Nåt fel är trasigt, den saken är säker, men hur ska man laga det?

Här kommer en korrigering. För ett par inlägg sedan ondgjorde jag mig över det faktum att även äldre, eller i alla fall ”många som passerat serietidningsåldern har så starka band till gestalter i tv-serier och filmer”. Det gäller inte saken i sig – man tittar på eller läser det man gillar – utan mitt eget krypande obehag av att fiktion och verklighet börjat lösas upp eller glider in i varandra.

Det här tycks bero på att den som under många år levt och formats i en analog verklighet och som for illa av att i ungdomen läsa framtidsromaner, inte för allt smör i Småland kunnat föreställa sig att dessa dystopier visade sig beskriva en stor del av det vi bebor i dag.

Å andra sidan är det i denna artificiella era också möjligt för en från förr att roa sig gratis genom att bara läsa rubriker (och delar av texter) som man inte heller kunde föreställa sig var möjliga att få till. Här en av alla dessa:

Arg naken man kastade vägmarkeringar på bilar

Antagligen är det sant, även om det är sällan en arg man går ut naken och kastar vägmarkeringar på bilar. Beteendet är märkligt och, får man säga, ganska dåligt, eftersom människor kan komma till skada. Å andra sidan är inte uppträdandet vanligt och bakgrunden skulle kunna vara psykisk sjukdom eller att mannen är påverkad av alkohol eller droger.

Före den digitala revolutionen – innan hela världen blev till ett vardagsrum – fick inte ALLA mänskliga beteenden vad vi då kallade krigsrubriker.

Människor som arbetade med nyhetsförmedling hade utbildning och vana (i de flesta fall) som gjorde att de bedömde värdet av det som skedde och om det skulle rapporteras om. Nu har denna värdebedömning hakats ur. En fördämning har brustit till mångas jubel, de anser sig inte bara kunna få ALLT utan även den SANNA bilden av ALLT.

Det är bara att hoppas på de yngre generationernas – de som föddes in i den här gränslösheten – möjlighet att själva göra den sållning man behöver för att förbli skapligt mentalt frisk.

Frågan är var man bäst förvarar sitt krut - ja, använder det!

Bland mina informanter finns såväl OR som OI. Den senare mejlade och berättade om en svensk finansminister som sa något motsägelsefullt. Jag kastade mig över P1 och letade fram inslaget i fråga. Med fermitet sa ministern: ”Om vi hamnar i en kris vill jag se till att vi har torrt krut i ladorna. Det är mitt ansvar”.

OI kommenterade kommentaren: Är det verkligen så bra idé att förvara krut i lador?

Ibland får man snabb och vettig hjälp när man slänger ut undringar över etern. Där ligger bloggen Faktoider, en fantastisk källa till kunskap – här skulle superlativerna kunna flöda utan slut. Den skrivs av ”Hexmaster”, alias för Peter Olausson. Googla”torrt krut i ladorna” och ”faktoider” och upp kommer sidan man aldrig vill lämna. Hexmaster säger detsamma som min sagesperson: ”Krut ska visserligen hållas torrt, men vad har det i ladorna att göra?”

Det här inlägget på Faktoider (från 2008!) berättar dessförinnan hur två ministrar – med kort tid emellan - använt uttrycket. Ministernsnack, alltså! Intressant.

OI, noga med språket, tillägger i sitt mejl: Hålla sitt krut torrt = vara på sin vakt 

Samla i ladorna = Ha reserv för sämre tider

Ja, det är så det är. Man kan även spara på krutet och den innebörden är många bekant med.

Men här sparas inget krut så nu måste en egenupplevd historia återges. En gammal kompis (detta hände på 1960-talet) var känd för att, liksom ovetandes, förstöra sina egna roliga historier. Det gjorde givetvis saken ännu bättre så vi lyssnade spänt när han började: ”Nu ska jag berätta om när farfar stoppade krut i pipan”. Han fortsatte: ”farfar skulle gå ut och jaga, och i ena fickan la han krutet och i andra tobaken”. Sen såg han väldigt konfunderad ut eftersom vi redan i början av historien skrattade utav bara den.

Hur många äpplen är det egentligen i en äppelkaka?

Det var inte många dar sen som en sån där nånting-av-nånting-sammansättning dök upp och retades. Och den 12 augusti handlade bloggen om en sådan (det blir möjligen klarare med ett exempel…), nämligen Kungen av bär. Det riktigt skriker engelska om en sådan formulering, men det stör inte många såvitt jag begriper (trött och bitter grimas åtföljer den sista meningen).

Bärens kung och Nattens drottning – så heter det! Utom när det gäller riktiga drottningar och kungar, då funkar det fint med bägge varianterna. Tycker jag. Visst är väl Thailands kung och Kungen av Thailand likvärdiga? Språkmässigt, alltså.

Men som i reklamfilmen säga ”det här är ett mellanmål av ost” låter skumt, eller i alla fall dumt. Jag skulle föredra ett ”ostmellanmål”. Ännu knepigare lät den ordräcka som stod i en tidning och löd så här: En ”familj av igelkottar”. Det handlade om en igelkottsfamilj.

Naturligtvis skulle man kunna lattja loss med hemgjorda teorier kring fenomenet, men det är bäst att avstå. Läsaren kan rannsaka sin egen (”egna”, säger nutidsmänniskan) svenska och grubbla lite. Eller bara känna efter. Ofta har man en känsla, en som suttit där i åratal, och som brukar vara det man lutar sig mot.

Å andra sidan minns jag från jobbet (korrekturavdelning) en vikarie som funderade lite kring fenomenet äppelkaka/äpplekaka och kom fram till att det ena måste vara singular och det andra plural. Och då är äpplekaka rätt, löd resonemanget, eftersom ordet innehåller ”äpple”. Det är singular och alla vet att det går åt mer än ett äpple till en äppelkaka.Nej, äpplekaka.

Säg emot det den som kan!

Gränserna mellan fakta och fiktion är mer svävande än någonsin*

Om man rör sig bort från enskilda, störande detaljer i samtidens språk hamnar man lätt bland annat störande när man har den läggningen!

En ganska känd författare som skrivit böcker, i vilka han fortsatt med en annan ganska känd, men död, författares persongalleri, fick mig att ägna några tankar åt det förblandande av fiktion och verklighet som tycks vara på tapeten.

En kvinnlig huvudperson i de här böckerna omtalas som en nästan verklig och levande människa. Ändå har hon de där typiskt stereotypa dragen av smartskalle och hackertalang, hon har psykiska skador p g a tragisk barndom och en rackarns stor tatuering. Det är fel att yttra sig om sånt man inte läst, men det som skrivs och pratas om denna romanfigur gör sitt bästa för att få henne att framstå som verklig (även om den nästan slentrianmässiga beskrivningen gör henne lika flerdimensionell som en mangateckning!)

