fredag 31 maj 2019

Denna blogg är inte klockren eller magisk: episk blir den aldrig

"This is the epic journey of Apollo 11”, sa en tv-reporter. Året var 1969 och citatet är hämtat ur en dokumentär om månlandningen (sänt i svensk tv häromdan).

”Epic” var översatt med ”storslagen” vilket låter som en klockren översättning. Har man slutat säga ”klockren”, f ö? Själv använder jag inte denna överförda betydelse om det är allvar.

I ett engelskengelsk-svenskt lexikon från samma år som månlandningen, ges översättningen ”episk, berättande, epos”. Amerikanska Merriam-Webster, ordbok på nätet, anger precis som den femtioåriga brittiska att ”epic” har att göra med berättande – etymologiskt sett hänvisande till urgamla historier med tyngd, Illiaden och Odysséen, t ex. På svenska kallas de epos eller hjältedikter. Brittiska och amerikanska ”epic” kan vara adjektiv eller substantiv. Skumt.

Modern svenska har – i övermått – lånat adjektivet, ”en episk kväll med härlig musik”.

Mot sbråkmakaren, less på att finstämda ord som ”episk” och ”magisk” vattnas ur (det har även skett i engelskan först!) hötter Merriam-Webster med ett finger:

Before you pass judgment on whether this new sense of epic is acceptable to you or not, you might want to consider that all the words that this sense is synonymous with have also changed their meanings dramatically: outstanding originally described something that projected or stuck out, fabulous had to do with fables, and impressive used to mean “capable of being impressed”. 

Tjurskalligt dröjer jag i elfenbenstornet. I mitt huvud spelar aldrig något lag ”episk” fotboll. Ej heller kommer någon travhäst att vinna en ”magisk” seger.

torsdag 30 maj 2019

Det är de facto ett faktum att många talar ett språk de inte gillar

Har skrivit det förr och skriver det igen: uttryck som ”de facto” kan förstöra min dag (nej, nu tog jag allt i). För det första kan det ersättas med ”faktiskt” och för det andra kan det bara skippas. ”Bara sådär”, som man säger när man översatt ”just like that” och ändå låtsas att man pratar svenska.

Nu råkade jag nyss skriva ”för det första” vilket för mig in på ett par andra irritationsmoment av de mängder som fyller dagarnas medier. De är tvenne: primärt och initialt.

”Det här är primärt en kommunal angelägenhet”, säger politikern och menar ”i första hand, i grund och botten”. Ordet ges i SAOL fler synonymer: ”första, grund­läggande, för­beredande, begynnelse-, första­hands-”

En annan politiker säger: ”Nato ger inget initialt skydd”.

Slår man upp ”initialt” i samma ordbok förklaras ordet som att det ”ut­gör el. hör till början, begynnelse-”. Kanske är ”primärt” och ”initialt” utbytbara mot varandra. Men varför retar de mig? Man kan väl säga primärt och initialt om man vill? De är ju ord. Som finns i ordlistan.

Rotar man en stund i sin åldriga språkvana så kommer ändå svaret till slut. Under den tid då mitt eget språk befästes som värst – högt upp i åldern för min del, kanske runt 25 – gav dessa ord ett intryck av byråkratspråk. Detta språk talades inte enbart av byråkrater utan även av dem som ville skapa en särskild aura runt sin person. Om ordet aura skriver SAOL: ”strål­glans; ut­strålning i ockulta samman­hang”.

Så, hoppsan, där valde väl jag fel ord, för ”ockulta sammanhang” verkar inte rätt att förknippa med byråkratspråk. Inte heller ”utstrålning”.

Man kan även kalla det här lite stolpiga språket kanslisvenska och det är märkligt att många numera väljer att talar på det viset. För samtidigt, i en jämn ström bredvid, flyter en önskan att alla, särskilt myndigheter, ska uttrycka sig klart, redigt och utan konstigheter.

onsdag 29 maj 2019

Det gäller att skilja på sekt och kult och, än en gång, sekt

Många sitter stilla och fint utan att hoppa till av språkliga anomalier.

Men än så länge händer det undertecknad som frågade sig själv och universum hur i sjutton en tidning med s k renommé kunde skriva om en ”kultledare?”.

Ja, det är väl den vanliga begreppsförvirringen. På engelska tror jag att ordet ”sect”, trots att det ligger i ”häradet”, som svensken säger, inte används för den företeelse artikeln talade om, det svenska Knutbyfallet, utan ”cult”. Kanske ligger det senare bakom valet av ord, "kultledare". Detta för dock – för en svensktalande – tankarna fel. Här borde ordet ”sektledare” ha använts.

”Kult” har visserligen att göra med dyrkan, ofta överdriven sådan, men äger en annan klang i dagens svenska. Det finns kultfilmer, -band, -kafé – vad som helst kan kallas kult-nånting.

