Vill önska gott nytt ord, men helst inte med dem från ”nyordslistan”

Kanske bör man parafrasera sin gamle fars ”ingen post är bra post” (betydde ”inga räkningar") och säga ”inga nyheter är bra nyheter”. För vanligen betyder nyheter tråkigheter. 

I stället får man så här års andra trista grejer, om än uthärdliga: mediernas tvångsmässiga repriser av året som gått. Nu ska det tuggas om igen, fastän det redan idisslades medan det pågick. Samhället, som det nu ser ut, kallades för nåt decennium sen ”mediesamhället”. Oss, som bor i det, ibland mot vår vilja. dränker det med stort och smått i en enda röra.

Till ”smått” får man räkna den s k nyordslistan. Tänker nu använda ett urgammalt uttryck för min känsla inför denna lista: Gode tid! Och på tal om den gamla goda tiden, vem hittade på sånt som ”nyord” då? Nej, just det, vid tiden f i (före internet) gick det tack och lov inte att sprida dynga med blixtens hastighet.

 
Förvånande är att även gammelmedier hakar på och rapporterar som om ”nyorden” vore oss givna av en högre makt. Listan kommer från Språkrådet som vanligen dissar (se där!) den egna makten genom att fly från sitt föräldraansvar och hänvisa till att ”brukarna” bestämmer.

Det tycks som om listorna startade 1986, då framarbetade efter genomgång av ”dagspressen”. Denna utökas med allt fler medier och antagligen är de nyare listorna ett resultat av att du och jag skriver mängder av babbel som åker rakt ut på nätet (se bara på den här bloggen!). Sen kan vi lätt googla fram hur många gånger vi använt vissa ord och uttryck. Har sålunda ”lilla människan”fått makt – inte bara som konsument utan även som ”brukare” (som i detta fall betyder användare av det svenska språket, eller det ”svenska” språket. Eller det svenska ”språket”)? Så här skriver Språkrådet på sin hemsida när det presenterar årets ”nyordslista”: 

Språkrådet registrerar nya ord och fraser i svenskan, liksom nya användningar och betydelser av befintliga uttryck. Vår uppgift är att upplysa om nya ord i språket. Obs! Språkrådet godkänner inte ord, eller för in nya ord; det kan bara språkbrukarna själva göra genom att använda dem. 

Känn din makt, brukare!

Hos våra jordbrukare, inte ordbrukare, idisslas och sprids också dynga (okej, lite väl konstruerat)  

Man hör om parallellsamhällen, men det finns även parallellspråk

Här talar jordens värsta gnällspik. För nytillkomna läsare (i den mån de finns) beskrivs åter något av denna bloggs credo: Man kan givetvis använda vilka ord och uttryck de vill. Det gör folk också, ser och hör man dagarna i ända. 

Men kallar man sig språkvårdare eller över huvud taget hör till dem som vänder sig till vad som brukar kallas den stora allmänheten – ja, då bör man använda ett språk som större delen av denna stora allmänhet förstår. Detta måste t o m kunna räknas till de demokratiska rättigheterna: att förstå vad medier, institutioner och myndigheter meddelar en. 

Sitter här ännu häpen efter ett program om språket (i radio) häromveckan. Där berättades att många istället för ”få bukt med något” (ja, exemplet är tjatigt, jag vet) säger ”komma till bukt med” eller även ”råda bukt på”. Från språkhåll är sånt "okejat", liksom ännu fler varianter ”okejas” för att de funnits i svenskan under historisk tid. 

Språkexperten i programmet tyckte att man säger som man vill, men om man vet att vissa val kommer att irritera omgivningen så använder man det som fram till nyligen uppfattats som det enda raka, det idiomatiska uttrycket: ”få bukt med” (eller ”på”). 

Skit i att jag upprepat samma exempel, tänk efter vad rådet från experten innebär i ett större sammanhang! Förutom att ”säga vad man vill” bör man även känna till det som varit den gängse varianten och så välja den som inte irriterar andra. Utöka resonemanget till att gälla en mängd andra idiomatiska uttryck man kan stuva om i och ha sig. 

Är ett sådant språkråd riktigt klokt? Som gammal SFI-lärare undrar jag hur man skulle lägga upp det här i undervisningen: ”Det heter så här, men du kan säga det på tre, fyra, fem andra sätt – välj vilket som helst! Men vill du inte irritera omgivningen så ska du använda det ord/uttryck som står i dina ord- och/eller handböcker!"

Om nu språk förändras, varför då hänvisa till 1200-talets dito?

En krönika (i DN, nyligen) skrevs av en språktidnings redaktör och skulle enligt rubriken handla om ”pedagogiska lögner”. Det lät inte bra, tänkte jag, vad har de satans lärarna hittat på nu igen? I texten återgavs först några meningar från August Strindbergs penna. De utgjorde exempel på s k satsradning, vilket ges följande definition på Wikipedia: "Satsradning innebär i skrift att två eller flera huvudsatser ställs upp efter varandra utan explicit konjunktion, punkt, kolon eller semikolon."

  
Den mening jag just nu formulerar är en sådan, jag känner för det, inspirationen trycker liksom på. Kolla, det gick att skriva så! Men det visste jag sedan länge, trots att lärarjävlarna även, och uppenbarligen, påstår att man inte får börja en mening med ”och” eller ”men”. Strax efter Strindbergsexemplet på satsradning skriver redaktören:

 
När elever satsradar anses det inte lika fint. /…/ Lärare ägnar ofta mycket tid åt att få elever att sluta satsrada. Syftet är att lära dem skriftspråkets normer. Men det är ingen absolut regel. Elever brukar också få höra att det är förbjudet att börja meningar med och och men. Den här typen av pedagogiska lögner är vanliga i undervisningen.

Här är JAG tillbaka, men undviker nu att ”satsrada”. Så brukar jag göra för att bli förstådd, trots de lögner skolan utsatt mig för. Lättledd som jag är kallar jag de ”pedagogisk lögnerna” för ”språkregler” (i just detta fall). Man är kokt, körd och rökt. Det är som D Trump hävdar: ”Fy för i h-e så mycket fake news den här världen består av!” Regler, lögner och skit!

Redaktören är dock inte ensam om att ha genomskådat lärarnas illdåd! En till språkvetare lösgjorde sig ur Googledimmorna och besvärade sig likaså över oskicket och lade förutom satsradning och ett inledande ”och” och ”men” till ytterligare något som lärare anser viktigt: att man förutom att avsluta en mening med punkt också inleder nästa med stor bokstav. 

Till denna persons försvar ska sägas att hon/han trots allt fattade vitsen med språkregler, alltså att barn inledningsvis bör bibringas vissa baskunskape, samt att det är viktigt att känna till reglerna för nästan ALLT mänskligt. Först då kan man på ett effektfullt sätt bryta mot dem. 

 
En sak till: Språktidningsredaktören brukar – i gott sällskap med andra ”språkvetare” – hänvisa till att ”man sagt så förr på svenska”. Om någon alltså undrar över språkmässiga märkligheter kan den numera slentrianmässigt få hela SAOB:s samlade belägg över sig: ”det har hetat så förr”. Beläggen sträcker sig bakåt till tiden för de första svenska handskrifterna (1200-talet). Runorna är undantagna. 

Bloggens informant A uttryckte nyligen förvåning över den uttjatade frasen ”språket förändras hela tiden”. Varför då lika ofta gå bakåt flera hundra år och visa att det INTE gör det?

Ska vi använda samtliga ord som hittills förekommit i svenskan?

Uppehåller mig ännu en stund vid varianterna från Språkrådets tweet (se gårdagens inlägg, det kursiverade citatet) och kan inte låta bli att känna vanmakt av de raderna. Den inledande meningen, ”Bukt har länge använts på olika sätt, enligt Svenska Akademiens Ordbok”, innebär något oerhört. Man kan t o m säga att det idiotförklarar varje läsare av meningen.

 
En ordbok, och särskilt en historisk dito som SAOB, måste av tvång innehålla drösvis med ord som använts på olika sätt under århundradena (kanske årtusendena, men vi får hålla oss till tider som försett oss med skriftligt material). Ett par exempel bland väldigt många: Vardagliga ord som ”hålla” och ”knorra” kunde för hundra år sen betyda ”stanna” resp ”rulla ihop sig”. 

Vad jag försöker säga är att ALLA i vår tid inte hipp som happ kan använda ALLA innebörder som svenskan haft under ALLA år. 

 
Bukt är släkt med böja, båge, buk m fl ord som alltså talar om en böjning, buktning, krökning av något. Vad gäller fasta uttryck med ”bukt” så har det senaste århundradets (på ett ungefär) ord- och handböcker ansett att ordvändningen är ”få bukt på” eller ”få bukt med”. Däremot är, om man förstår SAOB rätt, ”ta en bukt med” (se tweeten igen) och ”ta bukt på någon” uråldriga.

 
Den sista meningen från Språkrådet är ofullständig och lyder: ”Nu också "råda bukt på" och "komma till bukt med". Den ska antagligen utläsas: ”Numera säger man också ”råda bukt på” och ”komma till bukt med”. Som ett konstaterande. I handordböcker finns de inte.

 
Många säger så för att de råkat blanda ihop det idiomatiska ”få bukt på” (eller ”med”) och något av de andra idiomatiska uttryckssätten ”komma tillrätta med” samt ”råda bot på”. Och ”bot” är inte samma ord som ”bukt”, det inser även den som inte är språkhistoriker.

 
Men frågan är om något som kallar sig Språkrådet helt slappt ska göra tummen upp för ihopblandade uttryck och lika uppgivet hänvisa till ”brukarna bestämmer". Det gör de i det långa loppet, men det finns ingen anledning att skynda på sådana förändringar.

 
I morgon lite om det språkvetare kallar ”pedagogiska lögner”. Tänk ”fake news” till dess!

Den 29 mars 2017* kom denna blogg till bukt. Nu sker det igen!

Va nogån aldnineg rä de atllid vtikgit tta nmerua asgäa: ”hdvuseadkn rä tat amn fsöråtr” Det där går ju, med lite tålamod, att förstå. Undersökningar visar varför, googla på bara! 

 
Min fråga är: Varför tänja onödigt mycket på detta faktum? Som de flesta märkt så blir det där ”huvudsaken är att man förstår” svaret när man undrar varför folk ska blanda ihop ”ta vara på” eller ”ta tillvara” till ”ta tillvara på”? Under lång tid har lärare och korrekturläsare tjatat om saken: "Nu är bruket etablerat”, uttrycker sig större delen av den s k språkvården.

 
Detsamma gäller ”få bukt med” som i dag och med samma ”språkvårds” goda minne kan heta ”komma till bukt med”, men även ”råda bukt på”. Läsaren aka inte förolämpas genom att de tidigare åtskilda uttrycken återges. Hittade följande tweet från Språkrådet, efter en fråga från någon som antagligen önskade ett svar: 

Det kan heta på båda sätten. Bukt har länge använts på olika sätt enligt Svenska Akademiens ordbok. Ta en bukt med ngn, få bukt på eller med ngn, ta bukt på ngn m.m. Nu också "råda bukt på" och "komma till bukt med". 

Det där var ett exakt citat. Förutom ett uteblivet kommatecken, någon versal och en del citattecken har jag några åisktet om textens innehåll. De kommer...

* Hänvisning till den här bloggens tidiga barndom. Bukten har ryckt allt närmare.

Hur kan några tyska prefix leda rakt ner i en existentiell källare?

Det är förstås lika vanskligt att uttala sig säkert om tyska lånord precis som om alla andra. Men faktum är att det i svenskan dräller av ord med tyska prefix, förstavelser, som ändrar grundordets betydelse och gör det till något annat (oftast). Ta tex lägga och anlägga, reda resp bereda, störa och förstöra.