Det är väl märkligt att många långt bortom serietidningsåldern har så starka band till, exempelvis, gestalter i Game of Thrones, Harry Potter med flera. Man kan läsa om hur skådespelare i tv-serier och filmer överfalls av folk på stan som ger dem gliringar eller säger fula saker för att deras rollfigurer betett sig illa.

I filmhistorien berättas om när bröderna Lumière ordnade filmvisning i slutet av 1800-talet och publiken sprang i väg när det visades ett framrusande lokomotiv på filmduken. Då var man ovan vid att se något röra sig på en duk eller skärm och trodde att tåget var verkligt.

Att folk reagerar på samma sätt idag är det svårt att förstå orsaken till, men det är lite oroväckande. Har vi gått varvet runt på nåt sätt för att vi nu lever mer i fiktion än verklighet?


* Hittade meningen i beskrivningen av ett radioprogram som heter När fiktion tas för verklighet – vem vågar skriva en roman? Det programmet ska jag lyssna på i morgon.

Inte så att det ligger mig varmt om hjärtat men det retar mig

Häromsistens talade jag lite om det där ”störa sig på” som vi inte sa förr i världen. Det är dock ett sätt att uttrycka sig på som vunnit terräng och som snart måste skrivas in i boken Svenskt språkbruk. Den är redan nu en riktigt diger lunta och man undrar hur många sidor ytterligare den tål. Nu kommer den förstås snart att upphöra i pappersform så problemet försvinner.

Då kan man äntligen ta med allt folk säger överhuvudtaget - kanske kan t o m exemplen i denna blogg hjälpa till att utöka ordförrådet för att passa varje enskild individ.

Nu till ett av mina sparade citat: ”Den här saken stod honom närmast om hjärtat”.

Jähäpp, den typen av blandade ordvändningar är så vanlig att man får rita kors i taket om nån får till det rätt!

Det är väl klart att sånt händer, jag hör alla invändningar. Det är klart att man själv blandar ihop korten när det gäller fasta uttryck. Och det är klart att man inte fick sig så in i bänken mycket talat och skrivet språk till livs före den digitala stormen. Men även om man reducerar informationsflödet till ett minimum hör och ser man mycket mer av ett konstigt språk.

”Stå någon nära” är inte i platsangivelse utan en känslomässig beskrivning, man är nära vän eller liknande. När ”något ligger en varmt om hjärtat” brukar det vanligen innebära sådant som ett uppslukande intresse, välgörenhetsengagemang eller vad det nu kan vara.

Ligger alltså språk mig varmt om hjärtat? Njae, det är nog sannare att kalla intresset en aningens halvbesatt irritation!

(Man ska inte ha nyheter stå och gå när man skriver om språk, precis nu säger en gubbe i radion att man måste ”komma till bukt” med bombhoten. Se bloggen 29 mars 2017)

Vem ska lotsa folk språkligt när ingen direkt bryr sig?

Finns det då aldrig nåt bra att säga, kan vän av ordning tänka. Jo faktiskt. Häromdan blev jag verkligt förvånad när en medieperson sa: ”Det här är något som är femti-femti”. 

Många borde ha någon som visar vägen

Hoppsan! Och spanar man in i min inte helt och hållet konsekventa hjärna, så kan man se att det vore nog väldigt troligt att själva undertecknad skulle dra till med  ”fifty-fifty”. 

Men nu några par saker som garanterat icke skulle komma över mina läppar. 

Nån slags sportchef: De här förebilderna ska generera in fler flickor i sporten. Generera in?

Tidningsskribent: Lokalen platsar 200-300 personer. Man platsar väl hundar?

En annan tidningsjournalist (närmare bestämt en av kvällstidningarnas uppläsare på webbsidan): En person som varit anmälen försvunnen har hittats

I samband med en bombhistoria där bomben låg dold i ett annat föremål, sa journalisten att man inte kunde se bomben visuellt.

I dessa yttranden ligger såvitt man begriper knappast engelska bakom, men VAD är det som ligger bakom?

Peta i språk går an, men teknisk stjärna är man är ingen

Det vore inte rätt att kalla vad som hänt ett avbrott i Sbråk, men i alla fall är just detta som skrivs nu ett utbrott: Det var då själve faen! De två föregående inläggen är placerade i fel ordning och jag är inte människa att få dem rätt igen.

Nu brinner förstås läsaren av iver: Vad går fel? Hur kan det hända? Här ett försök till förklaring för den mycket intresserade. Jo, det händer att jag sitter med ett par färdigskrivna inlägg och jonglerar. Sen "postar" jag det ena fast det var det andra som skulle komma först. Allt verkar i sin ordning ett tag, sen lägger sig inläggen lika fanken i fel ordning.

Å andra sidan är det väl ingen som bryr sig stort utom jag. Det går givetvis inte att hålla på och hänvisa till i går, i förrgår o s v, när i dag är en annan dag , nämligen i går. Eller nåt. Nu drar sbråkmakararen ut på hajk, äh, en stadsvandring, och försöker glömma allt vardagens bråk och besvär. Men återkommer i morgon. Eller kanske igår..

Här smids medan järnet glöder, läs mer språkideologiskt tugg

Gårdagens ämne måste fortsätta, bloggens hjärtpunkt är hur man väljer att behandla ett lands språk. I det här fallet svenska.

Nu vore det kanske förmätet att börja disputera med en professor i språk om just ”hennes” ämne. Men det är förvånande: vi lever i samma värld och ser (hör) olika saker. A-M K beskriver språkforskares arbete, det är bl a att dokumentera vad som sker med språket. Och hon beskriver språkvården som medveten och med avsikt att lotsa skribenter (med flera, antar jag) enligt det svenska skriftspråk ”som är betryggande normerat”. A-M K säger även att ”jämfört med andra språk tillåter vår standardnorm väldigt lite variation när det gäller stavning och ordböjning”. Detta senare är jag inte kapabel att bedöma.

Men det finns en oerhörd osäkerhet och okunskap bland många som borde lotsats rätt från tidig ålder. Det jag läser och hör är påfallande ofta fel och om ordet ”fel” känns stötande så kan ändå mycken kommunikation kallas diffus. Problematiskt när den riktas till allmänheten!

Vill man skriva denna åsikt på det konspirationsteoretiska kontot så är det bra att känna till att det tycks finnas mängder med svenskar – inte enbart äldre! – som erfar samma sak.

Och som i likhet med undertecknad inte bara är ute efter det folk ”stör sig på”. Jag skulle förresten säga ”störs av”. Det där "störa sig på" är en konstruktion man fått vänja sig vid och det kan få tjäna som exempel på viss anpassning hos oss klagputtar.

Inte heller är vi högerextrema nationalistextremister (kanske några, men dem känner inte jag). Vi bara ser ett tidigare och bättre fungerande språk gå i putten.

