Det är morsan som säger nio-ish när hon stämmer träff med folk

I  tyska Mannheim har Tabea Harris doktorerat (2020) på ”ish”, ett enstavigt ord med tre bokstäver. Det är hon säkert inte ensam om, upptäcker den som vill dyka ner i fenomenet.
     

Själv mötte jag ish-et första gången för ett antal år sen, då i tal eller skrift på ursprungsspråket engelska. Inget problem med det, av användandet framgick att det betydde ”ungefär, cirka” eller liknande.

Eftersom det mest handlade om tid gick det lätt att hitta svenska motsvarigheter. Angav någon engelskspråkig en tidpunkt som ”nine-ish”, förstod en svensk ”vid nio, niotiden, ungefär/cirka nio”.

Sen gick ish-et loss och ut i tillaron med adjektiv som yellow-ish (gulaktig m fl), seg-ish (seg, liksom). Som en svensk kan begripa saken är ”ish” en variant till ”typ” och används likaså självständigt, som adverb. På frågan ”mår du bra?” kan svaret bli ”ish”. Tja, åtminstone kanske vi blir av med ”typ”, och det är ingen idé att reta upp sig, men nog borde mediefolk låta bli den här typen av modeutbrott i språket.

Bland alla kommentarer om ish-et står en rolig sådan på ett ställe där människor med andra modersmål undrar över hur ord och begrepp används på svenska. Nu gällde det ”ish”. För sju månader sen svarade någon: ”Tror det är ett gammalt uttryck. Morsan använder varianter av det ibland. Hör det ibland men använder det nog aldrig".

Det om något säger hur det kan gå med vad som i förstone tas upp av ungdomar: de äldre följer efter och vill ”hänga med”. Överhuvudtaget tycks äldre ofta mer liberala när det gäller uttryck stulna från engelska och/eller ungdomsvärlden.

Professor Olle Josephson skrev 2018 (Sv D, språkspalt) något förvånande följande: Bara när språkbruksvillkoren är oreglerade och fria, som i barnspråk, i slang eller spontan kontakt mellan olika språk syns hela vår språkliga kreativitet. Resultatet kan bli ord som ”ish”.

Nu, fem-sex år senare, är det morsan som står för det kreativa. Om än ett par år efter barnen. Själv gläds jag försiktigt åt detta faktum.

Sveriges majoritetsspråk: svenska, engelska och svenghybrider

Dagligen, nej stundligen, dyker engelska ord upp i varje talad eller skriven mening från alla håll. Orden är mer eller mindre försvenskade, men ofta kastas de bara in som de är. Tydligen är, eller förväntas varje svensk vara, riktigt bra på svenska och engelska samt de individuella blandformer som förekommer.

Efter en livlig sms-diskussion med en yngre släkting fick denne till slut nog och ville avsluta samtalet. Sättet det skedde på hade jag ännu aldrig sett i såna sammanhang. ”Period”, stod det. Vafalls? tänkte jag, men så småningom dök det upp i något av hjärnans hörn att ”punkt” var vad som avsågs. För det gällde att veta att släktingen menade ”period”, som betyder ”punkt” på nordamerikansk engelska (britterna säger ”full stop”).

Just nu pratar radion om franske presidentens besök i Svrige och diskuterar den stora åldersskillnaden mellan Macron och hustrun, den skillnad som bara får existera åt ”ena hållet”, som bekant. Den journalist som har erfarenhet av Frankrike säger: ”Nu är inte deras åldersskillnad någon issue längre”. En slarvsvensk som jag skulle kunna säga ”grej” för ”issue”. Det skulle funka med ”problem, sak, fråga” och många fler.

Tidigare på dagen beskrev en annan utrikeskorrespondent en händelse i vår dystra nutidsverklighet och sa: ”Det har inte varit så i de här ”trettio ish fallen”. För den som inte känner till ish: det betyder inte ”isch”, det vill säga ”usch”. Fast nog är det uschigt så det räcker. Mer om det märkliga ish imorgon.

En liten drapa där acceptansen för accepterandet är blygsam

En mening ur verkligheten: ”Man är mer accepterande till en man som kommer sent”. I ett par dar har jag tuggat på konstruktionen ”vara mer accepterande till” och känner inte igen den från mitt modersmål. Naturligtvis kan det vara fel att yttra dylika egocentriska ord, men eftersom man numera tvivlar på allt man hör är det ju bara att babbla på.

Det finns ett stort antal Googleträffar på ”accepterande till” och det säger – som det mesta numera –  ingenting. Fast i min självcentrerade värld skulle det inledande exemplet bl a kunna utsägas: "Man har lättare att acceptera att en man kommer /för/ sent”.

Men för tusan, vi borrar ner oss ännu mer, inne i denna blogg är prat- och tjatterglädjen lika stor som utanför den. ”Vara mer accepterande till” tror jag kan heta endast ”lättare acceptera”. Och om man vill brodera ut snacket kan man förstås ”känna acceptans” – men då ”för/inför” och inte ”till” vad det nu är man accepterar.

Människor med svenska som modersmål var för några decennier sen mer eniga om (”hade mer acceptans till”?) hur detta språk skulle användas, det är säkert som amen i kyrkan. Fler än undertecknad känner av och till detta. Och i förra meningen kan man välja mellan ”av” och ”till”. Dessa båda har förresten lite olika innebörd: så ser ett egentligt språks egentliga finlir ut.

Vi som tycker engelskan är för vidlyftig i vårt språk ser olika saker

I mina anteckningar står ofta bara enstaka ord. ”Multitaska” är ett av dem och det har blivit så pass vanligt att det snart stoppas in i en svensk ordlista, misstänker man. Det ligger nära till hands med sådana uttryck. Förleden ”multi” finns i många (och betyder ”mång-, flerfaldig”) ord (multikulturell,multiresistent m fl). ”Task” kommer från engelska ”uppgift, mission, bestämmelse” och en massa annat.

På svenska betyder ”multitaska” att ”ha många bollar i luften, göra flera saker samtidigt”. För en del svenskar ger den engelska sammansättningen associationer till ord man inte gärna använder, särskilt inte i ett mer formellt språk. Men det gäller säkert mest äldre som kan glömma såväl det innehållsliga som det utseendemässiga och klangliga i språket.

Emellanåt höjs ett varningens finger för det allt större utrymme engelskan ges i svenskan, men gäller då vanligen det faktum att föreläsningar och litteratur vid högre utbildningar är på engelska. Föräldrars och den äldre generationens fascination av att barn och ungdomar ”talar så bra engelska” är inte alltid av godo. Det sker ofta på bekostnad av modersmålet. Om hur bra engelska svensken i gemen talar, råder också delade meningar.

Lena Lind Palicki, chef för Språkrådet, skriver om s k domänförlust (SvD, 23/1 -24):

Inom akademin rör det sig alltså om hela domäner där svenskan får en alltmer undanskymd roll, vilket leder till att kvaliteten försämras. Den som läser en kursbok på engelska kommer sannolikt inte att kunna tillgodogöra sig innehållet helt.

Fler journalister, forskare och språkvetare larmar om det här, men de tycks blunda för de skador som redan är skedda i det vardagliga språket samt medieditot. Multisensibel som jag är hör och ser jag dessa ”skador” massor av gånger varje dag. Och skriver om dem här.

