Den 16 februari skrev jag om Bertil Molde, en av de stora elefanterna inom svensk språkvård. Birgitta Agazzi, som tillsammans med Sven-Göran Malmgren skrivit en biografi (ännu ej utkommen) om Bertil Molde, beskrev i ett avsnitt av radioprogrammet Språket (10 feb) tiden han verkade i som mycket tydligare. Det var enklare då, för flera decennier sen, den som söker råd i språkfrågor i dag vet att de inte går att få. Hur som helst ansåg BM, detta enligt Birgitta Agazzi, att man skulle vara sträng mot sig själv som språkbrukare, men generös mot andra.
Tja, man gör så gott man kan med sig själv. Generositeten är det lite si och så med, men njuggheten gäller ENDAST de språkanvändare som BORDE veta bättre (och hut, ofta!). Har man en torftig utbildning bakom sig eller dras med problem i språkhanterandet, det kan vara dyslexi eller andra tillkortakommanden, ja, då är det grönt.
I går skrev jag om det egna slarvet, som framför allt gäller larvet med att plötsligt brista ut på engelska i ett par godtyckliga (random!) ord. Det är konstigt nog lättare att avstå från vissa uttryck som är mycket använda – på engelska – fast inhemska motsvarigheter finns.
I en tidning handlade en notis om subventionerade gymnasieluncher som enbart ”gäller take away”. Det är dåligt och slött. Ett prima ord för saken är hämtmat. I början av dess svenska historia fick man ofta frågan i restaurangen eller kiosken: ”att ta med?”
Hämtmat – enkelt att säga. Däremot slött att göra, alltså köpa färdig mat. Men i detta fall handlade det om ungdomars enda möjlighet att få mat i coronatider, så låt gå för det, då.
