Vanligen förstår man ännu av sammanhanget vad som sägs/skrivs, men när man verkligen lystrar/betraktar tycks det ändå som om något obekant smyger sig in i ens förståelse.
Så tänkte jag när en kvinna på radion sa: ”Jag ville bara ta en stund och lämna de här till er”. Spelar ingen roll vad det gällde, det var början på meningen som knastrade: ”Jag ville bara ta en stund och”. Det enkla sätt som undertecknad går tillväga på för att kolla ursprunget är att googla ordalydelsen ifråga, fast på engelska. När man skriver ”I just wanted to take a moment” visar sig uttrycket nästan extremt vanligt, vilket sätt man än räknar antalet träffar på.
Där sitter man då med sin sorg och inser att de enkla ”jag ville passa på att/ta tillfället i akt att…” kommer att vara ett par av de tusentals idiomatiska (svenska) uttryck som snart är borta.
Om något ”tar” en stund så är det ”det” som gör det, inte ”jag” (eller annan person). Exempel: ”Det tar en stund innan jag är klar”. Och det märkliga med den meningen är att personen inte menar ”en stund” som något kort, utan snarare en längre stund.
”Det här kommer att ta en stund” innehåller alltså mer information än vad satsen ger sken av i förstone. Denna nästan lite komplicerade innebörden har tidigare förståtts av de flesta infödda som använt svenska att kommunicera med.
Det är i finliret man finner varje språks signum. Att behärska detta finlir brukar särskilt glädja dem som vill lära sig ett annat språk än modersmålet.
Förstår man egentligen det man hör sägas (ser skrivet)? Vad gäller vardagligt mediespråk, inte facksnack, givetvis. Pratar man själv halvgallimatias när det kommer till kritan?