Har man inget annat för sig kan man sitta hela dagarna och dela ord i bitar och se vad som händer. Dock är det svårt att bilda sin egen bestämda uppfattning om hur turerna gått med dessa ”ordbitar” under århundradenas lopp, för språkets lagar är ingenting att lita uppå!

Med tanke på det lilla jag känner mig säker på (säkert också felaktigt) gladdes jag ändå när en spårningsservice för paket meddelade följande: ”Försändelsen har ankommit mottagarlandet”. 

Mottagarlandet i fråga var Tyskland vilket förklarar formuleringen som för yngre svensktalande kanske låter ålderdomlig. ”Aan-” bl a betyder ”till” (vet de som plågats med sitt ”an, auf, hinter, in…”) och betydelsen för ”ankomma” är ”komma (fram) till”.

Men man hör vanligen att folk säger ”ankomma till” som ju då och egentligen, väl, va? betyder ”komma till till”. Förstår någon vad jag säger? Hörs det vad jag menar? Men äsch, det är en omöjlighet att bli helt förstådd! Ju mer man är och petar i orden desto svårare blir det. Nu börjar vi närma oss en existentialistisk höjd (eller botten) och då brukar kaffekokning vara det enda botet, som en tv-reklam för huvudvärkspiller sa. Jag som lärt mig att det heter boten i bestämd form. Men äsch, man förstår ju!

I morgon ska här förstås ännu mer.

Min egen visa som inte Cornelis skrivit: Språkpuristens klagan

Nu ska det hårdras lite till bloggen. Förresten, om verbet ”hårdra” skriver SO, Svensk Ordbok:

 
Stavningen *hårddra är frestande men felaktig – ordet har ingenting med hård att göra utan är sammansatt av hår och dra.

Det förstår väl var och en att när man sitter så här och inte kan sägas emot, är det frestande att ta i lite extra med språkrigiditeten. Den uppmärksamme har dock sett att det även förekommer svordomar samt slang av äldre datum, så det blir en salig röra av allt. Man kan inte beskyllas för att vara helt igenom renlärig! 

Men ändå, och det kan inte sägas nog ofta: att engelskan nu tränger ut de ord i svenskan vi lånat från tyskan är synd. Inte för att det tyska språket i sig är ett under av välljud eller skönskrift. Däremot engelskan är rätt tjusig när den s a s är hemma hos sig själv! 

Den tyska påverkan skedde under medeltiden (ca år 1000-1500) och det är ändå tråkigt att det nu ryker så många väletablerade ord från den tiden – och detta till förmån för en kanske mer dagsländelik engelska. Men, som det stod i skolans engelskbok: ”He who lives will see”.

 
Hur som helst kom jag på historien om en person som skulle tala i något akademiskt sammanhang (flera decennier sedan) och ursäktade sig för att han var tvungen att tala engelska, eller, som han ordagrant kallade språket: ”detta degenererade latin”. 

Det kom alltså för mig eftersom jag alldeles nyss hörde en kulturpersonlighet säga: ”det gick inte att detektera vad som var toppen på granen.” Detektera? Nu går väl ändå skam på torra land? Upptäcka, lyder ett ord vi använt länge och som inte låter lika främmande som "detektera". Vad är det för larv som brer ut sig som en degenererad latinmatta över svenskan? 

Inte för att jag har något emot latin, framför allt inte det vulgärlatin som utvecklade sig till italienska. Förresten – skulle kunna nämna en massa språk som låter snygga eller roliga eller allt möjligt, och som man inte heller önskar en framtid som konstiga halvengelska varianter.

Jul – inte bara i coronas tecken utan även i självklarhetens!

I dagarna förväntas man vara givmild, snäll och mild. Men här ska gasas på åt andra hållet och vräkas ut ska den ilska, bitterhet och miljarder kilo av trötthet man känner inför allt som gjorts och sagts tjugotusen ggr.

Julen (och en vecka därefter) är som bekant full av favoriter i repris (där var en tjatfras). Bortsett från att det är svårare att träffa folk, förstås, som är nytt för många. Däremot är maten, sångerna, tv-programmen m m m m, något som liksom hopas på och över en när åren går.

Själv ingen tung traditionalist tycker jag att det är riktigt tjatigt. Läste en tidningsartikel som handlade om hur man begår en klimatsmart jul. Tipsen var bl a att ge bort second hand-grejer, tillverka egna eller ge bort en upplevelse. Istället för julpapper kunde man slå in paketen i tidningspapper eller tyger, berättade artikeln vidare. 

Man tackar för tipsen som varit desamma i de ca sju decennier jag kan blicka bakåt mot. Möjligen second-hand-varorna undantagna. Hela mitt ungdomsjag låg marinerat i Kamratposten, Fickjournalen, Femina, Damernas Värld. Jag lovar att jag läst ca trettiotusen gånger om kola, gurka, kakor, sill man kan lägga i burkar med röda band om och sätta handgjorda etiketter på. Nu får man även hjälp av Ernst och folket i rutan. Det säkraste att ge bort är upplevelser, städning eller barnvakteri för det försvinner snart i hanteringen.

 

Lika plågsamt så här års är listor på böcker, serier och filmer från året som gått. Och så de där fraserna som är lika många som blåbären i somras: ”Så bra är Apples nya, så bra är författarens nya, så bra är Sjung-Nisses nya.” Hur orkar en journalist skriva ner dessa formuleringar? Eller finns det redan tangenter med hela frasen på? Och är den inte oerhört pretentiös?

Och så ett slutgnäll på självklarhetstugget i medier, sånt som får en att känna sig idiotförklarad. En nyhetsuppläsare säger: ”Ja, och från i morgon stoppas resenärer från Danmark vid gränsen. Vad betyder det, Lisbeth?” Lisbeth, i bild från nån gränsstation, svarar: Ja, det betyder att resenärer från Danmark inte får resa in i Sverige.

De flesta ord på mis- eller miss- beskriver sånt man inte gillar

Ber hundra gånger om tusen (jo, jag skämtar på så fånigt sätt), men det var lätt att fastna bland misstagen, misstänksamheten och missmodet. Däremot fanns inte missinformationen (se gårdagsinlägget) i någon ordbok, som sagt. 

Fast, och nu blir det kuligt, i SAOB existerar ordet ”misskriva”, ni vet ett sånt som egentligen har tre s (ett gammalt liknande exempel är natt-tupp) och även kan se ut så här: miss-skriva. Men för de flesta av oss känns det väl lite främmande? Eller vad vet jag, förresten, som hör främmande språkgrejer varenda dag. 

 Missmys: enda icke-dåliga ordet på miss-

Går man till den amerikanska Merriam-Webster Dictionary, en av mina favoriter, så finns ordet ”miswrite”. Dock tas det inte upp i somliga brittiska online-ordböcker. Hm.

 
I den amerikanska anges även att ordet är känt sedan 1300-talet och i SAOB anges belägg för "misskriva" från 1593 till 1934. Här ett exempel från 1846: ”Det är möjligt, att Marullus är misskrifvet för Marcellus”. 

 
M-W har förstås samma betydelse: ”skriva fel”, helt simpelt, som inte nödvändigtvis är samma sak som ”stava fel”! Ett (kanske alltför) snabbt skummande av nätet visar att ordet inte heller används flitigt av 1) nutidsmänniskor eller 2) dem med engelska som modersmål. 

Men håll med om att det är som gjort för att trycka in i SAOL, där man är pigg på förändringar.

Vem kan man lita på och vad ska man tro på när allt är så här?

Nu hoppar vi bakåt, förbi gårdagens stjärntext, tillbaka till missinformationen och dess språkliga syskon. Så här var det: jag såg ordet ”missinformation” och tänkte ”näe”. Det händer stup i kvarten. Jag känner genast igen något som är ”näe”, men vad i helskotta har man brukat säga på svenska? Ja, inte ”missinformation” och inte heller ”misinformation”. 

Så hörde informanten A av sig och föreslog ”desinformation”. Men det är välkänt (fråga Predikaren) att den som förökar sin insikt också förökar sin plåga, hör här: Ordet ”desinformation” kom (enligt Wikipedia, som skrivs av oss själva, hjälp!) via engelskan från ryskan in i vårt språk. Det betyder ”avsiktligt felaktig information”, eller som hyperpedagogiska Wikipedia förklarar så här:" avsiktligt falsk eller vilseledande information som sprids på ett planerat sätt i syfte att nå en viss målgrupp". 

Men är ”missinformation” samma sak? Nej. googlar man ordet ”misinformation" får man upp W som inte använder ordet men överträffar sig självt i fråga om tydlighet: 

Oavsiktligt felaktig information är oriktig information som sprids utan insikt om att mottagaren blir felunderrättad eller felinformerad. Begreppet skiljer sig från desinformation, som är avsiktligt spridande av felaktig information 

 
Med detta i åtanke skulle ordet (jag aaaavskyr det jag nu ska skriva) ”misinformation” kunna vara användbart eftersom dess innehåll är ”felaktig eller vilseledande information som inte är avsedd att vara detsamma” och det blir lite väl långt.

 
Hur som helst bör alla goda läsare (och de andra) se upp med all slags "information". I denna blogg, t ex,  kommer den kutande från alla håll och rör sig mot alla håll. Tro inte på nåt utom den som är på väg att snart knacka på dörren. Säger denne ”hoho” så är det fel person. Den riktiga hoar inte utan frågar om det finns några snälla barn här (eller där).

Det började med ett himlafenomen och slutade med ett VA?

Här bryts gårdagens löfte om mer missinformation! Men bloggen återkommer senare i ärendet, tar sats och siktar i stället mot stjärnorna. Ty idag är Den Stora Konjunktionens Dag. Alltså: inte pluttkonjunktioner som ”och, eller, ty, för” m fl. De binder bara ihop satsdelar och satser så där som man höll på och gjorde förr. Läs gärna inlägget i Dagens DN av Anders Svensson, chefredaktör på Språktidningen, en man med en annan syn på modersmålet än undertecknad. 

Åter till den dag som i dag är och vars begivenhet Populär Astronomi beskriver så här: 

Årets stora konjunktion hittar Jupiter och Saturnus så nära som 0.1 grad ifrån varandra på himlen. Det innebär att de kan fångas i samma synfält med teleskop. I verkligheten är avståndet dock betydligt större – under den närmsta passagen på himlen befinner sig de båda planeterna hundratals miljoner kilometer ifrån varandra

Nu hörde jag en lattjolajban formulering om detta stjärnornas (planeternas) möte i ett vetenskapsprogram. En journalist beskrev det som att planeterna ”kommer att vara så nära varandra att det knappt går att urskilja dem: De kommer att lysa som en enda stark stjärna”. 

Och jag ba’ började processa infon: Va? Inte urskilja? De kommer ju att lysa utav bara den var det ju! Vad betyder på det här stället ”knappt går att urskilja dem”? Vad skulle journalisten ha sagt? Går jag för långt? Grejen är ju den att det inte är möjligt att se de tu som två. De kan inte urskiljas som de två planeter de är utan som en enda stjärna som dock blir mer än vanligt ”urskiljbar”! (Ändå är det hundratals miljoner kilometer emellan dem. Ja, hjälp!) 

Det går knappt att urskilja en klar tanke hos en själv. Jo, en: vilka himla tur att denna blogg inte har någon kommentarsfunktion!

⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐🌟⭐

Vad för slags ”information” hyser det ryska översättningslånet?

”Mitt kungarike för en häst”, utropar hertigen, sedermera Richard III i Shakespearedramat som bär hans framtida namn. ”Fem öre för dina tankar”, sa folk några århundraden senare i andra slags romaner (eller tidningar mest lästa av flickor). Vid närmare eftertanke var nog meningen en raggningsreplik, en sådan som ännu närmare vår tid lytt ”vad är det för stor sorg du bär på?”

