Trist att få snubbor och outas för ens åsikter om modern svenska

Hur ska det gå med alla språk? Stora som små naggas de i kanten som resultat av den snabba globaliseringen. Det här är ingen politisk blogg och det är bäst att genast sluta med den typen av utsagor – de brukar få alltför många att dra alltför felaktiga slutsatser om den som talar.

I vilket fall som helst sitter vi mitt i ett betydligt påtagligare resultat av en snabb globalisering och nog måste man kunna få fundera lite över tingens ordning utan att få snubbor! Det sista är f ö ett kul gammalt ord som betyder detsamma som bannor, ett lika kul gammalt ord.

Ålrajt. Hur som helst får den alltid spö som vill behålla språket i ett lite roligare tillstånd än det nya modersmål som är svårt att känna sig committad och dedikerad till. Desto bättre att få ett ord på en verksamhet man önskar funnes för svenskans del: språkrevitalisering!

Tack för det Ođđasat! I gårdagens tv-nyheter på samiska presenterades Áilu Valle, rappare (bl a), som fått uppdraget att jobba med dubbning av en Mumintrollserie till nordsamiska. Han berättade hur han lagt stor vikt vid språket i detta arbete: det är mycket viktigt för barn att både se och höra sitt språk.

Ja, just det, ja. Och då nämnde han språkrevitalisering, en jätteuppgift som folk runt om i världen ägnar sig åt. Söker man på ordet i Google får man förstås många träffar, bl a hos Institutet för språk och folkminnen. 

Mer om det här i morgon, man måste ju äta också.

Om världen och människan bara hade bättre självförtroende!

”Jag har klippt det i lager, eller layers, som man säger i min värld.”

Frisören, som uttalade meningen i samband med att nån stackars osäker människa kläddes och friserades (i tv) av andra, hade helt rätt, givetvis: i frisörvärlden säger man säkert ”layers” när man menar ”lager” eller ”skikt”.

I min värld, däremot, är det oerhört komiskt att höra en sån mening. Inte för att jag skrattar åt frisören utan snarare den värld som är bliven så konstig. Om jag fick bestämma (nu ryser ett antal av läsarna, och det är inte av välbehag) är det snarare världen som skulle behöva en ”omgörning”. Programpunkten kallas ”gör om mig” och innebär att en person utsätter sig för några självutnämnda smakdomare som ändrar personens yttre. Det inre förblir som förr.

Och här måste jag genast korrigera vad jag sa om att världen behöver en omgörning. Den behöver bara, precis som den människa som åtgärdas i tv-rutan, försöka ha kvar eller skaffa sig en inre, tydlig kärna angående vilka värden den står för och vad den vill.

Folk skulle kunna sluta använda* dekorationsbabbel och återgå till ett enklare språk utan ständig engelsk påverkan. Likaså kunde folket känna sig nöjt med sig självt och bara klippa hår och ändra klädedräkt om det känns angeläget.

Gällande ”layer” eller ”lager” kommer de från samma håll sen länge. Ordet är släkt med ”läger” och ”läge” och hette i medelhögtyskan ”leger”, på gammal engelska ”lair”. Som vanligt är det att gå över ån efter vatten. Men frisören ordval måste ursäktas, ty frisörens jobb är något annat än det som bedrivs av journalister, författare, lärare och andra som i stället för sax och kam har språket som arbetsverktyg.


*"skulle kunna sluta använda" – ööh? Hur skriver jag egentligen?

Man snubblar på statsepidemiologen och folkhälsomyndigheten

"Hippopotomonstrosesquipedaliofobi". Man hittar ordet med olika stavningar beroende på språk (”fobi” på engelska skrivs ”phobia”, t ex). Det lär betyda ”fobi för långa ord”, vilket är något lättare att säga. Konstruktionen är nog att betrakta som verk av en skojpropp och det har en släkting i ordet för ”hicka” som vi roade oss med i barndomen (reservation för feluppfattade delar): "hyponeuroakustiska diagfragmakontravibrationer".

Senare i livet stötte jag på ”ålderdomshemsföreståndareutbildning”. När långa ord kommer på tal brukar "Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch" också vara något som dyker upp. Det är namnet på en ort i Wales och betyder ”Den Heliga Marias kyrka i den vita hasselns dal nära den strida vattenvirveln vid helgon Tysilio av den röda grottans kyrka".

Och var i herrans namn kommer nu detta frossande i långa ord och namn ifrån, undrar kanske någon. Jo, från det faktum att ett par ord, inte extremt långa, men ändå, varit tvungna att uttalas ofta av personer i medierna. Sju stavelser borde inte ställa till problem. Ordet ”coronarelaterad” har sju stavelser och det kan man säga utan att blinka. Men ”folkhälsomyndigheten” och ”statsepidemiolog” är likaså sjustaviga, men så mycket som man hört folk snubbla på dessa! Och här kan man antagligen inte undanta sig själv, det är uppenbart, kan konstateras efter några försök.

Tänk dig själv att ha en chans på ca 974 miljoner kronor!

Finliret kan vara fascinerande. Ibland är man överens med andra om att något språkligt skorrar en smula, ibland håller ens omgivning inte alls med. I vilket fall som helst är det de små, små valörerna som gör det!

Beträffande ordet ”knappt” är jag dock säker på att få en läsarskara med på noterna. Så här formulerade sig en reporter angående en summa som i sammanhanget ansågs stor: ”…det kostar knappt en miljard i månaden”. I ordet ”knappt” finns en inskriven känsla av just ”knapphet”, en vanlig mening vore: ”de måste klara sig på knappt femtusen i månaden”. Det rätta valet för nämnda miljard vore att säga ”… det kostar nästan en miljard i månaden”.

Och när vi ändå är inne på svårfattade summor kommer ett citat från en av alla de spelformer, Eurojackpot, som omger nutidsmänniskan: ”Känslan av att ha en chans på ca 974 miljoner kr är kittlande”. Det är svårt att veta hur andra ser på den saken, men för undertecknad är det där ”cirkat” skrattframkallande. Vad betyder ett ca i detta fall, frågar man sig. Kan vinsten i själva verket bli 973,6 miljoner eller 974,8? Jag är lite cool i såna sammanhang och skulle kunna gå med på båda.

Det sista lilla finliret kanske är av mer privat karaktär, vad vet jag? I dagar präglade av coronaviruset inledde en reporter sitt program så här: ”Många äldre sitter numera hemma”.

Och hör nu på detta: Jag anser att ”numera” har en ”längre” betydelse. Förklaring: ”numera” låter som att en skillnad inträtt i jämfört med hur något var för två, tre eller flera år sen. Här skulle en (i och för sig) mer uttjatad formulering vara bättre: ”Många äldre sitter hemma i pågående coronatider”. 