K-teoretikerna, menar A-M K, gör gällande att språkvetarna ”cementerar klassklyftor”. Inte jag. Min åsikt är att det av låt-gå-mentaliteten skapas nya språkklassklyftor.

Har inte sagt sista ordet än, ratta in samma kanal i morgon vetja!


PS "Störa sig på" finns inte i Svenskt språkbruk från 2003. Däremot har uttrycket varit i svang länge och är kanske en blandning av "reta sig på" och "störas av"?

Sbråk fortsätter med sitt konspirationsteoretiska tänkande

Man kan givetvis inte skylla på språkvetarna för hur folk talar, men de verkar (detta är en upprepning från i går) befinna sig i en annan verklighet.

Man kan inte heller enbart skylla på folket, för det får ingen hjälp och stöd beträffande modersmålet. Språkvårdare okejar det mesta och håller sig med samma attityd som språkforskarna: Jaha, så här säger folk, ja, då är det ju så!

Folk och folk, förresten, det som bekymmersamma är att medierepresentanter och andra med kommunicerande roller har svårt med svenskan.

På denna plats igår nämndes också att det problematiska inte rör sig om enstaka grammatiska finlirshistorier av typen de/dem, särskrivning av sammansatta ord, osäkerhet angående sin/hans/hennes etc, utan snarare den effekt ett dunkelt språk får på hela samhället.

Ett riktigt tröttsam kommentar är den där ”huvudsaken är att man förstår”. Allteftersom tiden går är det svårt att bli av med en tanke som biter sig fast: Tänk om många faktiskt skiter i att förstå eller göra sig förstådda?

För personer med dyslexi är det allvarligt med denna nonchalans hos ett omgivande samhälle. Det spelar ingen roll vem man är, besvären är lika jobbiga för alla.

🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴

En ung, nu levande, svensk prins har gripande berättat om hur dum han känt sig vid vissa tillfällen. Ett sådant var när han fick problem med att utläsa ett riktigt högt tal. Undertecknad har inte klart för sig var dyslexi och dyskalkyli tar i varandra – om de nu gör det – men de är båda handikappande. Inte minst då många drar förhastade slutsatser om de drabbade.

Det har länge legat i luften: Är man en konspirationsteoretiker?

Det kommer en dag när varje människa måste ställa sig frågan: Är jag en konspirationsteoretiker? Innan människan i fråga svarar, måste hon beakta fakta i fallet. Nu blir det idédiskussion! (Heja!)

Att världen runt omkring DSHS (den som här skriver) förändrats kan DSHS skriver intyga: Det har blitt ett jädrans sammelsurium! Men DSHS är inte tappad bakom en vagn (även om DSHS hellre vill säga ”folkvagn” i stället för ”vagn”, orätt mot såväl vagn som folkvagn) och vet m a o att det mänskliga språket är en knepig fråga. Få kan enas om vad språk är och bör vara.

Men här har ni en som nördar ner sig i saken! Och därför fortsatte läsa en del annat som A-M Karlsson skrivit, språkprofessorn nämnd i gårdagsinlägget. Bland hennes språkspalter i en större dagstidning är det en en som föranleder frågan: Är jag en konspirationsteoretiker?

A-M K skulle nog svara jakande med tanke på Sbråks innehåll. Hennes spalt har rubriken "Konspirationsteoretikernas nya måltavla: språkvetarna”. Klart man kastar sig över den.

Den tyngre konspirationsteorin går ut på att språkvetare, alla yrkesgrupper med ”språkmakt”, på ett medvetet sätt ”undanhåller kunskap om vad som är korrekt språk”. Detta, enligt k-teorin, för ”att cementera klasskillnader, utanförskap och maktförtryck”. Språkvetarna gör så för att de därigenom ”bevakar sin egen makt, eftersom de själva vet vad som egentligen är rätt”.

Hon beskriver även en mildare version av konspirationstanke som beskriver hur språkmänniskornas verksamhet visar på ”missriktade strävanden att utjämna skillnader genom att upphöja det enklaste (och sämsta) till regel”. A-M K tillägger att den ”uppfattningen rymmer både korrekta iakttagelser och missuppfattningar”Hon försöker alltså förstå vanligt folks oro, som det brukar heta.

Eftersom A-M K inte är här och kan försvara* sig, som det också brukar heta, tar DSHS sats för att  försöka föra en sansad diskussion om saken. Den börjar imorgon, detta var inledningen.

* Det känns nödvändigt att apropå denna numera vanliga klyscha upprepa vad som hände i en diskussion i radio. En person angrep försvaret och programledaren sa: "Ja, nu är ju inte försvaret här och kan försvara sig"

Kanske är "jamen" och särskilt "nämen" bara något som smittar

Nu har jag läst texten som nämndes i bloggen om i går och där finns initierade och intressanta åsikter/funderingar kring det nej som egentligen ska vara ett ja. Eller rättare sagt det meningsinledande jamen/nämen som uppträder ryckvis här och där.

Författare är Anna-Malin Karlsson, låt oss för enkelhets skull kalla henne språkprofessor. Hon beskriver många av de (framför allt) talspråkliga fenomen vi människor ägnar oss åt, t ex de ”nej” eller ”ja” som får markera en förändring av ett tillstånd, skulle man kunna kalla det.

Det kan exempelvis sitta ett par personer runt ett bord och plötsligt säger någon: ”Nej, nu får vi börja jobba igen” eller ”ja, det här var väl allt vi kan komma fram till nu”.

Ja, (!) detta är jättevanligt, men ”sportnejet” är nog en annan historia, det är oftast svar på en fråga som – man märker det av svarets fortsättning – borde haft ”ja” som inledning.

I alla fall har A-M Karlsson en riktigt avancerad (tycker jag) förklaring till sportarnas ”nej” och den måste återges i sin helhet:

Varför då så mycket nej just i sportintervjuer? En förklaring är situationen och temat för samtalet: det handlar om prestationer, idrottaren har fullt upp med sina egna tankar och intervjuaren ber om en förenklad värdering. Nejet blir ett sätt att ta ett steg tillbaka och backa från frågan, för att därefter ge sin egen bild. Politiker får ofta mer detaljerade frågor och vill de inte svara har de ofta förberedda ”svar” som de kan leverera. Genom att inte inleda med nej markerar de att de har kontrollen från början. Sportstjärnornas nej visar att de i alla fall hört frågan!

Intressant, som sagt, men fan tro’t. Undertecknad lutar åt att det är ett modeuttryck, för att inte säga modenyck, något en särskild grupp människor börjar begagna sig av och som sen sprider sig till övriga samhället.