Själv hade jag kunnat tänka ”en hundring åt den som kan berätta vad en svensk brukat kalla ”missinformation” (se gårdagens drapa). Men innan jag formulerat belöningslöftet sa informanten A att det ju borde hetat ”desinformation”.

Om detta finns två saker att säga: 1) Det är inte första gången jag själv eller andra har stora problem med att komma ihåg ”vad man brukar säga på svenska” när ett engelskt lägger sig emellan. Här ska inte predikas, men antydas att den engelska varianten nog vinner i längden.

2) A hade slagit upp "desinformation" i Wikipedia, som inledningsvis skriver: 

En rubel för det rätta ordet!

Det engelska ordet, disinformation, som inte togs in i ordböckerna förrän under sent 1980-tal, är en översättning av det ryska ordet дезинформация, translittererat som desinformatsija. Desinformation är inte samma sak som felaktig information, det vill säga information som beror på någon form av misstag.

 
Nu börjar det köra ihop sig lite. Det finns alltså olika slag av skruttinformation som här måste gås ännu mer till botten med. Och det i morgon!

Oss konspirationsteoretiker och rättshaverister emellan

Det verkar vara en mängd konspirationsteorier i omlopp. En vanlig människa kan i sitt lilla hörn undra över hur det gick med den romantiska synen på The World Wide Web, det världsvida nät som skulle bringa oss så mycken kunskap och information. Det skulle föra oss närmre varann och öka förståelsen folk (människor) emellan. 

Jo, Pustekuchen, som tysken säger. 

Inte helt främmande för att det försiggår hemlig skit i dunkla rum har jag ändå svårt att misstänka pandemin för att vara iscensatt. Det finns skrämmande gott om sånt här! En tv-dokumentär, Vaccinkrigarna, skapade många tankar hos tittaren. Konspirationsjox togs upp i en ledare (i en av våra större tidningar) som skrev om ett seminarium hos Folk och försvar, ”Covid-19 i media och i myt”. Där citerades en statsvetare som sa: ”Spridningen av missinformation i år har varit extrem”. Ja, så var det dags: Jag trillar av spåret och koncentrerar mig på det som många andra (märker jag) uppfattar som rättshaveristiskt. 

”Missinformation”. Ordet finns inte i någon av ordböckerna i svenska.tre som torde utgöra den främsta samlingen uppslagslexikon rörande Sveriges huvudspråk.

 

Som vanligt: det går inte att missförstå "missinformation". Men hur många ord kan stoppas in i våra ordlistor bara för att de inte kan missförstås? Och jag inser redan (för jag är synsk) att "missinformation" kommer att höra till våra ”nyord” inom en framtid som brukar kallas snar.

Lägg gärna till Pustekuchen också, då! Det var väl inte svårt att förstå heller?

Här skriver en som både spelfördärvar och regnar på paraden

Igår uttryckte jag mig otydligt, det skulle ha stått ”jag är en som regnar på er parad”. Det engelska begreppet upptas i ordböcker med definitionen ”rain on someone's parade”. Det kommer nog att heta som jag skrev, ”regna på promenaden” utan att man säger ut vems promenad man regnar på. 

Någon säger: ”Det låter inte svenskt”? Nja, det kan bero på att det på svenska heter: ”vara en glädjedödare”. Vulgära typer som undertecknad skulle även kunna säga ”sabbare” (från "sabotera"). Man kan säkert i olika sammanhang (”kontexter”, heter det i dag) finna andra ord för just den glädjedödare man är ute efter och kalla den ”surpuppa, tråkmåns” m fl.

 
Riktigt glädjedödande är att det ramlar in så få ord från andra språk som kan konkurrera med ”regna på paraden”. Tyskarna har en kalasbra glädjedödare som heter ”Spielverderber” (spelfördärvare) om det är en man, Spielverderberin om en kvinna avses. Tyska ”spielen” betyder både leka och spela, det gör användbarheten stor. De här typerna kan sabba såväl spel som lek när de regnar på paraden.

 
Bekännelse: Jag var (är) en av dessa. Minns hur man tvingades spela TP (Trivial Pursuit) där det ställdes dumma frågor om storleken på fotbollsplaner och annat. När frågan skulle handla om ”nöje” (eller vad avdelningen hette) ropade jag ”Siw Malmqvist” innan frågan ställdes. Någon gång, tänkte jag, måste svaret bli Siw Malmqvist, och jag kan få åtminstone en poäng.

För inte länge sen betydde trolla och magiskt trolla och magiskt

Viss var det spader kung?

Tänker bara säga detta en gång (ha! Det är inte sant, jag säger det mesta många gånger, bara med olika ord och svordomar): Naturligtvis är det kul att lära sig nya uttryck. Men eftersom språk ser ut som de vanligen gör så går det också att trolla med dem redan som de är. Och då avses det gamla ”trolla” som innebär något ”magiskt”, som i det gamla ”magiskt”. Vi får gå igenom det här. 

Det ”trolla” (det gamla) jag lärde mig kunde gå ut på att dra kaniner och scarves ur hattar medan en halvklädd donna gick runt och sprätte på högklackat och kallades assistent. Trollkarlen, å sin sida, var klädd i långbyxor, långärmat och hade ofta en cape över axlarna. Hobbytrollare på hemmaplan brukade hitta pengar bakom örat på folk - eller kort man på uppmaning stoppat in i en kortlek. 

  

Det nya trolla innebär att man busar eller är kriminell på nätet. Det gamla trolla kunde beskrivas med (gamla) ordet ”magiskt”, ett adjektiv som var bildat på ”magi”. Detta hade i sin tur med olika slags trollkonster att göra – även voodoo och annat trolleri från fjärran kulturer. Nu är ”magiskt” något som influerare (ja, en del andra) gärna utbrister tillsammans med ”episkt” och ”ikoniskt” när de menar att något är jättebra. 

Vad jag menade med trolla inledningsvis var något så enkelt som att man kan göra konster och tricksa med det språk man har och skapa meningar som ingen tidigare hört, läst eller sett. Numera upprepas "mönstermeningar", samma begrepp och uttryck intill dödsuttråkning. 

Jag vet de som får spader av ordet ”säkerställa”. Det ”säkerställs” som aldrig förr i den tid som förresten svårligen låter sig säkerställas. Frågor ”lyfts” och ”läggs på bord” så till den grad att man för sitt inre ser mängder av bord dignande av upplyfta frågor. Som folk ”tittar på”. Nånsin hört frasen ”vi ska titta på det”? Och ”uträtade frågetecken” (samt såna som ännu inte rätats ut): de där frågetecknen ligger i enorma högar och skramlar! 

 
Medan jag, kära vänner, sitter här och regnar på paraden.

När vanliga och vardagliga ord leder rakt in i porrfilmens värld

Att stava rätt tycker många är svårt. Känna sig helt säker på ords innebörd är inte heller någon baggis. Och där kom ett exempel på saken! I ett formellare sammanhang ska man skriva ”bagatell”. Men det finns många lager i språk. Vissa formuleringar kan vara rätt stavade och i övrigt korrekta, men ändå blir meddelandet svårtytt!

En tidningsnotis hade rubriken ”Disney Plus får mer innehåll för vuxna”. Orden sedda tillsammans skapade kortslutning i hjärnan: Va? Ska Disney sända porrfilm? För det är ju vad ordet "vuxenfilm" kommit att betyda. Som vuxen blir jag förbannad. En film jag gillar som är barnförbjuden, är väl i högsta grad en ”vuxenfilm”? Men vill jag se den är den ingen porrfilm! 

Notisen handlade om att strömningstjänsten Disney Plus som tillhandahållit barnfilmer, nu även kommer att erbjuda spelfilmer som alltså inte är rena barnfilmer. Men luttrad som man är vorden blir man inte förvånad om porrfilmer ramlar ur denna tjänst, ty de är stor business. 

 
Men det är klart, genren ”vanliga” filmer ligger ofta rätt nära. Det är i alla fall gott om kvinnor som duschar och tvålar in sig och klär av sig kläder och klär på sig och en massa likartat vardagsjox som ofta inte har med handlingen att göra. Det gäller kvinnor med vissa utseenden och i vissa åldrar – bäst att tillägga om nån missat den detaljen. Män är inte lika renliga och behåller vanligen kläderna på. Deras utseende och ålder är också vanligen underordnat. 

Och i intima filmscener som inte bara är legio utan tycks påbjudna, hamnar främst kvinnor i bild. Det här handlar inte om språk, men är ändå kommunikation om sakernas tillstånd. Som dock inte påverkas med samma hastighet som språkförändringar. Disenyfilmer, var det.

Det är sannerligen inte bara störa sig på jag stör mig på, hör här:

Nu är det allvar. Tänker säga ett par saker till om P1:s program Språket (14 december). Först en egen programförklaring, ni har hör den förut: Varje land bör bemöda sig om att göra det egna språket användbart för alla. Språkliga överenskommelser (grammatik, ordförråd) kan meddelas från ett kompetent håll där man också svarar på allmänhetens frågor. 

Nu ett citat ur radioprogrammet: ”Alltfler språkbrukare har kommit att använda…” Brukarna bestämmer, m a o. Det finns såvitt en enkel radiolyssnare förstår ingen koppling mellan detta program och någon slags akademi. Inte heller den språkvård som sägs bedrivas vid Isof (Institutet för språk och folkminnen), som under rubriken Språkvård förr och nu” skriver:

Förr låg tonvikten i språkvården huvudsakligen på ord- och grammatikvård. I takt med att allt fler skriver allt mer och måste läsa mer i arbetet har behovet av tal- och textvård ökat.

Öh? Och skillnaden är? Men kör i vind, det låter betryggande. 

Åter till P1:s Språket som alltid, förutom programledaren, har med en person som utgör expertisen. Just i detta program diskuterades ”språkpoliser”, d v s människor som anser att språket bör vara så korrekt som möjligt. (Förmodligen skulle inte alla dessa ”språkpoliser” alltid vara överens, men de drivs åtminstone av en önskan.)

 
I det här programmet fick vi lära oss att det kan vara klokt att, vid en valsituation, välja såna ord och uttryck ”som folk inte stör sig på”. Det blev programmets essens. Den som spelar rollen av expert sa om ett av exemplen som togs upp (och avsåg sig själv samt programledaren): ”Folk i vår ålder irriterar sig inte på detta. Ibland säger jag ändå så här för att det stör andra om jag säger som jag vill. Var försiktigt i såna här kontexter och när det kan uppstå tvetydigheter”. (Inte 100-procentigt korrekt citerat, men andemeningen går inte att missa). 

Ett till citat (samma förbehåll som i förra parentesen): ”Man bör i formella texter följa det mest korrekta och inte irritera någon. Jag undviker vissa formuleringar för att jag vet att andra irriteras av det. Många blir irriterade, så man ska vara försiktig”. Ett tredje citat: ”Det är talet som driver konstruktionsförändringar”. Ett fjärde, om ett annat exempeluttryck: ”Inget av det här orsakar kommunikationsproblem, men det är bra att känna till att många irriteras av det.” 

Nu skriver jag, sbråkbloggaren: För det första stör jag mig på ”störa sig på” och säger alltid ”det stör mig att...” Andra får väl välja sitt "störa sig på" för all del, men om jag nu blir irriterad så bör de välja att säga som jag, eller? Låter inte detta som en märklig språkstrategi?

 
Det tycks, med tanke på vad de flesta "språkvårdande" instanser råder folket, som om vi kan slänga våra gamla ord- och grammatikböcker. Huvudsaken är ju att man förstår, inte sant?