(Då blir det för övrigt också lätt att de skriver den här typen av nästan-ingenting-alls-tankar.)

"Bredden" får en att tänka även på "snedden" och "ledden"

Ordparet bredden-brädden från i går kan sätta igång associationer och rim! Först av allt: brädden som ju inte är jättevanligt förutom i uttrycket ”fylld till brädden”. Som i den gamla låten ”Nu grönskar det i dalens famn” där en del av texten går: ”Var dag är som en gyllne skål, till brädden fylld med vin”. I Bellmans liv var det av förklarliga skäl gott om bräddar och nätsöker man ”Bellman” ihop med ”brädden” får man lite träffar här- och därifrån. I de flesta fall betyder ordet alltså detsamma som rand eller kant. Vanlig är även frasen ”svämma över alla/sina/ bräddar” då det gäller åar och floder.

Från bredden och brädden till sniskan och snedden. Sned är ett ord med massor av synonymer. Här törs man inte gå så långt i babblet, då hamnar resonemanget lätt på sniskan. Och på tal om det: när folk är överförfriskade säger man att de är "på sniskan”.

Och långt ur 50-talets dunkla minnen letar sig ett ord upp, det betyder samma sak som på snedden, fast är antagligen mest använt inom sömnadskonsten: på skrå. Det här gissade jag, en googlesökning visar att det nog betyder ”på sned” i största allmänhet.

Men, som sagt, börjar man tänka i rimbanor med bredden och snedden kommer man även till ledden och då är det bäst att sluta, det kan ju leda hur långt som helst.

Spelar det någon roll om kyrkan är fylld till bredden eller brädden?

Det känns prima när fackproffs tycker detsamma som man själv. För hundrade gången såg jag en journalist skriva att något var fyllt till bredden. Och för ca tionde gången googlade jag på såväl det rätt- som det felskrivna. Där låg Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska vid Göteborgs universitet, som en tidig träff, så han får skriva dagens blogginlägg! (Den texten publicerades i Göteborgs-Posten för nästan exakt tre år sen, 31 mars 2017)

Han sökte liksom undertecknad också på "fylld till bredden och fylld till brädden" och fortsätter: "I tidningstext blir det rätt i 70 procent av fallen; man kunde nog begära mer. I bloggmaterialet blir det rätt i 20 procent av fallen. Alltså, det blir för det mesta fel: där skriver och läser man oftast till bredden, inte till brädden. Den uppenbara slutsatsen är att majoriteten bloggare tror att det heter till bredden."

Han ställer frågan ”Spelar det någon roll?” Och det är här jag gläds över medhåll, för han skriver vidare: ” Jo, det gör nog det. För det första är det en rimlig utgångspunkt att journalister, som har betalt för att använda språket i tal och skrift, ska använda språket korrekt. Det är inte alltid självklart vad som är rätt och fel, men för stavningen är det faktiskt det. Svensk stavning är normerad; det finns rätt och fel. Journalister har dessutom ett språkligt ansvar. Sannolikt större än de själva är medvetna om. Om man undrar vad som menas med offentligt skriven svenska, så finns det ingen bättre referenspunkt än just språket i svenska dagstidningar. Det utgör det offentliga språkets skyltfönster."

Ja. Så tycker en emeriterad professor. Nog för att många kan tänkas lyssna på en person med lång erfarenhet av sitt ämne, men det sorgliga är att det förmodligen inte finns många yrkesverksamma som skulle kunna uttrycka sig lika bestämt som L-G Andersson.

Inte lika slött att köpa hämtmat som att säga och skriva take away

Den 16 februari skrev jag om Bertil Molde, en av de stora elefanterna inom svensk språkvård. Birgitta Agazzi, som tillsammans med Sven-Göran Malmgren skrivit en biografi (ännu ej utkommen) om Bertil Molde, beskrev i ett avsnitt av radioprogrammet Språket (10 feb) tiden han verkade i som mycket tydligare. Det var enklare då, för flera decennier sen, den som söker råd i språkfrågor i dag vet att de inte går att få. Hur som helst ansåg BM, detta enligt Birgitta Agazzi, att man skulle vara sträng mot sig själv som språkbrukare, men generös mot andra.

Tja, man gör så gott man kan med sig själv. Generositeten är det lite si och så med, men njuggheten gäller ENDAST de språkanvändare som BORDE veta bättre (och hut, ofta!). Har man en torftig utbildning bakom sig eller dras med problem i språkhanterandet, det kan vara dyslexi eller andra tillkortakommanden, ja, då är det grönt.

I går skrev jag om det egna slarvet, som framför allt gäller larvet med att plötsligt brista ut på engelska i ett par godtyckliga (random!) ord. Det är konstigt nog lättare att avstå från vissa uttryck som är mycket använda – på engelska – fast inhemska motsvarigheter finns.

I en tidning handlade en notis om subventionerade gymnasieluncher som enbart ”gäller take away”. Det är dåligt och slött. Ett prima ord för saken är hämtmat. I början av dess svenska historia fick man ofta frågan i restaurangen eller kiosken: ”att ta med?”

Hämtmat – enkelt att säga. Däremot slött att göra, alltså köpa färdig mat. Men i detta fall handlade det om ungdomars enda möjlighet att få mat i coronatider, så låt gå för det, då.

Det går att grubbla en hel evighet över andras vanor. Och egna

De flesta påverkas av smittan. Den engelska alltså, den som främst avses i den här bloggen även om det finns annat som tränger sig på utifrån. De flesta påverkas, skrev jag och inte minst jag själv. Får citera farsgubben (som f ö överlevde spanska sjukan) när han, vänd till undertecknad, sa: Du talar som om du hade huvet under armen och klämde på’t.

Just i detta sammanhang måste man instämma. För det är konstigt att det undslipper en annan (av alla!) plötsliga uttryck som ”so far” eller ”good idea”. Säg att någon frågar hur man mår (vanlig fråga i dessa dagar) och då är det lätt att säga: ”tack bra, so far”. Eller någon kommer på en bra idé och man säger inte ”bra idé” utan ”good idea”.

Men. Och detta är ett stort och viktigt MEN. Har man levt en stor del av livet i en mer enspråkig miljö och är lite till åren så vet man att äldre människor (alltså ännu äldre än man själv) kanske inte är så fajn med iblandad engelska stup i kvarten.

Och den stora invändningen gäller gammelmedier där medarbetarna borde tala enbart svenska med tanke på den publik de har. Detsamma gäller alla personer som talar till hela folket i dagar av oro, och här kommer ett exempel på en sådan kommunikatör, eller vad tusan hans titel var: ”Sjukuset är inte up and running än”. Sa han.

