Hur insnöad kan man bli? Det är en fråga att ställa sig när det egna språket sitter på en som en smäck, eller korsett. Dessa fängsel kan lura en att tro att man äger ett absolut språkgehör. Men när man talar med andra, lika hårt inkilade i sina smäckar och korsetter, blir det uppenbart att de flesta anser det egna språket vara det enda rätta.
Frågan är alltså om man överhuvudtaget ska bry sig om hur folk (och man själv) talar och skriver: alla har rätt att uttrycka sig hur de vill!
Sbråkmakaren brukar le snett när Wittgenstein dras fram för att visa på intellektet (som inte går av för hackor) hos den som citerar honom. Men det går faktiskt att förstå hur gemene man kan tycka att en del W-sammanfattningar låter mycket vettiga. Som följande citat ur Filosofilexikonet (2003, i sin tur citerat av Wikipedia)
För den sene Wittgenstein var äkta filosofi inte en upptagenhet med att skapa teorier och argumentera för dessas giltighet, utan ett terapeutiskt och klargörande arbete där fokus bör ligga på att undanröja missförstånd och undersöka språkets faktiska "grammatik".
Vet inte säkert varför ordet grammatik står inom citationstecken, men det kan bero på att den grammatik som här avses täcker ALLA aspekter av språket, alltså även ljud, ordbildning och allt vad det kan vara.
Själv har jag gått på pumpen ett antal gånger när jag tyckt mig vara bombsäker på ett ords innebörd eller stavning. Om det varit fel, jag menar om ett antal lexikon berättar något annat, ja, då är det bara att följa de regler som uppstått ur historiens åsikt om hur detta ord ska förstås. Reglerna ändras givetvis med tiden, även om det inte bör ske med blixtens hastighet (läs det som en känga till alltför förändringsbenägna språkvetare samt annat språkfolk.)
Nå, vad får en då att ramla ner i dessa djup, att hoppa runt på tuvor av språkliga tvivel? Jo, följande rad ur en roman (som varit Augustnominerad):
Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna
Missa inte den spännande fortsättningen då vi kliver ur stövelskaften ner i stekpannan.