Den här texten är särskilt lämplig för den vars uspar är jättebra

Med tanke på allt nytt i språkväg som dyker upp och visar sig vara gammalt, måste jag vara långt ifrån så alert och uppdaterad som jag inbillar mig. Det senaste ordet som chockar med sin högfrekventa närvaro är "ups". Språkrådets Frågelådan förklarar ordet så här:

Usp är en förkortning för unique selling point (eller unique selling proposition). Det är en term inom marknadsföring som kan användas när man talar om företags, produkters eller personers unika och fördelaktiga egenskaper.

"Chockar", skrev jag nyss, och chockad tar jag del av den nya kunskap man får om världens alla uspar när man googlar på eländet. ”Den som söker finner”, heter det och påminn mig om att sluta söka så jag slipper finna. Resultat denna gång:

Inte samma uspar som i annonsen, men bra ändå. Wikipedia

Så till locket och dess många uspar! Dubbelhandtagen är ju ett rejält plus, hällpip på båda sidor och dessutom två integrerade silar i olika storlekar på varje sida! Ena (med lite större hål) perfekt för pasta, andra (med lite mindre hål) perfekt för ris och grönsaker! Det stora glaslocket ger även den sköna möjligheten att kunna kolla käket utan att öppna det, och det är ju toppen tycker vi. (Annons för kastrull)

Det är juvelen, den stora uspen för den villa i förorten där paret är på väg att landa. (Filmrecension. Filmen inleds med en mäklare som visar hus med speciella egenskaper).

Lastutrymmena är andra bra uspar för familjer som vill lägga mer tid och kraft på att faktiskt resa och uppleva saker istället för att på centimeternivå försöka stuva in väskor och trunkar/…/ (Bilannons)

Mycket av julens USP ligger ju i dess repetitiva måndag hela veckan-natur. 

(Tidningskrönika som handlar om julen)

Överlämnar med glädje tänkandet åt läsaren, förhoppningsvis någon med gott om uspar.

Knepigt: Att spika saker är inte samma sak som att naila dem

Sbråkbloggaren ägnar (som en presentatör i radio uttalade äg-nar, med långt ä, och utan ng-ljud, vart är världen på väg?) sig outtröttligt åt onödiga inlån. I går presenterades ”nere med kidsen” som får mig att tänka på det ”moderna” (citattecknen betyder att det inte alls är så himla modernt) uttrycket ”hänga med” någon.

På senare tid har det använts i betydelsen ”umgås med” (eller andra synonyma begrepp) – ”igår hängde jag med kollegerna”. Betoningen läggs på ”hängde”. Det enda jag kände till, innan folk började hänga med varann på det sättet, var partikelverbet ”hänga med”. Då betonades partikeln, ”med”, och innebörden var ”följa med”, som i ”jag hängde med Lisa till affären”.

”Du nailade det!”, skrek en person i radio eller tv till nån som klarat av en uppgift. Jag minns inte vilken, men det var säkert något ur tv:s (och vår tids) lek- och skojprogram för vuxna. 

Innan folk nailade saker ”satte” de dem: ”Du satte det!” Det finns många varianter: ”du fixade det, klarade det” eller ”grejade det”. En del väljer att utbrista ”You did/made it”.

Som alltid måste man påminnas om att det inte enbart är engelskan som tränger ut svenskan, ibland är det svenskan själv. Ett par tv- och filmkritiker diskuterade komedier och någon ställde den retoriska frågan ”Varför gillar man dem?” En av kritikerna svarade ”De är lättsinniga”. Det låter nog troligt för många, men det kritikern antagligen menade var att de är ”lättsamma”. Det här inhemska utrotandet av svenska ord, uttryck och talesätt är sorgligt.

Mycket kan vi människor vara nere ”av” och ”i”. Mera sällan ”med”

Alltid måste man korrigera sig! Igår lät det som om engelska och fornnordiska vore två helt olika språk. Ja, undertecknad är inget sanningsvittne när det gäller seriös språkhistoria Vi människor har naturligtvis påverkat och påverkats hit och dit sen vi började tala. Bl a engelska och gamla nordiska språk är delvis släkt och har ju många likheter. De äldsta gäller främst basala mänskliga områden, kroppen är ett.

Tänk på hand, finger, knä, arm, öra – det dräller av ordsyskon. Undertecknads motvilja har att göra med senare decenniers orkan av amerikanskt underhållningslingo och företagens ”corporate bullshit”. M a o det tomhetsbabbel som nu präglar politikens, ekonomins och ja, hela viddevippens världar. Vi lever i en ordsörja.

Nä, nu granskar vi ett förhållandevis nytt inlån – som möjligen också snart åker ut. Mode- och slanguttryck som snotts från andra språk har nog sällan någon längre livstid. Ett larvigt som direktöversatts är ”vara nere med kidsen” (original ”to be down with the kids”) som betyder att man försöker vara ungdomlig, helt simpelt.

Amerikanska ordboken Merriam-Webster skriver att uttrycket ”down with” är ”US-slang” och används för att säga att man ”gillar” eller ”är med på” något. Lexikonet ger som exempel: ”Yeah, I'm down with that”, alltså ”ja, jag håller med om det/är med på det”. Eller som svenskar säger med ett par andra inlånade ord: ”jag är fajn/OK med det”.

Just nu minns jag två gamla svenska användningar av ”nere” som kanske är vardagligt språk, möjligen regionalt. Det första har betydelsen ”deprimerad”, som i ”han har varit riktigt nere nu en längre tid”. Den andra har innebörden ”kär”, exempelvis ”hon är totalt nere i honom”. Men ”nere med kidsen” – näe. Och förresten, ”kidsen”? Ungdomsspråk, kör i vind, men jag har hört uttrycket användas av gravt vuxna som vill visa att de själva är vad det töntiga uttrycket säger.

När engelskan slutligen "kickat in" har fornnordiskan sparkats ut

Vissa dagar kommer man på mindre intressanta språksaker. Eller förresten, hur lite intressanta är de? Åtminstone, som i dagens exempel, kan de bära på förklaringar till varför språket ständigt förändras. Det bär nästan emot att skriva ”språket förändras ständigt” eftersom just de orden används av språkvetare och-”vårdare” för att okeja allt som sker på området.

Men ändå, det går att tänka på ens eget långvariga förhållande med modersmålet för att notera det ena och det andra. Någon sa den enkla frasen ”vi ska kicka igång det här om en månad”. Och jag till att tänka på vad man gör när man sätter i gång, startar, något. Lika gärna skulle man kunna ”sparka i gång” verksamheter.

Inte för att engelska ”kicka” är särskilt nytt i Sverige. SAOB har belägg från tidigt 1900-tal och då gällde det främst sport. Det kickades alltså boll redan innan Gunnar Nordahls tid. Sen har ”kicka” fått ta över ”sparka” i många sammanhang, t ex har man länge sagt att nån ”fått kicken” när den ”fått sparken”, etc.

Och ”kicka” används ibland hellre i en överförd bemärkelse där svenskar tycker att ”sparka” inte funkar: ”den här medicinen kickar in genast”. Då betyder ”kicka in” verka. Så där håller det på och så går det till när engelskan traskar in i språket – det har som sagt pågått länge – och kickar ut gamla ord och begrepp från fornnordiskan (”sparka” och fler uttryck). Det här ställer till problem för undertecknad som inte räknar sig som hörande till någon som helst vrålnationell strömning utan bara sitter och önskar att mer tanke och vikt las (OK, lades, då) vid språket för människornas skull.