Han menade ”sjukhuset är inte igång än”, om någon undrar. Håll med om att det är en konstig vana. Vem som än utövar den.

För tillfället finns mycket som florerar och grasserar (med två s!)

I sin rapport säger radioreportern ”… i en ödslig stad som annars florerar...” Den som lyssnar – jag – hoppar upp ur soffhörnet och ropar: ”Blomstrar! Det heter blomstrar!”

Naturligtvis har ordet ”florera” med blommor att göra. En bok som handlar om enbart blommor kallas en flora. Och vad en florist gör vet de flesta. Ändå är inte Stockholm – eller vilken jädra stad som helst – en plats som florerar.

På engelska används ”flourish” i sammanhanget och det är väl det reportern vet. Samt känner till att ordet ”florera” finns i svenska, då blir det fritt fram. Och genom att SAOL tar upp synonymer som ”blomstra” och ”frodas” tycker man väl att det är grönt för ordet.

Men SAOL är ingen bok som hjälper till med det idiomatiska eller kollaktioner (se inlägg 20 och 21 mars) så den meddelar inte att ”staden florerar” låter helfel. För det är främst rykten som florerar, eller sådant som halvsanningar, oegentligheter och hederskultur.

Vad som inte blomstrar är språkkunnigheten hos SR eller SVT. Det senare mediet hade en rubrik för kommande inslag i ett nyhetsprogram: ”Graserar i smittans spår”.

Till min glädje fann jag en kommentar på Twitter, det var signaturen Bart som skrev: Stockholm är en stad som florerar, säger hon på svtnyheter men menar blomstrar.

Här lyfts till privatpersonliga funderingar från ens hörn av världen

Dagens predikan kommer att blanda det världsliga (språket) och det rent andliga (resten) samt utgå från nyhetsblad (källor till glädje och sorg). En rubrik till en artikel om dagens knepiga situation lyder: ”Prata om det som barnen själva lyfter”.

För den som känner sig osäker på vad barn kan lyfta följer här en hjälp för tanken: det rör sig inte om bord eller stolar, ej heller lyfter de skrot. Och inte lyfter de ränta. Vanligen.

Vad är det då de lyfter, undrar den vetgirige läsaren. Jo, på moderna svenska betyder lyfta ”fråga”. Alltså (och jag formulerar om rubriken): ”Prata om det barnen själva frågar om”. Den blev lite klumpig (med två ”om”) så här är ett nytt försök: ”Svara på de frågor barnen ställer”.

När det är utrett går vi över till ett sorgligt kapitel om en kvinna som vårdar sin alzheimerssjuka mor. I artikeln stod flera gånger att ”man är lika mycket värd om man har alzheimers. Just den meningen hör och ser man ofta, fast med andra speciellt utsatta grupper: psykiskt sjuka – ja, alla svårt sjuka, många äldre, människor med olika handikapp (”funktionsnedsättningar” för dem av er som valt ett nytt ord som snart ska ersättas av ett annat).

Dessa sårbara är alltså lika mycket värda, upprepas gång på gång. Ett samhälle där något sådant måste upprepas verkar ha glömt det är en av bastankarna i en civiliserad värld. Kan hända att det inte efterlevdes överallt, men hade man sagt en sådan mening högt i min barn- och ungdom, hade omgivningen undrat om man var galen som yttrade självklarheter.

Därmed inte sagt att vi inte kan råka in i ett helvete om sjukvården tvingas välja vilka som ska överleva de här svåra tiderna p g a att själva verksamheten (sjukvården) fått stryka på foten av ekonomiska skäl.

Överanställning fanns något som hette förr och praktiserades i olika branscher. Det var innan tillvaron skräddarsytts med väldigt liten sömsmån av nyss nämnda skäl.

Även om det inte slutar här så vore det bra om folk slutar säga så!

Det slutar här. Hoppsan, det där lät kanske inte kanske inte nåt vidare i dessa dagar, men jag citerar en gubbe som häromdagen talade i något coronarelaterat (som man säger) ämne. Beträffande en åtgärd kring smittspridningen var han skeptisk och sa då sitt ”det slutar här”.

Och jag till att leta i minnets depåer. Just den frasen har man påfallande ofta hört sen underhållningsindustrin tog över livet från människorna. Ur drösvis av serier, deckare och filmer ljuder detta när någon visar plötslig handlingskraft: ”It (this) ends here”

Om filmen handlar om en mördare (vanligen en man) finns fler fraser som upprepas löjligt ofta:”Han leker med oss. Han vill visa att han ligger steget före.” Om jag var deckarförfattare skulle jag undvika de tre nyss nämnda meningarna.

Nå. Nå. Nå.

Det händer att man funderar över vad en svensk sa innan den nordamerikanska nöjesmassakern klippte till. Ofta är det så enkla saker så att man rodnar. Beträffande ”this ends here” sa man förmodligen: ”Det räcker nu” eller ”nu får det vara slut/nog”.

Det är inte exakt den här typen av uttryck som Bodil Rosqvist skrev om och som togs upp i gårdagens inlägg, men engelska är ute och knaprar överallt i kanterna av det svenska språket och har redan bitit fast sig rejält.

Intill tidens ände tänker jag upprepa att det vore en stor kulturell gärning att låta alla språk vara så mycket i fred som möjligt. Liksom allt annat som håller på att plastas sönder.


PS Apropå Bodil R – en rätt kul artikel av henne om arbetet med SAOB finns här:
https://www.sprakbruk.fi/-/1800-talsprojekt-med-malet-i-sikte

Bra att människor ägnar sig åt saker som andra kan luta sig mot

Det är en underdrift att säga att man upprepar sig. Även från omgivande människor och medier ekar det av repetitioner. För nåt halvår sedan – om inte såväl dessförinnan och därefter – handlade några blogginlägg om kollokationer. Detta fina ord betyder ”fasta fraser, idiomatiska uttryck” och liknande som gör att ett språk låter svenskt. Eller ryskt. Eller japanskt.

Gårdagens inlägg slutade med klagomål på ”göra åtgärder” och ”göra brott”. På engelska heter det ”take measures (action, steps)” respektive ”commit a crime”. Skulle tvivla på att någon säger ”do” eller ”make a crime” eller ”do measures”. Tyskarna vidtar åtgärder genom att ”Massnahmen ergreifen” och vad gäller brottet har de samma (nåja) verb som svenskans begå: begehen. I vad mån de använder ”tun” eller ”machen” får vara osagt, engelsk- och tyskspråkiga har dessutom två slags ”göra”.