Nu har bruket ändrats och det är bara att acceptera (fniss)

Den här bloggen håller inte på med ”dagens nyheter” utan ägnas åt allmänna klagomål och narrativ. Nu skämtade jag förstås, narrativ är ett invasivt ord att se upp med. Nähä, det är tydligen även ”invasivt” självt, eftersom mitt stavningsprogram vill att jag ändrar till ”invävt”. Fast föralldel, Word, de ligger inte långt ifrån varandra. 

Men nu ändrar inte jag ändå, för jag är lite wild and crazy. Och inte blir man mindre wild and crazy av P1-programmet Språket (i dag). Här kommer en resumé : 

Många retar sig på vad de anser vara felaktigt språk. De är ”språkpoliser” (fniss). Nu är det faktiskt så att vad gäller det här ordet och det här ordet och det här uttrycket och några till, så säger brukarna så här. Och då ändras bruket efter vad brukarna använder, så de som retar sig får nog bara luta sig bakåt och ta det lugnt (fniss). Och förresten har man sagt så här och så här och så här förr! Just detta (ett exempel ges) står redan i bibeln, så det kan ju inte vara fel (fnissfniss). De som retar sig gör så för att de lärt sig (i skolan, t ex) att orden betydde något, men nu är det faktiskt annat (fniss).

Ja, det var programmets innehåll som jag tolkade det. Men i den här bloggen tänker jag, hur märkligt det än verkar vara, låtsas som om det fanns – finns – ett språk som kallas svenska. Jag ber om tillgift på förhand. Men det finns ju många andra bloggar o dyl att vända sig till om inte galoscherna passar –  eller sbråkspråket, invävt och dant som det är av bloggarens regler!

Kommer ajbåla att dissas eller lajkas? ”Brukarna” bestämmer

Från igår, en liten repetition. ”Snacka” kanske snart kommer att ha två innebörder: det gamla ”snacka” som betyder ”prata” och det nya som betyder ”småäta”. Man kan tycka att det är onödigt, men det finns ju andra ord som betyder en massa olika saker (oj då, var vi på det ödmjuka humöret i dag?) Det senare snacka kommer alltså att behandlas som många andra engelska verb – det får en svensk ändelse. Vi har ”deleta, joina, levla” från dator- och spelvärlden, men det finns säkert många fler som används för all möjlig mänsklig verksamhet. 

Häromdagen hörde jag ett sånt verb som var nytt för mig. En ung person i min närhet sa sig vara tvungen att ”eyeballa en text”. Jag tänkte att ”se där har vi ett till onödigt inlån”! 

Det är inte svårt att lista ut att engelska substantivet ”eyeball” betyder ”ögonglob”. Men ordet förekommer även som verb. Mitt amerikanska orakel Merriam Webster-ordboken definierar verbet så här: ”to look at intently especially in making an evaluation or choice”. Man tittar alltså på något på ett speciellt sätt för att ”värdera” eller ”välja” vad-det-nu-handlar-om. 

Bild: MasterTux, Pixabay

Och det finns många svenska verb att välja på: ”granska”, som är rätt kraftfullt, ”syna, betrakta, besiktiga” är fler (samt en mängd liknande synonymer för den kräsne, bara att eyeballa dem!) Dessutom finns de något svagare men gångbara ”ögna” och ”skumma” (som i ”skumma igenom manuset”) På engelska kan det även användas för ”stirra” (exempel: ”stop eyballing me”!) Det ”eyeballas” redan på svenska så  det är väl bara att börja vänja sig. 

Kommer just detta ord att gå samma väg som ”lajka”, av engelska ”like” (”gilla”, som vi sa förr)? Tveksamt, men det är som sagt ”brukarna” som visar vägen och bestämmer om vi ska ”ajbåla”.

Ska det gå så långt att vi snart kommer att unna oss ett unn?

Man har inte talat om snacks (”tilltugg, mellanmål”) så länge i det här landet där vi bor. I SAOB finns ordet med, tryckåret för texten är 1980. I SAOL 11 (1986) är snacks upptaget, men inte i SAOL 10 (1973). Som singularform, ”ett snack”, finns ännu inget i nån av de större ordböckerna – om man inte undantar betydelsen ”ett samtal”. Det hindrar inte ett bad- och friskvårdsföretag från att på sin hemsida lägga ut ett recept på 

ett perfekt lite juligt snack att ha med sig i matsäcken eller som ett unn efter middagen eller till kaffet

Ett lite juligt snack och ett unn. Där har såna som jag att bita i.

Unnet (!) är, tror jag, ett s k begreppslån. ”Ett unn” ser förvisso inte ut att ha stora likheter med ”a treat” men man förstår hur vägen till ”unnet” gått när man ser uttryck som ”att unna sig” – utan objekt. Så här kan det stå: ”… och ikväll ska jag unna mig”. Vad får vi inte veta. Det har vi inte heller med att göra, men det som sägs är inte svenska utan är på sätt och vis plankat från engelska (amerikanska, troligen).

Å andra sidan verkar inte engelska ha bara ’’ treat myself” – utan objekt. Nej, det heter ”give myself a treat”. Exempel: ”After that ordeal I was extremely hungry and decided I was going to give myself a treat.” Alltså, efter en pärs kan man vilja unna sig något (gott). Förmodligen kan ”give oneself a treat” också översättas med ”skämma bort sig” (med något). 

 
I modern svenska bestämmer som bekant ”brukarna” (som har hand om det svenska språket och normerar detta efter eget skön) och i analogi med att ”unna sig”, uppstår lätt ”ett unn”. Kanske ändå att en gammal språkkänsla i bakhuvudet gör att en del kommer att vilja ha ett objekt efter ”jag ska unna mig”. Det kan sluta med att folk ”unnar sig ett unn”. 

Åter till snackandet. Amerikaner har bildat ett verb av sina substantiv-snacks, ”to snack”. Man lär sig mera språkgrejs av viktminskningsprogram än banta! ”I like to snack”, säger deltagarna. Och de har ”snackat” lite för mycket, det är därför de är med i såna program. 

Så här sitter en annan och väntar på att svenskar ska säga ”snacka” när de menar ”småäta”. Det ligger inte långt bort, sanna mina ord.

Det finns fall när skitsnack är något mer ondsint än "bullshit"

I alla språk finns ett bullshit-dito, är lätt att misstänka. ”Bullshit” kan f ö översättas med ”skitsnack”. Jag skriver inte om det skitsnack som betyder skvaller, där delas ordet och man säger vanligen ”hon pratar skit om honom”. Men vi har också en vidare innebörd: ”Sten-Sture snackar skit hela tiden”. Tänk också på det avfärdande ”skitsnack” som man fräser åt någon när man anser det behövas. Ibland är man själv den som blir åthutad med ordet i fråga. 

Nu kommer ett exempel på bullshitspråk. I ett radioreportage sa en tillverkare av motorer (eller nåt): ”Vi är med in i framtiden”. 

”Va?” tänker jag, ”hur kan vi vara med in i framtiden?” Vi kommer ju aldrig att befinna oss där om inte nån som sen får nobelpriset får kläm på det där med tidsresor. Och det kommer ändå inte att bli rätt, för sitter man där en dag i framtiden så har ju även den en framtid. 

En stor del av denna blogg, från 2017 och framåt, ägnas åt bullshit, d v s den bullshit som uppkommer när man snor från ett annat språk och tvingar in det i ens eget. Jo, jag hör invändningarna, ibland finns kanske inte ett lika exakt (om man nu kan vara mer eller mindre exakt) ord för en företeelse som ett annat språk har (och det finns andra språk än engelska, förresten). Då KAN man i värsta fall få låna ordet, tycker även en fanatiker som jag. Men det ska i så fall importeras oöversatt, precis som det är. Som med bullshit egentligen. Och varför skriker jag då om bullshit? Jo, det har jag redan sagt, vi har ju ”skitsnack”!!!!

 
Om snack kommer morgondagens inlägg att handla, men det kommer inte att ha förleden ”skit-”, den saken är säker.

Minns de dagar då folk bara önskade god jul och glad påsk!

Fortsättning från gårdagen: Det är inte bara enstaka ord som ställer till det. Hela meningar och begrepp leder nästan till beteendeförändringar. En tidigare stram, integritetsbestruken och klädsamt barsk svensk tilltalston byter smygvägen tonläge. (😱)

Svårt, exempelvis, att vänja sig vid ”ha en bra dag, trevlig helg,” och allt vad man nu ska ”ha”. Förr önskade folk varandra ”god jul”, eller likande. Förmodligen låter man ouppfostrad om man avstår från ”ha-en-bra-kvittret”, så ser ”utvecklingen” ut. I tv- och radioprogram hör man de obligatoriska: ”Tack för att du kom” (säger pratvärden, programledaren) och ”tack för att jag fick komma” (gästen, experten). Det är alltså inte bara orden som kopieras ”rakt av”, nån slags klibbigt maner medföljer. Varför inte någon gång formulera sig på annat vis? Nä, vi översätter.”Thanks for coming/joining us” och så svaret ”thanks for having me”.

I den här gullighetsbyttan finns en massa att knöla ner. Bland de värre är härmandet (av amerikaner) när man avslutar samtal: ”hejhej, älskar dej!” Det är kanske inte nödvändigt att här bland läskunniga skriva ut hur det sägs på andra sidan pölen. Man behöver bara se ett par filmer eller avsnitt av serier därifrån så vet man.

En gammal tjurskallig informant, R, formligen kryper det i när en svensk använder ordet ”älska” (som i två meningar sedan) utan att det har det minsta att göra med sin ”gamla” innebörd och att det följaktligen omfattade en mycket snäv krets av människor. Dessutom hade R hört någon utbrista om ett hårtvättmedel: ”Jag älskar det här schampot”.

”Hur i hela friden”, sa R, uppvuxen i en annan era, ”kan en människa ÄLSKA ett schampo?" Ja, vad svarar man den som tycker att orden vattnats ur till ett intet? En av mina käpphästar i sammanhanget är en mening som återkommer oftare än amen i kyrkan: ”Jag bara älskar det” (där ”det” kan vara ponnyridning, lingonplockning eller vad som helst). Den kombinationen fanns inte för inte länge sen, men nu gör den det tack vare ”I just love it”.

Jag skriver en såpa som handlar om när Corona möter Crispr

Om det händelsevis ramlar in någon ny läsare på denna blogg behövs en kort presentation av vad den ägnar sig åt: Den som skriver tillhör ”våra sköra äldre”. Så beskrivs människor över 70 under innevarande pandemi. Vem ägarna är till "våra" äldre är osäkert. Nå. Sbråk är ett enda utbrott av (vanligen) vanmakt över att det språk denna sköra fick med på sin livsresa (se där ett av de nya och rätt larviga orden) i stor utsträckning bytt gestalt och, ofta, även innebörd. 

Mycken språkskit är inhemsk (byråkratiskt och/eller tillfälligt modeordspladder). En stor del härrör på ett eller annat sätt från engelska, framför allt den amerikanska varianten. Så skapas här en ilsken pyttipanna av det språk som i dag ramlar över oss från alla håll och medier. Här en beskrivning av en tv-serie (en ”såpa”, detta för mig ännu nya ord är nog snart väck) låta: 

Florian måste bevisa sig själv för Stacey efter att ha tappat humöret igen 

Man faller i djupa och existentiella tankar. Hur bevisar jag mig själv, tänker jag. Förmiddagen går. I min ”Svenskt språkbruk”, en ypperlig bok som tar upp de flesta konstruktioner man kan åstadkomma med ord, i detta fall ”bevisa”, finns enbart exempel som ”bevisa sin oskuld”. Florian-kraken tycks inte ha begått något brott, men hur gör han för att ”bevisa sig själv”? 