Förstår folk ännu ironi? Går en språkets gigant som Tage D fram?

För att förstå ironi måste avsändare och mottagare nästan känna varann och så är sällan fallet. Beträffande  gårdagsrubriken, t ex: Hur ska moderna (och även en del äldre som är med på allt) människor fatta vad jag menar med historiskt, episkt, ikoniskt och magiskt? För mig är dylika adverb/adjektiv ännu främmande när de används som vilket dekorationsord som helst. Deras egentliga och storartade innebörd är oftast försvunnen.

Man måste vara övertydlig numera och det blir aldrig särskilt kul. Anledningen är att större delen av landets befolkning (det gäller många länder) inte längre har gemensamt grundspråk. Jag hör belackarna: "Det har alltid varit skillnad på ungas och äldres språk!" Jodå, jag har varit med ett tag och vet det. Men nu är det språkliga avståndet större än någonsin. 

Tage Danielsson        Bild: Wikipedia

Till ett allvarligt exempel: Numera talas det om civil kärnkraft – ett vackert och mänskligt sätt att beskriva den kärnkraft som annars brukar kallas ”tvilling med kärnvapen”. Med ett vänligt ord som ”civil” har man avdramatiserat något som längre tillbaka ansågs vara ett stort hot mot mänskligheten.

Motmedel tappar med åren sin kraft (till skillnad från den som börjar på kärn-). Hur är det med en brutal och dräpande ironi som den i Tage Danielssons monolog ”Om sannolikhet”? Går den fram? Förstår människor av i dag ens orden?

Historiska insikter av historiskt, episkt, ikoniskt och magiskt slag

Historien har steg för steg tagit oss hit. Så sa en historiker i radion i dag. Det kan låta enkelt – som en truism, rentav – men ingen självklarhet för alla. Korkade självklarheter är annars medierna (och vi) fulla av. Tidigare, i morse, läste jag i ett av mina blad att man kunde spara matkostnader på att köpa grönsaker i säsong samt handla till extrapris.

Historikern gladde mig. Annars är själva ämnet något som hörde till de tråkigare i skolan. Och därefter. Men den som håller på att gräva i språkliga artefakter som jag, måste tänka mer och mer på historien.

Här visar det sig att den ringa bildning jag har i ämnet ändå är hjälpsam. Det är svårt att tala med samma ironi om sedan länge döda tider och människor när man inget vet. Historikern i dagens program satt i en diskussion som mest gick ut på hur inkrökta svenskar varit och är.

Det kan hända att ens åsikt är naiv, men för egen del tror jag att alla människor i hela världen ibland varit dumma och ibland kloka. Under alla möjliga tider och överallt. Det är väldigt svårt att sätta sig in i varför folk betett sig som de gjort med tanke på vad som hänt innan.

I dagarna är det också tydligare än på länge att det där med att ”lära av historien” är lättare sagt än gjort. Vilket är ledsamt.

Såna tankar kan drabba en språkgalning som också hörde historikern säga: ”Vi ska inte titta bort från frågan”. Personen, tio år yngre än undertecknad, är antagligen färgad av ”look the other way”. Men av detta kom jag även på (här följer en komplettering till i går) att det är en skillnad på ”bortse från något” och ”blunda för något”. Åter till inledningens citat om att det är tiderna före oss alla och just nu som steg för steg tagit oss hit.

En riktigt gammaldags ilska från en som inte blundar för skit

Ur djupet av mitt hjärta kan jag även gå med på ”från djupet av mitt hjärta”. Anledningen är att skolan, omgivningen i barndomen och vad-vet-jag-allt-som-påverkar-en-människas-språkutveckling har lärt mig uttrycket. Var gång det finns en anledning att säga något allvarligt från sitt inre tänker jag fortsätta att säga så.

Nu, eller mycket snart, kommer yngre (hemskt nog inte jättemycket yngre) människor att berätta för en att det heter ”från botten av mitt hjärta”. Det kuliga är att om man på Google Translate, använt av många, skriver in engelska ”from the bottom of my heart” får man svenska ”från djupet av mitt hjärta”.

Men översättningsprogrammet kommer inte att ”vinna”, nej, det gör de som språkvetare kallar ”brukarna”. Brukarna är vi och eftersom svenskar talar närmast halv engelska/halv svenska som modersmål kommer uttrycket att vara ”från botten av mitt hjärta”. Nja, det är det  redan.

Varför sitter en gammal kärring och ryar om detta? Det hörs ju att det är samma sak! Det hemska för kärringen är att ”botten” fått en negativ klang från hennes ungdoms språk: ”det här är ju botten” hette det ofta om något som var ocoolt, icke-chillt eller sög fett.

Den känsla som kommer ur insikten om snabbheten i språkets skiften är riktigt fucking botten, det är ett som är säkert. I Stora Tidningen läser jag om en människa med civilkurage: ”Vägrade att titta bort – då fick han gå”.

Kärringen skulle säga att han ”vägrade blunda” (möjligen ”blunda för sanningen, ofoget, misshälligheterna" etc), ty när tanten var ung kunde ”blunda för något” användas i en överförd bemärkelse. Nu tar ”brukarna” istället ”look the other way”, översätter det samt får ”blunda” i sin gamla, andra, betydelse att sjunka ner i djupet av vårt språk.

Snart, märk mina ord, kan vi inte läsa texter som är äldre än tio, tjugo år. Men då har vi istället det här blandspråket att läsa på och tala och som kommer att bli svårare och svårare för alla att begripa. Heja PISA-undersökningen i läsförståelse! Och resten också. För den delen.

Givet att den märkvärdige kusinen påverkar språket in absurdum

”Kommer du på partajet imorrn? Ja, det är givet!” Så kunde det låta på min barndoms gata.

I ärlighetens namn kanske även på min ålderdoms gata. ”Givet” betyder ”klart” som i "det är klart att jag gör. Givetvis."

Synonymer.se ger varianten ”tveklöst”. Men detta ”vanliga” givet har fått en märkvärdig kusin från engelskan/amerikanskan. Även om denne möjligen skymtade förbi som hastigast förr, har den numera slagit sig ned i svenskan.

För egen del har jag retat mig på den bra länge, och hittar en rätt gammal redogörelse för fenomenet. Bakom den står språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson, medverkande som expert i programmet Språket (P1). Med tanke på att detta avsnitt sändes 10 maj 2005, förstår man att snobbkusinen härjat i över två decennier. För all del, mig gör det inget, jag kommer aldrig att använda detta mode-”givet”. Citat ur programmet:

-Vad betyder det nya uttrycket ”givet”, undrar en lyssnare.

Förmodligen ett nytt uttryck, förmodligen efter påverkan av engelskans ”given”. Propositionen ”givet” och subjunktionen ”givet att” betyder ungefär ”under förutsättning att”. ”Givet att Riksbankens inflationsmål på två procent hålls blir löneutvecklingen.....”
Ordet finns nu i Svenska akademiens ordlista. De flesta ”givet” som vi hittar i tidningstext är dock av ett annat slag: givet = självklart. ”Det är givet att regeringen kommer att....”

Det var då det, nu är det nya ”givet” etablerat och väldigt vanligt. Exempel jag funnit: ”Givet skolans uppdrag… Givet trafiksituationen… Givet läget i ekonomin”. I alla dessa meningar skulle man kunna byta ut politruksnacket mot ”med hänsyn till’, med tanke på”, ibland funkar ”under förutsättning”.

