Stavningen *hårddra är frestande men felaktig – ordet har ingenting med hård att göra utan är sammansatt av hår och dra.
Det förstår väl var och en att när man sitter så här och inte kan sägas emot, är det frestande att ta i lite extra med språkrigiditeten. Den uppmärksamme har dock sett att det även förekommer svordomar samt slang av äldre datum, så det blir en salig röra av allt. Man kan inte beskyllas för att vara helt igenom renlärig!
Men ändå, och det kan inte sägas nog ofta: att engelskan nu tränger ut de ord i svenskan vi lånat från tyskan är synd. Inte för att det tyska språket i sig är ett under av välljud eller skönskrift. Däremot engelskan är rätt tjusig när den s a s är hemma hos sig själv!
Den tyska påverkan skedde under medeltiden (ca år 1000-1500) och det är ändå tråkigt att det nu ryker så många väletablerade ord från den tiden – och detta till förmån för en kanske mer dagsländelik engelska. Men, som det stod i skolans engelskbok: ”He who lives will see”.
Hur som helst kom jag på historien om en person som skulle tala i något akademiskt sammanhang (flera decennier sedan) och ursäktade sig för att han var tvungen att tala engelska, eller, som han ordagrant kallade språket: ”detta degenererade latin”.
Det kom alltså för mig eftersom jag alldeles nyss hörde en kulturpersonlighet säga: ”det gick inte att detektera vad som var toppen på granen.” Detektera? Nu går väl ändå skam på torra land? Upptäcka, lyder ett ord vi använt länge och som inte låter lika främmande som "detektera". Vad är det för larv som brer ut sig som en degenererad latinmatta över svenskan?
Inte för att jag har något emot latin, framför allt inte det vulgärlatin som utvecklade sig till italienska. Förresten – skulle kunna nämna en massa språk som låter snygga eller roliga eller allt möjligt, och som man inte heller önskar en framtid som konstiga halvengelska varianter.
