För att förstå ironi måste avsändare och mottagare nästan känna varann och så är sällan fallet. Beträffande gårdagsrubriken, t ex: Hur ska moderna (och även en del äldre som är med på allt) människor fatta vad jag menar med
historiskt, episkt, ikoniskt och
magiskt? För mig är dylika adverb/adjektiv ännu främmande när de används som vilket dekorationsord som helst. Deras egentliga och storartade innebörd är oftast försvunnen.
Man måste vara övertydlig numera och det blir aldrig särskilt kul. Anledningen är att större delen av landets befolkning (det gäller många länder) inte längre har gemensamt grundspråk. Jag hör belackarna: "Det har alltid varit skillnad på ungas och äldres språk!" Jodå, jag har varit med ett tag och vet det. Men nu är det språkliga avståndet större än någonsin.
 |
| Tage Danielsson Bild: Wikipedia |
Till ett allvarligt exempel: Numera talas det om civil kärnkraft – ett vackert och mänskligt sätt att beskriva den
kärnkraft som annars brukar kallas ”tvilling med kärnvapen”. Med ett vänligt ord som ”civil” har man avdramatiserat något som längre tillbaka ansågs vara ett stort hot mot mänskligheten.
Motmedel tappar med åren sin kraft (till skillnad från den som börjar på kärn-). Hur är det med en brutal och dräpande ironi som den i Tage Danielssons monolog ”Om sannolikhet”? Går den fram? Förstår människor av i dag ens orden?