En person från Trafikverket pratade häromdan om kameror på vägarna: ”Givet att genomsnittshastigheten är för hög så tas en bild i slutet av sträckan”. Här betyder "givet" om. Tänk. Tänk om folk skulle hålla sig till beprövade gamla ord, vad enkelt det skulle vara.

Lite mer om finlandssvenska medier och även de svenska ditona

Mediespråk.fi (språkråd för de finlandssvenska medierna, se gårdagens inlägg) förklarade hur man använder begreppsparet ”den ena” och "den andra” men i Finland kan det ändå bli fel på svenskan, vilket förklaras med tvåspråkigheten:

Att folk använder den andra – den andra i stället för den

ena – den andra beror naturligtvis på inverkan från finskans

toinen – toinen. I svenskan gör vi skillnad mellan de två relationella pronomenen. Den första av de två är alltid den ena.

Undertecknad kan inte grammatiska förklaringar och regler för särskilt mycket i modersmålet, men så pass mycket vet jag: man kan inte skriva som en av våra största tidningar (återigen: exemplet i går). En sak till vet jag: det finns ingen mer än mig (jag) som bryr sig om detta och det kan verka som om jag tar i, men OM det funnes NÅGON, skulle denne ha skrivit till bladet

i fråga och klagat. ”Ena och andra” skulle ha ändrats, i alla fall nu, efter flera veckor.

När man ser de oerhörda mängder av rena felaktigheter (förlåt igen för användandet av det negativa ordet ”fel”) som åker ut okorrigerade för att sedan INTE åtgärdas infinner sig en känsla som kan kallas harmageddon eller apokalyps. Ovanpå alla andra undergångsaspiranter.

En brasklappeförklaring måste in, ett klargörande och ett redovisande: den tidning som här exemplifierats med är givetvis inte den enda med kass svenska i. Mitt gafflande gäller stora delar av den skrivna eller talade information, meddelanden, som kommer från medier och myndigheter till medborgarna.

Jag vet att det är viktigt med stålar som ska hit och dit: till vård, krigsberedskap, skola och allt annat. Men vad gäller just skolan skulle mycket vara vunnet om de som anser sig kunna bra svenska anstränger sig för att förmedla den!!!!!!

Är det verkligen bara jag och Finland som bryr oss om svenskan?

Det här kommer att haka i gårdagens inlägg lite grann och samtidigt beskriva hur det går till när rubriker sätts – f a i tidningars webbupplagor. Där går det undan. För en tid sen satt jag ett bra tag och glodde på rubriken ”Ena förlorade miljoner – andra inte en krona”. Till att börja med: är detta svenska? ”Ena gick hit, andra gick dit”? Ena såg på tv, andra läste en bok”? Är det mig det är fel på igen? Om så inte är fallet är det på sin plats att undra varför exakt denna ordalydelse ligger kvar i tidningen i fråga, och dessutom ”annonseras” för på X, i andra spalter i samma tidning samt varför den hänvisas till i andra sajter.

Jag gick till botten med saken. Eller snarare till toppen, artikelns ingress. Där stod (ämnet var bankbedrägeri): ”Den ena förlorade nästan två miljoner, den andra inte en krona”.

Ja, en komplett och felfri svensk mening (förlåt alla goda damer och herrar att jag använder ett ord som ”felfri”, det kan tas illa upp och kränka en del)! Den journalist (redigerare) som sedan skapade rubriken tog helt frejdigt bort ”den” framför ”ena” respektive ”andra”.

 

Bild Joakim Honkasalo, Unsplash

Jag letar som en galning för att hitta något om dessa pronomen och hittar följande:

När du nämner en av två saker eller personer är det korrekta pronomenet den ena. Den andra kan saknas eller placeras längre fram i sammanhanget. 

Citatet är från sidan ”Mediespråk” som i första hand riktar sig ”till dem som arbetar med de finlandssvenska medierna, men vi hoppas naturligtvis att alla andra språkbrukare också ska ha nytta och glädje av dem”.

Mitt uppe i resonemanget avbryts det nu, för det är följetong på gång och det kommer mera Finland imorgon. Till att börja med.

Sbråkbloggen kastar sig utan att blinka in i dagens genusdiskurs

Vill ogärna skämta om hbtqi+-språket, men för oss åldringar är det nya lingot svårt. Vi är kanske inte så chockade av genus- och könsgrejs i sig, det har funnits människor förr. Man var nog insatt lite till mans, men i mindre kretsar. Allas privatpersonligtpsykologiska angelägenheter kastades sig inte över oss via medier.

Det gäller f ö ALLT. Ungdomar i trängre släkt- och bekantskapskretsen tror att vi var mer dumma i huvet förr. Jag säger inte emot, åren brukar, i takt med det egna åldrandet, rätta till åsikter om gamla människor . Det börjar med att man ser sin mamma (i 109-årsåldern, i dag) gå bredvid en i skyltfönstret när man råkar titta dit. Sen fortsätter det.

Därför lönar det sig inte att hålla emot. Man får i stället sitta här och muttra om hur det gått med modersmålet. Och här kommer vi åter till genusaspekten. Förr fanns bara hon och han (och den och det i svenskan, till förargelse för dem som lär sig språket). Dessa båda (hon och han) kunde ha ihop det kors och tvärs, även om många fick lida svårt under homofobiska tider.

Nu är det knepigare och jag tänker inte ge mig in i dagens alla fakta om hur och vad folk identifierar sig som. Men även om man är en enkel sate går det inte att låta bli att reagera inför följande, man hör det FÖR ofta: ”Katarina den store, Pippin den lilla, Fredrik den stora, den helige Birgitta”. Jag, å min sida, blir heligt förb-d.

Låt oss lämna de mänskliga könen och gå in i vår grammatik, i alla fall som den lärdes ut förr. Det går ibland att spåra maskulint och feminint genus även på icke-personer – äldre språk står bakom detta faktum (läs gärna språkhistoria själv!). I många ordsammansättningar sitter a- och e-ändelserna (gamla fem- resp maskulinändelser) fast i de gamlas skallar.

Huvudordets eventuella slutvokal spelar ofta in: Vi säger lilla pappa och lilla mamma – inte lille pappa och lille mamma. För den intresserade (och ni äro tusenden): googla frågan  I vilka fall ska man välja a-form på adjektivet (gamla, lilla, kompetenta) och i vilka fall ska man välja e-form (gamle, lille, kompetente) när adjektivet används för att beskriva en person?

Där svarar Frågelådan på sånt som äldre människor lärde sig genom att gå i sexårig folkskola – utan att vara genier. Hela samhället talade detta språk till alla. Därför kan man se hur gamla släktingar man vet inte var några ljus i skolan kan skriva både snyggt och stava, alla med ett gemensamt modersmål (som huvudspråk) i botten.

