända emot är att man hör fler och fler exakt likadana meningar upprepas. Det gäller även politiska förslag och tankar ur landets samlade hjärna. Ett nyhetsinslag berättade om en politiker som vill ha ha mindre administration för lärarna och mer tid för en bättre undervisning. I min skalle börjar Kalle Anka springa runt och låta helnipprig – ni vet när han får spader av hackspetten. Det är en bra bild av galenskap, av hur det känns när nån pillat sönder huvet på en!
Hur många gånger kan man höra likalydande fraser utan att bli som Kalle? Här ska bara ett par rubriker ur dagliga svenska och skapligt stora dagstidningar skrivas upp, androm till varnagel:
”Skolan som står upp för allas lika värde” (Sbråkmakaren: Skönt att nån tar tag i skolbiten)
”Vi är väldigt i framkant” (S: Kul för dem, själv är jag svagt i framkant)
”Talang griper inte tag på scen” (S: Nä, det fanns väl inget att ta tag i på den där lilla scenen)
Ord och fraser som är kraftigt överanvända och borde sparas på en smula, andra uttryck borde sökas.
I morgon blir det verkligt rafflande, som vi sa förr när det handlade om spänning: då uppmärksammas det faktum att ”på scen” och liknande blivit comme-il-faut att skriva. I skrivet språk heter det ”på scenen”, alltså ska "scen" stå i bestämd form.
