Publiken, tänkte jag, lite frågande, och fortsatte den inre dialogen med honom: "Och vad har du för publik då?" Han menade givetvis lyssnarna. Tänkte jag igen, konstaterande, denna gång.
Jag slog upp ordet, såväl i den värld man kan ta på, som i den andra, virtuella. Det blev platt som en pannkaka. Det fanns inte belägg nog för mig att raljera lite om publiken ens.
Om man skapar en sammansättning som ”tv-publiken” eller ”radiopubliken” känns det inte helt fel (och jag kääännner så mycket). Men när man är en radiochef och talar om den skara man vänder sig till i sin verksamhet så borde man säga lyssnare. Tycker jag ändå.
Då kommer vi in på det riktigt intressanta i kråksången: att vi alla har egna uppfattningar av VAD MAN SÄGER. De flesta luftar inte detta faktum lika flitigt som en del av oss, men det finns där säkerligen ändå: den alldeles privatpersonliga ordlistan och grammatiken.
Men om vi återgår till mina dito så skär det sig vad gäller ”publik” (substantivet, alltså, publik som adjektiv är ett annat kapitel). Jag går, som sagt, med på ”radio”- resp ”tv-publik”, men skulle föredra att man sa (radio)lyssnare resp (tv)tittare.
Däremot stötte ”tidningspublik” på patrull i min inuti-mitt-huvud-ordlista som enbart listade ordet (tidnings, tidskrifts etc)läsare. Och jag ut på nätet, så klart, där även ”tidningspubliken” fanns och med ca hälften av träffarna av betydligt äldre datum än vårt eget.
Slutsats har jag ingen, men framhärdar i att inte säga publik om läsare, lyssnare och tittare. Däremot om dem som bänkar sig framför fotbollsmatcher och teaterpjäser samt är på bio.