Nämen i dag gör vi verkligen en jättebra match

En läsare, O, skriver och undrar om det ”ligger inom Bloggens ’verksamhetsområde’ att kommentera (och gissla) de infama ja, men . . . och/eller nej, men . . . (I st.f. bara ja eller nej) som numera verkar vara det mer eller mindre lagbundna sättet att inleda svar på frågor, fr.a. (men alls inte enbart) i radio/TV?”

Detta är intressant. Jag kastade mig över sökverktyget i det kilometerlånga Worddokument där bloggens texter ligger kvar i mer eller mindre utkastliknande stadier. Inte ett jota. Det är märkligt att jag inte tagit upp dem eftersom dessa nej, men – nämen –  noterats av mig själv som alltför ymnigt förekommande.

Vet att det skrivits om detta på andra språkhåll, men finner inget just nu. Jo, förargligt nog ligger en artikel om saken i nätupplagan av en tidning som jag inte prenumererar på. Det finns ett sätt att komma åt texten, men det får anstå till morgondagen.

I alla fall är det, som O skriver, hög tid att gissla fenomenet. På något vis känns ”nej, men” värre eftersom det ofta sägs när svaret borde vara ”ja”. Tror faktiskt att Zlatan var den jag först upptäckte tilltaget hos. Här ska nu göras ett mycket rudimentärt försök till exemplifiering, det kommer att märkas att man inte hör till de mest sportintresserade.

Så här ungefär kan det låta: ”Gör ni en bra match i dag?” (I sportspråk används av någon ganska outgrundlig anledning historisk presens, själv skulle jag fråga ”gjorde ni en bra match” när den uppenbarligen är avslutad och klar.) Jag hör för min inre hörsel (vad ska det annars heta?) Zlatans specialskånska på journalistens fråga svara nåt i stil med: ”Nämen vi spelar ju bollen bra framåt ju.”

Eller liknande. Förresten: I fotboll spelas bollen framåt och bakåt, har jag uppsnappat, mer sällan åt sidan eller uppåt – som jag också sett hända.

Detta ”nämen" har alltså en längre tid betytt ”ja”, och inte bara bland sportare utan även bland människor utanför planen. Det är mycket konstigt och måste skrivas in under den oroande rubriken ”Sådant som betyder sin motsats”.

Det finns gottfinnande, och så finns det gottfinnande!

Gottfinnande: ordet skrevs plötsligt i gårdagens inlägg. Det förvånade skribenten, vad är det för nåt, egentligen? Tja, här blir det bakåtblickande och då rör man sig (inte heller) på fast mark.

SAOB skriver att det första belägget är från 1636. Vidare noteras att ordet numera används ”nästan bl. i förb. med prep., i sht i uttr. efter (eget) godtfinnande”  – alltså: ”nästan enbart (blott) i förbindelse med preposition, i synnerhet i uttrycket ’efter eget gottfinnande’”.

Just detta stycke publicerades (under uppslagsordet ”god”) redan 1929 och man känner sig nästan bombsäker på att uttrycket ännu används blott så!

Gottfinnandet har en kanske ännu mer speciell synonym i ”skön”, nyttjat på precis samma sätt, ”efter eget skön”. Ser jag rätt i en etymologisk ordbok är ordet släkt med ”skönja” och ”skåda”, medan ”skön” som i ”vacker, angenäm” m m visserligen också har samma släktskap, men är så knepigt att läsa om att jag ger upp.

 

Gottfinnandet ser man oftare uttryckas som (jag/han/hon m fl) ”finner för gott” att – och så ett verb! Som vanligt är det vid en nätsökning lätt att ramla in på Reuters ruta. Den är toppen, enligt undertecknads åsikt. Skriv bara sökorden gottfinnande och Reuter och se än en gång vad tiden sprungit bort från.

Varningen som vittnar om tidsavståndet finns alltid med vid sidan av hans gedigna språkspalter: ”Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade”.

På tal om något nästan helt annat: I min barndom sa man att man skulle ”köpa gott” när man menade dagens ”köpa godis”. En sån utveckling är det svårt att bråka om. Men ”en godis” ska ingen höra mig säga!

Dagens dilemma: Man stämmer i bäcken men motar i grind!

I en värld där inga lagar och regler gäller – språkregler alltså – känner man sig osäker på allt man hör och säger.

I går tog jag bladet från munnen i denna blogg och påstod att det inte går att säga att en färja krockar ”in i” kajen. Men uppenbarligen går det att skriva så i en av landets större tidningar med lika dåliga formuleringar som konkurrenterna.

Varje gång är det förvånande. ”Var är de som har hand om’et?”, tänker man. "Finns det ingen som korrigerar eländet?"

Tack och lov är man inte helt ensam om sådana tankar. Det finns ännu några gamlingar (och några sällsynt förekommande yngre) som inte heller tycker att färjor, bilar, människor, getter – fyll på listan, gärna – krockar in i saker utan med desamma. Men vem är jag att döma i en värld där var och en specialsyr sitt språk och använder det efter eget gottfinnande?

Och för att långsamt skrida in i en ödmjuk ruta av ens personlighets vanligen tvärsäkra marker, så ges ett par exempel på de gråzoner språket också uppvisar.

Ett användbart uttryck är ”ha på fötter”. Här säger den egna språkkänslan att det ska vara obestämd form på ”fötter” (de antar f ö och efterhand en alltmer obestämd form även i den verkliga världen).

Men gång efter annan hör man människor säga ”ha på fötterna”. Ett slående i såväl analoga som digitala lexikon visar att bägge varianterna tas upp. De här konstruktionerna har faktiskt upptagit mina tankar en del och jag lutar åt en egen regel: Den obestämda formen används när uttrycket har en överförd betydelse. Det låter ”rättare” att säga att man bör ha varmt på fötterna om man ska ut i kyla. Andra exempel är ”sticka under stol, mota Olle i grind”. Sticka under stolen låter som om det sker i verkliga världen. Fast då skulle man kanske säga stoppa? T ex ”jag stoppar kartongen under stolen här”. Och så till Olle, att mota honom i grinden förutsätter väl en existerande och bestämd grind?

Men de här fallen är kniviga även om min regel verkar bra. Det finns ju regionala varianter av det mesta. Sydsvenskar drar t ex ofta till med dubbla bestämda former som ”i denna boken”.

Däremot heter det att man ”sätter sitt ljus under skäppan” och ”stämmer i bäcken”. Här är alltså sbråkmakarregeln inte tillämpbar. ”Trälit”, som vi säger där min vagga stått.

Det händer grejer! Färjan pangar in i kajen och England ut ur EU.

Den minnesgode läsaren (JÄTTEKLYSCHA!) minns hur undertecknad ondgjorde sig över uttrycket ”krascha ut ur EU”. Uttrycket används på engelska och har helt enkelt adopterats utan prut. Visst finns verbet ”krascha” även i överförd bemärkelse i svenska, t ex i ett ordet börschkrasch, men "krascha ut ur" något  känns fel för min språkkänsla i den mån det finns nån kvar. Däremot skulle jag (här rannsakas språkminnets alla hörn) vara med på ”panga in i” .

