Är inte färdig med det språkideologiska ännu, det från i förrgår (som om jag tänkte bli ”färdig”, förresten). Det var givetvis välment av Postverket att försöka få folk att bli mer orädda i skrift. Även om Posten, som jag såg någon antyda i samband med kampanjen, ville få fler brevskrivare och därmed sålda frimärken. Med just den saken har det ju gått som det gått liksom med Posten själv, men låt oss ändå gå tillbaka till slutet av 70-talet.
Det var i ungefär samma veva som denna bloggskribent började utöka sitt ordförråd och intressera sig mer för språket över huvud taget. Lite sent för en i 25-årsåldern kanske, men alla har inte varit förnumstiga små barn som sköter skolarbetet perfekt av sig själva eller låter föräldrarna styra in dem i litteratur, teater, konst, segling, skidåkning och allt det kan vara.
Man kan säga att jag lärde mig läsa av Horace Engdahl. Inte mycket äldre än mig (nu ropar de som ”vet” att det heter ”jag” i denna position) skrev han på den tiden texter som kändes tilldragande om lika tilldragande ämnen. Så kunde en i vår tid avskydd person en gång vara en förebild för andra. Nog om detta.
Det finns många som inte kan eller vill ägna sig åt språk alls. Till sånt finns tusen skäl. Och det tål att upprepas: För dem som inte har möjlighet, kunskap eller håg, ska språket i det samhälle som omger dem vara så tydligt som går.
Mig har det retat när folk ur privilegierade grupper talat om att undvika ”fina” eller ”svåra” ord. Viktigare är att (samhälls-)institutioner, medier, politiker och varenda jäkel som har något att meddela, följer överenskomna regler om stavning, grammatik, ordbildning, syntax – hela viddevippen* Vilka ord som är fina och fula kan man överlåta åt menigheten att avgöra och hur varje individ sen väljer att uttrycka sig är vad som brukar heta personens ”ensak”.
Dixi.
* Viddevippen får flest träffar på Google. De som använder ”villevippen” (på nätet) förutom undertecknad är bloggaren Pillan och en twittrare som kallar sig just ”Villevippen”.
