onsdag 3 januari 2024

Återigen slår tankarna kring språkets/språkens framtid i taket

År 2005 lanserade professorn i nationalekonomi, Marian Radetzki (1936–2022), idén att svenska språket skulle bytas ut mot engelska. Många hoppade högt av ett sånt förslag, men man måste (på goda grunder, tyvärr) misstänka att det nu inte på långa vägar skulle väcka samma uppmärksamhet, vi mal på rätt duktigt mot ett sådant byte. Det skulle ta ett par generationer, trodde MR, och jag minns (hahaha) min egen skepsis. Men tiden har, som sagt, arbetat för ekonomiprofessorn, antagligen snabbare än han själv kunnat ana.

En nyhetssnutt berättade i morse om att risken ökar för att färre böcker översätts till svenska från engelska, och andra språk, får man anta. Ett par unga grabbar (studenter) intervjuades om sin åsikt och påstod sig hellre välja att läsa böcker på originalspråk. Inte för att just dessa två ska kritiseras, men jag har hört det här förr och då fått känslan att många tror att originalspråk är samma sak som engelska.

En förläggare hos Bonniers kom också till tals, och sa det som låter självklart för många: ”det är bra att vi blir bättre på engelska, det behövs, men det är inte bra om det sker på bekostnad av /…/folks kunskaper och färdigheter i svenska”.

En av de tillfrågade studenterna sa också att en anledning till att välja engelska original är de dåliga översättningarna. Det fick mig att hamna i ett stort och frågande tankemoln: hur ser det ut med översatt litteratur (från engelska) i stort? Sen vällde så många språkliga katastrofscenarier in att skallen strejkade.