Det skulle t ex den färja ha kunnat göra som i en rubrik tilläts ”krocka in i kajen”. I sin helhet löd denna märkliga mening alltså: ”Färja har krockat in i kajen”. Kalla mig petig för all del, men jag vill nog säga ”färja krockade med kajen”.

Och inte nog med detta otrevliga faktum: färjan tar oss även in i ytterligare prepositions- och/eller andra småordseländen. En radiojournalist fick till kombinationen ”ge bedömning över” vad-det-nu-var. Korrekturläsaren sticker upp sitt fula tryne och ändrar till ”gör en bedömning av”. Eller varför inte bara ”bedömer”?

Den som ändå finge korr-läsa sin omgivning. Skulle gärna göra det gratis. Och då skulle bl a följande rubrik behandlas: "Brutalt styckmord mot kvinna”. Styckmord mot? Begår man mord mot någon? Det är väl illa nog som det är. Och dessutom skulle kombinationen ”brutalt styckmord” få skrivas om. Den ingår i samma kategori som ”oaktsam våldtäkt”. 

Man måste ju i ärlighetens namn i så fall acceptera att det förekommer styckmord utan brutalitet och våldtäkter som begås aktsamt. Synonymer till aktsam är varsam, försiktig och omtänksam.

Det är väl svårt att tro att någon gör något på ett väl sätt, väl?

”Du ville se mig?” sa en av huvudrollsinnehavarna i den brittiska tv-serien till en annan. Men hon menade inte se, jag kan sätta många spänn på att hon – i situationen ifråga – sa: ”Du ville träffa mig?”

Som översättarmisstag är det lättförståeligt, men man önskar att det fanns någon som kollade en sån text innan den går ut på tv, eller vilket medium det nu än må vara.

Ingen människa skulle tolerera andra typer av fabrikationsfel, men språket får man ha sönder utan att ens kunderna (= tittarna i detta fall) klagar. Snart kommer vi att höra, eller själva uttala, meningar som: ”Jag ska se honom kl 11 i morgon”.

Nästa exempel är svårare att förklara. Jag läste, var minns jag inte, att någon sa: ”Vi ska bemöta kunderna på ett väl sätt”. Här blir det knepigare. Först kan man tro att något ”well” letat sig in, men det skulle inte heta så på engelska heller: ”in a well way”. Om å andra sidan konstruktioner som ”treat someone well” lyckats med konststycket att åstadkomma en så konstig svenska är det långsökt.

Nå. Som vanligt googleletar jag efter”på ett väl sätt”. Då finner man (bland andra exempel) i något som heter Skolbanken (används av lärare) att ett av nivåmålen för ett skolämne är att eleven ”ska använda begrepp på ett väl sätt”

Är det, jag frågar ut i läsekretsen, att använda språket på ett väl sätt?

Det finns många bollar att sätta i rullning, men räcker det?

Det är nog få av oss som kan tala eller skriva helt utan klyschor. Kanske kan vi inte heller vara överens om vad som egentligen är en klyscha. För flera decennier sen tror jag att många enades om att ett uttryck som ”vårt avlånga land” var en typisk sådan.

Men just idag kastade en papperstidning in mig i en vanlig bollklyscha: ”Boris har bollen”, stod det. (Med Boris avsågs en känd premiärminister.)

Lite lattjo var detta sammanträffande, bara några minuter tidigare hade jag skummat en del av Wikipedias lista över svenska idiomatiska uttryck där ”bollen är rund” stod med. Tja, den skulle jag vilja kalla en klyscha, men sannast är nog att ordspråk, klyschor och idiomatiska vändningar knallar över gränserna till varandra då och då. Detta om detta. Här utlovades (i gårdagsinlägget) hur det kan låta när man gör avkall på ett språks detaljrikedom – ja, rikedom, över huvud taget.

En person i vad man brukar kalla ledande ställning har sagt följande om sitt företag:

Det finns en väldigt hög kompetens här. Prioritet ett för mig är att sätta kunden i fokus. Där finns hel tiden en utmaning, det gäller att tänka utanför boxen.

Ja, man förstår: det gäller att ha många bollar i luften. För att återgå till de runda tingestar som får beskriva det mesta kommer här ett uttalande från en nytillsatt s k talesperson:

Det gäller att gilla läget och spela bollen där den ligger.

De här yttrandena har väl sin största släktskap med det som brukar kallas affärs-, alternativt politikerfloskler. Själv ägnade jag en god stund åt att försöka skriva om dessa båda citat till något som inte utmynnade i ren intighet. Det lyckades inte.

Inte direkt skära, men ej heller rispa, ordet är nog snarare rista

Hör du hur det skrapplar, Tage!? sa svärmor. Det gick inte en dag utan att hon varseblev ljud i deras bil, ljud som ofta var svåra att finna källan till. Vad hon menade på andra människors dialekter kunde vara ”skramla, rassla, klappra, skallra”. Det finns säkert ännu fler ord som ungefär beskriver det ljud hon menade. Säkert kan folk även bli oense om huruvida något rasslar, klapprar eller skrapplar.

Trots dialektala varianter misstänker man att det ändå finns en hel del onomatopoetiska (ljudhärmande) ord i rikssvenskan som många är överens om – vad gäller betydelsen, alltså.

En lokaltidningsjournalist skrev om problemet med graffitti på vissa byggnader. Där dessa hade putsade väggar talades om hur klottret "rispats" in i putsen.

Det fick igång sbråkmakaren (inget språkjox är för stort, inget för litet) och nu är frågan: Har man rispat in bokstäver? Nej, svarar jag själv, för att bära epitetet klotter bör de väl ha "ristats" in i nämnda puts?

Det kan verka vara dålig underhållning för många, men för somliga av oss räcker vissa spörsmål långt: När skrapplar det och hur? Vad rispas, vad ristas? Vad är skillnaden på en repa och en rispa?

Det finns stora anledningar att gå till botten med modersmålets detaljrikedom, annars kan det gå som vad morgondagens inlägg ska handla om.

Ett lite kryptiskt klotter, men utan tvekan inristat

Bärens kung är en smaksak, men inte Kungen av bär

Aldrig får man vara riktigt glad. Nu var det nån tjomme på radion som utnämnde jordgubben till Kungen av bär. Det är som om man sa att älgen var Kungen av skogen. Och man säger ju Skogens konung, inte sant? Då bör det väl även heta Bärens kung?

Allt är nog egentligen Gyllene Tiders fel. Minns hur jag 1995 hoppade högt av låten Kungen av sand och det var inte melodin i sig som åstadkom detta. ”Kungen av sand” tänkte jag , ”det måste väl heta Sandens kung?”