Om såna här språkligt intressanta finheter skrev Bodil Rosqvist en licentiatuppsats (2011) med titeln ”Strängt upptagen och fast besluten. Beskrivningen av kollokationer i SAOB”. Här kommer en del av inledningen:

Många faktorer påverkar hur ord kan kombineras med varandra. För att ett språkligt yttrande ska låta ”rätt” räcker det inte att grammatiska regler och semantiska selektionsregler följs. Ordens kombinatorik styrs också av språkliga konventioner. Av någon anledning heter det t.ex iaktta tystnad men inte iaktta hänsyn och strängt upptagen men inte strängt försenad. Vi tycks i många fall välja en färdig ordförbindelse i stället för att kombinera orden fritt, vilket tyder på att ordförbindelserna ingår i vårt lexikon. De är därmed viktiga att beskriva i en ordbok.

Lite senare skriver författaren:

Här vill jag bara kort nämna att jag med termen kollokation avser grammatiskt sammanhängande ordkombinationer bestående av två innehållsord som tillsammans kan betraktas som språkliga halvfabrikat. De är speciella för varje enskilt språk och svåra att översätta från ett språk till ett annat.

Här beskriver BR på ett elegantare vis det undertecknad oupphörligt hoar om: man kan inte direktöversätta engelska till svenska och att tro att det blir svenska.

I slutet av dagen kommer det bara att låta konstigt.

Samhällsnytta är något som kan stavas på många sätt

Det som skrämmer undertecknad (förutom coronaviruset och dess verkningar) är sönderfäpplandet av det svenska språket. Ähvaddådå, blir ofta en reaktion man får och sen det där eviga om att det är huvudsaken att man förstår. I lite skakiga tider är det viktigt att folk verkligen begriper såväl den information de får som den de själva för vidare.

Ingen borde kunna få till en mening som ”Vi är rätt väl resurssatta vid våra flygplatser” när det menas att ”vi har rätt goda resurser vid våra flygplatser”. Det kanske inte går att påstå att den första meningen är ”fel” eller icke-idiomatisk, men vajsing på den är det!

Och även om man är tacksam över alla människor som vet vad de gör för att samhället ska fungera, måste man medge att det språk denna skötsel sker på blir allt knepigare.

Häromdagen handlade bloggen om formuleringar som ”gå ut/in/fram och bestämma” när endast ”bestämma” räcker! Det blir mycket lättare för fler att läsa och förstå. Dekorera sina texter kan man göra i skönlitterära alster, i romaner och poesi.

Märkligt nog finns en parallell tendens till det i onödan utsirade språket, och det är de förbluffande brutala förenklingarna: Göra åtgärder. Göra brott. Göra ett arbete. Göra böcker. (göra = vidta, begå, utföra, skriva – i den ordningen)

Lika viktiga som resurserna vid flygplatser och andra ställen är de insatser som (med mindre bokstäver) utförs av språkarbetare. I morgon ska det handla om Bodil Rosqvists jobb.

Var sak på rätt plats - kan det uttryckas tydligare än så här?

Ibland måste man tala om annat än språk. Toalettpapper och jäst hör likaså till livets nödtorft. Det märker den som (exempelvis jag) fick för sig att baka häromdagen. Eller den som upptäckte att såväl toalett- som hushållspapper var slut i hemmet.

Visst hade vi märkt/läst att folk börjat hamstra under pågående coronakris, men det var lite svårt att lista ut vad som redan försvunnit i hyllorna innan man själv vaknat till.

Nu är det som det är och vi som inte har stora lager får börja handla på den svarta marknad som säkert redan finns: ett paket jäst mot en paket spaghetti? En toarulle mot ett kilo mjöl?

Nån framsynt rackare hade dock redan börjat hamstra för några månader sen, se fotot från en mindre orts bibliotek.

Förtydligande av övre meddelandet

 

Man är till sin egen förvåning fine med go ahead och pinpointa

”Våga gå i dialog med religioner”, skriver tidningen Skolvärlden, och det redan 2014. Den första gången en svensk sa/skrev ”gå i dialog med” är säkert ännu äldre. Märkligt nog verkar frasen inte så använd på engelska – i förbindelse med ”go” – men svenskt är det inte heller.

I Svenskt språkbruk ges exempel som ”ha, inleda, föra en dialog” eller ”få till stånd en dialog med”. Fast boken är ju flera år gammal (kom 2003!!!!!) Som vanligt kan man prata sönder sig själv inför döva öron, men ”gå i dialog” med tror jag kan skrivas ”prata, tala, diskutera med”.

En annan retsam anglopåverkad sak är ”skala upp” som betyder ”förstora”. Nämnda handordbok ger bara det ”skala” med preposition jag lärt mig: ”skala av”. Man kan ”skala av en gran dess grenar”. I en bildlig betydelse kan människor ”skala av sig sina roller”.

Intressant då (fast det har jag sagt förr) att det inte är lika påträngande om man använder engelskengelska uttryck. Såg nyligen ett s k mejlutskick där någon skrev (om ett möte) att under ”de här omständigheterna säger vi go ahead”. 

Liberal på liknande sätt var jag inför den musiker som försökte förklara vad som hände när han spelade/tolkade viss pianomusik och sa att han ”inte riktigt kunde pinpointa känslan”.

Det är ofta som verbet pinpointa behövs. Man skulle väl kunna säga ”precisera, nagla fast” eller säkert en massa andra synonymer. Men pinpointa tycker jag om.

Man går inte bara in eller ut med åtgärder, man går även fram!

”Vi går fram med en slopad karensdag under en begränsad tid”, sa en finansmarknadsminister häromdagen. Det är ett väldigt springande, förr gick man in eller ut,  nu går man även fram.

Låt mig förklara. För några år sen kunde ministern lika gärna ha sagt: ”Vi går in med en slopad karensdag”. Eller ”vi går ut med en slopad karensdag”.

”Gå in med skorna”, det är något man kan göra. Likaså kan man ”gå in” skorna. Under väldigt lång tid hände att folk "gick ut med hunden”. Hade de inget eller ingen att ”gå ut med” kunde de bara ”gå ut”. De kunde även gå på, gå med etc. Eller ”gå in”, om de redan varit ute.

Det är väl inte säkert att min poäng går fram (går fram!) eftersom många såna här relativt nya fraser är innötta i pöbelns skallar. Varför överhuvudtaget invända, kan någon invända (vilket också sker ibland). Jo för ministern – och alla andra – kan formulera sig jätteenkelt, utan luftdekorationer: ”Vi slopar en karensdag”.