Min bok är från 2003. På den tiden gick tydligen inte många runt och bevisade sig själva. Men i en amerikansk on-line-ordbok finner jag ”prove oneself” som betyder ”to show (oneself) to be worthy or capable”. Sen ges exemplet ”eager to prove myself in the new job”. 

I Sverige får nog Florian ta skeden i vacker hand och göra något annat. En översättare skulle få kämpa med meningen ur tv-tablån, tro mig! 

Nästa exempel yttrades av en s k kulturpersonlighet (inte J-C Arnault som fått medier att kapa ordet för evärdeliga tider) i ett radioprogram ”…och då kunde pingvinen släppas ut i det vilda”. 

Vad vet jag som är gammal och skör, men nog hade jag sagt ”släppas ut i det fria”. Ty ”release into the wild” är engelska. Om man inte vill att det svenska språket ska bli en direktöversättning av engelska ska man se upp. Som nog snart kommer att heta ”vakta ut!” 

Om sånt här jox handlar denna blogg som skrivs med undertryckt vrede. Och säkert med såna ord och uttryck jag själv gått på eller fallit till föga för. Det är en språkens pandemi som pågår, om läsaren ursäktar det aningens hädiska ordvalet. Eller så stjäl man ett begrepp som i dagarna flaxar omkring likt viruset självt: det är en språkens gensax som klipper till.

"Allt för publiken", heter det, men är publiken själv till för allt?

Igår fanns en avsikt att ta upp tre exempel som skulle utgöra den aktuella dagsedeln. Bl a skulle ordet ”publik” åter behandlas, det verkade inte på långa vägar färdigstuderat! Publiken, alltså. En radiochef talade och här är ett litet utsnitt: ”…vi ger en förklaring till publiken…”. 

Publiken, tänkte jag, lite frågande, och fortsatte den inre dialogen med honom: "Och vad har du för publik då?" Han menade givetvis lyssnarna. Tänkte jag igen, konstaterande, denna gång. 

Jag slog upp ordet, såväl i den värld man kan ta på, som i den andra, virtuella. Det blev platt som en pannkaka. Det fanns inte belägg nog för mig att raljera lite om publiken ens. 

Om man skapar en sammansättning som ”tv-publiken” eller ”radiopubliken” känns det inte helt fel (och jag kääännner så mycket). Men när man är en radiochef och talar om den skara man vänder sig till i sin verksamhet så borde man säga lyssnare. Tycker jag ändå.

 
Då kommer vi in på det riktigt intressanta i kråksången: att vi alla har egna uppfattningar av VAD MAN SÄGER. De flesta luftar inte detta faktum lika flitigt som en del av oss, men det finns där säkerligen ändå: den alldeles privatpersonliga ordlistan och grammatiken. 

Men om vi återgår till mina dito så skär det sig vad gäller ”publik” (substantivet, alltså, publik som adjektiv är ett annat kapitel). Jag går, som sagt, med på ”radio”- resp ”tv-publik”, men skulle föredra att man sa (radio)lyssnare resp (tv)tittare. 

Däremot stötte ”tidningspublik” på patrull i min inuti-mitt-huvud-ordlista som enbart listade ordet (tidnings, tidskrifts etc)läsare. Och jag ut på nätet, så klart,  där även ”tidningspubliken” fanns och med ca hälften av träffarna av betydligt äldre datum än vårt eget. 

Slutsats har jag ingen, men framhärdar i att inte säga publik om läsare, lyssnare och tittare. Däremot om dem som bänkar sig framför fotbollsmatcher och teaterpjäser samt är på bio.

När det som skulle sitta ordnat i huvudet liknar ett kalejdoskop

Här är nu tre allvarliga kommentarer. Och en cocacola, höll jag på att tillägga. Ja, det där är ett bra exempel på hur vissa fraser vevas i hjärnan. Nyligen konstaterade någon: ”Ja, skit är skit”. Min hjärna la då till: ”om än i gyllne dosor”. 

Men så här tänker inte alla. Många är de som inte hör Lotta Engberg sjunga sin låt i ens huvud. Eller Fröding läsa sin dikt. Många börjar dock bli lite halvdementa så att skallens inkråm liknar ett kalejdoskop (nytt mönster varannan minut). 

Men detta ger en ändå inte anledning att säga saker som att en person ”faller isär” (bara för att ens egen hjärna gör det). Det var alltså en mediemänniska som alldeles nyss beskrev det som att någon (som fick ett sammanbrott) ”föll isär”. 

Frasen är i sig ett exempel på min egen tjatiga fras: ”detta är direktöversatt engelska”! (Bonnie Tyler sjöng 1983: ”once upon a time I was falling in love, now I’m only falling apart”) En svensk har brukat ”bryta samman” eller ”bryta ihop”. Den kan även, som i ett bildligt uttryck, ”gå sönder” eller, kanske, ”gå i bitar”. 

Dessa har som så många andra ord och uttryck flyttat över till den bildliga världen när den konkreta inte längre räckte till för människan. En dag började hon babbla om mer utvecklade saker än sina flintyxor och ville, t ex, beskriva att hon ”mådde dåligt”. F ö något undertecknad studsade inför runt 1970-80-tal. Minns jag rätt betydde det dessförinnan ungefär samma som ”må illa”, alltså ”jag måste nog kräkas”. 

Ni hör! ”Jag mår dåligt och faller snart isär!” Eländes elände. Men var snäll och beskriv inte mina språkhistoriska odysséer för proffs inom ämnet.


PS Skulle ge tre kommentarer, skrev jag inledningsvis, men kom bara till ”falla isär”… O.E.D

Att vända det räta ut och in så det blir avigt kan kännas rätt

Ur slöjdsalens dunkel hördes ett samfällt mummel: "Två räta...två aviga...två räta...aviga..."

Att vara någons högra hand är fint. Att sköta något med vänster hand däremot inte. Den som söker ska finna ett hav av uttryck där det vänstra är dåligt eller fel (vanligen), det högra rätt. 

Som om det inte räckte har några språk samma ord för rätt och höger: right på engelska, recht på tyska, (och om jag fattar rätt även droite på franska). Upprinnelsen till synsättet ska ha att göra med att de flesta är högerhänta och att forntida människor var lika pigga på att tänka svartvitt som dagens. För att göra en flera spaltmil lång historia kort kan sägas att den här uppdelningen i fel och rätt kommer därifrån. 

Angående politisk höger resp vänster tycks en annan realitet legat bakom: hur ledamöterna satt placerade i den franska nationalförsamlingens sessionssal under franska revolutionen.

 
För den ohyggligt intresserade kan hänvisas till SAOB som har en uttömmande text om alla aspekter av ”höger” (publicerad 1932). Den om ”vänster” visar att ordet i sig inte enbart har dåliga konnotationer och är f ö skriven 2019. Ordboken har ett par bokstäver kvar att täcka och lär nu vara framme ungefär vid uppslagsordet ”vävning”. Med detta ord för textilt handarbete är vi tillbaka på stickningens ”aviga” och ”räta”. Jag har en tröja som är slätstickad. Men den är monterad, ihopsatt, så att den ”räta” sidan är inåt, den ”aviga” utåt. Inget för rättänkande.

Det rättrogna och omogna är fler än de idogna och avogna

"De var väldigt idogna”, sa rösten i radio. Det var ju inget att haka upp sig på, personen som talade har inte språk som arbetsverktyg. Men det är ändå intressant med felaktiga böjningar för de visar att folk egentligen vet vad som brukar följa i slutet av ord som påminner om andra.

”Idoga” – som avsågs – är ett adjektiv som ”radiorösten” böjde i plural. En person är ”idog”, två ”idoga”. Men ta ett annat adjektiv med delvis likartat uttal: ”mogen”: tre äpplen blir ”omogna”. Detsamma med ”trogen”: fem människor som alltid går till samma affär är ”trogna” kunder. 

Så det är alltså ett ganska bra fel, kan man väl säga. På nätet hittar man givetvis diverse skribenter som beskriver andra (och kanske även sig själva) som ”idogna”. 

Märkligt nog finns dock inga ”avogna” (jo, nu gör det det). Och en hobbyspråkforskare kan undra hur det kommer sig. Orden påminner en hel del om varann, förutom att sluta på -og, har de fyra bokstäver och är tvåstaviga. Antagligen är de även lika frekventa (d v s används sällan av moderna svenskar). Man behöver nog inte ens fundera på om någon skulle säga ”biltogna” av misstag – skulle ens någon yttra ordet ”biltog”? 

Och tar man en variant av nyss nämnda ”avog”, nämligen ”avig”, så kommer inte en enda infödd svensk (eller den som lärt sig svenska vid mycket unga år) att påstå om flera människor att dessa är ”avigna”. 

 
Det går att dra slutsatser utan att ha mer på fötter än ett modersmål man nött på i många år. Och när vi nu är inne på ”avig(a)” så dyker automatiskt (nämligen på andra sidan av de aviga maskorna) de räta upp. Här blir nu frågan: vad har ”rät(a)” med ”rätt(a)” att göra? Ujujuj, det kommer att bli en sömnlös natt.

Det är stor skillnad på att göra skillnad på och bara göra skillnad

Istadig (fornsvenska istadhoger), ja, det är en bra beskrivning av den som här för pennan. ”Fast i något, vara upptagen av något”. Så förklaras ordet av Elias Wessén (1889-1981) i hans ”Våra ord. Deras uttal och ursprung” (min bok är från 1988, första utgåvan från 1932). 

Det ligger något i den betydelsen. Istadig hör nog inte till de högfrekventa orden och den alerte ropar: ”Men du sa ju igår att man inte ska tala/skriva som för flera hundra år sen!” Ja, det sa jag. Men min fasta övertygelse är att det kanske är en fördel att tala som man gjorde i förra veckan, förra decenniet, eller flera decennier bakåt. Gör man det så slipper man det jätteglapp (”gap”, skulle många kalla ”glapp” och då skulle ”jättegap” bli ganska kul, om man tänker efter) som nu blir större mellan ung och gammal samt leder till att man inte förstår varann eller texter som egentligen inte är ålderstigna. 

Alltså regerar jag ännu inför främmande begrepp som tyvärr satt sig fast hos de flesta. Dessa flesta kan nämligen säga ”göra skillnad”, direkt importerat från ”make a difference”. Sifo skrev i sitt följebrev till en enkät (43 tätskrivna sidor!): ”Ditt svar gör skillnad”. Med det menar Sifo att ens svar har betydelse, är betydelsefullt/av betydelse, spelar en viktig roll.  

 
I Svenskt språkbruk (2003) som ersatte Svensk handordbok beskrivs användningen så här: ”Hon gör ingen skillnad på gästerna”. Visst är det  ett mönster det här med ”hon lämnar” (lämnar vaddå?), ”han unnar sig” (unnar sig vaddå?) och ”de gör skillnad” (på vaddå?). 

Istadig, var det. Påminner om de språkforskare som anser att svenskan bara påverkas lite ytligt sisådär. I morgon ska det delvis handla om ”idog” (fornsvenska idhuger).

SAOB-medarbetaren som slår ett slag för SAOL bär syn för sägen

Ett vanligt mänskligt karaktärsdrag är att åberopa dem som tycker som man själv. (Ett icke helt vackert drag!) Nu ska så ske även på denna plats, ”här och nu”, som nutidssvensken säger alltför ofta. Och apropå ”åberopa” så upphör jag aldrig att förvånas över språkarbetare som använder SAOB som rättesnöre i alla lägen. Den ger  i och för sig en uttömmande beskrivning av svenska språket, ofta med hänvisningar flera hundra år bakåt i tiden. Men det är inte bra att rådgivare inom området språk uppmuntrar folk att använda en viss ordform eller glosa för att den finns i en text från 1300-talet. 

Eller så här, snarare: Naturligtvis får man använda precis vilka ord som helst. Men den som vill bli förstådd av många bör vända sig till SAOL, t ex.