I början (nu går jag på egen känsla) användes uttryck som ”kultfilm, kultband” av avgränsade grupper som alltså ”kultförklarade” företeelser i sina genrer. Som exempel kan nämnas hårdrocksbranschens underavdelningar med ”heavy, death, black” och säkert ännu fler förnamn till ”metal”. I den myllan finns det kultband, har jag hört.

Nu verkar ”kult” knallat in i gemene mans språkbruk och fått en vidare betydelse som är granne med begrepp som ”nostalgisk, kufisk, ålderdomlig” och vad vet jag?  ”Kultledare” skulle alltså antyda en mer positiv-mysig innebörd än det är fråga om.

Den som vill gräva ner sig i skillnaden mellan engelskans ”sect” och ”cult” kan hitta mycket genom att bara googla orden ”cult, sect, difference”. Eller nåt liknande.

Läsare som är lagda åt det lättsammare hållet kan i stället ta ett glas sekt, den tyska/österrikiska dryck vars namn kommer från latinets ”siccus” som betyder ”torr”.

tisdag 28 maj 2019

Det nyttjades finfin svenska på han prins Wilhelms tid

Häromdagen satt jag och snackade skit med en kompis. Här måste förtydligas: ”snacka skit” betyder egentligen inte prata skit, utan ”tala om allt möjligt en stund”

A berättade under detta samtal om en ganska ny roman hon läst. Modern som den var hade den ändå med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas att göra. Så A till att läsa även den. Nu satt hon där och sa det många av oss vet: Guuuuud, så vackert språk det är i gamla böcker! Och med gamla menar vi såna med 50-100 år på nacken.

Tja, såklart att det inte gäller alla, men rikt och flådigt språk är inte i samma grad använt i de senaste decenniernas sammanlagda bokproduktion.

Bestämmer man sig för att läsa ett gammalt verk vet man ofta vad som väntar. Strindberg, t ex, har ett par tjusiga inledningar som ofta citeras, de till Röda rummet respektive Hemsöborna.

Ibland kan det också hampa sig så att man ramlar över en bok av en händelse. Inte vet jag varför, men från en hylla i ett köpcentrum där folk ställer sina böcker och (kanske) tar andras, plockade jag med mig Episoder, från 1951, av prins Wilhelm (1884-1965).

Hade ingen aning om vad som skulle ske när jag öppnade boken, men det visade sig vara svårt att slita sig från den. Och det berodde på det vackra språk som uppenbarligen var i omlopp vid den tid (ungefär) då sbråkmakaren föddes.

måndag 27 maj 2019

Den som panerat sina huvudrollsinnehavare glömmer det aldrig

Nu fortsätter gårdagens funderingar som sattes i gång av en enda mening ur en bok.

Tala och skriva på så vis att så många som möjligt förstår är en sak. Men det finns också litterärt språk, liksom poetiskt, politiskt/retoriskt, vetenskapligt/akademiskt, m fl, m fl dito.

Då handlar det om språk i språket: stilar, om man så vill, att hålla sig till. Och så finns det givetvis olika smaker beträffande sätt att uttrycka sig på.

Många minns från skolan hur svenskläraren försökte få en att brodera ut eller variera språket i uppsatser. Men alltför blommiga eller konstfärdiga yttranden förfelar ofta sin avsedda verkan.

Det var därför undertecknad studsade till av citatmeningen från gårdagens inlägg: ”Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna”. Ett verb som ”vältra” innebär, tycker jag, är bäst att tillägga, något betydligt kraftfullare än vad snöflingor kan åstadkomma. Även om min tolerans gentemot artistiska utbrott sträcker sig långt, anser jag att denna önskan om en individuell och konstnärlig stil (som antagligen ligger bakom vältrandet) skjuter över målet.

Ett privatpersonligt minne knackar på dörren: Som ung deltog jag i en skrivarkurs, kan vi kalla det. Vi skulle pröva på olika stilar. En del av kursen hette ”kåserier” (som nu försvunnit till förmån för s k krönikor) och under rubriken ”sommarkåseri” skrev jag om några solbadare som låg och ”panerades av solen”.

För evigt inbränd i hjärnan sitter lärarens kommentar. Den var lite välvillig inledningsvis, så där som kursledare uppträder för att inte skrämma ihjäl deltagare. Men så kom det: ”Panerades förutsätter att de solbadande först doppats i uppvispat ägg och skorpmjöl”.

söndag 26 maj 2019

Lätt att bli insnöad när flingor vältrar sig i lågskaftade kängor

Hur insnöad kan man bli? Det är en fråga att ställa sig när det egna språket sitter på en som en smäck, eller korsett. Dessa fängsel kan lura en att tro att man äger ett absolut språkgehör. Men när man talar med andra, lika hårt inkilade i sina smäckar och korsetter, blir det uppenbart att de flesta anser det egna språket vara det enda rätta.