Skulle vilja be den gode läsaren (även den onde) att googla ”ska gå in och ändra” och se vilket kutande det är. För det visar sig också vara vanligt att ”gå ut och ändra”. Ännu är ”gå fram”, och sedan utföra abstrakta saker, inte så vanligt. Man går mest fram (rör kroppen framåt) för att ändra hastigheter, tider eller liknande på apparater, vilket känns helt i sin ordning.

Men nu blir det spännande! För de som går in eller ut och ändrar kan, helt simpelt, bara ”ändra”. Är man någon som går ut – eller in – för att ändra rekommendationer, förslag eller sånt som inte sköts via verkliga knappar eller reglage – kan man alltså säga enbart ”ändra”.

Detsamma gäller givetvis otaliga andra verb man säger sig gå in eller ut för att  verkställa.

Man får vakta på att måltider man äter inte blir FÖR roliga

Här var man på väg att skriva om problematiska småord, prefix, i lösa eller fasta verbsammansättningar och som får konsekvenser för betydelsen. Men så kom ett mejl från en av språkinformanterna (det finns mullvadar överallt!) med huvudet på skaft. Det är T som berättar om en programledare i radio som ”flera gånger, minst tre”, talade om ”morgonens braskande nyhet, att en kvinna i 85-årsåldern avlidit”. Den braskande nyheten handlade om det ”tragiska” besked gårdagens blogg beskrev. T skriver: ”Kunde ingen i programkontrollen ha stoppat honom efter första gången?” skriver T.

Men nu fortsätter de små detaljerna att nagelfaras. Ta exempelvis ett gammalt fint verb, ”aväta”. Om jag fattat rätt av SAOB användes det först och främst i konkret betydelse (och som löst sammansatt), ”äta av”, något som vanligen djur gör: ”rådjuret åt av knopparna på trädet”.   

En nästan helt aväten medhavd matsäck

Detta ”aväta” användes tidigare även i en mindre konkret betydelse – eller åtminstone där människor var inblandade – och man kunde under förrförra seklet se meningar som ”Middagen afåts under taffelmusik”. Under förra seklet användes det allt mindre utom när man ville skämta till det. Ett exempel många hört är de ”medhavda matsäckar” som ”avåts” under skolresor och  ymnigt  förekom i uppsatser. 

Inte alla verb med prefix kan användas på det viset, alltså som antingen löst eller sammansatt. Och missar man detta kan det gå som med de ”tragiska” och ”braskande” nyheterna – att det uppstår en obalans gentemot innehållet eller blir ofrivilligt komiskt. I ett referat från en begravningssammankomst stod: ”När måltiden var avspisad /…/”. Spisa betyder äta, men ”avspisa” kan inte användas på samma sätt som det gamla ”aväta”. Betydelsen är en helt annan.

Ordens valörer är något att säkerställa (se gårdagens inlägg)

Det är tråkigt att man inte får vara en rikslikare när man egentligen har kläm på det enda rätta för mänskligheten.

Så löd inledningen av dagens drapa, nu börjar allvaret: Pandemitiderna blir lätt vettlösa av de snabba medierna. De sociala kan man inte lita på, för de betyder du och jag, moster Stina, kusin Alfonso och alla världens medborgare. Man kan tro att det går att tänka efter angående släktingar och vänner vilka som är kloka och vilka som inte är kloka och på så sätt sila fram ett mått tillförlitlighet. Men om nyss nämnda släktingar och vänner tänker efter på samma vis så kajkar hela teorin ty vi kommer inte att bedöma samma personer som kloka o s v.

Gammelmedier prisar sig ofta för sin "objektiva" information. Till detta säger jag: mja. 

Nyligen (eller ”i närtid” för dem av er som talar nyspråk) hördes ett ekonomiproffs utnämna börsraset till ”det värsta i modern tid”. Kanske det. Det visar sig när vi någon gång (innan nästa kris, alltså) kan summera efterräkningarna. Ett annat ekonomiproffs utropade samma börsras till ”det värsta i mänsklighetens historia”. Det proffset hade nog tappat såväl pengar som fattning. Människans historia är visserligen omstridd, men förmodligen var nog, för de flesta av våra förfäder, andra slags ras mer fatala.

Nu använde jag ordet ”fatal”. Det har en kraftfull innebörd. Nyss spillde jag ut en kopp kaffe vilket gjorde mig mycket arg, men händelsen var knappast fatal. Ett annat starkt ord är ”tragisk”.I de s k gammelmedierna har nu talats om personer som ”tragiskt” gått bort efter att ha drabbats av det i dagarna kända viruset.

Det rapporteras dagligen om hemska tragiska dödsfall, men det känns ändå knepigt när de avlidna är personer i 80-90-årsåldern. Många människor har drabbats av att äldre släktingar och vänner gått bort som en följd av influensa, lunginflammation och annat som drabbar gamla och redan sjuka på ett fatalt sätt. Dessa händelser är tragiska för den närmaste kretsen. Och medierna borde vakta på ordens valörer.

Många talar som satirer av gamla professorer i serietidningar

Det säger sig självt att det språk man växte upp med känns som det bästa för det formade ens världsbild och det är inte nåt vidare att få den ändrad stup i kvarten. Den där första meningen stoppar in en i ett fack bland åldringar och konservativa – konservativa åldringar!

Men vad ens belackare, kritiker och smädare inte vet är att sådana kan vara ytterst radikala. Själva ordet kommer från latinska radix (som betyder rot). Vad man gör är att gå till botten med saker. Och hör sen.

Som radikal har jag svårt att stå ut med ett modernt babbelibabbelspråk. Och då avses inte alltid anglicismer – de kommer ju ändå någonstans ifrån! Tidigare har sbråkbloggen tagit upp lufttuggsord som börjat få vanliga löntagare att låta som en afton på någon av huvudstadens innekrogar: ”de facto, efterfråga, specifik” är glosor som snurrar runt champagneglasen.

Från en bredbandsleverantör fick jag uppmaningen att ”framtidssäkra med fiber”. Vad är det för ord, ”framtidssäkra”? Och vad är det där ”säkerställa” som hörs sägas i parti och minut av politiker och närlingslivsmänniskor? Några av de här populära orden var borta en längre tid för att sen dyka upp flera decennier senare och låta märkvärdiga (dit hör ”säkerställa”, t ex). För en person i min ålder låter de som satirer av gamla professorer i inte fullt så gamla serietidningar. Varför får enkla ord stryka på foten ("trygga" för "säkerställa") p g a de här modenyckerna? Det är en fasansfull känsla att minnas hur det mesta gick att uttrycka mycket enklare och klarare för några decennier sen. Det värsta av allt är att det kan vara svårt att få tag i – minnas – de äldre och mer betydelsebärande ord som träng(t)s bort på det här viset.