Den med Château Mont-Redon i glaset torde även ha momentum

I dag har jag hört om många som ”har momentum”. Vad har de egentligen då, frågar sig en vanlig svensk med trekvartsbildning. Ordet hör till dem som informanten E ryade om häromdagen över ett glas Château Mont-Redon från Châteauneuf-du-Pape. (Tro aldrig på vad du läser.) Och så strömmade med ens hela världens momentum över mig ur radion i dag. Likaså strömmar lättjan (”lathet”, för den nya människan) över mig och här citeras Wikipedia:

Momentum är en anglicism som i svenskan har kommit att användas i överförd mening inom ekonomi, sport, organisationssammanhang med flera områden. I engelskan är ordets bokstavliga betydelse ett mekaniskt begrepp, rörelsemängd, och syftar oftast på en "tröghetsprincip" i de sammanhang en rörelse fortsätter i samma riktning när den väl kommit igång. I överförd bemärkelse handlar det om att få upp farten och behålla farten: "Nu har vi momentum här, men vi står för en jäkla tuff uppgift i Växjö." (ishockeyspelaren Mattias Janmark, Västra Frölunda, intervjuad efter en vinstmatch, AB, 6 april 2015) 

Nedan ett citat från Språkrådets Frågelådan: 

Ordet kommer ursprungligen från latinets movere ’röra, flytta’, men vi har tagit upp det från engelskan. Inom sportens värld används det ofta i betydelsen 'fart' eller 'flyt': laget förlorade sitt momentum i andra halvlek. Momentum används ofta i finansbranschen, där man kan skapa momentum på marknaden och aktiehandla enligt momentummetoden, som innebär att man ständigt och systematiskt flyttar sina pengar mellan olika fonder. 

SAOL och SO ger ordet innebörden ”vändning till positiv trend”. Personligen tänker jag mig begreppen ”framgång” – i den lite högre stilistiken – och ”flyt” – i vanligt vardagspladder.

James Dean mot Mylène Demongeot – som barn bytte vi ”filmisar”

Visst talar man själv ibland som en skramlande tombola, men ofta har jag högre förväntningar på andra. Särskilt inom vissa områden. Dit hör även gruppen skådespelare som arbetar mycket med språket och borde vara skapligt vältalig. 

En av våra nutida yngre skådisar berättade om en sedan länge död känd person som i barndomen skickades till internatskola: ”Han hade en otrolig saknad av sina föräldrar”. Angående kändisens yngre dagar, inledde den nämnde skådisen med en allmän kommentar: ”Tonåren är det mest tumulta livet i sitt liv”.

                                                             *

Fotbollskort från 1888,
lite före "min" tid, Wikipedia
 

Undertexter i filmer och serier behandlas ofta styvmoderligt, d v s man lägger inga pengar på bra översättare. I och med att seder och bruk förändras blir det svårt att beskriva flydda dagar med de lika flydda språkliga termerna. 

Häromdagen såg jag en sådan översatt rad som löd: ”jag brukar byta julkort med henne”. En snabbkoll visar att man på engelska 

bl a säger ”exchange Christmas cards”. Så uttrycker sig knappast svenskar: de skickar julkort till varann, helt enkelt.

Vad man brukade byta i min barndom så var det ”filmstjärnor”. Vi kallade dem ”filmisar”, kort som kan jämföras med dagens sport- och pokémonkort. Dessutom bytte vi bokmärken i en tid som inte dignade under överflöd. Usch så det blitt.

Man borde låta bli att kasta sten när man själv sitter i glashus!

Ni tror att jag sitter här och gnäller på andra. Så kan det verka. Men jag skriver själv rätt snårigt ibland. Fast gudarna ska veta att det blir allt svårare att skriva, bl a med tanke på hur småord som prepositioner kastas runt likt tärningar som ibland visar det ena, ibland det andra.

Här skriver en journalist något man måste ta på sig Sherlock Holmes-utrustning för att bena ut innebörden av (ledtråd: det handlar om att alla i början av året har avsikter att börja träna och liknande): ”Jag vill inte ens tänka på alla pengar som dragits av diverse gym som jag har signat upp på för att aldrig sätta min fot där igen efter februari”. Det är delen ”signat upp på för” som kräver ens tankeverksamhet.

Signat upp på! Det betyder ”anmäla/registrera sig hos/till/på”. Ett par bra svenska synonymer och kanske finns det fler. Riktigt ofta talas/skrivs det om ”skadeläget på” personer i olyckor. ”Skadeläget på dem är okänt”, sa en van nyhetsuppläsare nyss i min radio. Google ger vid handen att de flesta ”större” svenska medier ett stort antal gånger skrivit (sagt) ”skadeläget på de drabbade/kvinnan/mannen /barnen” etc. ” Skadeläget på den skadade personen är kritiskt”, skriver en stor tidning.

Dåligt språk, säger jag, som själv börjat vackla vad gäller, t ex, prepositioner. Men nog vill jag säga ”skadeläget för”. No big deal, tycker svensken, men jag undrar som alltid om man kommer att lära ut ingenting till skolbarn, dem med annat modersmål och vilka-det-kan-vara i framtiden. I främmande språk har man fått lära sig vilka prepositioner man använder till vad och det har aldrig känts kränkande eller övergreppsbetonat.

Inte för att man haft chansen, men vem har nånsin velat sälja ut?

Det finns de som tycker att undertecknad hakar upp sig för mycket på språkgrejer. Det uppfattas som skumt. En diagnos, kanske? Må så vara, men många sitter timvis klistrade vid andra som sparkar boll, slåss i hockey och – det konstigaste av allt – tävlar i skidskytte.

Men så här är det: en del håller på med det och en annan med detta. Det finns naturligtvis övrigt att försöka förstå i tillvaron: man kan nämna krig, det faktum att oroväckande många av jordens ledare är riktigt farliga eller att alla priviligierade fortsätter den bekväma väg som leder till klimatförändringar vi fruktar. Vi får nog, för att tala med överbefälhavaren, offra ”bekvämligheten som vi känner den” (ett uttryck som togs upp i bloggen i förrgår).

Det kan emellanåt kännas angeläget att fundera över vad man bor i för land vid åsynen av det utrymme Melodifestivalen (både egna uttagningen och stora tävlingen) får i riksmedier, t o m i nyhetsinslag. Vad har hänt sen Sillstryparn sjöng ”Doin' the Omoralisk Schlagerfestival”?

Men för att återgå till den häpnadsväckande språkbehandlingen. Ja, den besvärar som sagt inte många, men här sitter en väldigt besvärad. I en av våra största tidningar (de som kallades ”renommerade” förr) skriver en journalist om en artist som avstår från att "synas" på andra sätt än med sin musik : ”Att hon väljer ett kontorsarbete framför att sälja ut är otidsenligt”.

Här beskrivs en person som inte vill ”sälja sig”, som man sa förr och då inte enbart avsåg kroppslig prostitution. Sellout (ibland sell-out) är det nya ordet för företeelsen. Och som om det inte vore nog att importera ett begrepp för sådan verksamhet, lika gammal som människan, översätter man det också så att det blir än mer obegripligt.

Men lugn, detta är en blogg utan reklam eller nåt att tjäna stålar på. Här säljs m a o inte ut.

Förr var det röda mattan och flygplan, nu rullas annat ut hej vilt

Här väntar pressuppbådet på dem som snart ska gå på den utrullade röda mattan.    Bild: Warburg, Wikipedia

 
Jojo, här sitter man och tycker sig ha ögon och öron med sig. Så är det förstås inte, stup i kvarten blir man varse att massor av begrepp, ord och uttryck funnits i åratal utan ens vetskap. Och hur skulle det vara möjligt att äga en sådan? Språket är stort och nu tillkommer även alla onödiga fraser och ord som snotts från engelska (se de två föregående inläggen).

I ett radioprogram om pengar sa en journalist något om ”jacka upp priserna”. DET hade jag aldrig tidigare hört. Om uttrycket skrev Språktidningen för nästan tio (10!) år sen:

Den vanliga frasen jack up the price, ’höja priset’, och den mindre vanliga jack down the price, ’sänka priset’, har nu lånats in i svenskan.

