Nu fortsätter gårdagens funderingar som sattes i gång av en enda mening ur en bok.
Tala och skriva på så vis att så många som möjligt förstår är en sak. Men det finns också litterärt språk, liksom poetiskt, politiskt/retoriskt, vetenskapligt/akademiskt, m fl, m fl dito.
Då handlar det om språk i språket: stilar, om man så vill, att hålla sig till. Och så finns det givetvis olika smaker beträffande sätt att uttrycka sig på.
Många minns från skolan hur svenskläraren försökte få en att brodera ut eller variera språket i uppsatser. Men alltför blommiga eller konstfärdiga yttranden förfelar ofta sin avsedda verkan.
Det var därför undertecknad studsade till av citatmeningen från gårdagens inlägg: ”Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna”. Ett verb som ”vältra” innebär, tycker jag, är bäst att tillägga, något betydligt kraftfullare än vad snöflingor kan åstadkomma. Även om min tolerans gentemot artistiska utbrott sträcker sig långt, anser jag att denna önskan om en individuell och konstnärlig stil (som antagligen ligger bakom vältrandet) skjuter över målet.
Ett privatpersonligt minne knackar på dörren: Som ung deltog jag i en skrivarkurs, kan vi kalla det. Vi skulle pröva på olika stilar. En del av kursen hette ”kåserier” (som nu försvunnit till förmån för s k krönikor) och under rubriken ”sommarkåseri” skrev jag om några solbadare som låg och ”panerades av solen”.
För evigt inbränd i hjärnan sitter lärarens kommentar. Den var lite välvillig inledningsvis, så där som kursledare uppträder för att inte skrämma ihjäl deltagare. Men så kom det: ”Panerades förutsätter att de solbadande först doppats i uppvispat ägg och skorpmjöl”.