På en tv-tablåsida användes enstaka ord som rubriker eller vinjetter för särskilda program. ”Film” och ”sport” var två och därunder beskrevs ett par program i dessa genrer. Men så fanns en tredje överskrift, ”avslut”, och det handlade om en final av ett tävlingsprogram. "Avslut"? Om man menar ”avslutning”, ska man väl skriva det?

Det finns ett annat ”avslut” som är ett otrevligt ord och i modern svenska används för att någon kommit till ro med, accepterar, en svår sorg: ”de anhöriga har fått ett avslut”. Har ingen aning om vilket ord som passar, man bör beskriva en sådan allvarlig sak på annat sätt. Det gamlagamla ord som dröjer kvar hos undertecknad är "avslut" i betydelsen ”bokslut” – med en strikt affärsjuridisk innebörd.

Förresten tycks ”avslut” även användas i sportspråk. Ett sådant är svårt att ha några åsikter alls om, renons på kunskaper som jag är i den vida sportvärlden.

Det vråslnabba medieviruset vänder upp och ned på normaliteten

Mycket av dagens språk, och då avses verkligen det alldeles aktuella språket, handlar om Covid-19 (som står för ”coronavirus disease 2019”).

Man kan grubbla sig sönder och samman över det mediala virus som går snabbare än själva coronaditot. Naturligtvis är det viktigt och bra med information, men i skrivande stund, som en gammal klyscha lyder, så får man slå sig fram till andra nyheter, andra texter.

En gammal sbråkbloggare får förstås material som är färgat av mediernas försök att låta aktuellare och angelägnare än nöden kräver. Ni vet de där hysteriska breaking-news-etiketterna som dyker upp i utländska  nyhetsprogram (och som betyder ”senaste nytt” ungefär) och propsar på uppmärksamhet? De där som gör att tittaren/lyssnaren måste få alla just-nu-pågående-händelser från alla världens hörn in i sin arma hjärna?

Såna kan på svenska tidningars webbsidor heta Just nu – och sen ett kolon som signalerar det MOMENTANA. På en sådan sida stod det ”Just nu: Stanna hemma om du är sjuk”. Det känns som ett gammalt beprövat råd, tänkte jag, som varit före min tid och brukat stanna hemma om jag varit sjuk.

Det är vanligare att bocka för något än att bocka för någon

Man har väl inte alla hästar alltid hemma, men ändå brukar gammal vanlig svenska kunna gå att få fram ur skallens djupaste vrår. I går skrev jag om ”tick the box” och ”it ticks /all/ the boxes”. Det första skulle vara något åt hållet ”kryssa i rutan” och det andra ungefär att något ”motsvarar /alla/ förväntningar”.

Men så hör jag en person i ett samtal använda frasen ”bocka av”. Som i ”jag bockade av alla saker på listan”. Dessutom kan det användas på samma sätt som ”kryssa i/för” olika alternativ: man ”bockar för” svar B.

Det här är förstås lite överdrivet, kan menigheten tycka, men faktum är att allt det individstajlade (en gratis anglicism…) språket bringar en ur fattningen emellanåt.

Så finns det givetvis även ”bocka för någon” (betoning på o i bocka). Men det är en helt annan femma, som man säger. På engelska kan just det heta ”a different kettle of fish”, men det är väl ändå inte direktöversatt ännu?

Somliga har inte små krav och förväntningar på omgivningen

Den här världen håller på att gå lite wild and crazy.

Och nu skojade jag så där som folk gör så fort de öppnar munnen. Uppenbarligen även jag, min Brutus. Plötsligt går det inte att säga de enklaste ord på svenska. Det är svårt att veta var den här vanan kommer från. En journalist sa nyligen att något var varken ”good eller bad”. Egentligen är det konstigt att någon med svenska som modersmål säger så.

Men till saken. Och åter igen kommer jag att skriva om en journalist. Fortfarande måste man tycka att just journalister ska bemöda sig om att göra sig förstådda av de flesta svenskar, men det tycks inte vara något krav längre.

Här var det en radioreporter som sa något om att ”ticka i en box”. Betoning och tryck på i, som i frasen ”sätta i en glödlampa”.

På engelska är det där tickandet med boxar lite lurigt (vad jag förstår, är bäst att tillägga). Den som sett britter/amerikaner köpa hus i tv-program vet att det är ofta som saker ”tick all the boxes”. Det betyder då att husens exteriör/interiör eller-vad-det-nu-är uppfyller/motsvarar köparnas krav/önskemål/förväntningar.

Det är förstås fråga om ett bildligt uttryck som kommer från det mer konkreta ”tick the box” som man själv utför när man ”kryssar i en ruta” eller ”kryssar för” alternativ på listor eller frågeformulär.

Eftersom nu svenskan har de finfina uttrycken ”detta hus motsvarar alla våra önskemål och krav” respektive ”kryssa för dina svar” så borde man ju kunna ge fan i att ”ticka i boxar”. Det är i alla fall krav, önskemål och förväntningar hos undertecknad gällande dem med svenska som modersmål.

Homeostasens hållbarhet hajar humanoiderna halvbra

Det händer att människor, om och om igen, berättar saker för en som man redan vet. Den som intresserar sig för samtidens språkförändringar får exempelvis ofta kommentarer som ”språk är ett levande väsen som ändras hela tiden”. Ja, men beträffande levande väsen kan man även hävda homeostasens roll.

Homeostas är (och här kommer Wikipedia med en definition): ”ett stabilt och konstant tillstånd gentemot omgivningen i ett biologiskt system”. Här ett par exempel ur detta biologiska system: 

Detta är ett rekord för alla tre vintermånader

Och: Han var en av de trevligaste människorna jag träffat

Man kan uttrycka saken grammatiskt, men då måste det slås i böcker. Men i den gamla svenska jag lärde mig som barn – det skedde enbart genom omgivningens sätt att tala och skriva, grammatiken var gratis  – använde man bestämd form i första exemplet beträffande vintermånader: ”alla tre vintermånaderna”. I det andra gjorde man tvärtom och sa att han var ”en av de trevligaste människor (obestämde form) jag träffat”.

Oviktigt, menar många, men det gör inte de som lär sig svenska som främmande språk. Om de vill uttrycka sig enligt svenska grammatikregler och frågar en lärare (eller vem som helst) om huruvida de ska välja bestämd eller obestämd form för vintermånaderna och människorna i just de här fallen kommer svaret att bli ”äsch, det spelar ingen roll, välj själv”.

Ljusröda stugor tåga vi förbi, glatt kring nejden hörs vår melodi

Köpenhamnsgrönt (se gårdagen) är misstänkt likt ärtgrönt. I alla fall ser det så ut av de återgivningar man kan se på nätet. Men det beror förstås också på vilka ärter man talar om: färska, frysta eller konserverade. 