Frågan är alltså om man överhuvudtaget ska bry sig om hur folk (och man själv) talar och skriver: alla har rätt att uttrycka sig hur de vill!

Sbråkmakaren brukar le snett när Wittgenstein dras fram för att visa på intellektet (som inte går av för hackor) hos den som citerar honom. Men det går faktiskt att förstå hur gemene man kan tycka att en del W-sammanfattningar låter mycket vettiga. Som följande citat ur Filosofilexikonet (2003, i sin tur citerat av Wikipedia)

För den sene Wittgenstein var äkta filosofi inte en upptagenhet med att skapa teorier och argumentera för dessas giltighet, utan ett terapeutiskt och klargörande arbete där fokus bör ligga på att undanröja missförstånd och undersöka språkets faktiska "grammatik".

Vet inte säkert varför ordet grammatik står inom citationstecken, men det kan bero på att den grammatik som här avses täcker ALLA aspekter av språket, alltså även ljud, ordbildning och allt vad det kan vara.

Själv har jag gått på pumpen ett antal gånger när jag tyckt mig vara bombsäker på ett ords innebörd eller stavning. Om det varit fel, jag menar om ett antal lexikon berättar något annat, ja, då är det bara att följa de regler som uppstått ur historiens åsikt om hur detta ord ska förstås. Reglerna ändras givetvis med tiden, även om det inte bör ske med blixtens hastighet (läs det som en känga till alltför förändringsbenägna språkvetare samt annat språkfolk.)

Nå, vad får en då att ramla ner i dessa djup, att hoppa runt på tuvor av språkliga tvivel? Jo, följande rad ur en roman (som varit Augustnominerad):

Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna

Missa inte den spännande fortsättningen då vi kliver ur stövelskaften ner i stekpannan.

lördag 25 maj 2019

Jippijej är inte lätt att finna, av yippie-ki-yay finns fler exempel!

Gå till botten med grejer är enklare sagt än gjort. Men det kan komma en dag när man undrar över ordet ”jippijej” som Snoddas sjunger i Charlie Truck, B-sideslåten till Flottarkärlek (1952). Det skrivs på alla möjliga sätt, men det finns i, exempelvis, amerikanska nätlexikonet Merriam-Webster, inget dubbelt ”yippie-yay”, som Snoddas ”jippijej” stavas på ursprungsspråket.

Men orden ”yippie” och ”yay” uttrycker båda, vart och ett för sig, glädje, uppskattning och liknande. Vad det blir på svenska? Hurra-hurra? Men egentligen säger vi sällan så, de flesta utrop av det här slaget kommer från andra sidan Atlanten.

En glad idrottare ("atlet", som ungdomen säger, vi andra tänker då på Arne Tammer) skriker YES! när hon/han hoppat högt eller sprungit fort. Sällan hör man dem vråla JA!

Nu kommer vi till det märkliga. Det nya ”yay”, sägs i Merriam-Webster vara belagt första gången 1963. Snoddas sjöng ”jippijej” i sin Charlie Truck-refräng redan 1952, men det ”jejet” existerade alltså inte ensamt då. Numera, däremot, säger var och varannan person ”jej” (även i Sverige) när någon glädje vederfars dem. I senaste avsnittet av radioprogrammet Spanarna hördes en bekant skribent utbrista ”jej” för att han blev glad över något.

Vi övertar inte bara meningar och ord från engelska, vi får en ny uppsättning svåridentifierbara utrop för det ena och det andra. Ibland handlar det enbart om ett enkelt läte med engelsk ”intonation”, bl a det ”aoo” (börjar med hög ton som genast sjunker) som en publik liksom spädbarnsgnäller fram när något gulligt visas. Det är kanske en hund som gör något bedårande eller en person som faller på knä för att fria. Det senare kan t ex ske inför en jättepublik på en sportarena där någon just sprungit fortast och sedan skrikit YES!


PS  Däremot finns yippie-ki-yay på Wikipedia. Över det ordet är det lite mer Hopalong Cassidy!

fredag 24 maj 2019

Ett jagande efter vind under den sol som smälter glassen

Intet nytt under solen, sägs det. Men för en själv är ju saker nya första gången man ser eller hör dem. Två gånger har sbråkmakaren skrattat den senaste veckan. Under en tysk försommarresa dök några roligheter upp. På en skylt ovanför ett etablissemang stod att läsa:

                                                  Café und Bar
                                                  CELONA


"Celona?", tänker folk under olika många sekunder tills de ser vitsen. Som i sanningens namn inte är uppseendeväckande skojig, men av småputtrig karaktär.

