Den mening jag just nu formulerar är en sådan, jag känner för det, inspirationen trycker liksom på. Kolla, det gick att skriva så! Men det visste jag sedan länge, trots att lärarjävlarna även, och uppenbarligen, påstår att man inte får börja en mening med ”och” eller ”men”. Strax efter Strindbergsexemplet på satsradning skriver redaktören:
När elever satsradar anses det inte lika fint. /…/ Lärare ägnar ofta mycket tid åt att få elever att sluta satsrada. Syftet är att lära dem skriftspråkets normer. Men det är ingen absolut regel. Elever brukar också få höra att det är förbjudet att börja meningar med och och men. Den här typen av pedagogiska lögner är vanliga i undervisningen.
Här är JAG tillbaka, men undviker nu att ”satsrada”. Så brukar jag göra för att bli förstådd, trots de lögner skolan utsatt mig för. Lättledd som jag är kallar jag de ”pedagogisk lögnerna” för ”språkregler” (i just detta fall). Man är kokt, körd och rökt. Det är som D Trump hävdar: ”Fy för i h-e så mycket fake news den här världen består av!” Regler, lögner och skit!
Redaktören är dock inte ensam om att ha genomskådat lärarnas illdåd! En till språkvetare lösgjorde sig ur Googledimmorna och besvärade sig likaså över oskicket och lade förutom satsradning och ett inledande ”och” och ”men” till ytterligare något som lärare anser viktigt: att man förutom att avsluta en mening med punkt också inleder nästa med stor bokstav.
Till denna persons försvar ska sägas att hon/han trots allt fattade vitsen med språkregler, alltså att barn inledningsvis bör bibringas vissa baskunskape, samt att det är viktigt att känna till reglerna för nästan ALLT mänskligt. Först då kan man på ett effektfullt sätt bryta mot dem.
En sak till: Språktidningsredaktören brukar – i gott sällskap med andra ”språkvetare” – hänvisa till att ”man sagt så förr på svenska”. Om någon alltså undrar över språkmässiga märkligheter kan den numera slentrianmässigt få hela SAOB:s samlade belägg över sig: ”det har hetat så förr”. Beläggen sträcker sig bakåt till tiden för de första svenska handskrifterna (1200-talet). Runorna är undantagna.
Bloggens informant A uttryckte nyligen förvåning över den uttjatade frasen ”språket förändras hela tiden”. Varför då lika ofta gå bakåt flera hundra år och visa att det INTE gör det?