En som höjt det gröna till en mer existentiell nivå är Strindberg. I ”Ett drömspel” önskar sig en av huvudpersonerna en grön sänkhåv. Han blir skapligt nöjd när han slutligen får den, men inte helt nöjd ändå, för något gnager: ”Grön skulle den vara, men inte det gröna!”

Men hos Strindberg går nog det hela djupare än att enbart vara en färgbetraktan, så låt oss återgå till de lite enklare konstaterandena. T ex att de flesta uppfattar helt ”egna” färger. Kanske handlar det inte bara om individuella skillnader. Här kommer nu något som åter (se gårdagens inlägg och bäva) dyker upp i minnet.

För länge sen läste jag i en bok om färger att (och här kommer det, minns jag rätt eller ej?) människor på vissa ställen i Afrika hade en annan syn än oss nordbor (och kanske flera andra) på vad man kallar blått respektive grönt. Det skulle ha med den omgivande naturen att göra, föga överraskande. Det låter troligt.

Dessutom, ofta har man varit med om att andra protesterat när man kallat något gult: Nej, det där är orange! Lösningen är att då att kalla färger sånt som rosarött eller gulorange.

Återigen vill jag slå ett slag för programmet Umbra (i P1:s arkiv). Lyssna på avsnittet Den röda stugan (men alla avsnitten är bra!) och få en eventuellt ny syn på den faluröda kåk som står där insvept i minnenas slöjor.

Blått som i åsikter, årstider, åska och på dörrar i Köpenhamn

Åsiktsblått? Tja, hann jag tänka, det låter lite konstigt, men för all del, varför inte? Jag hade tittat ut över ett vårvintervatten och tyckt att det såg tjusigt ut med den särskilda blå färg vatten kan ha så här års, kanske förstärkt av den blekgula vassen vid stranden. 

Så snyggt, sa jag, och tyckte att kompisen svarade ”typiskt åsiktsblått”, men jag hörde fel, det skulle vara ”årstidsblått”. Rätt ovanligt det också, men det gick att förstå något bättre. I vilket fall som helst var det ett namn som uppfanns i stunden.

Det får en naturligtvis att börja tänka på vad färger heter. Var kommer de ifrån? Ja, inte de vanliga: gult, grönt, rött osv, men varifrån kommer Köpenhamnsblått? Var var det jag hört talas om denna färg? Ända sedan dess hade den nämligen dykt upp då och då i minnet, det gick nästan att se den framför sig, lite sådär som den blå färgen på dörrar i Grekland.

Googlade som en vansinnig och förstod att Köpenhamnsblått var något så exklusivt att det inte gick att hitta på nätet. Slutligen hamnade jag i det radioprogram som en gång satt in denna blå färg i mitt huvud. Ridå.

När hjärnan inte längre är vad den varit skapar den sin egen demenskonst! Programmet hette Umbra, sändes först 2017, och det avsnitt jag fastnat för heter ”Färgers namn”. Det framgår att jag fått färgen om bakfoten. Varför? Ja, säg det.

Köpenhamnsgrön, var det som nämnts i programmet, den färg som ofta finns på dörrar i Köpenhamn, sa man.Men det där med dörrar var rätt.

Inget i inlägget handlade egentligen om åskblått, men här är i alla fall en bild på det

Man är rätt ensam om att se se det komma komma

Nej, det är inte fråga om skrivstamning. Däremot en annan slags upprepning, nämligen tjatet i denna blogg om engelska uttryck svensken klipper rakt av (det där var nog ett sånt…).

Letar man efter frasen "se det komma" så visar den sig välanvänd. På ”översättarsidor” kan man ännu få bli glatt överraskad. Gällande originalets ”we didn’t see it coming” har några ännu svensktalande översättare valt ”vi såg inte vad som var på gång, vi var inte beredda på det här”.

En ekonomitidning skriver ”De bra nyheterna är att bolaget kommer att se det komma i första kvartalet och inte i fjärde”. Meddelandet går fram, men är ingen stilistisk höjdare.

Apropå uttryck som smittar är de även där i tider av annan smitta. En epidemiolog (ett ord man fått lära sig nu) sa lustigt nog om en drabbad i början av coronafasan: ”Vi såg det komma. Det var ett förväntat fall”. En sån som jag tycker att det är intressant. Det lät inte riktigt hemtamt, tänkte kanske epidemiologen, och översatte sig själv "inom" svenskan, så att säga.

Googlar man på ”se det komma” är det inte många som bryr sig, precis. En av de få träffarna är undertecknads blogg där fenomenet tagits upp tidigare. Det känns förbaskat ensamt, tills jag hittar språkprofessor Lars-Gunnar Andersson (tidigare bl a expert i programmet Språket i P1). I Göteborgs-Posten (oktober 2017) tar han upp ett närbesläktat uttryck (som också varit på tapeten i sbråkbloggen). "Frasen när det kommer till är", skriver han, ”dels ett översättningslån (varje ord översätts), dels ett konstruktionslån (ett nytt språkligt mönster)."

Och så här avslutar han just denna språkspalt: "När allt fler svenskar använder allt mer engelska, ökar naturligtvis sannolikheten för att konstruktionslånen blir fler. Ingen är tvingad att använda dem, men de smyger sig på. De ser ju så svenska ut."

I slutet av dagen är inte samma sak när allt kommer omkring

Utanför simhallen sa en äldre dam: ”Nej, nu måste jag hem och ta igen mig”. Den som ser och hör den verbala kommunikationens snabba nedåtgående spiral tänker: Ja, passa du på och gör det, snart kan ingen ”ta igen sig” längre. Folk kommer antagligen att chilla eller liknande.

I den här brytningstiden – några decennier bakåt och en okänd tidsrymd framåt – när språket tydligt skiftar skepnad, är det inte de unga som utgör de största ”förändrarna”. Nej, det är de halv- eller helgamla som vill visa att de hänger med och tanklöst rycker åt sig nya, idiomatiskt (höll på att skriva ideologiskt) främmande uttryck.

Här några sådana snodda som aldrig ska komma över mina läppar så länge jag själv bestämmer över hjärnans beteende: Det är som en promenad i parken (hörde en gubbe på radion säga att något ”framstod som en parkpromenad”). Vill man inte säga ”mycket enkelt, jätte/skit/enkelt”, några säger ”busenkelt”, kan man välja ”lätt som en plätt”, förmodligen vår bästa motsvarighet till "like a walk in the park".