Nästa skratt: Vid en glassbar stod ”I scream, you scream, we all scream”.

Det var roligt, tyckte jag, och googlade sedan frasen. Det var då den förbaskade solen – under vilken inget är nytt – klippte till. För säkerhets skull sökte jag även efter uttrycket ”Intet nytt under solen”, även om jag 1) kanske vetat det tidigare 2) hade en misstanke: Jodå, bibeln ligger bakom det mesta folk säger, här är det Predikaren, den glade gamängen, som skriver med vad Wikipedia kallar ”en pessimistisk och fatalismisk grundton”. 

Jo, jag ska komma ihåg att ändra det felaktiga ”fatalismisk”. Minns att W skrivs av oss alla! Det kan alltså bli ett elände om vi inte ser upp! Å andra sidan lyder ingressen till första kapitlet i Predikaren: 
 
                                 Allting är fåfänglighet och ett evigt enahanda.
                          Också strävandet efter vishet är ett jagande efter vind. 

Vad har glassen med detta att göra? undrar läsaren. Jo, första Googleträffen på "I scream, you scream, we all scream", visar sig vara från 1925. Här är en länk, missa inte det här, som man brukar säga: https://www.youtube.com/watch?v=-0pfP_MD6xA

onsdag 15 maj 2019

Det är inte bara jag och drottningen som är något på spåren

Bloggen tar semester en och en halv vecka. Sbråkmakaren ska ut och åka i vanlig ordning, tågordning, för att vara exakt. Det är naturligtvis toppen att människor gör sitt lilla de kan för klimatet, men för undertecknad är det, som sagt, inget nytt: tåg har jag åkt och åkt och åkt.

Så även om det förändrade resandet bara är bra är det med kluven entusiasm jag själv ser fram emot timmar i hela tågsätt fyllda med andra pensionärer som är ute och tågluffar. 

När det brukade vara bara den danska drottningen och jag.

tisdag 14 maj 2019

Att tycka att något är OK är lätt, men skriva det är en annan sak

Ett uttryck från ”over there”, som vi sa när USA låg längre bort än om hörnet som i dag, hanterades uttrycket OK i svenska tidningar (40-50 år sen) som alla andra ord. Ett ”okey” i en text fick mina korrekturläsarkolleger att sucka över tidens moras: ”Så skrivs det aldrig!”

OK tycks ha fått vad det heter i SAOL först 1986, trots att det använts i Sverige innan dess. I ordböcker fanns andra ok, såna där med vars hjälp oxar drar grejer eller man själv bär hinkar.

Okejets ursprung tvistar många om. Ett förslag (Wikipedia) är att tyskar ligger bakom termen: ”OK är en vedertagen tysk tryckeriterm. ’Ohne Korrektur’ efter kontroll (att tolkas som 'ingen korrigering') som sedan förkortades O.K.” Roligt för en gammal korrekturläsare med den förklaringen, men den är nog långsökt.

Hur som helst tycks den avskydda ”okey” vara enda stavning som ännu inte godkänts. Och varför skulle den det? Den är inte svensk till sin konstitution och kanske inte heller engelsk då den så tydligt har en "nyckel" i sig, vilket skulle ge uttalet o+kiiii. Engelska bokstaven k uttalas ”kej” (säger en svensk) som ger engelska stavningen ”o+kay”. Liberala typer är även med på stavningen ”okay” i Sverige, men främst används OK (O.K.), ok, okej.

Så det finns att välja på! En rolig artikel av Karl- Erik Tallmo om denna förkortning ligger på https://art-bin.com/art/aokay_s.html

Tallmo startade 1995 en av Sveriges första kulturtidskrifter på webben, The Art Bin. Den är numera nedlagd, men det hindrar inte att man kan ta del av det som redan finns där.

The Art Bin har en märkligt kraftfull utstrålning jämfört med den tajta och slimmade världsbild vi matas med i dag. Fast det är bäst att inte ta i, det är mycket som inte syns, men finns ändå!

måndag 13 maj 2019

När man klagar på saker, bör man se till att klaga på rätt slags fel!

Nejdå, det behöver inte alltid vara engelska som ligger bakom diverse svårtydda meddelanden. När jag (min research är emellanåt extrembra) ville veta lite om ordet ”eruption” stod bl a följande betydelse (det fanns flera) på hela världens egen uppslagsbok, Wikipedia:

Eruption (odontologi) - När tänderna träder in i munhålan och blir synliga

Det, mina vänner, är poesi: När tänderna träder in i munhålan på ett illvrålande och dreglande litet barn och blir synliga!

