Senast var det en ung människa som blivit vittne till ett mord på, som det heter, öppen gata. Hemskt nog, givetvis, men journalisten måste tillgripa sina vanliga och obehagliga tjatvapen: "hur kändes det att bevittna dådet, hur har det påverkat personen efteråt o s v.
Den intervjuade var visserligen pressad, men märkligt är ändå hur starkt vår tids människor är påverkade av engelska, för svaret blev att det var svårt ”att se det i person”. Det är förståeligt om någon av läsarna tycker att det är obehagligt att här nagelfara en chockads ord, men ändå utgör yttrandet exempel på hur vårt eget språk fjärmar sig från oss själva.
Engelska ”in person” motsvarar vårt ”personligen” och den som söker finner ytterligare exempel på frasen. På svenska kan den också uttryckas som ”se med egna ögon” eller ”själv bli vittne”.
Nu något annat: Som bekant utbrister många ”oh my god” (OMG) när de blir överraskade, glada, förfärade. Ett annat ljud, för det är bara ett ljud, som ökar, är det alltmer vanliga ”yay”! På svenska blir det ”jej” och låter aningens barnsligt eftersom det mest var barn om började använda utropet efter att ha proppats med engelskspråkiga serier och filmer.
Nu ropas ”JEJ” även av barnens mor- och farföräldrar, angelägna om att anpassa sig, att ”hänga med”. Språkövergången är ett självspelande piano.