När vi ändå är ute och går: Man hör även om en promenad längs minnenas allé. Här blir det komplicerat eftersom ursprungsspråket vanligen har ”a trip down memory lane”. Att säga ”en tripp längs…” verkar bära svenskar emot. Google translate är inte heller alert utan översätter det engelska uttrycket med ”en resa ner minnesfält”. Med en preposition hade det kunnat bli ganska lyckat: ”en resa ner i minnesfältet”, varför inte? Men vi har inte det där promenaduttrycket utan får använda mer prosaiska fraser som ”återkalla något i minnet, dra sig till minnes, friska upp minnet”.

En sak jag inte heller ska säga är i slutet av dagen. Om jag inte menar just det, alltså. Fast det skulle väl egentligen heta ”vid slutet av dagen”? Från Skolvärlden (av alla) hittar man en tweet som lyder ”I slutet av dagen är det du som är lärare, ledaren”. Man finner det i massor av boköversättningar. Det är ett stort problem att inget krut läggs på översättningar, för övrigt. Vi har hur som helst ett eget, idiomatiskt och beprövat uttryck: ”När allt kommer omkring”.

Rörmockaren Gustaf tycker att kaviar smakar riktigt gott

Dialekt är en sak i hela språkkonkarongen. Vanligen är det något som andra tycker låter jätteroligt (dumt, fult, konstigt, fint) men själv hör man inte hur man låter. En kollega brukade beställa ett ord av mig. Säg det där som är motsatsen till ”vacker”, bad han. Och jag sa ”ful” med ett lätt j-förslag före u och som kommer sig av en diftongering – man kan tänka sig ordet stavat ”feul”. Det här kan man höra i bl a gotländska och östgötska.

Men allt uttal som skiljer sig åt är inte dialekt. Ibland är det sociolekt och rör sig ofta om pyttesmå skillnader. En egenhittad är vad folk i olika sociala skikt kallar en släkting som heter Gustav. Hos pöbeln hörs ett v, men hos andra kan man höra ett f. Även om Gustav själv stavar med v, alltså. Ett annat sociolektiskt uttal, även om detta också blaskas ut genom de snabba ”sociala” medierna, har ordet kaviar. I min ungdom kunde man i alla fall höra folk skilja på den kaviar i tub man bredde på macka och den som bättre bemedlade betalade ett skyhögt pris för.

Allt är inte kaviar som ser ut så. Den här är gjord av algextrakt

Ett lustigt (tycker jag) uttal är ”rörmockare” för det som heter (tycker jag) rörmokare med långt o. Letar man i etymologin hamnar man i etymolodyn (ett något krystat skämt), för ordet mocka kan både hänföras till ett tungt arbete, som t ex ”mocka”, vilket man gör i ladugården där man bl a avlägsnar komockor. 

Tänker hänga fast vid min ”rörmokare”, även om det kanske också är ett sociolektuttal. 

Å andra sidan hade jag en släkting som envisades med att säga kavier, det lät kavijär, med betoning på första stavelsen och långt a.

Hur var det nu igen med exotism och mångfald? Bra? Dåligt?

Nu ska vittnesmålen (se förra inlägget) hagla: Den som skriver dessa rader kan – om än inte till 100 procent – hantera reflexiva possessiva pronomenet sin (sitt, sina).

Emellertid är det snart förvunnet, en gissning som inte är jättedjärv. I en tidning läser jag: ”Kaféet XXX serverar deras specialitet – en rabarberkaka.” Av artikeln framgick att det handlade om detta fiks egen kaka. Och det är sällan kaféer serverar andras specialiteter.

Det är inte svårt att hitta felaktiga exempel i stil med ”han presenterar hans idé, de visar deras tänder/utställning/tålamod”. Många svenskar har lärt sig att pronomenet brukat heta ”sin, sitt, sina” om det syftar tillbaka på subjektet. (”Erik äter sitt äpple”. Om däremot ”Erik äter hans äpple” har han snott nån annans frukt).

Eftersom många språk inte har dessa pronomen så kan man, med ett ekonomiskt anslag, undra om det är så himla viktigt att de behålls. Då skulle jag gärna vilja hänvisa till den mångfald som ofta omhuldas. Varje språk är en värld som berättar mer än vad ytan visar. När globaliseringen suddar ut kulturella olikheter borde det väl för fanken vara av stor vikt att sådana egenheter bevaras? Om inte annat så av exotiska skäl. Folk brukar ju gilla exotism.

Det tycks, erfar den som söker på nätet, som om, och förutom nordiska språk, även polskan har reflexiva possessiva pronomen – och fler, dessutom! Hur andra språk från fjärran länder har det ställt med all slags grammatik och ordförråd kan man inte ens föreställa sig. En from önskan från mitt hörn är att de slipper förengelskas eller spädas ut av andra språk/skäl som inte är långsamt organiska. Smaka på den! Jag vet inte själv vad jag menar.

Läsaren kan vänta mer av oss spirituella vittnen i framtiden

Mannen utanför mataffären delade ut tidningen Vakna! Oss vittnen emellan tog jag ett exemplar även om världsbilden och råden inte direkt talar till mig. Däremot brukar jag kalla mig ett vittne vad gäller svensk språkhantering och den rollen ska bli än tydligare: Mot språkvårdare och bruk har man inte en chans.

Det enda raka är att enbart berätta om det språk man själv lärde sig som barn, vad ord och deras sammanställningar till fraser och meningar betydde under 1900-talets andra hälft (ca).

Men än släpper jag inte Jehovas vittnen. För den jag-vet-inte-vilkente-gången-i-ordningen fascinerar språket i Vakna! Det är enkelt skrivet och kan kanske reta dem vars livsstil/tro det inte passar, men det är i stort sett fritt från vår tids degiga, genomanglifierade barlast.

Nu över till ett av de egna vittnesmålen.Observation sen en tid tillbaka: I diverse situationer när jag känt mig föranlåten att tacka någon för något har svaret blivit ”Ingen fara”. Det har hänt påfallande ofta och ibland passerat även undertecknads argusöron (hoppsan, lite fel där), men den fråga som återstår är: Vad har hänt med det enkla ”varsågod”?

Mer än att peka på vad som står i olika slags ordböcker ska här hädanefter vittnas om dylikt, alltså  språkförändringarna inifrån en med sju decenniers svenska som ligger och skramlar.

Så det är jag och vittnena som framhärdar, även om den som här skriver inte är särskilt spirituell. Nä. ”Spirituell” har brukat betyda ”kvick” och ”rolig”. Företrädare för den moderna människan använder ordet i betydelsen  ”andlig”, vilket är innebörden i engelskans ”spiritual”. Det är bara att räkna dagarna tills svenskans ”spirituell” betyder både ”kvick” och ”andlig”.