Det eviga problemet om huruvida "mot" betyder "mot" eller "för" dök åter upp häromdagen. Man har ju börjat vänja sig vid att pedagoger ”jobbar mot barn och ungdomar” fast de menar "med" eller "för". En rubrik på P1:s hemsida löd: Svårt forska mot djurförsök  Programmet gick ut på att det är svårt att ägna sig åt forskning som vill ersätta djurförsök. Eller något i den vägen. I det här fallet är "mot-et" också svårtydbart.

Enklare är morgontidningens orimliga rubrik: Resenär klagade på buffé som inte serverades. Det går ju inte att klaga på buffén om man inte fått äta den, men däremot klagade resenären säkert på att den utlovade buffén inte serverades. Ett trist faktum i sig.
Detta är en buffé som verkligen serverades och som inte alls gick att klaga på!

söndag 12 maj 2019

Det är bra mycket värre än proffsen påstår, är det inte?

SI ansvarar för det statliga stödet till undervisning i svenska som främmande språk i utlandet, berättar Svenska Institutet på sin hemsida.

Där beskrivs svenska språket som "starkt", men man nämner också det faktum att engelska  snart fungerar som ett andraspråk för svenskar. Och som vanligt beskrivs hur vi övertagit en hoper ord från engelskan samt att den allt oftare används parallellt med svenska. Känt är att många uppsatser och avhandlingar vid universiteten skrivs på engelska. Däremot yttras inte ett ord om det som mest av allt förargar sbråkmakaren: det eviga direktöversättandet!

Här ett par nyliga exempel:

Vi hjälper dig så fort en agent blir ledig (en agent, jo man tackar, men inte behöver ni dra in James Bond i denna biljettbokning!?)
Vi hade tagit en position (första, andra eller vilken? Pas de deux? Plié?)
Det är första maj som kommer upp nu närmast (kommer upp? Varför kommer plötsligt  och orimligt ofta ett upp upp?)
De är inte uppskattade för vilka de är (hm, vet hur det känns. Jag känner mig sällan uppskattad för vem jag är)
 Du var vid olycksplatsen, var du inte? (Översättaren kan inte uttrycket "eller hur")

En namnkunnig professor i nordiska språk kallar engelskans påverkan på svenskan ”ytspråklig”. Den största tidningen om språk, Språktidningen, har en tolerans bortom ord för hur dagens svenska skrivs och talas. En annan professor (i engelska) anser inte att engelskans inflytande är så avgörande som en del fruktar ( t ex den som skriver här med sin fjäderpenna). Dock talar de flesta språkforskarna om  de (ovan nämnda) s k domänförlusterna som består i att forskning och /eller specialområden i stort sett redan bytt språk.

Sierskan tittar i sin kristallkula och spår: Hela språkkonkarongen går åt häcklefjäll. 

lördag 11 maj 2019

Lever verkligen folk sin dröm – eller drömmer de snarare sina liv?*

Ofattbart många säger/skriver i dag - om någon gör det den vill - "hon/han lever sin dröm!
Det är en förbålt uttjatad mening. Och ett exempel på uttrycksdräneringen. Det finns stora krafter i rörelse för att utarma språket (alla tungomål, i och för sig, men just här handlar det om svenska) och göra det till ett litet puttenuttigt dekorationstillbehör bland andra.

När den digitala världen började användas av gemene man (och en lika gemen kvinna) kunde det hända – när man författade ett mejl och skrev ”Hej!” – att det på skärmen dök upp en liten gubbe som sa: ” Jag ser att du skriver ett brev”. Han erbjöd sig att hjälpa till. Hur minns jag inte då han genast trycktes bort.

Gubben är tillbaka. Inne i mejlen dök det i går upp en ruta där det stod:

Smartskrivning

Spara tid när du skriver epostutkast med hjälp av skrivförslag

OK                               Inaktivera


Denna gång tryckte jag inte bort ”hjälpen”. Dock visade den sig endast (?) funka på engelskspråkiga texter. En person hade mejlat om sin ”exam” och när jag i svaret önskade ”good luck with” så la "smartskrivningen" till ”your exam”. Just i detta sammanhang skulle jag önska lycka till med en helt annan sak. "Smartskrivningen" kan inte läsa mina tankar. Än.

Jag vädjar: streta emot! Låt inte apparaterna ta över utan motstånd! Språkbruket förändras snabbt och det nästan utan att vi människor har något att säga till om. Främst är det sociala medier som befäster det här maskinartade språket. Med sina programmatisk-kopiera/n/de uttryckssätt talar många redan  de algoritmstyrda robotarnas enformiga språk!

I grunden är det givetvis människan som påskyndar sammansmältningen mellan maskin och sig själv. Man kan nog säga att hon drömmer livet mer än lever det.