Ja, och på den vägen är det, som det brukar heta.

Kungar och drottningar av något är det bara av geografiska platser, Arabien och England, t ex.

Men på engelska är såväl personer som saker king och queen av lite allt möjligt. The King of berries tycks vid en snabb titt vara björnbär. Men det är naturligtvis ,en smaksak, precis som med jordgubben.

Det som inte är en smaksak är den språkliga konstruktionen.

Nöden tvingar en att uppfinna ett ord som förkorkat

Snabba medier gör oss inte upplysta i lika hög grad som de gör oss dumma. Det står oftast ingen ond man (eller kvinna) bakom, man måste skylla på den hastighet tekniken bidrar med. På (särskilt vissa) tidningars nätsidor står rubriker som tävlar om att förkorka* oss.

Nyheten om något inträffat ska ut samtidigt som det sker, ingen tid finns till eftertanke. Ändå  skiftar inte det begångna brottet (eller vad det nu handlar om) gestalt om man tar ett par minuter till på sig för att undvika de löjliga rubriker som präglar vår tid. Först ett exempel under en sån där typisk ”just nu”-vinjett.

Rubrik: Person skjuten
Underrubrik: Det är en skottskada 

En äldre favorit lyder

Rubrik: Settman akut till sjukhus – i USA
Underrubrik: Tv-profilen ditförd i ambulans i söndags

En mycket mystisk rubrik är:

Kvinna frågade om giftmord – sen föll sambon ihop i stugan

Ännu lever jag oinformerad om bakgrunden till dessa "nyheter". Jag samlar bara på rubrikerna. Det skänker en sällsam glädje att inte låta sig dras in i artiklar med den sortens lockbete.

Under min yrkesverksamma tid var folk (tidningsanställda) noga med att inte förlöjliga tragiska händelser (och därmed ett stort antal offer) med fåniga rubriker.

Som avskräckande exempel i genren har ofta anförts en rubrik från 1970 (Aftonbladet): 

"Mord i dag på Östermalm: Greve sköt neger med jaktgevär".


*”Förkorka” var ett ord som fattades men behövdes och därför konstruerades

Står man på äggskal och ser saker ta liv ska man söka hjälp

"Låt aldrig en människa göra en maskins jobb". Meningen yttras i filmen Matrix, en av de science fiction-filmer (den är ungefär tjugo år gammal) som innehåller några slagkraftiga rader och därikring en massa snömos avsett att verka lika slagkraftigt.

Det är alltså undertecknads åsikt om sfi/framtidsskildringar och deras s k tilltal som är svårt att begripa. Det är väl som vanligt ens höga ålder som är i vägen. Och då avses inte prompt de egna årens antal utan utseendet på den värld man själv kommer från. (Haha, apropå snömos, vem förstår vad jag skriver?)

Men låt oss i stället ändra meningen så att den passar en människa från 1900-talets mitt: ”Låt aldrig en maskin göra en människas jobb”.

Här följer tre utsagor, frambragta av mänskliga varelser i tv eller radio:

Vår fascination handlar om att se saker ta liv och växa (radioprogram)
Han stod på äggskal (radioföljetong)
Upplev när alla förtrollade sagor kommer till liv (reklam i tv)

Liknande saker har jag hört under ca ett decennium. De kan inte annat än att i förstone ha producerats på maskinell väg. Och om de inte stammar från ett digitalt översättarverktyg så kommer de från en människa på väg att förvandlas till en maskin.

Att slänga in engelska ord lite random tyder inte på klyftighet

Pratar man själv halvgallimatias, undrade undertecknad i går och svaret är tyvärr ja. Vi gör det lite till mans. I bästa fall pratar man denna nysvenska som dialekt eller ett – jag höll på att säga kontextbetingat språk. Vid behov kan man givetvis skärpa till sig och tala som folk. Det låter möjligen förmätet, eller felaktigt, men varför inte anpassa språket till situationen? Här är det bara ens fingertoppskänsla som styr fast den brukar ju andra skatta på annat vis än man själv.

Ändå måste var och en ta ansvar för sitt språk och försöka lista ut om de man pratar med har samma uppsättning inlånade ord att svänga sig med i tid och otid.

Whatever.

En närstående säger verbet ”outa” ofta. Det betyder egentligen ”avslöja, erkänna” o dyl. ”Har du outat att du egentligen gillar cowboyfilmer?”, kan en mening lyda. Och många av oss säger saker som ”det här var shit/very good”. Det bara går på räls.

Men man ska inte inbilla sig att sånt visar att man kan engelska. Kasta runt allehanda modeglosor har folk alltid roat sig med utan att det gjort dem klyftigare än dem som låter bli.

Det känns ändå lättare att tolerera just den typen av instoppade ord eller utrop. Arton gånger värre är de (läsaren vet vad som ska komma) där helknäppa direktöversättningarna. Så förvånad man kan bli när de dessutom åstadkoms av äldre människor. En drygt 60-årig deckarförfattare skriver utan att blinka meningar som ”hon tar inte ett nej för ett nej” och ”med en handduk dolde han de privataste delarna”.

Pinsammare än de privata delarna själva är ett sådant språk.

Det som tar en stund handlar i själva verket om en längre stund

Vanligen förstår man ännu av sammanhanget vad som sägs/skrivs, men när man verkligen lystrar/betraktar tycks det ändå som om något obekant smyger sig in i ens förståelse.

Så tänkte jag när en kvinna på radion sa: ”Jag ville bara ta en stund och lämna de här till er”. Spelar ingen roll vad det gällde, det var början på meningen som knastrade: ”Jag ville bara ta en stund och”. Det enkla sätt som undertecknad går tillväga på för att kolla ursprunget är att googla ordalydelsen ifråga, fast på engelska. När man skriver ”I just wanted to take a moment” visar sig uttrycket nästan extremt vanligt, vilket sätt man än räknar antalet träffar på.

Där sitter man då med sin sorg och inser att de enkla ”jag ville passa på att/ta tillfället i akt att…” kommer att vara ett par av de tusentals idiomatiska (svenska) uttryck som snart är borta.

Om något ”tar” en stund så är det ”det” som gör det, inte ”jag” (eller annan person). Exempel: ”Det tar en stund innan jag är klar”. Och det märkliga med den meningen är att personen inte menar ”en stund” som något kort, utan snarare en längre stund.

”Det här kommer att ta en stund” innehåller alltså mer information än vad satsen ger sken av i förstone. Denna nästan lite komplicerade innebörden har tidigare förståtts av de flesta infödda som använt svenska att kommunicera med.

Det är i finliret man finner varje språks signum. Att behärska detta finlir brukar särskilt glädja dem som vill lära sig ett annat språk än modersmålet.