Ja, se på fan. Vad är det för dummerjönsar som pratar om att ”höja priset” när man kan ”jacka upp” det? Och vilka fåntrattar säger ”sänka priset” när man kan ”jacka ner” detsamma?

En märklig och ökad användning av ”rulla ut”, tyckte sig informanten E märkt av i en liknande upplevelse som jag med mitt ”jacka upp”. Dock har JAG hör ”rulla ut” i överförd betydelse alldeles för många gånger, och även skrivit om det. Läsaren kan gissa vad det heter på originalspråk och vilket detta språk kan vara. För E hade uttrycket just börjat rulla ut.

Det är bra att kunna dryfta de här besynnerligheterna med alla informanterna. Bland dem ska jag f ö  nämna A, som hör av sig när jag skrivit fel i bloggen. Om A var anställd skulle lönen jackas upp, det är ett som är säkert.

Bra om politiker och militärer talar som folk när de talar till folket

I går utlovades en överbefälhavare och här kommer han. I alla fall ett citat från honom på Folk och Försvars rikskonferens. Vad politiker och militärer sa där har tröskats igenom de senaste dagarna. Och detta blir förstås också en tröskning, men liksom i går en rent språklig en.

Här är citatet från ÖB: "Det är helt enkelt slut på bekvämligheten som vi känner den". Uttrycket har tagits upp i Sbråkbloggen förr och trots sin relativa harmlöshet finns det på listan över sånt som retar ihjäl mig. Politiker och militärer (och en hel del andra medborgare) ska 1) undvika barnspråk (se gårdagsinlägget) som underskattar folket.

Samma gäller 2) ”som vi känner den/det”, en av de nya farsoter som bidrar till ett lika uppblåst som tomt språk. Vaddå ”bekvämligheten som vi känner den”? Vad sägs om ”den bekvämlighet vi är vana vid”? Eller bara meningens början: "Det är helt enkelt slut på bekvämligheten”.

Eftersom jag tyvärr lärt känna ”som man känner den/det” så har jag sökt efter ursprunget, så gott det går. En mängd träffar ligger först, det gäller då den norske författaren Erlend Loes bok ”Slutet på världen som vi känner den” från 2016. Man kan t o m gissa att det var denna titel som satte igång lufttugget. Antagligen föll också Loe (eller hans redaktör) för denna snajsiga översättning från engelskan. Visst låter det lite märkvärdigt?

Förresten ska det neutralt tilläggas att norskan (det gäller alla språk!) inte importerar engelska uttryck vid exakt samma tidpunkt som andra länder.

Hos oss finns nu ”kapitalismen som vi känner den, Sverige som vi känner det, livet, USA, internet, universum, akademisk frihet, pappersboken” – alla "som vi känner dem”. Låt engelsktalande använda sina uttryckssätt så kan vi använda våra. Särskilt angeläget är att politiker, militärer och de som anses viktiga för oss övriga talar som folk.

Detta är skrivet på allvar. På riktigt. Framgår det vad jag menar?

Risken finns att jag nöter ut omgivningen med mina bekymmer angående språket. För att det inte ska ske, sköts utnötningsprocessen i bloggen. Bra f ö om den når några lika bekymrade, men förutom ett par gamla informanter och ett pyttelitet antal personer i lägre åldrar – såna jag hyser hopp om – ser det inte ljust ut.

Det gör å andra sidan inte mycket annat heller. Statsministern vill i dagsläget (utan att alls mena vårt gemensamma kommunikationsmedel, givetvis) ”inskärpa att det är allvar på riktigt”. För oss töntar som även gärna ser innehåll i orden händer det sällan att något är ”allvar på låtsas”. Ur mitt minnes repertoar  hör jag en svag barnstämma när frasen ”på riktigt” yttras.

Anledning till det är förstås Alice Babs dotter Lilleba. I en barnsång från 1950-talet och där mamman sjunger ihop roliga historier inne i låten, hörs Lillebas stämma: ”Är det på riktigt?” Alice Babs svarar: ”Nej, det är bara på låssas”.

I floden av vår samtids underhållningskultur ljuder också andra stämmor: ”Is it for real?/This is for real!” Utan att ha det minsta på fötter vill jag misstänka att de svenska översättningarna av dessa amerikanskverbala utbrott borde vara ”Är detta sant/verkligt?” etc. Det är lätt att tro att frasen om ”this is for real” tagit oss i besittning och får oss att låta som små barn.

Den ni, den såg ni inte komma (svenska: ”den var ni inte beredda på”)! Nå och i alla fall: Förutom Alice Babs, hennes barn och vår nuvarande statsminister var det meningen att överbefälhavaren skulle dras in i det här sbråkjoxet. På riktigt! Nu blev det inte så, det militära besöket får anstå till morgondagen.

Elin borde inte ha önskat att Kuno skulle ticka alla hennes boxar

Nu återvänder vi till gårdagens visa, Alpens ros, liksom ett språkligt uttryck från dagen före i förrgår (6 januari, alltså). Frasen var det nonchalant direktstulna ”ticka boxar”. Det är f  ö knäckande att googla diverse språkhorrörer – det finns fler än man skulle kunna ana (i sin vildaste fantasi)! På nätet tickar det boxar så det står härliga till.

I ett, som man brukar kalla det, renommerat affärsmagasin, fanns följande mening: ”Dessa tickade alla mina boxar och jag inser att här finns det potential”. Det här är alltså EN träff bland många. Uttrycket svajar en del i utformandet, men tickandet är omfattande och kan även heta ”Håller de kompetenser vi tickar i våra boxar rätt kvalitet?” Eller: ”Initiativet tickar boxen för två av tre fokusområden”. Eller: ”3-packet med ankelstrumpan Björn Borg Core Crew tickar alla boxar”. Ytterligare: ”Det tickar i alla boxar där jag är i livet.”

Jag skrev väl häromdagen att svenskan har ett eget begrepp: ”uppfyller alla önskemål/krav”, ibland räcker det med ”stämmer”. Men om nu ”uppfyller alla önskemål” (åtta stavelser) är för långt för svensken att orka säga så gör väl inte ”tickar alla boxar” (sex stavelser) så stor skillnad? En stor del av befolkningen vet inte ens vad det betyder. Ännu.

Åter till Alpens ros och hur det gick för en som ville ticka boxar, Kuno. Han var så betuttad i Elin att han gjorde allt för henne och en av alla boxar hon ville skulle tickas (ja, skyll inte på mig för detta språk) innebar: "Plocka mig en alpens ros!" Denna växte oländigt, Kuno ramlade ner från berget och slutet på en vers lyder: Uti dalen ligga blott hans kläder/ och så hans rysligt sönderslagna kropp. Elin ångrade sig. Så dags.

Åter från den hemska alp-parentesen till nutida tickande boxar (de brukar f ö vara farliga, har man sett på film): I ordböckerna är det ännu bara ur och andra slags klockor som tickar. Men det kommer nog snart att ändras: SAOL nästa! (SAOL = Vår blandspråkiga huvudordbok.)

En del vägar bär högt upp, men det gäller inte ens tankes diton

Niklas Ohlrogge, Unsplash

I går citerades en person som åkte ”upp för (eller uppför) landets högst belägsna landsväg” och min hjärna startade i sin tur en resa, även om den inte gick uppåt (man måste betänka denna hjärnas ålder). Första tanken: Vad påminner det där om för låt igen?

