En läsare, O, skriver och undrar om det ”ligger inom Bloggens ’verksamhetsområde’ att kommentera (och gissla) de infama ja, men . . . och/eller nej, men . . . (I st.f. bara ja eller nej) som numera verkar vara det mer eller mindre lagbundna sättet att inleda svar på frågor, fr.a. (men alls inte enbart) i radio/TV?”
Detta är intressant. Jag kastade mig över sökverktyget i det kilometerlånga Worddokument där bloggens texter ligger kvar i mer eller mindre utkastliknande stadier. Inte ett jota. Det är märkligt att jag inte tagit upp dem eftersom dessa nej, men – nämen – noterats av mig själv som alltför ymnigt förekommande.
Vet att det skrivits om detta på andra språkhåll, men finner inget just nu. Jo, förargligt nog ligger en artikel om saken i nätupplagan av en tidning som jag inte prenumererar på. Det finns ett sätt att komma åt texten, men det får anstå till morgondagen.
I alla fall är det, som O skriver, hög tid att gissla fenomenet. På något vis känns ”nej, men” värre eftersom det ofta sägs när svaret borde vara ”ja”. Tror faktiskt att Zlatan var den jag först upptäckte tilltaget hos. Här ska nu göras ett mycket rudimentärt försök till exemplifiering, det kommer att märkas att man inte hör till de mest sportintresserade.
Så här ungefär kan det låta: ”Gör ni en bra match i dag?” (I sportspråk används av någon ganska outgrundlig anledning historisk presens, själv skulle jag fråga ”gjorde ni en bra match” när den uppenbarligen är avslutad och klar.) Jag hör för min inre hörsel (vad ska det annars heta?) Zlatans specialskånska på journalistens fråga svara nåt i stil med: ”Nämen vi spelar ju bollen bra framåt ju.”
Eller liknande. Förresten: I fotboll spelas bollen framåt och bakåt, har jag uppsnappat, mer sällan åt sidan eller uppåt – som jag också sett hända.
Detta ”nämen" har alltså en längre tid betytt ”ja”, och inte bara bland sportare utan även bland människor utanför planen. Det är mycket konstigt och måste skrivas in under den oroande rubriken ”Sådant som betyder sin motsats”.
