Nu, eller mycket snart, kommer yngre (hemskt nog inte jättemycket yngre) människor att berätta för en att det heter ”från botten av mitt hjärta”. Det kuliga är att om man på Google Translate, använt av många, skriver in engelska ”from the bottom of my heart” får man svenska ”från djupet av mitt hjärta”.
Men översättningsprogrammet kommer inte att ”vinna”, nej, det gör de som språkvetare kallar ”brukarna”. Brukarna är vi och eftersom svenskar talar närmast halv engelska/halv svenska som modersmål kommer uttrycket att vara ”från botten av mitt hjärta”. Nja, det är det redan.
Varför sitter en gammal kärring och ryar om detta? Det hörs ju att det är samma sak! Det hemska för kärringen är att ”botten” fått en negativ klang från hennes ungdoms språk: ”det här är ju botten” hette det ofta om något som var ocoolt, icke-chillt eller sög fett.
Den känsla som kommer ur insikten om snabbheten i språkets skiften är riktigt fucking botten, det är ett som är säkert. I Stora Tidningen läser jag om en människa med civilkurage: ”Vägrade att titta bort – då fick han gå”.
Kärringen skulle säga att han ”vägrade blunda” (möjligen ”blunda för sanningen, ofoget, misshälligheterna" etc), ty när tanten var ung kunde ”blunda för något” användas i en överförd bemärkelse. Nu tar ”brukarna” istället ”look the other way”, översätter det samt får ”blunda” i sin gamla, andra, betydelse att sjunka ner i djupet av vårt språk.
Snart, märk mina ord, kan vi inte läsa texter som är äldre än tio, tjugo år. Men då har vi istället det här blandspråket att läsa på och tala och som kommer att bli svårare och svårare för alla att begripa. Heja PISA-undersökningen i läsförståelse! Och resten också. För den delen.