I radioprogrammet Språket nyligen gavs det rådet av huvudredaktören för SAOB, Bo Wendt. Beträffande nutidssvenska tycker han att man ska konsultera SAOL ”som redovisar det som är gängse bruk i dag”. SAOB började ges ut 1893 och många av artiklarna i den handlar om ett betydligt äldre språkbruk än det som passar när vi bara vill veta ”hur säger man det här, hur böjer man det här ordet”? 

Som kuriosa är det roligt att få veta vad ”man sa förr”, men om vi tar personer som vänder sig till den s k stora allmänheten, så är nog de ord som används i dag ett säkrare kort om man vill bli förstådd. Att man sen kan tycka att Svenska Akademien tar in modeord hej vilt är en sak, men även jag, min gamla gnällspik, är ofta ute efter ett adekvat samtidsspråk. Även om inte alla tycks överens om hur det ska låta. 

Driver folk virus och smittor? Eller driver de bara med mig?

"Barn driver inte smittan.” Så har det stått i tidningar. Så har journalister i olika medier skrivit och sagt. Ja, det kan vara också vara andra grupper som ”driver smitta” – eller inte. Det är själva verbet i denna fras jag undrar över. Titeln på en gammal film, ”Driver dagg, faller regn” (1946), har hittills varit det märkligaste användande av verbet ”driva” jag stött på. 

Det är ändå ett rätt vanligt ord, som jag minns det. Om läraren i skolan bett oss skriva tio meningar med ”driver” i hade jag nog gått i land med det. ”Båten drev i land”, hade jag skrivit. Eller ”hon driver med sin bror för hans frimärksintresse”. Läsaren av denna blogg måste tro att jag hade grejat tio meningar, så slipper jag skriva fler exempel med snö som driver igen och boskap som drivs över prärien etc, etc. 

Men barn (eller vem fan som helst) som DRIVER smitta (eller ej)? 

I SAOB finns följande beskrivning, en av många, för verbet ”driva”, eller ”drifva, som det står: ”föras omkring i luften (ofta om snö)”. För den gamla filmens poetiska titel är detta användbart: ”det regnar inte ordentligt, men det drifver”. Och så finns noteringen ”Drifwer dagg (dvs. det faller dagg)” Till detta ”driwfer” fogas det århundrade när verbet användes så: 1600-talet. 

Varför "driver" då folk smitta i dag månntro? Jo, och här har den alerte läsaren gissat rätt ånyo: det verkar som om engelska ofta använder ”drive” om – i detta fall – coronavirus. Här i landet har vi bara helt simpelt sagt ”smittar”. Det har då förstås varit underförstått VILKEN smitta man menat. Vi har även kunnat säga: ”föra smittan vidare” eller ”sprida smittan”. 

Svårt att dra slutsatser av värde, men ordet låter främmande i sammanhanget. ”Drev” folk smittor förr och undertecknad ordpetimäter har missat det? Sånt har förstås hänt, men…

Ibland vill man veta VAD folk lämnar och VAD de unnar sig!

År 2017 skrev lingvisten Mikael Parkvall i SvD att det gjorts undersökningar som visar att ”runt 90 procent av befolkningen i Sverige uppger att de kan föra ett samtal på engelska, och det torde innefatta nästan alla som vuxit upp här efter andra världskriget.” 

 
Det står inget närmare om undersökningens art, men det låter nästan otroligt. Å andra sidan är det fråga om en självskattning och då räknas såväl de frimodiga som tycker att de är riktigt bra på engelska som de mer blygsamma med skapliga kunskaper men utan samma självförtroende.

Bortsett från det så är ”föra ett samtal på engelska” en annan sak än att förstå reklamspråk. En jämnårig kompis som i sin mobil fick ett erbjudande från en telefonoperatör, tog till gamla svenska kraftord och undrade: ”va i h-e är ’ett erbjudande i treat yo self-anda’?”

Här krävs kunskaper i försäljarengelska, som vi i och för sig blivit rätt tjenis med på senare tid. Att ”treat yourself” betyder ”skäm bort dig (själv)” eller ”unna dig (något”) har säkert hamrats in i många svenskar. På nätet hänförs uttrycket till en ca tio år gammal amerikansk tv-serie vilket låter mer än lovligt underligt. Det korta ”yo” för ”you” och ”your” finns säkerligen i miljontals exempel utanför den tv-serien.

Men frågan är varför en svensk telefonoperatör använder inte bara engelska utan även amerikansk slang i sin marknadsföring? Å andra sidan är väl allt att skita i. Ta uttrycket ”unna sig (något)” som plötsligt blivit till ”unna sig” utan objekt – ja, på samma vis som ”lämna”. En svensk kan i dag utan att blinka säga: ”Jag lämnar nu och åker hem för att unna mig”. Vad personen lämnar och vad den ska unna sig får vi inte veta. Däremot kan vi räkna ut med mindre ädla delar att båda uttrycken är importerade och därför blivit objektlösa även på svenska.

Ja, det är jag och lilla Fridolf, det är Fridolf, det är jag*

Radioreporter (sammanhanget går att gissa): ”…glaset ska ersättas med ett okrossbart plastmaterial som inte går att smasha lika lätt.” Inte för att verbet ”smasha” är obekant för en svensk, men det kan ändå vara kul att ta reda på vad ordböckerna säger om saken.

 
Beträffande substantivet ”smash” är dessa (jag slog i svenska.tre) eniga om att det är fråga om en tennisterm, och som SAOL förklarar som ”slag upp­ifrån på boll t.ex. i tennis”. Ordlistan lägger lite olycksbådande till: ”ofta dödande”. 

Nästan sjukligt sportointresserad känner jag tack och lov ändå till att det sällan är en spelare (människa, alltså) som råkar ut för en ”dödande” smash. Nej, här finns förklarande språkminnen som leder rätt. För mitt inre ljuder Fridolf Rhudins röst när han i en monolog säger: ”Bollen är död”. Eftersom komikern i fråga dog 1935 bör den inspelning jag hört vara inemot hundra år. Här jobbar man alltså ungefär som SAOB, den ordbok språkfolk tar till för att okeja dagens språkbruk. 

Slår man upp engelska ordet ”smash”, det reportern i dagens inledande mening använde, översätts det med: ”slå/ha sönder, krossa, förstöra, krascha”. Nu är förstås både ”smasha” och ”krascha” tidiga engelska inlån, beläggen är ungefär lika gamla som Fridolf Rhudin. Eller jag själv, som skulle säga att exempelmeningens plastmaterial ”inte går att krossa lika lätt”. 


*Rune Mobergs serie om Lilla Fridolf, förr känd både via radio och film, dessutom som tecknad serie, känner nog också de flesta till. Men signaturmelodin som spelades är till ursprunget dansk, och till Sverige kom den med text av samme Karl Gerhard – fast då hette den ”Lilla Frida och jag”. 

(Hämtat ur Enn Kokks blogg, en populärkulturell källa att ösa ur)

Om man lägger en krona i en burk för varje gång ordet sägs…*

Ibland är det inte långt mellan repriserna, jag ber om ursäkt. Men nu är det ju så den här bloggen funkar: den är ett skrik av vanmakt, leda och annan skit. Det visar sig inte vara längre tillbaka än 2 resp 3 november som jag agerat gråterska. Nej, det där var väl fel benämning, ingen betalar ett öre för dessa tårar. De faller gratis av ord som ”säkerställa”.

 
Men åtminstone ser jag mig som en talesman (eller talisman) för andra utsatta. I något av de tidigare inläggen om ordet nämndes också en filosof som sade sig vara trött på att ordet dök upp i ”så många situationer vi inte kan kontrollera”. Det hörs i alla tänkbara sammanhang. En infrastrukturminister kunde t ex forma en så här konstig mening: ”Vi behöver ytterligare säkerställa att de resor vi gör verkligen är nödvändiga”.

Stoppa in vilken som helst av orden på synonymer.se och se vad som händer: ”säkra, trygga, garantera, tillförsäkra, borga för, skydda, gardera, se till, verifiera”. Vem ska "trygga att resorna är nödvändiga"? Vem ska ”ytterligare garantera" att de är det? Hur hör orden ihop?

Det gör de nog inte, enligt en annan kritisk röst. Uttröttad av sådana yttranden muttrade en av mina informanter: ”Det där j-a ’säkerställa’ är ett talfel som åker in [en till svordom] överallt!”

Den som är förhållandevis bekant med vanliga s k talfel inser att dessa är ett intet i jämförelse.

Bild: Yuri B, Pixabay, (Redigerad)

*… har man snart råd att hänga med på någon av de första månresorna 

Man bör inte slänga ur sig ordet ”daterad” lite hipp som happ

För inte så länge sen började ordet ”daterad” dyka upp i språket. Tidigare betydde det ”försett med datum”, som i ”ett brev daterat 20 juni”. Men som bekant slängs gamla begrepp ut och ersätts av direktöversatta ord från engelska. Följaktligen började ”daterad” även betyda ”föråldrad”, en innebörd av engelska ”dated”. I SAOL togs ordet in första gången 2006. 

Redan förbannad på ”daterad” erfor jag snart att föråldrad hade fått ytterligare en synonym från engelska, likaledes listat i SAOL 2006, ”utdaterad”. Och här kan man få spader även på engelskan som har både ”dated” och ”outdated” och som lexikonet Merriam-Webster ger synonymerna ”old-fashioned” och ”out-moded” för. 

På svenska finns alltså ”föråldrad, gammalmodig, förlegad, passé, ute, omodern” och ännu flera möjligheter att uttrycka att något inte är nytt, modernt eller i svang. När jag lite uppretat googlar på de här två orden hittar jag i SvD en bra text om ”daterad”. Den är skriven 2006 av en språkvetare jag hyser respekt för, Siv Strömquist, och hon beskriver en mycket striktare innebörd av ordet än den slarviga ”gammal, mossig” o dyl. Hon anser att den egentliga betydelsen av ”datera” är ”tidsbestämma” och nämner den metod som heter kol 14-datering. Ordet bör referera till en viss tid, anser hon, och tar en glosa ur en roman, ”brud” (=tjej) som exempel. Människor hon ber ”datera” det ordet svarar att det känns som 1970-80-tal. 

I ett tidsmässigt sammanhang blir det rätt använt, tycker hon, och höjer avslutningsvis ett lätt varnande finger: ”Man får vara försiktig med ordet daterad”. Att en språkmänniska uttrycker ett sådant förbehåll känns, tyvärr, väldigt daterat (😕). Det är vi ”brukare” som bestämmer helt och hållet nu. Ett normerande språk ses väl som förnedrande och kränkande!

Förutom att förändra språkbruket blir vi snart angivare allihopa

Pandemin förändrar människors liv på mer eller mindre drastiska sätt. Till de mindre drastiska kan man räkna förändringar i språkbruk. Många kan nu säga ”statsepidemiolog” utan att snubbla på ordet, vilket inte var fallet i början av corona-eran.

Sen har vi det ännu varierade bruket av ”fysisk” respektive ”social” distansering. Till att börja med var väl inte ”distansering” ett ord i var mans mun innan mars 2020? Hur som helst: det vore bra om folk bestämde sig för uttrycket ”fysisk distansering” eftersom det är just detta som är stötestenen: ”Håll avstånd”.

Det gäller enbart det rent kroppsliga: man ska försöka att inte låta människor gå nära en och vice versa. Att kalla nåt sånt ”social” distansering är felaktigt eftersom det numera går att vara social på en massa sätt men inte nödvändigtvis träffas i den fysiska världen.

Antagligen rör alla dessa ganska ovanliga och tidigare inte så flitigt använda uttryck till det när vi vill uttrycka oss så precist som möjligt. En programledare i radio sa, för att presentera en person som skulle intervjuas :”Nu har vi med oss NN, på distans från Skara”.

