Mannen utanför mataffären delade ut tidningen Vakna! Oss vittnen emellan tog jag ett exemplar även om världsbilden och råden inte direkt talar till mig. Däremot brukar jag kalla mig ett vittne vad gäller svensk språkhantering och den rollen ska bli än tydligare: Mot språkvårdare och bruk har man inte en chans.
Det enda raka är att enbart berätta om det språk man själv lärde sig som barn, vad ord och deras sammanställningar till fraser och meningar betydde under 1900-talets andra hälft (ca).
Men än släpper jag inte Jehovas vittnen. För den jag-vet-inte-vilkente-gången-i-ordningen fascinerar språket i Vakna! Det är enkelt skrivet och kan kanske reta dem vars livsstil/tro det inte passar, men det är i stort sett fritt från vår tids degiga, genomanglifierade barlast.
Nu över till ett av de egna vittnesmålen.Observation sen en tid tillbaka: I diverse situationer när jag känt mig föranlåten att tacka någon för något har svaret blivit ”Ingen fara”. Det har hänt påfallande ofta och ibland passerat även undertecknads argusöron (hoppsan, lite fel där), men den fråga som återstår är: Vad har hänt med det enkla ”varsågod”?
Mer än att peka på vad som står i olika slags ordböcker ska här hädanefter vittnas om dylikt, alltså språkförändringarna inifrån en med sju decenniers svenska som ligger och skramlar.
Så det är jag och vittnena som framhärdar, även om den som här skriver inte är särskilt spirituell. Nä. ”Spirituell” har brukat betyda ”kvick” och ”rolig”. Företrädare för den moderna människan använder ordet i betydelsen ”andlig”, vilket är innebörden i engelskans ”spiritual”. Det är bara att räkna dagarna tills svenskans ”spirituell” betyder både ”kvick” och ”andlig”.
