Många sitter stilla och fint utan att hoppa till av språkliga anomalier.
Men än så länge händer det undertecknad som frågade sig själv och universum hur i sjutton en tidning med s k renommé kunde skriva om en ”kultledare?”.
Ja, det är väl den vanliga begreppsförvirringen. På engelska tror jag att ordet ”sect”, trots att det ligger i ”häradet”, som svensken säger, inte används för den företeelse artikeln talade om, det svenska Knutbyfallet, utan ”cult”. Kanske ligger det senare bakom valet av ord, "kultledare". Detta för dock – för en svensktalande – tankarna fel. Här borde ordet ”sektledare” ha använts.
”Kult” har visserligen att göra med dyrkan, ofta överdriven sådan, men äger en annan klang i dagens svenska. Det finns kultfilmer, -band, -kafé – vad som helst kan kallas kult-nånting.
I början (nu går jag på egen känsla) användes uttryck som ”kultfilm, kultband” av avgränsade grupper som alltså ”kultförklarade” företeelser i sina genrer. Som exempel kan nämnas hårdrocksbranschens underavdelningar med ”heavy, death, black” och säkert ännu fler förnamn till ”metal”. I den myllan finns det kultband, har jag hört.
Nu verkar ”kult” knallat in i gemene mans språkbruk och fått en vidare betydelse som är granne med begrepp som ”nostalgisk, kufisk, ålderdomlig” och vad vet jag? ”Kultledare” skulle alltså antyda en mer positiv-mysig innebörd än det är fråga om.
Den som vill gräva ner sig i skillnaden mellan engelskans ”sect” och ”cult” kan hitta mycket genom att bara googla orden ”cult, sect, difference”. Eller nåt liknande.
Läsare som är lagda åt det lättsammare hållet kan i stället ta ett glas sekt, den tyska/österrikiska dryck vars namn kommer från latinets ”siccus” som betyder ”torr”.