Kanske är mediefolk angelägna om att andra inte ska misstänka en för något så hemskt fuffens som att sitta två personer i samma radiostudio och då tar på sig att hela tiden betona ”avståndet”. Ofta hör man att den och den ”är med oss på länk från” – och så en plats. Vilket antagligen var vad programledaren ovan ville säga. Övertydligheten är ändå lätt att förstå, även om pandemin ibland blir till ett tveeggat svärd: I vår iver att hjälpa (eller ”hjälpa”) våra medmänniskor kommer vi allt närmare företeelsen angiveri.

Det finns de som uppenbarligen befinner sig i 200–300-årsåldern

Först en liten pik: många av samtidens ”språkvetare” brukar dra fram SAOB eller andra äldre lexikon för att legitimera nytt och konstigt språkbruk hos människor som ofta inte har en aning om att de pratar fornsvenska, eller liknande.

Den förra meningen ska inte uppfattas som något förklenande, det är bara så att det medför problem om vi ska tala alla äldre tiders svenska med grammatik och ordförråd som hör till det sen länge förgångna. Jag borde inte göra undantag för mig själv, men vill ändå fästa uppmärksamhet på ett fint gammalt ord: ”fornad” (”fornat/fornade”).

Det ingår i min familjs narrativ (nu skämtar jag, innerligt trött på alla ”narrativ”) och härrör från en äldre släkting som på 1920-talet brukade köpa ”fornade” wienerbröd till sina barn.

Mycket riktigt är SAOB den enda av våra vanliga ordböcker som tar upp verbet ”forna/fornas”. Innebörden är ”murkna, vissna, förtorka” och har naturligtvis med ”forn-” som i (bl a) ”forntid” att göra. Bland exemplen som sträcker sig från slutet av 1600-talet och en bit in i 1900-talet, nämns inget bröd, däremot en ”fornad” tallgren.

Vi har att göra med ett s k deponensverb, ett ”verb som har en passiv form men som i själva verket har en aktiv funktion. På svenska är det verb vars infinitivform slutar på -s (Wikipedia).

Ens egna minnen är så gamla att de enda träffarna på ”fornade wienerbröd” (eller ö h t något fornat) är man själv (Sbråk, 14 september 2017) samt en ytterligare person i 200-årsåldern, nämligen ”Eva”. I en skildring från en vandring i Södermanland (1976) beskriver hon lunchen, medhavd sparrissoppa, som man försökte komplettera med bröd från en butik längs leden. Inget färskt bröd hade kommit så sällskapet åt gamla, ”fornade”, wienerbröd, till soppan. ”En smaksensation sällan upplevd”, skriver ”Eva”.

Den som klarar av att nysa i armbågen är något av en gymnast

Att folk inte kan recitera stycken ur Stiernhielms Hercules – det står man ut med. Likaså att folk dricker viner från andra ställen än Lalande-de-Pomerol – det är konstigt, men går an. Att kvinnor vill ha några andra väskor alls än sådana från Louis Vuitton – jag tar det som en man.

Däremot. Däremot att basala kunskaper i anatomi befinner sig i fritt fall – där går gränsen. Det går inte att räkna dem längre, de som säger att man (det här är ett av mota-covid-19-tipsen) ska ”nysa i armbågen”. I ordböcker verkar det finnas en gammal konsensus om att man med armbåge menar den yttre och bakre delen, tänk på etikettsregeln ”inga armbågar på bordet” (man kan googla de orden ihop med namnet Magdalena Ribbing så får man ett råd från förr).

Har man den bilden av armbågar blir det ganska komiskt att föreställa sig hur man ska bära sig åt för att nysa i armbågen. Nej, armbågsvecket ligger nog närmare till hands (vad man säger i andra länder har jag ingen aning om). På nätet hittade jag en person som för att imponera på sin yogainstruktör börjat nysa i knävecket. Det är säkert också en bra coronagrej, men lika svår, för de flesta av oss, som att nysa i armbågen. 

För hur man än gör har man armbågen bak, och då är det ju inte tillrådligt att, som blivit vanligt, hälsa med den. Av uttryck som ”armbåga sig fram” och ”bjuda någon med armbågen” framgår att denna kroppsdels rörelser inte förknippas med vänlig- och trevlighet.

Repetition: Nys inte i den. Och hälsa inte med den. Det första går inte rent anatomiskt. Det andra blir något av en förolämpning.

Går en färja på grund när den egentligen kört upp på land?

Svenne Bergqvist var bäst på plan. Jag gick ner till station. Hon stod på scen för första gången.
Det där var tre meningar hämtade ur talspråket. Men så skriver man inte, det är vad jag tycker samt har lärt mig i en annan tid som talade ett annat språk. Eller förresten, jag ändrar mig genast, det där ”på plan” får nog betraktas som ett fast sportuttryck. Däremot är det stationen man går till! scenen man står på 

Hur kommer det sig att jag halkade in på just det här? Jo, det var i vanlig ordning en rubrik som satte igång de små grå. 

”Viking Grace har blivit bortdragen från grund”, stod det. ”Grundet”, tänkte jag. Originaluttrycket har obestämd form, ”gå på grund”, heter det, som bekant. ”Från grund” låter konstigt och fel. Men inte nog med detta, en kompis betraktar hela rubriken som osann: ”Bortdragen från grund? Färjan blev ju snarare bortdragen från land” 

Hårklyveri? Kanske. Men frågan är ändå om det handlar om ett grund när färjan enligt kompisen ”gick på land” eftersom den, enligt nyhetsrapporteringen, snarare blåste in mot stranden utanför Mariehamn. 

Vad man än anser färjan ha gått på så finns ytterligare en variant från samma tidning som hade rubriken: Nu uppger västra Finlands sjöbevakningssektion att de har lyckats bogsera bort färjan från grunden som den låg på vid 04 under söndagsmorgonen.

 
Plötsligt var det flera grund båten legat på! Eller så vet inte journalisten att ett grund heter "grundet" i bestämd form. 

Det är mycket även med sådant som är litet. Och man säger förresten inte att färjan ”kört på land” utan snarare då ”kört upp på land”. Här kan man inte heller gripa in i det fasta uttrycket och ge ”land” bestämd form, för ”köra upp på landet” vore en nonsensformulering. Däremot kan man köra ut på landet, men det brukar ytterst sällan ske med båt.

Språkligt finlir ligger ständigt på lut, men knappast på lur!

”Det här ligger hela tiden på lut”, sa en deltagare i ett av radions många samtals- och lyssnarkontaktprogram. ”På lut”, var det! Partikelverben finns bland bloggens främsta följare, höll jag på att skriva, men menar naturligtvis ”följeslagare”. Däremot kan man undra vad personen där i radion menade. Av sammanhanget gick det att sluta sig till att det nog faktiskt var ”på lur” som avsågs. För det är precis vad som vanligen händer, man förstår, trots att det språkliga finliret befinner sig på högsta nivå.

Hade jag kunnat ställa frågan ”du menar kanske ’på lur’?” skulle vi möjligen ha kunnat få till en rejäl diskussion om hur in i bänken viktig en liten bokstav i ett ord är.

 Wikipedia förklarar ”på lut” med ”kunna när som helst komma till uttryck”. En godtycklig exempelmening kan lyda: ”En skräll ligger på lut i V75”. Mest verkar man ha saker på lut, särskilt gäller det sånt man äter: ”Bullar att ha på lut i frysen” 

Ligga ”på lur” är en annan femma (även om detta uttryck precis som det förra kan användas ihop med andra verb än ligga). Det handlar mest om att något/någon ”lurpassar, vaktar på, ligger i bakhåll”. Följande exempel är hämtat ur Stephen Kings bok ”Det”, en skräckroman: ”I kloakerna under staden finns något som ligger på lur och iakttar”.

Som beskrevs inledningsvis så finns det i den språkliga världen mycken välvilja och önskan om samförstånd som, än så länge, ligger på lut. Utan att vara särdeles lagd åt konspirationsteorier går det dock att tycka att en jädrans massa också ligger på lur. (Okej då, lite halvkrystat, det kan väl medges.)

Det verkar som om det nibblas mer på snacks än äts tilltugg

I går behandlades det onödiga ”pimpa”, i dag ”nibbla” (repris i bloggen). Ordet griper, som man säger, omkring sig. Kanske någon inte ens vet att den nibblar varje dag, här ett avslöjande: det är fråga om ”knapra” eller ”tugga på”. Andra synonymer man finner är ”småäta” och ”nafsa”. 

 Inne på småätande kan man även notera att ordet ”mellanmål” i många fall är utbytt mot ”snacks”. Det senare finns sedan länge i den svenska ordboken SAOL. Synonymen som ges kan vara bra att påminna om: ”tilltugg”.

Det verkar som om mycket användbart försvinner. ”Som om” är f ö ett bra exempel på det. Något tvingar den moderna människan att säga ”som att” i stället för ”det tycks/verkar/ som att”. Man får gå bakåt i tiden för att hitta åsikter om saken. 

År 2006 (på programmet Språkets sida i sr.se) skrev Lars-Gunnar Andersson, nämnd i förrförra inlägget, att ”något håller på att hända”, och tillägger

riktigt vad är svårt att säga. Den enkla förklaringen skulle kunna vara att konstruktionen ’det verkar som om’ håller på att ersättas av ’det verkar som att’, men det kan också vara så att konstruktionerna numera ofta används i lite olika sammanhang. ’Det verkar som att...’ följs av ett påstående som är sant, något som händer, medan ”det verkar som om” följs av en tänkbar händelse, inte nödvändigtvis sann eller redan inträffad. 

Utan att ha på fötter uppfattar jag saken som släkt med konjunktivens försvinnande. Hur som helst säger L-G A att det även ”finns ett tredje alternativ: att utelämna både ’att’ respektive ’som’ i meningarna!” 

Slutligen: SAOL anser, än så länge, att ”nibbla” innebär ”maskinellt stansa tunn metallplåt med rörlig stans”. Sen har vi förstås Nibbla koloniförening som hälsar välkommen till sitt område, ”vackert beläget på Ekerö vid Mälaren, cirka 2,5 mil från Stockholm".

Hur man än försöker: skulle nog aldrig komma på idén att "pimpa"

En del av oss är inte snabba att anamma nya saker. Det kan gälla prylar, mode, språk. Men det spelar ingen roll att man är sist med det nya, för det har snart gått ett varv till i den eviga konsumtionskarusellen och man kan bli först med det nya med sina gamla grejer. 

Nej, förresten, särskilt vad gäller kläder byggs det in små detaljer så att man får svårt att tantfuska*. Man minns jackorna med ett sprund i bak där flikarna bildade ett V. Där satt även några snoddar så att de som har sin världsbild modeanpassad observerar denna detalj och kan utbrista: Men det där är ju sååååå 2008! (På ursprungsspråk "it's soooo 2008")

 
Och så språk. Knappt hade jag, via underhållningsindustrin, lärt mig att engelska ”pimp” betydde ”hallick” förrän det dök upp tv-program med titlar som ”Pimp my ride”. Inget för mig, tänkte jag. Och det var det ju inte, men av andra skäl än jag trodde.

Nu pimpas det på svenska som aldrig förr. Tårtor, strumpor, morgongröten – ja, man kan i stort sett pimpa allt som existerar. I DN 2008 får dåvarande språkvårdaren Catharina Grünbaum en fråga om verbet och säger att det betyder 'piffa till', 'snofsa upp', 'göra vassare'. 

Där kom tre synonymer på raken. Som jag sett ordet användas kan man säkert även säga dekorera, pryda med, fräscha upp, smycka, garnera, pynta. Den rikedomen på synonymer får mig att fundera över varför i [**kraftord**] Svenska Akademien petar in ordet i ordlistan. Man vill väl pimpa SAOL, kanske.