* Jovars, lite billig svängning på orden är det allt. Och fler gånger dessutom.

fredag 10 maj 2019

En ny handaverkan som ger ont i skallen samt stressymptom

Det var en dag när teknikstressen tog över och jag utbrast att det var lögn i fanken att hantera Skype i mobilen. ”Hantera och hantera”, muttrade M som befann sig i närheten: ”Folk gör inte annat än ’hanterar’ saker nuförtiden. Hanterar gör man hammare och andra verktyg!”

Ja, så har det blivit. Verktygen är liksom engelska ”tools” inte längre handfasta saker man håller i och kan slå sig på tummen med, de är digitala verktyg. Som också måste ”hanteras”.

Rådbråkar man sin åldriga hjärna dyker det inte upp en enda synonym till detta nya ”hantera”. Det är säkert det närmaste man kan komma för ”manage”, som det antagligen heter på engelska. Eller så heter det ”operate” när man hanterar apparater och data och då kan vi av förklarliga skäl inte stjäla det ordet och säga ”operera”. I alla fall inte än.

Någon timme efter den här diskussionen kom ett mejl med en hotellbokningsbekräftelse samt rubriken ”Hantera din bokning”. Och då gjorde jag det.

"Hantera” har ursprungligen med ”hand” att göra. SAOB-etymologin säger att det även kan uttryckas ”handskas med, handhava”.

I en brittisk kriminalserie översattes en dödsorsak som: ”Död genom annans handaverkan”. Det bör betyda mord eller dråp, men denna gärning lät plötsligt som något mer medeltida och jag kollade så att jag inte tittade på någon av de serier som börjat bli omåttligt populära: sago-science-fiction-historier som är förlagda till en obestämd och gråtonad fantasi-era.

I SAOB stavades ordet ”handavärkan” och förklarades med orden ”gärning som utföres med händerna”. Vilket hantverk som helst, från början, m a o.

Våra nya hanteringar sker mestadels med händerna - precis som när man hanterar en hammare. Men oftare än att slå sig på tummen får man av denna handaverkan huvudvärk.

torsdag 9 maj 2019

Det är orotilgt jbobigt att läsa en sån här txet, som du mrkäer

En gammal kompis brukade säga att han om morgnarna först tog på sig ”rockonmorren” och sen drack ”en pokk fakke”. Det påminner om lustiga texter som var i schwung för några år sen och återgav gravt felstavade meningar som ändå gick att läsa för de flesta infödda svenskar. 

På en sida som är ännu hemligare (om dess avsändare får man inte veta ett dugg) än denna blogg har någon återgett bl a dessa rader:

Percis som med arnda valngia fel man gör när man srviker snevska så bilr det, smamanfnattnisvgis, mjtöglit att läsa. Braa mkcyet kärvndae för lesäarn!

Det är naturligtvis en smula underhållande för dem med ett okomplicerat sinne för humor (t ex undertecknad). Men det har också förekommit längre tidningsartiklar om hur förhållandevis lätt man kan bortse från ett kasst språk. Anfäktad av lättparanoia läste jag alltså de där artiklarna som ett mer eller mindre omedvetet budskap till framtiden: ”Vänj er vid att språket snart kommer att se ut som skit och ändå gå att förstå!”

Det finns många som anser att en sådan tolkning är en överdrift, men det är svårt att låta bli att lägga märke till hur meddelanden från allehanda ort blir mer och mer svårtydda. Kanske är den anonyma sajtens hemlige skribent ändå inne på samma linje som sbråkmakaren:

Det vktigia att frötså är att det är orotilgt jbobigt att läsa en sån här txet, som du mrkäer. Att lsäraern kan FRSÖTÅ din text är dcok itne det edna som slepar nogån roll, att läsrean kan ta till sig txnten snbabt och elknet är oskcå vktigit.

Och så finns det de som inte kan låta bli att trycka dit felaktigheter för den folkliga humorns skull!

onsdag 8 maj 2019

Går det i ett fjus när flångan jobbar i ett flångans nytt kök?

I förrgår handlade bloggen bl a om sånt som gick ”i ett fjus”, alltså saker som hände i ett nafs.

Sitter man och letar efter såna här åldriga, ofta dialektala, ord får man lära sig det ena roligare än det andra.

Mitt uppe i det hela dök  ”ett flångans nytt kök” upp. Det är inte heller särskilt svårt att förstå innebörden av. Slår man däremot på ”flångans” i SAOL och SAOB får man tji. Men Svensk etymologisk ordbok (finns på nätet) kan berätta lite om substantivet ”flånga” som är ett östsvenskt dialektord för ”liderlig kvinnsperson”.

”Flångan” är syster till ”flängan” som man för länge sedan kallade en ”ficka som flänger omkring”. Via vägar som är i stort sett outgrundliga är också ”slinkan” och ”slynan” ordmässigt förbundna med ”flångan” som dock inte direkt har med det ”flångans” nya köket att göra annat än att det antagligen var hennes arbetsplats.