Förstår man egentligen det man hör sägas (ser skrivet)? Vad gäller vardagligt mediespråk, inte facksnack, givetvis. Pratar man själv halvgallimatias när det kommer till kritan?

"Barnens inre Dostojevskij dränker sig nog inte av förtvivlan"

Förrförra inlägget handlade om att pronomenet ”sin” dör ut. I följande exempel hänför sig ”hennes” och ”deras” till satsens subjekt och ska alltså vara ”sin, sin, sina, sin”.

NN skriver om hennes barndom tillsammans med hennes syster
Killarna började arbeta med deras företag.
De vill båda tillbringa mer tid med deras son 

Hittade ytterligare en som tyckte att det är synd på ”sin”, journalisten Ann-Charlotte Marteus:

.Jag tar min hatt. Du tar din hatt. Victoria tar sin hatt. Victoria tar INTE hennes hatt. Det påståendet antyder att tronföljaren tar någon annans hatt, exempelvis Madeleines. Det gör hon inte, ty de har olika klädsmak. Samt hattmått. Kungen tar sin hatt. Kungen tar inte hans hatt. Kungen har gott om egna hattar och alla rykten om att han skulle vara kleptoman måste betraktas som grundlösa. Familjen Svensson har inte sålt deras familjehem. Familjen har med andra ord inte sålt grannarnas hem. Sådana tilltag är både ohövliga och, tack och lov, ovanliga. Svenssons har helt renhårigt sålt sitt eget hem./…/

Engelska är inte som svenska. De engelsktalande har inget elegant "sin" eller "sitt" att tillgå.
Men det är faktiskt deras problem. Vårt problem är att lärare, under de senaste decennierna, uppenbarligen inte har lärt sina elever skillnaden mellan sin och hans, sin och hers, theirs och deras. Det går knappt att öppna en tidning, lyssna på radio, se en textad film eller nalkas text-tv utan att drabbas av konsekvenserna av detta pedagogiska haveri.
Jag tror inte att barn får psykiska men om lärarna rättar dem när de skriver eller säger fel. Jag tror inte att barnens inre Dostojevskij går och dränker sig av förtvivlan. Jag fruktar emellertid att lärarna inte har respekt för sitt yrke. På sin höjd har de väl respekt för - deras.

Så långt A-C M.

Men en konstig grej är att det verkar som om (jag har givetvis nämnt detta tidigare) såna här reflektioner och kommentarer är ett decennium gamla. Inte för att jag företagit en regelrätt undersökning, men googlar man på den här typen av förändringar, ingrepp, i svenska språket, visar sig de flesta vara skrivna för ca tio år sedan. Texten ovan skrevs 2008, t ex.

Vad man kan fråga sig är alltså: Har folk slutat bry sig? Ser de inte de här konstigheterna längre? Accepterar de faktum och ger upp?

Sbråkmakaren ger inte upp.

Appell, uppmaning, vädjan, varning, profetia, lystring: ja, se upp!

Denna morgon stod undertecknad och kokade kaffe utan brådska när dagens dikt läses i P1. Den var skriven av Bei Dao, översatt av Göran Malmqvist, nestor vad gäller kinesisk kultur och litteratur. För att läsa något om honom tog jag den vanliga snabba vägen och googlade. Hamnade då i en artikel som skrevs 2018 under pågående Svenska Akademien-kaoset.

Leig GW Persson, den kanske mest självutnämnde experten på det mesta, beskrev då Göran M som en ”som aldrig åstadkommit en begriplig berättelse i hela sina liv. De måste sitta där av skäl som jag inte riktigt förstår” (Leif GW P avsåg med ”de” Göran M och Sture Allén).

Tar här tillfället i akt att uttrycka en, tjaa, oro är inte ett starkt nog ord, låt oss säga gigantiskt stor oro över att den typen av uttalanden 1) dels förekommer 2) dels påhejas. Utan att vara en som direkt vill sina medmänniskor något  ont skulle jag vilja döma LGW till att lära sig kinesiska samt översätta alla sina böcker och uttalanden till samma språk.

Men här ett citat ur dagens Dagens dikt av Bei Dao:

Utan brådska kokar jag kaffe
flugor vet inte vad fosterland är för något
jag tar lite socker
fosterlandet är en dialekt

Det är inte en översättning man snyter ur ärmen, den som vet något överhuvudtaget om språk inser det. En svensk, särskilt en vars dialekt inte är lika avvikande som övriga (det finns dock ett fåtal mycket speciella) i Sverige, vill kanske istället säga ”fosterlandet är ett språk”.

Fast en sån mening kanske inte har någon betydelse när folk dels håller på att nedmontera sitt språk (bland annat), dels skräms ihjäl av att annars låta som någon slags extremhögerpartist.

Kasta för guds skull inte ut barnet med badvattnet!

Det är inte bara Lena och hennes kompis som är ute och cyklar

Den som tar del av innehållet i svenska tidningar, radio och tv har inte kunnat undgå det faktum att sin, sitt och sina är på väg att försvinna. Det här är en av de förändringar som påverkar svenskan på djupet. 

Huvudregeln är att de reflexiva possessiva pronomina sin, sitt, sina används för att syfta tillbaka på subjektet i samma sats. Det finns vissa knepiga fall, men då får man anstränga sig. Eller säga fel. Säga fel är inget problem, men man måste inte göra en regel av just det! 

Jag skiter väl i vems cykel det är!

Andra språk (de flesta jag känner något lite till) som inte har detta (dessa) pronomen har sina (deras, skulle många i dag säga) egna formuleringar för att visa ”vems vad” som menas. Låt oss ta två enkla meningar: "Hon tar sin cykel och åker" och "Hon tar hennes cykel och åker." I det andra exemplet är det (i den svenska många av oss lärt) någon annan som förekommit i dramat, tar hojen och sticker. Då måste åtminstone den som äger cykeln namnges: "Hon tar Lenas cykel och åker". 

Ingen stor sak, tycker många. Jovars, det är det. Om alla språk ska anpassa sig till engelska (eller andra språk som påverkar dem) så försvinner på lång sikt dessa alla språk.

Mig upprör det. Det talas vitt och brett om folks unikhet, att multikulturella företeelser ska skattas högt. Det här är en grov svordom åt just det hållet. Inte ens den gamla egocentriska individualismen är det mycket bevänt med, för många går i varandras ledband. På det här viset kommer det mesta att bli samma skit i krukan som i locket, som grannen Tyko sa.

Skulle jag kunna få två stycken spandå i en påse, tack!

Till gårdagens kaffesorter krävs kakor och bullar! I konditoridisken låg ett bakverk med namnskylten ”Spandaue”. Sbråkmakaren tänkte "mjae-näe” utan att vara verklig expert på vare sig kaffebröd eller världens språk. Men med skaplig kännedom om vissa svenska och tyska bakverk: berliner, pariserbulle, karlsbader, amerikaner m fl, misstänkte jag att det lutade rätt mycket åt att ett r saknades: spandauer.