 
I amerikanska och brittiska ordböcker tycks ”pimp” enbart betyda "hallick, kopplare". Verbet är svårare att finna. Det verkar vara ett slangord utan direkt bakgrund som akademin lagt in i en svensk ordlista


*Bildade "tantfuska" med ”killgissa” som mönster. Två ord att slänga rakt in i SAOL, om ni frågar mig. Eller ”if you ask me”, som nog frasen uppstått ur. Om ni frågar mig igen.

Ett vitalt ”att” försvinner, de onödiga blir fler: survival of the littlest

Ni kommer nog trivas. Han tror det kommer vara svårt att hitta dem som… Hon tror det kommer vara kul att spela bowling. 

Ja, så låter det ofta idag. Själv kommer jag alltid sätta ut ett ”att”. Vi tar om det: Själv kommer jag alltid att sätta ut ett ”att”. Vilket i och för sig ändå görs i exemplen ovan, det verkar ta emot att även skippa ett andra ”att” i en mening. 

Lätt är det inte att hitta någon som diskuterar saken längre, men man får napp i en text från radioprogrammet Språket (2011). Skribent är om jag fattar rätt den dåvarande programledaren, professor Lars-Gunnar Andersson. Han påstår sig ”haja till” (i alla fall gjorde han det 2011) när han ser en mening som saknar det ”att” han väntar ska komma. Som i meningarna inledningsvis. Sedan citerar han Språkrådet: 

Det är numera inte ovanligt att ’kommer’ konstrueras utan ’att’. Det finns ingen anledning att motarbeta den att-lösa konstruktionen, även om det fortfarande står ’kommer att’ i nio fall av tio i tryckt text. Andra hjälpverb konstrueras alltid utan att: Vi vill/kan/ska/får/måste/bör komma. Men 'kommer' uppför sig numera som många andra verb som kan konstrueras både med och utan 'att': börja, sluta, pröva m m. Jämför en mening som: Han lovade (att) börja (att) försöka (att) sluta (att) röka.

 
Här blir det skumt. För vid alla dessa verb känns det naturligare att avstå ett ”att” och t ex säga: ”Han lovade komma i tid. Hon började skrika. Vi försökte viska. De slutade röka”.

 
Här tänker jag nu uttala en ovetenskaplig och helt ogooglad åsikt: Det tycks numera vara vanligare att göra precis tvärtom mot det jag anser vara det vanliga och enda raka: Jag kommer alltså att hävda att-ets (?) närvaro i ”kommer att”. Samt det nämndas frånvaro efter lovar/börjar/försöker/slutar.

Via kanadensare går vägen slingrande fram till det storsvenska

Efter utflykten med Marshall McLuhan i går: åter till ordningen. Men det blir säkert mer framöver! Det är märkligt, undertecknad kan med svårigheter redogöra för det han skriver om, men är ändå fascinerad av att läsa det. Knepigt fall. Kanske tänker någon att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta? Men det behöver ju inte vara dunkelt för andra (denna blogg räds inte att stapla självklarheter på varann).

Jag vet de som säger sig vara beundrare av Wittgenstein. Den skulle jag inte ge mig på. Men vissa citat av hans penna går att ”förstå” och lägga till egna samlingen favoritsentenser, så exempelvis ”till ett svar som inte går att uttrycka, finns en fråga som inte heller går att uttrycka.” Fattar jag rätt är det hämtat ur Tractatus. Det får ligga bredvid T Danielssons: ”Våld och förtryck det gör mig ledsen, men kaffe och bullar gör mig glad.”

Man hamnar alltid i det där med betraktarens öga (eller hjärna). Och går man till bibeln och Nostradamus profetior, med många flera, så blir det uppenbart att uttolkarna är lika många som texterna. Ni hör, man skulle väl inte ens få koka kaffe på Mensas förening. Intelligenstester ska vi nog återkomma till en annan dag, f ö.

Nu tar vi lite av det vanliga. I en stor, svensk tidning berättar en frisör om något hon observerat hos dem som varit covidssjuka: de tappar håret och/eller det ändras på andra sätt. Det hon säger i ett kort filmat avsnitt textas också – egentligen föredömligt med tanke på hörselskadade – men då kan det gå så här i överföringen från tal till text: ”Håret får en rejäl turn”.

En snutt om innehållet i olika tv-program handlar om en fruktansvärd hjärntvätt där en tonåring tränas att ”bli en livsfarlig mördare”. Det där är en vanlig företeelse, jag upptäcker ofta hur lätt det är att få till sånt dubbelbabbel med överflödig information som resultat. Man vill nog kalla alla mördare livsfarliga. Per definition.

En kulighet till, lite vid sidan av: Words stavningsprogram, som i ärlighetens namn blivit riktigt bra, har nu gett sig på mig ett par gånger när jag skrivit ordkombinationen ”en stor svensk tidning”. Lite osäker på kommatering har jag inte samma åsikt om detta uteblivna komma som stavningsprogrammet har. Förslaget till hopskrivning jag får ser dock illa ut: ”en storsvensk tidning”! Jag lyder omedelbums, dit med ett komma: ”en stor, svensk tidning”.

Tillfällen när Marshall McLuhan kommer springande och pekar

Fyll på med julfeeling. Så löd en mening i en reklambroschyr. Jodå, lite engelska kan jag allt, så jag vet att vad som egentligen stod var ”Fyll på med julkänsla”. 

Fattas bara ett löpband för att få känsla för feeling

Vid såna tillfällen kommer Marshall McLuhan tassande över golvet. Han pekar på sin bok (den ligger alltid framme) som på engelska hette Understanding Media, men på svenska heter bara ”Media”. Den läser jag då och då i för att påminnas om mänskligt liv före de på- och utbyggnader (McLuhans ord) som alla nya medier medfört.

 
Andra tillfällen som också materialiserar McLuhan är fenomen som Pewdiepie, göteborgskillen som ägnat sig åt Let's Play, ofta kallad LP, som ”är en inspelad video av ett tv-spel som innehåller kommentarer från den eller de som spelar spelet.” (Wikipedia)

Eller som när tv-serier om dejting (d v s handlar om när folk försöker få ihop det med nån) samtidigt kommenteras av andra som likaså tittar på själva programmet.

Första gången jag la märke till nåt liknande var när löpband (ursprungligen använda som tortyrredskap) introducerades i Sverige. Det hade i sig inte påverkat mitt känsliga sinne särskilt mycket om inte någon dessutom berättade om en film att köra samtidigt på väggen, en film med skog som flimrade förbi medan personen i fråga sprang på bandet. 

Men så dumt att dra in Marshall McLuhan i det här! Det tarvar ju egentligen några avslutande rader om hans tankar kring medier, kommunikation och teknik. Men nu blir det inte så. Jag bara undrar hur många lager vi kan lägga oss själva i, lager som först tar bort oss från den verkliga världen (bilder, vanligen rörliga) och väl där placerar tillbaka en BILD av denna värld? Glasklart och strålande, eller hur?

Förståelse är grunden till all mänsklig rättvisa, fred och frihet

Så konstigt det blivit! tänker jag ofta. Men har inte för avsikt att spilla ord på att omgivningen ofta hänvisar till min ålder: ”det är nya tider nu, förstår du!” Eller att det pågår en pandemi. Nej, just i dag tänker jag på all revanschism, ja, inkvisition, kan man stava det också! 

Gamla oförrätter synas i sömmarna, politiska och alla världens förlopp dras fram i ljuset för att omvärderas och beskrivas På Rätt Sätt. Förstå också detta utfall rätt: Många räfst och rättarting går naturligtvis att legitimera, förstå och uppskatta. 

Men en hel del korrigeringar av det förflutna består i att nutidens människor fått tag i såna rödpennor som inte existerade när illgärningarna begicks. Eller skrevs. För nu far kriarättarna fram och stryker i de dödas böcker: ”Se vad de jävlarna skrivit! Se vad de hade för åsikter!” 

Ja, vem har inte blivit chockad över människor som levde förr, över deras handlingar och tankar (detsamma kan sägas om många nu levandes)! Men undertecknad tycks utrustad med en speciell talang (vad var det eget beröm luktade, nu igen?): Vad som i dag ses som fruktansvärt hör till en förgången tid. Jag är medveten om det barnsliga i resonemanget, men ta just barn, t ex. Många av de små kan göra farliga och hemska saker om de inte har en omgivning som visar dem hur man bör begå livet.

Löjligt självklart, säger läsaren. Nja, inte dummare än att det blivit så vanligt att fälla omdömen om människor som fått sin fostran i en helt annan tid. Hur kommer jag då på dessa stora tankar? Hur väcks sådana insikter? 

Jo, t ex genom att jag läser rubriken ”Kvinna skaffade jobb – förblindades”

Det handlade om en kvinna som bodde i ett land med kultur och religion mycket olik vår. Hon började arbeta, vilket familjen inte bara ogillade, hon utsattes för den typen av angrepp man ibland hör om. Inte syra denna gång, hon sköts i ögonen. 

Såna här brott kanske upphör en dag. Detsamma kan möjligen gälla det klandervärda (hör vad jag dömer!) språk som används för att förmedla allvarliga nyheter. Jag vet inte hur det är med er, men ”förblinda” anser jag betyda något vanligen mindre allvarligt än vad denna kvinna råkat ut för. Äh, man förstår ju, säger ni. Min eviga motfråga är: Hur länge?

Tänk! Lagad mat man köper med sig hem kan kallas hämtmat

Med anledning (antar jag) av gårdagens resonemang, skriver informanten T och undrar vad det är för skillnad på ”take away och hämtmat”. Ja, tänker man i förstone, det är väl samma sak som med food court och mattorg och därmed ett av alla miljoner (något färre, kanske) exempel på att engelska begrepp numera föredras framför dem som finns på många länders modersmål sedan urminnes tider. 

Men hur fel är det inte att förenkla, så fort man försöker nysta i språkliga härvor så händer det som redan Predikaren beskriver (1:18): ”den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”. 

 
För det första finns det ett antal sätt att skriva företeelsen: ”take away, take-away, takeaway”. Och det finns det flera betydelser som kanske inte är allom bekanta (t ex dem vars modersmål inte är engelska). Kanske inte på vetenskapliga, men dock egna erfarenhetsgrunder, tror jag svenskar alltid när de använder "takeaway" menar ”hämtmat”. Vilket de egentligen borde säga. 

För ”take away” (särskrivet) är ett partikelverb och dessutom synonymt med ”take out”. Men det finns alltså även som substantiv. I ordböcker ges brittiska, ibland amerikanska, alternativ och jag är inte den som klarar av att ge en rättvisande bild av uttrycket. För ”a takeaway” kan lika gärna vara matstället som maten. Take away och take out kan givetvis också betyda ”ta bort” och ”ta undan”. Takeaway och takeout kan vara termer i golf och andra bollsporter.

 
Svenskar har naturligtvis all rätt i världen att kalla hämtmat för takeaway om de vill. Och det gör de snabbare än andra, anammar engelska uttryck, alltså. Förutom att äta takeaway dricker de sitt kaffe ”to go”. Det senare, to go, betyder samma sak som man blev tillfrågad i restauranger/kaféer förr: ”Att ta med eller äta/dricka här?”

Förresten ”dricker” de inte sitt kaffe to go, de ”tar” det to go. Precis som de ”tar” socker eller mjölk i sitt kaffetogo. Om jag inte minns fel ”använde” vi (eller inte) socker och mjölk. Varför ”ta” blivit det vanligaste verbet behöver man inte fundera länge över. 

Det har lamenterats över takeaway förr i denna blogg, bl a 25 maj i år