Hur som helst och de mindre tjusiga kvinnobeteckningarna till trots: det är riktigt underhållande att leta bland de mängder av ord som bildades kring några enstaka ljud, ord som började på fl, fj, fn med flera. Letar man i sitt eget lexikon (det inne i huvudet) efter ord på fn så kommer "fnysa, fnittra, fnatta". Fj ska vi inte tala om: det nämnda "fjus" och "fjås" och "fjöl". Många av dem har med det vardagliga, enkla och inte direkt flådiga livet att göra.

tisdag 7 maj 2019

Här sitter jag och tralladiradirallar för mej själv

Wittgenstein är en inte så väldigt lättolkad filosof, vars namn många svänger sig med. Man vill inte vara sämre och därför kommer här en interpretation som summerar hans livsverk: ”Om det man inte kan tala ska man hålla käften”. Kanske är det dålig meningsbyggnad, men det här låter inte bättre: ”Det man inte kan tala om ska man hålla tyst om.” Egentligen sa han: ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen”.

Och då kommer man genast på en annan gammal filosof och mångsysslare, M A Numminen. Han sjunger en fin version av den här Wittgensteintesen på
https://www.youtube.com/watch?v=CGksgZKecKE

Nu har sbråkmakaren fått solsting, kan någon tycka. Javars, lite så är det. Under en promenix i solskenet fann jag ett ord fanns inristat i en bänk. Inget sammanhang, bara detta enda ord. Associationerna gick hit och dit. Här kommer därför förslag på en annan fin låt att lyssna på: Kullerullvisan. Själv föredrar jag Hootenanny Singers version där en del av texten (lite mer pladdrig än Wittgenstein-meningen) går:

Å han* vill att vi ska gå tillsammans ner 
till kullurullurullorna i byn,
kullorna de små med rosende liljor
målade i hyn



* "han" syftar på en älv, märkligt nog

måndag 6 maj 2019

Jag ska svara och förklara det som inga ord får fram

Ibland är det som förgjort beträffande språkliga eftersökningar!

Sagespersonen L har stått för en del användbara begrepp. Han var den i bekantskapskretsen som introducerade verbet ”joppla”. Det är en fenomenal variant till, exempelvis, ”greja”. En exempelmening kan lyda: ”Han höll på och jopplade/grejade hela dan.” Med VAD man jopplar och grejar med spelar ingen roll, varje människa med svenska som modersmål förstår att det handlar om en syssla som inte i första hand är målmedveten och exakt, utan just ett grejande och jopplande!

Det var även L som undrade om jag hört att något ”går i ett fjus”. Nej, det hade jag inte, men anammar det gärna. Man inser att det är fråga om nåt som går på ett kick, i ett huj – ja, vips! bara, så har det hänt.

Men ”fjus” tycks vara lika okänt för menigheten som joppla, det framgår av nätsökningar. Fast det kan också vara så att de som jopplar, och/eller saker går i ett fjus för, inte är de som berättar för världen om sina sysslor på internetet!

De kan befinna sig i nätgemenskapens utanförskap beroende på excentricitet (höll på att skriva elektricitet, vilket också kan spela in) eller hög ålder kombinerad med ointresse för den digitala världen. Eller så hör de till dem som är 1) nyligen döda eller 2) har levt för länge sedan. 

Den sista meningen är nog lite halvt stulen, men den är också svår att hitta ursprung till.

söndag 5 maj 2019

Av äng är du kommen, äng skall du åter varda

Hur petig ska man vara? Det är en fråga att ställa sig varje dag. Särskilt för dem som betraktar sig själva som universums medelpunkt. Där är inte sbråkmakaren oanfrätt, för vem är kapabel att se utöver sin egen kropp och omgivning och inse att man INTE sitter i centrum? Det gör man ju, man sitter i mitten, vilket är svårt att förneka!

Det är därför det är så svårt med riktig objektivitet. Med viss kunskap inristad i hjärnbarken, studerar jag rubriken

Parkeringen kommer att återställas efter avtjänad tid

Det låter konstigt. Avtjäna betyder ”sitta av ett straff”. Här har journalisten tänkt fel, kan man resonera. Men i ett benådat ögonblick av generositet – och framför allt efter att ha läst artikeln – inser jag att skribenten möjligen har glidit lite på betydelsen så där som man ska om man är en levande människa.

Parkeringen som byggs är tillfällig. Och ytan som används är en äng som kommer att återställas så småningom. Alltså är det frågan om att parkeringen ska avtjäna tiden så att den stackars ängen ska få bli äng igen..