Först på andra plats kom: vaffanken, belägsna? Fenomenet är intressant och kan förekomma när ett uttal av något påverkas av närliggande ljud. Det här är i och för sig inte ett glasklart fall av assimilation, utan snarare fjärrassimilation. Vid sådan påverkas ett ljud av ett längre bort liggande och skapar (ofta) ett felaktigt uttal. Barn får lätt till såna, gaberob, t ex. I mitt exempel har på nåt vis gs i ”högst” hoppat in i ”belägna”. Om nu inte personen tror att det heter ”belägsen”.

Vanligare assimilation är t ex Sven som, utan att man tänker på det, uttalas Sfen, eftersom s-et tvingar en. Få människor säger ”en bit” – om de inte anstränger sig – utan ”em bit” där b-et påverkar det föregående n-et. Den som vill googla ”assimilering” föreslås i stället söka på ”ljudförändring”. Där står ett par meter text om språkljud och massor av rubriceringar på dem.

Låten, då? Jo, det var Alpens ros, ett av många skillingtryck. Den får inte förväxlas med Owe Törnquists modernare ”Alptoppens ros” (1961), en burdus sång avsedd att parodiera den högstämda föregångaren. 

Den äkta börjar så här: ”Uppå alpens isbelagda spira”. I alla dar har jag trott att sången börjar ”Uppå alpens högst belägna spira” (vilket fler trott, inser den som söker texten).

Var och en förstår att meningen ”uppför landets högst belägsna landsväg” fick mig att gå bakåt ett par hundra år i tanken.

De egna tankarna hindras – eller stoppas de från att komma fram?

Märkligt vilka vägar ens tankar kan ta. Avsikten i dag var att fortsätta det prepositionsprat (ibland adverbdito) som aldrig kommer att sakna exempel. ”Från” är ett vanligt sådant som används på sätt man inte lärt sig. Som i meningen ”männen frias från två åtalspunkter”. Tidigare har man friats på hur-många-det-nu-gällt-åtalspunkter.

”Stoppa från” är vanligare i dag, och den oftast korrektare synonymen ”hindra” verkar försvinna. Ibland förses även detta senare verb felaktigt med ett från, som i följande uppseendeväckande nyhet från Nobeltider: ”Men middagen hindrade inte Ebba Busch från att besöka Max direkt efter festen”. (Det handlade inte om en mansperson utan en hamburgerbar.)

Man får slå som en dåre i gamla ord- och handböcker för att se om man fått alla dessa småord om bakfoten eller bara är allmänt efter – åtminstone efter sin tid – och lyder flera decennier gamla skrivregler när man hör: ”Men med tanke för hur viktiga ni är.”

Är inte ”med tanke på” ännu ett ganska så fast uttryck? Nej, det ligger massor av ”med tanke för” på nätet: ”köpet är gjort med tanke för framtida planerade expansioner”.

Vad var det då för märkliga vägar som beskrevs inledningsvis? Jo, en intressant felsägning dök upp i radion och styrde om tankens riktning. En person berättade om att han åkt ”upp för landets högst belägsna landsväg”. Det var så intressant att prepositioner, adverb och annan småskit fick falla till backen för en stund.

Ytterligare ett inlägg om ”ticka boxar”, fylla i rutor och uppfylla krav

Man kan förstås säga att det är slöseri med tid att gå till botten med språkliga detaljer som få tycks lägga märke till. Men vad ska man egentligen använda tid till så att den inte slösas med? Vilket resonemang! Här ska fortsättas slösas med tid. Bl a på att förvånas över dem med ord, skrivande eller talande som arbete och utkomst, men som inte känner av ett språkligt ansvar.

En populär författare (ibland kallad ”uppburen”) sa i skepnad av programledare följande till en medverkande: ”Du tickar så många boxar”. Det kan ju jag förstås skita i, skulle många tycka, och ”man förstår ju”. Men bland mina kompisar på nedre delen av livstrappan vet jag att långt från alla vet vad ”ticka boxar” betyder.

Söker man originalet ”you tick so many boxes”, uppträder det särskilt ofta i dejtingbranschen, men även på andra ställen där det går ut på att något ”stämmer” eller ”uppfyller vissa krav/önskningar” En kvinna som funnit en partner berättade i en brittisk tidningsartikel: "I highly recommend online dating because you tick so many boxes before you even meet”. Så hon rekommenderar att man dejtar via nätet, då lär man snabbt känna den andre och märker vad som ”stämmer”. Så har folk gjort förr, men träffats i veckor, månader, år, i samma syfte: att se om de gillar varann. Det måste finnas massor av sätt att beskriva det på svenska.

Vill man säga "ticka boxar” är det fritt fram. Men svårt att förstå varför. Engelskan har överfört betydelsen från den ursprungliga frasen där ”tick the boxes” betyder ”fylla i rutorna” (i ett formulär, en enkät, o s v). Att engelska innebörden nu flyttats till ett annat, bildligt, område inom det egna språket, innebär inte att vi måste gå samma väg.

Översättartjänster väljer att för ”tick boxes” skriva ”uppfylla krav/önskningar”. Och skulle vi som svenskar fascineras våldsamt av ”tick the boxes, måste formuleringen handla om ”kryssa i rutor, här är alla rutor ikryssade” och vad fan vet jag.

Vara bitter anses ännu som en svaghet, bister kanske motsatsen

De förändringar majoriteten av språkvetare hyllar, hyllar som bekant icke jag. Detta faktum föranleder mig att berätta vad det kan ställa till med: En rabulist och oordentlig bråkmakare som samtidigt är ytterst språkkonservativ, väcker emellanåt förvåning.

Well, that’s the way it is och bara att tugga i sig. Och apropå just sånt snack slog det mig hur snabbt det går med det som förr var slang, en språkvariant som förr brukade skötas av ungdomen och även var en ganska långsam historia. Varför slog det mig nu? Jo, en nyhetsjournalist beskrev alldeles nyss en tidigare idrottsman som ”tokhyllad”.

Det är dagens toksnabba medier som skapar det här trista språklandskapet. Än lever det människor som under första delen av sina liv hade ett långsammare tempo omkring dem.

De undrar varför man säger ”jättesmå” och egentligen menar ”toksmå, idiotsmå, sjukt små”. 

(Jag skämtar, fast vet inte hur.)

Det roliga med de här förstärkningsorden är att de ofta byter ursprungsinnebörd. En vansinnesfärd är ännu dålig, men i något ”vansinnigt” bra har vansinnet ändrat gestalt. Det här är inte nytt för dem som tänkt på språket, både det egna och andras. Därför tänkte jag i dag på att ”bittert” inte använts än. Det finns sjukt, galet, och grymt bra låtar, men ingen bittert bra.

Hur kommer man på tanken? Jo, för att en radiomänniska sa att det var ”bittert kallt” i Norrland. Även om avsikten nog inte var att kylan var bra, satte sig kombinationen ”bittert kallt” kvar och malde i huvudet. Till slut förstod min egen programvara varför: Man säger både ”bister kyla/köld” och ”bitande kyla/köld”.