Nu tror jag att jag gör det man inte bör: citera sig själv. Den 14 september 2017 skrev jag så här:

Ser man en pariserbulle* på ett tyskt kondis och vill köpa den så undrar expediten om man menar en ”berliner”. Det verkar vara så här: i pariserbullen är det vaniljkräm – och kanske den bara heter så i Sverige - i berlinern vanligen röd sylt.

Letar man efter spandauer på nätet får man upp en massa winerbröd! Dessa kan ha sylt, vaniljkräm och kristyr eller choklad ringlade över sig. Det vore vanskligt att påstå att någon är den ”äkta” spandauern, då finge man nog åtminstone halva wienrbrödsvärlden över sig.

Men just den spandauer jag såg blev ett exempel på folketymologi. En dam kom in och förvirrades som undertecknad av namnet. Sen gjorde sig väl några gamla kunskaper i franska påminda. Få se nu: bokstavskombinationerna ”au” och ”eau” finns bland dem som uttalas som ”å”. Kanske hon inte heller tänkte på att det egentligen stod ”aue”här, för hon klämde till med: ”Kan jag få två spandå, tack!”

* I det kondis jag befann mig hette pariserbullen förresten Désiréebulle.

Kaffe espresso, macchiato, ristretto, cappuccino och kaffe togo

Föga felfri själv kan man ändå glädjas över att se grandet i sin broders öga, men icke bjälken i sitt eget. Fast allvarligt talat – det är lika intressant med egna fel som andras. Långt upp i åldern trodde jag att verbet hette urskuldra och inte urskulda (bekänt redan 17 juni 2017 i blogggen) och ännu blandar jag ihop logaritm och algoritm eftersom jag inte är så hemma på sånt som slutar på -itm.

 

"Urskuldra" är ett bra exempel på folketymologi: känner man inte igen delar av ett ord så skapar man nåt eget. Gamla exempel är ryggmatism (reumatism) och undervisitet.

Är främmande språk med i leken kan det också bli roligt. Minns att jag berättat om kollegan som (detta är decennier sedan, innan engelskan blivit var svensks egendom) skulle gå på ett ”meetingmöte”. Han skämtade inte.

Ibland ser man affärer sälja ”saccosäckar” (”sittsäckar” på svenska). Det blir kul eftersom italienska "sacco" betyder säck. Säcksäckar, alltså! Nu kan förstås inte alla italienska, kanske ligger nån marknadsförare bakom: ”de kallas ’sacco’, fint, då döper vi dem till saccosäckar!”

Åt hållet är ”Jag tar en sån där kaffe Togo”, som en bekant hörde från en kaf'ékund. Varför inte. Bland alla macchiato, espresso, cappuccino kan väl även kaffe togo platsa.

Vad det är för kaffe får läsaren lista ut. Det är inte svårt, så mycket kan sägas…

Lite om hela språkviddevippen eller, som jag säger, -villevippen

Är inte färdig med det språkideologiska ännu, det från i förrgår (som om jag tänkte bli ”färdig”, förresten). Det var givetvis välment av Postverket att försöka få folk att bli mer orädda i skrift. Även om Posten, som jag såg någon antyda i samband med kampanjen, ville få fler brevskrivare och därmed sålda frimärken. Med just den saken har det ju gått som det gått liksom med Posten själv, men låt oss ändå gå tillbaka till slutet av 70-talet.

Det var i ungefär samma veva som denna bloggskribent började utöka sitt ordförråd och intressera sig mer för språket över huvud taget. Lite sent för en i 25-årsåldern kanske, men alla har inte varit förnumstiga små barn som sköter skolarbetet perfekt av sig själva eller låter föräldrarna styra in dem i litteratur, teater, konst, segling, skidåkning och allt det kan vara.

Man kan säga att jag lärde mig läsa av Horace Engdahl. Inte mycket äldre än mig (nu ropar de som ”vet” att det heter ”jag” i denna position) skrev han på den tiden texter som kändes tilldragande om lika tilldragande ämnen. Så kunde en i vår tid avskydd person en gång vara en förebild för andra. Nog om detta.

Det finns många som inte kan eller vill ägna sig åt språk alls. Till sånt finns tusen skäl. Och det tål att upprepas: För dem som inte har möjlighet, kunskap eller håg, ska språket i det samhälle som omger dem vara så tydligt som går.

Mig har det retat när folk ur privilegierade grupper talat om att undvika ”fina” eller ”svåra” ord. Viktigare är att (samhälls-)institutioner, medier, politiker och varenda jäkel som har något att meddela, följer överenskomna regler om stavning, grammatik, ordbildning, syntax – hela viddevippen* Vilka ord som är fina och fula kan man överlåta åt menigheten att avgöra och hur varje individ sen väljer att uttrycka sig är vad som brukar heta personens ”ensak”.

Dixi.


* Viddevippen får flest träffar på Google. De som använder ”villevippen” (på nätet) förutom undertecknad är bloggaren Pillan och en twittrare som kallar sig just ”Villevippen”.

Lakarnas livsinriktning ljissar läsaren lätt längs läsningen

Efter allt gnäll och gnöl är det dags för lite skoj. Så här skrev en av de tidningar sbråkmakaren alltid kritiserar: Ljust nu: 27 000 hushåll har fått strömmen tillbaka. Förklarar för den som mot förmodan inte läser tidningar online: En mycket vanlig braskande rubrik i dessa skriker sitt Just nu och rapporterar om det som händer precis i sekunden. (Inte alltid jätteintressant bara för det, dock!)

Så lite behövs för att somliga av oss ska glädjas kraftfullt över ett journalistiskt skämt som inte är ”exkluderande”. O ja visst, häromsistens skrev jag att det var ett skämt också av mig själv att använda ett ord som ”exkludera”. Det är klart att det är. Liksom "inkludera". Om man menar "utestänga" och "inbegripa".

Jag kan skratta åt allt möjligt i ordväg även om vi numera skämts bort med knasigheter via stavningskontroller som tolkar skribenten fel. Vid en sökning på det inte helt vanliga ”tjolattjofladdring” kan man bl a hamna i en blogg där en kommentar om ordet lyder så här:

Min pappa använde det rätt flitigt förr, särskilt när vi började skolan o skulle lära oss att stava; då var det första ordet han tyckte vi skulle lära oss att stava till.

Vilken fantastisk far!

Och när jag slog upp "tjolattjofladdring" i en ordbok kom den vanliga undringen om vad man egentligenär ute efter. Ordboken gav själv ett förslag i frågan: ”Menade du teologie sjö-lake?”

 

Typisk sjö-lake, eller "lake" som vi brukat säga. Vad den har för inriktning på sina universitetsstudier framgår inte