Man får inte vara helt stum och dum i sin tolkning av texter. Men hur ska vi enas om vad man kan lattja med och inte? Svaret kan bli den mening jag skrivit ner i väntan på användning:

Vi får respondera och samarbeta med de myndigheter som ställer frågor.

lördag 4 maj 2019

Språklig dypöl med stendöda rester av gamla värderingar


Som ett perpetuum mobile fortsätter jag harvandet om hur illa det svenska språket kan låta. Och som bekant attackerar bloggen såväl form som innehåll. I går handlade inlägget om det senare och liknande lamentationer fortsätter härmed.

Man ska inte uttrycka sig fult och dumt när det gäller allvarliga saker. När en skådespelare avled häromsistens trumpetade min telefons nyhetsflash (som verkar omöjlig att få bort):

Namn Namn plötsligt död

Det finns något inom skrivkonsten som heter stil. Då an- och avpassar man form och innehåll så att det inte uppstår ofrivillig komik eller klumpiga stilbrott i övrigt. Där var ett, enligt min mening. Det neutrala och lämpliga gentemot en som gått bort och dennes närstående borde vara: ”Namn Namn avliden”.

Och så tänker undertecknad aldrig vänja sig vid att rubriker i tidningar har samma storlek – krigsrubriker sa man förr – om de berättar om tusentals döda vid en naturkatastrof eller en såpakändis kroppsförändring (som brukar illustreras av en avklädd kroppsdel).

Så sjunker vi ner i en språklig dypöl där stendöda värderingar står som spön.

fredag 3 maj 2019

Man undrar var nånstans man känner någonting egentligen

Som väl framgått gäller ett av mina tusentals ogillanden uttrycket ”nånstans känner jag att...”. Det innehåller ett dubbelfel: ”nånstans” och ”känner”. Ett tydligare ställningstagande vore ”jag tycker att...” Om en person säger: ”nånstans känner jag att det här är fel” kan man inte låta bli att undra var nånstans. Det lär inte vara i Bengtsfors det känns fel, för det vore mycket konstigt att säga. Men var nånstans känns det då? I magtrakten? I hjärnan?

Den som rannsakar sig själv (som undertecknad gör när hon ibland faller in i det moderna blajblajpratet) inser att ”jag tycker att det här är fel” är hederligare att påstå.

Och här kommer något jag tycker är fel, nämligen det psykologi/newage/fjantspråk som ofta sveper in oss i ett mentalt töcken. ”Var och när hamnade du i det här tänket? Var nånstans i det här finns du?” Det är frågor jag hört från yrkesgrupper som försökt hjälpa medmänniskor i själslig nöd. De tillfrågade stackarna har stammat och försökt hacka fram några ord, vad svarar man på var man finns ”nånstans i det här”?

Det går att lägga till ett annat ofog: Så snart man ogillar något kan det komma ett ”Var inte rädd för…!” Själv har jag ett antal gånger fått mig till livs: ”Du ska inte vara rädd för förändringar!” Rädd? Jag brukar vara förbannad.

Men riktigt rolig var en rubrik till ett musikprogram: ”Var inte rädd för opera!” Vilket utrop! Man föreställer sig en mängd alternativa rubriker till andra program: ”Var inte rädd för ishockey! Var inte rädd för körsång! Var inte rädd för att samla porslinskatter!

torsdag 2 maj 2019

Man har hört talas om att trampa druvor, men rulla ris?

Det är något märkligt med exempel ur gamla grammatikor. I går löd ett: ”han stoppade handen i fickan”. Konstruktionen beskrivs i en engelsk grammatikbok många av oss använt, Ny engelsk grammatik av Nils Fischerström (den jag tittat i är från 1962, femte upplagan), på följande sätt:

Substantiv som anger kroppsdelar, klädesplagg, smycken eller någonting annat som tillhör satsens subjekt, uttrycks i regel med possessiv form. Svenskan har oftast bestämd form.

Det första exempel som ges i boken  är just det där om honom som stoppar handen i fickan. Mer än ett halvsekel har förflutit sen jag hade det stycket i läxa och denna oansenliga och ointressanta mening sitter kvar i minnet!

Och nu till något helt annat, som man sa i 70-talets Monty Python-sketcher. Eller som för all del även svenska nyhetsuppläsare säger i dag då och då.

Detta ”helt annat” är en rolig mening från radion. Ett reportage handlar om ett nytt ris som börjat produceras, det genmodifierade s k gyllene riset. "Nu ska man börja rulla ut det gula riset", sa radioreportern. Och där sitter en annan och ser framför sig hur ris rullas ut. Det ger en rolig bild inne i hjärnan.

Kollar man betydelsen av "roll out" är den bl a ”genomföra, introducera, marknadsföra". Något av de alternativen verkar bättre att göra med riset att rulla ut det.