Det bittra står ännu människan för. Eller en och annan mandel eller brygd. Sen kom en melodi och trängde sig på: ”Så bister kall sveper nordanvinden, tralalalalalalalala”. Eftersom jag glömt den fortsatta texten gick jag till andra programvaror som raskt trollade fram denn, och även berättade att sången var ”av kristet religiös karaktär, skriven av missionspastor Anders G Bergh, aktiv medlem i IOGT. Den publicerades först 1889 i andra upplagan av Cymbalen”.

Cymbalen var svår att finna, men man kan gissa på en (kristet?) religiös tidskrift. Visan slutar med att en fars dryckenskap och försummelse orsakar ett barns död. Bistert, så det förslår.

Beskriva Jussi B 65 år efter hans död är nog ett vanskligt företag

 

När det engelska inflytandet är så pass omfattande stämmer inte längre ens gamla hypotes om att språkbruket skiljer sig mellan gamla och unga. Hörde en person, över 80 år, och som i övrigt inte lät så insatt i ”modern teknik”, tala om ”money laundering”. Det var märkligt, nog ville man tro (hoppas) att ”penningtvätt” var ett ord som låg närmare till hands för äldre.

Det är trist när ens världsbild går sönder. Och då pysslar man ändå inte med de större frågorna om krig och fred utan sitter och petar i bokstäver och ordsammanställningar. Andra tycker förstås att man inte rör sig ”framåt”, men att få på moppe för att inte vara anpasslig har aldrig känts störande.
   

Bild Wikipedia

Häromdagen gick det så långt att jag nästan slogs för Jussi Björling, en person jag inte haft mer att göra med än att gilla hans sång i ”Till havs”. Ett radioprogram tog upp en ny föreställning om honom, där en av de medverkande bl a beskrev Jussi B som en ”hustler”* i ungdomen, och att denne dessutom ”var som en vanlig dude”*.

Utöver detta återgav man lite menande att sångaren redan av sin samtid och i något sammanhang kallats ”horkarl” och denna benämning återkom ett par gånger. Jussi B hade uppenbarligen i 20-årsåldern fått två barn med två olika kvinnor (jag tror man sa: ”gjort två kvinnor med barn”) – därav epitetet ”horkarl”.

Nej, det är inte enbart språkklyverier som sysselsätter mig, det är det även annat som gör: domen som fälls om den döde, bl a. I själva verket är det mer och mer besvärande att höra vår egen samtid bedöma och döma andra tiders människor efter våra måttstockar – som ju bildats oppanpå dem som levt före oss.

*Hustler=skojare, lurendrejare, dude=grabb, snubbe

Återigen slår tankarna kring språkets/språkens framtid i taket

År 2005 lanserade professorn i nationalekonomi, Marian Radetzki (1936–2022), idén att svenska språket skulle bytas ut mot engelska. Många hoppade högt av ett sånt förslag, men man måste (på goda grunder, tyvärr) misstänka att det nu inte på långa vägar skulle väcka samma uppmärksamhet, vi mal på rätt duktigt mot ett sådant byte. Det skulle ta ett par generationer, trodde MR, och jag minns (hahaha) min egen skepsis. Men tiden har, som sagt, arbetat för ekonomiprofessorn, antagligen snabbare än han själv kunnat ana.

En nyhetssnutt berättade i morse om att risken ökar för att färre böcker översätts till svenska från engelska, och andra språk, får man anta. Ett par unga grabbar (studenter) intervjuades om sin åsikt och påstod sig hellre välja att läsa böcker på originalspråk. Inte för att just dessa två ska kritiseras, men jag har hört det här förr och då fått känslan att många tror att originalspråk är samma sak som engelska.

En förläggare hos Bonniers kom också till tals, och sa det som låter självklart för många: ”det är bra att vi blir bättre på engelska, det behövs, men det är inte bra om det sker på bekostnad av /…/folks kunskaper och färdigheter i svenska”.

En av de tillfrågade studenterna sa också att en anledning till att välja engelska original är de dåliga översättningarna. Det fick mig att hamna i ett stort och frågande tankemoln: hur ser det ut med översatt litteratur (från engelska) i stort? Sen vällde så många språkliga katastrofscenarier in att skallen strejkade.

Även mormor och farfar instämmer i barnens jubel och ropar ”JEJ”

Det händer nästan varje dag att jag slölyssnar på radio, studsar till av underligt språk och måste spola bakåt för att kolla vad som åstadkom reaktionen. Ibland hörde jag fel av nån anledning, men ofta sas något konstigt och mitt studsande fortsätter.

Senast var det en ung människa som blivit vittne till ett mord på, som det heter, öppen gata. Hemskt nog, givetvis, men journalisten måste tillgripa sina vanliga och obehagliga tjatvapen: "hur kändes det att bevittna dådet, hur har det påverkat personen efteråt o s v.

Den intervjuade var visserligen pressad, men märkligt är ändå hur starkt vår tids människor är påverkade av engelska, för svaret blev att det var svårt ”att se det i person”. Det är förståeligt om någon av läsarna tycker att det är obehagligt att här nagelfara en chockads ord, men ändå utgör yttrandet exempel på hur vårt eget språk fjärmar sig från oss själva.

Engelska ”in person” motsvarar vårt ”personligen” och den som söker finner ytterligare exempel på frasen. På svenska kan den också uttryckas som ”se med egna ögon” eller ”själv bli vittne”.

Nu något annat: Som bekant utbrister många ”oh my god” (OMG) när de blir överraskade, glada, förfärade. Ett annat ljud, för det är bara ett ljud, som ökar, är det alltmer vanliga ”yay”! På svenska blir det ”jej” och låter aningens barnsligt eftersom det mest var barn om började använda utropet efter att ha proppats med engelskspråkiga serier och filmer.

Nu ropas ”JEJ” även av barnens mor- och farföräldrar, angelägna om att anpassa sig, att ”hänga med”. Språkövergången är ett självspelande piano.

Från tomtars utlandslingo till "från" i nyårsdagens grådaskighet*

Det är svårt att smälta det faktum att svenska tomtar bytt språk. De säger konstigt nog ”Hoho” när de knackar på dörren. Före det stora nordamerikanska inflytandet sa de: ”God dag, god dag, finns det några snälla barn här?”
 
En sån sak stämmer en i moll, liksom utsikten från fönstret: Ett bonnland utan en strimma sol, men med en ständigt fallande blötsnö.

Det är nästan så att själva naturen skriker efter ett motsvarande tråkigt ämne. Tid för mängder av ”från” som undertecknad ibland finner fel, ibland bara konstiga.

Från fungerar vanligen som preposition, men även som adverb, samt förekommer i mängder av idiomatiska sammansättningar som prepositionsuttryck. Men att från är ute och jazzar kan man lugnt säga.

Nu kommer meningar ur verkliga livet: ”Det här är nåt vi ska förbättra oss från”. Jag lämnar tänkandet åt läsaren. Och vad sägs om ”Partiet försvarar sig från anklagelserna”? Mera: ”En programledare får sluta från nyhetssajten”. En till numera vanlig: ”De gömmer sig från polisen”. De flesta av dessa kommer från nyhetsuppläsare i SVT och SR.

”Förbättra sig från" något låter konstigt. ”Försvara sig" kan följas av mot eller för. "Gömma sig för" är det enda raka liksom att programledaren får "sluta på" sajten. Blötsnön fortsätter falla och ligger som en klafsig sörja över marken, inte olik den klafsiga sörja språket förvandlats till. Till? Det ska kanske vara med, i, från, för – här råder godtycke.

                                                                   *Det var nog den mest skruvade rubriken på länge...