Nu ett citat ur radioprogrammet: ”Alltfler språkbrukare har kommit att använda…” Brukarna bestämmer, m a o. Det finns såvitt en enkel radiolyssnare förstår ingen koppling mellan detta program och någon slags akademi. Inte heller den språkvård som sägs bedrivas vid Isof (Institutet för språk och folkminnen), som under rubriken Språkvård förr och nu” skriver:
Förr låg tonvikten i språkvården huvudsakligen på ord- och grammatikvård. I takt med att allt fler skriver allt mer och måste läsa mer i arbetet har behovet av tal- och textvård ökat.
Öh? Och skillnaden är? Men kör i vind, det låter betryggande.
Åter till P1:s Språket som alltid, förutom programledaren, har med en person som utgör expertisen. Just i detta program diskuterades ”språkpoliser”, d v s människor som anser att språket bör vara så korrekt som möjligt. (Förmodligen skulle inte alla dessa ”språkpoliser” alltid vara överens, men de drivs åtminstone av en önskan.)
I det här programmet fick vi lära oss att det kan vara klokt att, vid en valsituation, välja såna ord och uttryck ”som folk inte stör sig på”. Det blev programmets essens. Den som spelar rollen av expert sa om ett av exemplen som togs upp (och avsåg sig själv samt programledaren): ”Folk i vår ålder irriterar sig inte på detta. Ibland säger jag ändå så här för att det stör andra om jag säger som jag vill. Var försiktigt i såna här kontexter och när det kan uppstå tvetydigheter”. (Inte 100-procentigt korrekt citerat, men andemeningen går inte att missa).
Ett till citat (samma förbehåll som i förra parentesen): ”Man bör i formella texter följa det mest korrekta och inte irritera någon. Jag undviker vissa formuleringar för att jag vet att andra irriteras av det. Många blir irriterade, så man ska vara försiktig”. Ett tredje citat: ”Det är talet som driver konstruktionsförändringar”. Ett fjärde, om ett annat exempeluttryck: ”Inget av det här orsakar kommunikationsproblem, men det är bra att känna till att många irriteras av det.”
Nu skriver jag, sbråkbloggaren: För det första stör jag mig på ”störa sig på” och säger alltid ”det stör mig att...” Andra får väl välja sitt "störa sig på" för all del, men om jag nu blir irriterad så bör de välja att säga som jag, eller? Låter inte detta som en märklig språkstrategi?
Det tycks, med tanke på vad de flesta "språkvårdande" instanser råder folket, som om vi kan slänga våra gamla ord- och grammatikböcker. Huvudsaken är ju att man förstår, inte sant?
