Nu ska vittnesmålen (se förra inlägget) hagla: Den som skriver dessa rader kan – om än inte till 100 procent – hantera reflexiva possessiva pronomenet sin (sitt, sina).
Emellertid är det snart förvunnet, en gissning som inte är jättedjärv. I en tidning läser jag: ”Kaféet XXX serverar deras specialitet – en rabarberkaka.” Av artikeln framgick att det handlade om detta fiks egen kaka. Och det är sällan kaféer serverar andras specialiteter.
Det är inte svårt att hitta felaktiga exempel i stil med ”han presenterar hans idé, de visar deras tänder/utställning/tålamod”. Många svenskar har lärt sig att pronomenet brukat heta ”sin, sitt, sina” om det syftar tillbaka på subjektet. (”Erik äter sitt äpple”. Om däremot ”Erik äter hans äpple” har han snott nån annans frukt).
Eftersom många språk inte har dessa pronomen så kan man, med ett ekonomiskt anslag, undra om det är så himla viktigt att de behålls. Då skulle jag gärna vilja hänvisa till den mångfald som ofta omhuldas. Varje språk är en värld som berättar mer än vad ytan visar. När globaliseringen suddar ut kulturella olikheter borde det väl för fanken vara av stor vikt att sådana egenheter bevaras? Om inte annat så av exotiska skäl. Folk brukar ju gilla exotism.
Det tycks, erfar den som söker på nätet, som om, och förutom nordiska språk, även polskan har reflexiva possessiva pronomen – och fler, dessutom! Hur andra språk från fjärran länder har det ställt med all slags grammatik och ordförråd kan man inte ens föreställa sig. En from önskan från mitt hörn är att de slipper förengelskas eller spädas ut av andra språk/skäl som inte är långsamt organiska. Smaka på den! Jag vet inte själv vad jag menar.
